dagens låt

Nick Lowe -The Beast in Me
(Förevigad av Sopranos)

The beast in me
Is caged by frail and fragile bonds
Restless by day
And by night, rants and rages at the stars
God help, the beast in me
The beast in me
Has had to learn to live with pain
And how to shelter from the rain
And in the twinkling of an eye
Might have to be restrained
God help the beast in me

Sometimes
It tries to kid me that it's just a teddy bear
Or even somehow managed
To vanish in the air
And that is when I must beware
Of the beast in me
That everybody knows
They've seen him out dressed in my clothes
Patently unclear
If it's New York or New Year
God help the beast in me
The beast in me

Johnny at San Quentin

Blind Willie McTell

Bluesartisten som Bob Dylan lyfte upp ur skuggorna i sin mästerliga låt betitlad med sångarens namn, "Blind Willie McTell", har gjort en låt som jag ständig och jämnt hör i huvudet. "Death Room Blues". Jag är inget stort fan av hans övriga verk, inte ens "Statesboro Blues", men "Death Room Blues" är någon min absoluta favoritlåt i genren deltablues. Här följer en länk till en hemsida om Blind Willie, och texten till den underbara tolvtaktaren i fråga:

"Tombstones is my pillow, cold grounds is my bed
Tombstones is my pillow, cold grounds is my bed
The blue skies is my blanket, and the moonlight is my spread

Early one morning, death walked into my room
Early one morning, death walked into my room
Oh well it took my dear mother, early one morning soon

She left me moanin' and cryin', moanin' like a turtledove
She left me moanin' and cryin', moanin' like a turtledove
Death walked in and got my dear mother, and the only friend I loved

Mmmm..... eehh....
Cryin' Lord have mercy, and she was the only friend I loved

Ever since my mother died and left me all alone
Ever since my mother died and left me all alone
All my friends have forsake me, people I haven't even got no home

Mmmm... feel like moanin' and cryin'
Mmmm... feel like moanin' and cryin'
Death walked in a got my mother, and that was the only dear friend of mine"




http://www.blindwillie.com/

Nytt namn

Jag prövar ett namn på bloggen ett tag. Fortfarande en Dylantitel, men kanske något mer... passande? Jag vet inte, jag tyckte att "just like tom thumb's blues" såg bättre ut i tryck än "positiva 4e gatan". Får pröva ett tag och se vad som var bäst.

Popkul just nu

popkulturella intryck från senaste tiden:

"Änglar och Demoner" av Dan Brown
Brown är en ärligt talat usel författare, och hans trick att hålla uppe spänningen är skrattretande genomskinliga. Men även de enklaste trick kan fungera, och "Änglar och Demoner" som jag har sisådär 100 sidor kvar av är en typisk Hollywoodthriller som bjuder på hygglig underhållning. Inget som kommer lämna bestående intryck, men åtminstone förströelse.

"24"- Säsong 1
Lånade boxen av en frände och ser nu om första säsongen av denna serie som helt klart inspirerat ovan nämnde författare. Cliffhangers, action och tidspress. Fungerar utmärkt. Budgeten var inte lika fet i den här första säsongen, manusförfattarna inte lika påhittiga och Jack Bauer hade inte blivit lika badass som han skulle bli senare, men det här är och förblir grymt spännande. James Bond är en föredetting!

"Köpmannen av Venedig"
Såg den här filmen på grund av Al Pacino, och det är helt klart hans bästa film på riktigt länge, inget av den rutin som han gått på nu ett tag. Filmen i övrigt var en lysande Shakespeare-filmatisering med lysande insatser av Jeremy Irons och Joseph Fiennes. Det märks att alla de här tre skådisarna älskar att spela Shakespeare, och det smittar av på även ett icke-fan!

Bob Dylan "Time out of mind"
Vilken mästerlig skiva! Har verkligen fastnat för den här, alla andra skivor hamnar i skuggan av denna för tillfället. Jag menar, "Not Dark Yet"! OJOJ!

Chuck Norris
Efter sidan chucknorrisfacts.com så har Chuck blivit en nationalhjälte.

Dagens MP3'or

På nätet hittade jag några liveupptagningar från den där Dylankonserten i Göteborg som jag besökte. Två stycken Time out of Mind-pärlor i fina versioner:

MakeYouFeelMyLove.mp3

Love Sick.mp3

Snacka om att riva taket med Love Sick!

Standing in the doorway

Har först nu börjat fördjupa mig i Bob Dylans "Time out of mind", och hittills är jag tagen med storm. En låt som jag älskat från första stund är fantastiska "Standing in the Doorway". Det finns musik som kan leverera förnimmelser och känslor, och så finns det musik som kan leverera hela scenerier. Den här låten är som den sistnämnda. Den har en känsla av kvävd melankolisk erotik, längtan, röda neonljus som lyser in i billiga motellrum. Dylan låter skadad, skjuten, förråd, förälskad. Känslan dröjer sig kvar hela skivan, bara i olika stadium.

