John Spencer R.I.P

Han är död, Spencer. Han som spelade Leo McGarry i tv-serien Vita Huset. Tragiskt. Jag är inte precis tagen av sorg, men det är synd att en så begåvad skådespelare vandrar hädan vid bara 58 års ålder.

Den enda roll jag egentligen förknippar med Spencer är just hans insats i Vita Huset. En välpresterad roll, om än lite otacksam. Leo McGarry är den minst coola figurer i Vita Huset; Han har sin andel av kvicka och griniga repliker, han är förnuftet i seriens stab, och Presidentens närmaste man, men alla runt omkring honom verkar ha fått spela de roligare rollerna, det är nog få som har hans karaktär som favorit i serien. Så därför är det inte lika lätt att se hur han faktiskt är en av seriens stora skådespelare. Just nu håller jag på att se om första säsongen av Vita Huset på dvd, och i avsnitt 19 ("Let Bartlet Be Barlet") finns ett fantastiskt klimax då Spencer får spela ut all sin karaktärs frustration öga mot öga mot Martin Sheen. Ingen lätt uppgift, men den scenen kan vara en av hans bästa prestationer någonsin såvitt jag vet.

Spencer var/är knappast någon av mina favoritskådisar. Men han ska ha respekt för att ha gjort grovjobbet bland en fantastisk ensamble i en av tidernas bästa tv-serie.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

NOTERING:

Till dig som googlat om namnet på den generationsroman som inspirerade Cornelis Vreeswijk till att skriva sina låtar om Felicia, och som därefter hamnat på detta inlägg många gånger. Boken heter "Varulven" av Axel Sandemos. Lämna gärna en kommentar i gästboken om du läser detta.

----
Lyssnade på skivan idag i sin helhet för första gången på länge. När jag gör det framstår verkligen Håkan Hellströms generationsroman i albumformat som den bästa svenska popskivan någonsin, kanske till och med den bästa svenska skivan alla kategorier, det är bara Cornelis "Tio vackra visor och Personliga Person" som jag kan tänka hålla sån här klass.

Generationsroman är rätt ord. Hellström besjunger dagens ungdom, dagens livsvillkor. Han är tidslös, men ändå mitt i prick på hur det känns att vara ung på 2000-talet. Han skriver personliga låtar, men de kan ändå appliceras in på dig, mig och de flesta man känner.

De första tre spåren på skivan (titelspåret, "En vän med en bil" och "Ramlar") är fyllda av sån livskraft och energi att det tillhör en av de kraftigaste öppningar som jag hört på skiva. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är en svensk version på vad "Thunder Road" var för "Born to Run". Den är gnistrande tragiskt och samtidigt fylld av livsglädje och förhoppningar. Jag har mer och mer fått intrycket av att låten kan tolkas som en ung knarkares flykt undan missbruket, men jag tror inte det är låtförfattarens mening över huvud taget, trots de starka öppningsraderna Ge mig arsenik/ Stan är full av tanter och tragik/ Pulver hjälpte mig, verkligen /Skriv det här i tidningen/ för jag var nere men uppe på fem.

Sen kommer skivans två stora ballader: "Nu kan du få mig så lätt" och "Vi två, 17 år". Den sistnämnda låten är verkligen något Tom Waits skulle skrivit om han varit en 25-årig Göteborgare, och Hellström har nog själv insett det när han lånade och översatte raden " Vinden håller tal vid en hamburgerbar " från Waits "Time". "Vi två, 17 år" hörde jag Hellström spela live i sommras, akustiskt. En underbar låt, trots en svag andra vers. Den fyller mig med den där sorgligt vackra känslan, melankolin, som alla pretantiösa ungdomar nångång känt. Den där om att vi verkligen är förlorare, stolta förlorare, och när man har någon att dela den känslan med jämte kärleken, då förvandlas vi alla till de vardagshjältar som Hellström och alla andra poeter besjungit.

