Grattis grabbar

Det är roligt att ha begåvade vänner.

En av dem, Victor Nyåker, vann den regionala uttagningen till Novemberfestivalen förra helgen, "Filmörnen". Detta med en musikvideo som till hiphopgruppen Bara på Låtsas "Vad är jag?". Victor gick årskursen under mig på Molkom och är inte bara en ruskigt begåvad arbetsmyra: Han är en otroligt sympatisk lirare också. Här kommer ett klipp från videon (som ärligt talat ryckt ur sitt sammanhang inte gör videon rättvisa). Men -Grattis Victor!



En annan vän är Emil G. Ryderup som vann ett gäng priser för sin "Balladen om de olycksaliga". Han och ett annat gäng vänner hade gjort denna i mitt tycke berörande musikal. Jag hade läst manuset men var ändå inte beredd på den gåshudsvarning som uppstod när jag väl fick se filmen. Emils bästa film sen Novemberfestivals tvåan "Drawn to you". Grattis Emil och ni andra!

Även Hagfors stolthet Erik Järnberg Rååd vann pris. Han sopade banan med sin kortfilm "Jonny" i klassen mellanvikt. Anmärkningsvärt att han hade Göran Ragnerstam i huvudrollen. Hur han fick denna att skenbart onanera i mjukisbyxor har jag ingen aning om. Grattis Erik J. Håård!

Mixed up confusion: En avhandling om min oerhörda ambivalens

I's kök, fredagkväll maj 2010:

När de andra runt bordet tar fram sina öl så ångrar jag mig direkt.
"Åh, varför tog jag med vin! Nu är jag ju sugen på öl! Det är ju grillkväll, hur tänkte jag. Då måste man ju ha öl."
Plötsliga skrattsalvor från de andra, jag förstår ingenting.
"V-vadå?" stammar jag.
"Vi pratade om det här precis innan du kom", säger J-, "du har alltid sån beslutsångest!"
Jag tystnar en sekund.
"Det har jag väl inte... Litegrann kanske. Eller?"

---

Det är min akilleshäl. En av dem i alla fall. I de långrandiga inläggen om mitt liv som brukade florera i den här bloggen mer förr än på sistone så var det också ett återkommande tema. Min fullkomliga brist på att ta beslut. Det finns undantag till regeln: När jag arbetar eller när jag ska ta stora livsavgörande beslut. Då brukar det inte vara så svårt. Men ge mig ett så banalt val som om jag ska ta med mig öl eller vin till en grillfest -och mina neuroser har lilla julafton.

---

Klassrum i Trollhättan september 2009:

Jag kollar på kalendern och inser att hälften av min tid på Filmarbetarutbildningen har förflutit. Tiden går vansinnigt fort. Jag minns plötsligt en av våra första lektioner när vi gick igenom grundläggande regler för hur man ska bete sig på en professionell filminspelning. Set-etikett så att säga. Det känns som om vi kommit en lång väg sen dess.
"Det är bra att tänka på att inte klä sig i för skrikiga och ljusa kläder", sa vår föreläsare, "ska man snabbt gömma sig bakom en buske så är det ju bra om man inte har en kycklinggul jacka."


---

Dylan sjöng det bäst, när han var yngre än vad jag är nu:

I got mixed up confusion
Man, it's a-killin' me (...)
Well, my hat's in my hand
Babe, I'm walkin' down the line
An' I'm lookin' for a woman
Whose head's mixed up like mine

---

Min lägenhet i Trollhättan, junieftermiddag:

På sängen ligger en kavaj och en skjorta. Ikväll är dags för slutfest på "Gynekologen i Askim", tv-serien jag praktiserade på under sammanlagt sju veckors tid. Det är en underbart vacker sommardag och att iklä sig skjorta känns som ett självklart alternativ. Då tvekar jag plötsligt. Ska jag ta en kavaj istället? Ifall det blir kyligare ikväll? Kavajen har ju bättre fickor, så det är ju klokt. Jag byter till kavaj. Då inser jag hur varmt det kommer bli om jag försöker gå nånstans med den här. Jag kommer vara genomsvettig innan jag ens hunnit ut ur lägenheten! Min telefon plingar till, ett sms: "T-Bone, vi står nere vid porten." Det är mina två klasskamrater och vi ska med ett tåg om femton minuter.