"I know I can't win
But my heart just won't give in
Last night I danced with a stranger
But she just reminded me you were the one"

"Standing in the Doorway" är ingen "låt", den är ingen trevlig sak du spelar för att du vill lyssna på något, du spelar den för att du vill KÄNNA något. Strunt samma om du inte kan identifiera dig med känslan, eller om du känner den alltför väl, den får dig att känna något. I dagens samhälle kan det ibland kännas som om det känslolösa är något att eftersträva. Att bedövning hjälper mot alla livets problem. Att det inte är bra att kunna vara glad, för det betyder att du också kan vara ledsen. "Comfortebly Numb" som Pink Floyd kallade det. Men man måste känna saker. Man måste tillåta sig själv att känna sorg, för annars kommer man aldrig kunna uppskatta glädje. Du måste utforska dina känslor för att kunna behärska dem. Du måste kunna hitta glädjen i melankolin, och den tragiska undertonen i glädjen. Annars blir du bara ännu en karaktär i en tv-såpa, där det enda man kan känna är kåthet och girighet.

John Lennon sjöng:

"Keep you doped with religion and sex and TV,
And you think you're so clever and classless and free,
But you're still fucking peasents as far as I can see"

Jag tänker på tv-serien "Six Feet Under". Ett för mig underliggande tema i serien är hur karaktärerna handskas med sina känslor, eller rättare sagt, avsaknaden av hantering. Kommunikationen mellan människor kan ibland vara katastrofalt dålig, och den bristande självkännedomen är deras största fiender. Man ersätter osäkerheten med ilska, man ersätter behovet av ömhet med porr, och sjävla tanken på att säga vad känner till någon är främmande. Familjemedlemmarna i serien är så distanserade till varandra att de ibland liknar främlingar. Det är lätt att tro att det bara handlar om en dysfunktionell familj, men det handlar egentligen om ett dysfunktionellt samhälle. Solomon Burke sjunger i sin låt "Sit this on out" att "the only human connection is expressed with a 'shout your mouth'" och det är inte konstigt att det kan vara så ibland. Självklart kan inte folk uttrycka vad de känner; De vet ju inte vilken känsla som är vilken!

Läs inte "Klick" och andra skvallertidningar, de slipar bara av kanterna på det som är din personlighet tills du är en rund boll som ser ut som alla andra bollar. Skit i Brad Pitt och Angelina Jolies förhållande, det är ingenting som spelar någon roll. Sätt dig istället ner och ge dig själv något att känna, om det så är billiga skratt från en lyckad sitcom som "That 70's Show" eller lyckliga toner från Håkan Hellström. Känn saker. Det är inget farligt. Så lyssna på den där ångesten i "Standing in the Doorway" och låt dig svepas in i landskapet. Det finns inget som kan få dig att må så bra som kunskapen om vad som är ett becksvart mörker.

Rockskolan

Jag vet, det är löjligt att falla för så tydlig och enkel dramatik som "Rockskolan", dokusåpan som hade sitt sista avsnitt igår. Gene Simmons från KISS lärde några engelska snorungar att spela rock, och i går fick vi se hur de spelade som förband för Mötorhead. Jag försökte kämpa emot, men visst blev man lite rörd när den mobbade kufen Josh (artistnamn The Emperor) i rollen som sångare lyckades med det ingen trodde att han skulle göra: Lyckas.

Nu väntar jag på hiphopversionen då Ice T ska få några privatskoleelever att spotta på micken.

The Return of Tolvtaktsblues

Det var länge sen jag lade ner lite tolvtaktsblues, typ vid årskiftet. Därför känner jag mig tvungen att upprepa succén, i ett tillstånd av rastlöshet. För nyinvidga kan jag repterera reglerna: Enkel skämtsam-allvarlig bluesform med inslag av ordlekar, hör som "poesi". Först upprepar man en dunkel fras två gånger, sen förlöser man den med en sista förklarande rad.

Alltså. Här kommer en tolvtaktare jag valt att döpa till "Hundkojan":

"När jag växer upp ska jag inte ta och bli någons lakej
När jag växer upp ska jag inte ta och bli någons lakej, nej
Det finns två sorters människor, och så finns det såna som mig

Jag känner mig inspirerad och vill försöka göra något gott
Jag känner mig inspirerad och vill försöka göra något gott
Jag tror det är rastlöshetsblues som jag har fått

Vissa skulle sälja sin själ för att få bo i ett palats
Mmmmmmmmmmm, sälja sin själ för att få bo i ett palats
Men det enda jag kräver är nånstans att sova och en motorvärmarplats

Som man bäddar får man ligga, och jag bäddar inte alls
Som man bäddar får man ligga, och jag bäddar inte alls
Det är därför jag vaknar upp mitt i natten med en örngott runt min hals"

Frostbiten

Var på den regionala premiären av "Frostbiten" igår, vampyrfilmen inspelad i Kalix. Jag gjorde en intervju med Mikael Tornving för en skoltidningsskull när han var i stan för att spela in filmen, och har sett fram emot filmen.