Skivan har andra höjdpunkter; "Magiskt, men tragiskt" är en av mina stora favoriter. Introt, med de eskalerande raderna "Jag dansar med en flicka/ Hon dansar mig galen/ Sen dansar hon med Rickard på trottoaren" är så mycket Kerouac att mitt huvud spricker av intryck. det här är eskapism i dess renaste form.

Hellström är för svensk musik vad Tarantino var för amerikansk film. De gör båda samplingskonst, de har förstått att allt är redan sagt, så därför samplar de alla de saker vi älskar och gör något nytt av det. De samlar ihop hundratals olika personliga erfarenheter och idéer, sen blandar de ihop det med hundratals erfarenheter de fått från andra, låtar och filmer och böcker som de älskar så mycket att de blivit en del av dem själva, sen blandar de ihop de här beståndsdelarna tills de skapar nya mästerverk. Ibland kan deras verk bli bättre än originalet, ibland kan de bli sämre och ibland kan de bli jämnlikar. Man kan aldrig förutspå. Men i fallet "Känn ingen sorg för mig Göteborg" så har i alla fall en av de största skivorna någonsin sett dagens ljus.

Dialog

-För fan! Pressa den där tama ursäkten till gaspedal i botten! Nu!
-Ta det lugnt. Det är inte autobahn.
-Det borde vara autobahn.
-Det är E4an, Sverige.
-Det borde vara Tyskland...
-Va? Inser du vad du just sa?
-Jag vet inte vad det lät som, men jag menade att fartgränserna i Sverige är i töntigaste laget!
-Jo, men det du sa att det här borde vara Tyskland, det lät som värsta tredje riket-propagandan!
-Glöm det
-Jag försöker
-Åååååh jag älskar landsvägen!
-Jag börjar tröttna på den....
-Äh, skitsnack, du är trött på all jävla skog och monoton körning, du tänker på helt andra saker, jag tänker på att stället som poppar upp, alla dessa vägkrogar och löjliga små byar man möter på vägen; Boliden.... Strömsund....
-Dorotea!
-Dorotea! Fuckin' Dorotea! Alla dessa värdelösa ställen på vägen som ger en historier att berätta om, minnen, allt sånt, jag menar...
-Vad menar du?
-Jag menar ingenting.

Ingmar

Nya nummret av Ingmar är som vanligt härlig läsning. De är indie-nördar hela bunten, redaktionen. Men det är lite läskigt när de listar årets bästa filmer och jag märker att jag inte sett många av årets mest omtalade filmer. Vad beror det på? Förra året hade jag sett de flesta av dem, och kunde hänga med i svängarna. Men det här året ha varit ett år ägnat åt tv-serier och ändlösa diskussioner på msn och telefon, och fredagskvällarna har blivit alltmer frekventa av dumt alkoholkonsumerande, vilket innebär mindre tid för film, och vad vet jag, men att socialisera med människor är kanske bättre än att glo film hela dagarna... Men för någon som jag, som faktiskt undervisar i film och som lever mitt liv för skit så borde jag ju göra nåt åt att hänga med i svängarna?

Hjulmusik

Aftonbladets Markus Larsson, som hälften av Sveriges Dylanfans har ett horn i sidan åt efter en synnerligen elak recension tidigare i höst, listade de bästa jullåtarna. De mer alternativa och mindre smöriga helt enkelt. Jag kunde i alla fall hålla med om en sak: Tom Waits.

Waits har nämligen gjort några jullåtar värda att ta en lyssning på. Primärt gäller det den underbart vackra "Rubys Arms". Men ta också en lyssning på hans "Silent Night", eller varför inte en titt på videon där han först spelar "Silent Night" och sen glider in i "Christmas card from a hooker in minneapolis" i en minnesvärd version.

Kinky ställer upp som guvenör!

För ett bra tag sen skrev jag om Kinky Friedman, texaskillen som var en judisk cowboy som gjorde låtar om... att vara en judisk cowboy. Hans stora hittar var "They Aint Making Jews Like Jesus Anymore" och för att inte säga hans goa "Ride 'Em Jewboy". Kinky har också skrivit böcker, fiktiva deckare där han själv spelar huvudrollen. I senaste boken dör han.... Killen känner George W. Bush. På riktigt.

Och nu har Kinky ställt upp i guvenörvalet i Texas. Chansen är stor att han vinner. Detta är bisarrt.

Allt detta finns i detalj att läsa här:

http://www.bookslut.com/features/2005_12_007323.php

Populärkulturell Genomgång Igen

Popkoll December:

Har fått tag i bootlegen på Dylans strålande konsert från Scandinavium, den jag besökte. Stort. Att återuppleva Just like a Women var 7 minuter lång gåshud, att njuta Desalation Row igen väckte minnen av lycka och först nu inser jag hur förbannat mäktig Love Sick egentligen var.

Scrubs är en höjdarserie. Rolig och vass, och inom sina sitcomramar så lyckas den vara väldigt underhållande, trots att uppbyggnaden av varja avsnitt ibland blir tjatig.

Senaste numret av musiktidningen Uncut bjöd inte bara på sköna intervjuer och reportage Neil Young och Bruce Springsteen, utan också på en cd-skiva med covers eller låtar inspirerade av The Boss. Jag har fastnat för några låtar och kommer förmdoligen fördjupa mig i några av artisterna.

Jag vill ha den nya The Band-boxen.

När kommer nästa Cornelis-revival? Jag har lyckats gräva lite i arkiven och hittat guldkorn. "Klagovisa till Felicia" är min nuvarande favorit med hisnande rader som Du föddes bland liljor, Felicia, du föddes bland liljor...

Håkan Hellströms nya skiva verkar bli grymt intressant. Nya singeln "13" är inte någon av hans största insatser för musikhistorian, men hans sätt att blanda svenska och engelska är tillräckligt lustiga för att jag kommer sitta och sjunga med i låten i januari.

Jag missade det senaste avsnittet av Nip/Tuck, något jag ångrar. Folk säger att det var ruskigt bra.

Jolt Cola är, trots sitt nördrykte, fortfarande en lysande dryck.

Återkommer.

Bob och Filmmusik

Hur får man Bob Dylan att skriva högklassiga låtar? Jo, man ber honom skriva filmmusik. Jag har tänkt lite på det här, och kommit fram till att det inte bara är en slump.

På senare år så har några av Dylan gjort en hel del filmmusik. Filmen "Gods and Generals" från sent -90-tal fick, som jag nyligen skrev, den helt underbara låten "'Cross the Green Mountain" till signaturmelodi. Den härliga svarta komedin "Wonder Boys" belönades med en oscar för en av Dylans tre bästa låtar från 2000-talet: "Things Have Changed". Och hans senaste singel "Tell Ol' Bill", som jag börjat älska, skrev han till filmen "Nort Country".

Han har också skrivit filmmusik tidigare... En av hans mest kända låtar, för att inte säga den mest kända, "Knockin'on Heavens Door" skrevs för filmen "Pat Garreth and Billy the kid".

Dylans största mästerverk under countryrockperioden, "Lay Lady Lay" skrevs för "Midnight Cowboy" med Dustin Hoffman. Han hann inte göra klart låten innan filmen var färdig klippt, och därför kom den inte med, men han skrev den åtminstone för filmens skull.

På 80-talet var Dylans rykte, ibland orättvist ibland rättfärdigt, att han bara gjorde skitmusik. När en b-film med titeln "Band of the hand" letade filmmusik så ställde Dylan upp med att specialskriva en låt till filmen med samma titel. Låten i sig är bland det mest bombastiska som Ol' Bob gjorde under detta årtioende.

Är det en slump att när Bob skriver filmmusik så gör han ofta underverk, och kanske till och med bryter sig ur skrivkramp och stiljé? Jag tror inte det. Dylan älskar film, och när han ska genom en låt gestalta en känsla och han inte kan hitta den känslan inom sig själv, så tror jag att det kan underlätta att sno en känsla som han känt när han sett råmaterialet till en film. Många av hans låtar är inspirerade av filmer likväl, och alla som hört "Brownsville girl" vet vad jag pratar.

Därför: Dylan + Filmmusik= Gött.