Hur den var? En kalkon givetvis. De få behållningarna i filmen var några lyckade humorinslag, nyss nämnde Tornving och alla de ställen man kände igen från stan. Resten var en soppa med illa skriven dialog, otroligt slarvig dramaturgi, ojämnt skådespel, noll lokalkänsla och specialeffekterna var kanske inte så mycket att skryta med.

Jag lyckades komma med i lokala tidningen Kuriren där jag fällde omdömmet: "Filmen får två av fem. En film som innehåller Pizzeria Palermo kan inte få sämre än så".

Dagens MP3: Alice

Sidan anti.com är intressant. Det är hemsidan för ett skivbolag med artister som gör "musik enligt sina egna villkor". Vilket betyder typ att de stora storbolagen inte vill ha med dem att göra. Att surfa runt på sidan och lyssna på låtar från artister är intressant och kan öppna upp ögonen för nya intryck.

Men det bästa med skivbolaget är att Tom Waits och Solomon Burke ligger på det, och därför kan jag erbjuda en länk till Waits underbara "Alice". En helt underbar låt som vibrerar av film noir och 40-tals caféer:

Alice


Vad fan, vi tar en Waits låt till:

Another Mans Vine

Skjut inte pianospelaren

Pratade med L- igår om Dylan och hur han bara spelar piano nuförtiden när han kör live och började fundera på det där. Till skillnad från många andra fans tycker jag att det inte gör så mycket. Piano är ett väldigt coolt instrument, och Bob har gjort många fina låtar sittandes bakom tangenterna. Dessutom kan det finnas en kraft bakom hammrandet som kanske han förlorade de där sista åren med gitarren. Här kommer lite bilder (för L-s skull) och lite länkar till smakprov på plinkandet:

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

och min personliga favorit från Highway 61 Revisited-omslaget:

Bild 6


Den här alternativa versionen hittade jag på Dignity -bara spelad på piano! Lyssna på den "nya" sista versen... Varför kom inte den med?
http://www.notdarkyet.de/downloads/dignitypianoversion.mp3

Six Feet Under

Gårdagens avsnitt av dödgrävarserien var inte lika vasst som det föregående avsnittet, men det var ändå högklassik dramatik. Det var extra mycket konstiga drömsekvenser med, vilket ibland kan dra ner helheten, men ändå så är de sjukaste inslagen bättre än mycket annat vi ser på tv just nu. Lost exempelvis har börjat bli alltför långsamt undvikande från någon substans, Vita Huset har blivit löjligt och när i helvete ska Sopranos börja visas igen?

Nej, jag får nöja mig med Six Feet Under för tillfället. Men det är inte så lite det.

Populär kulturell genomgång Februari

Det finns coola händelser inom musikhistorien som saknar motstycke. Som typ när Bob Dylan öppnade upp på Newport -65 med "Maggies Farm" och alla folkmusikfansen hatade det. Jag lyssnar på den liveupptagningen just nu. Det är så elektriskt att stereon sprakar.

Men ett annat lysande exempel är när Johnny Cash mullrade "Hello, I’m Johnny Cash" på Folsom Prison och började spela "Folsom Prison Blues". Igår såg jag jag filmen "Walk the line", biopicen om Johnny Cashs liv. En grymt bra film, bättre än sitt rykte som en medelmåttig film. För det första är J. Phoenix ruskigt övertygande och lik Mannen i Svart, och för det andra så är filmens huvudperson den coolaste mannen som nånsin dragit på sig en kostym. Kärlekshistorien mellan Cash och hans stora kärlek June Carter är dessutom så förbannat romantisk att den teg om att bli filmatiserad. Filmens absoluta höjdpunkter var absolut livescenerna. När Cash spelade brutala "Cocaine Blues" på Folsom, eller när han och June körade i "It Aine Me, Babe" så var det tamefan magi.

Six Feet Under, tv-serien, har börjat igen på SVT. Första avsnittet på den här säsongen var det bästa jag sett på tv på mycket länge. Så välspelat och skickligt berättat drama ser man inte på bio nuförtiden. Ett mästerverk insåg jag när Nate begraver sin älskade i de skälvande slutsekunderna av avsnittet.

Bland mina nya skivinköp fanns Håkan Hellströms senaste skiva, den med de outgivna låtarna. "Något nytt, något gammalt…" är ännu en uppvisning i Hellströmsk genialitet. Det här är klart Sveriges just nu bästa artist. Den största sedan Cornelis.