Jag kommer rusande nedför trapphuset -iklädd skjorta- och möter upp dem vid porten.
"Skulle jag kanske tatt med mig nån öl till oss som färdkost", frågar jag när vi börjar gå mot stationen.
"Nej", säger min klasskompis D-, "det kan vi ta när vi kommit fram till Göteborg."
Jag nickar och känner mig stolt över att jag inte kommer ha anledning till att ångra det beslutet.

---

En gräsplätt utanför Älvängen:

Några timmar senare sitter vårat tåg fortfarande fast mellan Trollhättan och Göteborg. Tågresan tar vanligtvis en timme, men efter något sorts banfel så är vi nu tre timmar försenade. Vi ligger ute på gräsmattan bredvid tåget och väntar på att tåget ska vara redo att åka igen. D- vänder sig till mig och påpekar det uppenbara:
"Du Toni, vi skulle nog tagit med den där ölen."


---

Det börjar ofta på samma sätt; Jag tar ett beslut på ren magkänsla och känner mig nöjd. Sedan ploppar det upp någon tanke i mitt huvud om någon faktor jag inte räknat in. Oavsett vad man tycker om astrologi: Jag är född i vågen. Plötsligt ser jag två listor framför mig. En med fördelar och en med nackdelar. Listorna fylls i kvickt och jag börjar väga dem mot varandra. Vilken vågskål väger tyngst? Magkänslan, den omedelbara impulsen, glömmer jag bort nånstans på vägen och den blir bara ett avlägset argument.

---

Eftersom CSN är en byråkratisk maskin av episka proportioner så är det givetvis ett oändligt projekt att få pengar när man studerar över sommaren. Ett projekt som drar ut lite för länge på tiden och som gräver djupa smärtsamma hål i min ekonomi. Så när skatteåterbäringen ramlar in på kontot så drar jag en lättnadens suck. För en litet tag var jag orolig för hur jag skulle ha råd med att köpa mat, eller cd-skivor för den delen.

Nu hade jag i alla fall råd att köpa en ny regnjacka. Eftersom jag den efterföljande dagen skulle arbeta några timmar utomhus och väderprognosen lovande skyfall, så var detta nödvändigt. Det jag inte visste var att denna monetära tillökning skulle bli ett eldprov för min ambivalens.

---

Myrorna, precis innan stängningstid:

Jag klev av rulltrappan och överblickade affären. Efter mina fruktlösa försök att få tag i en jacka som inte kostade mer pengar än vad jag hade så var Myrorna det sista alternativet. Jag haffade ett par mer eller mindre luggslitna jackor ur ett ställ och ställde mig i provhytten. Jag testade dem kvickt och effektivt och höll tillslut i en blå skapelse som endast kostade hundra kronor och var rätt fräsch. Den satt rätt bra till och med. Just när jag var på väg att vända stegen mot kassan så slog den till....DADADAM! Beslutsångesten från helvetet.

Jag mindes plötsligt den "regeln" om att ha kläder i diskreta färger på inspelning. Jag granskade jackan och började plötsligt grubbla över om jackan inte var... lite för blå? I det dåliga ljuset i hytten var det svårt att avgöra. Var den här färgen alldeles för markant? Den där listan i mitt huvud började skriva sig själv: Å ena sidan var jackan prisvärd, bra kvalitet och funktionsduglig. Å andra sidan kanske den skulle kunna göra bort mig fullständigt. Då släcktes plötsligt ljuset i hytten: Myrorna var en minut från stängningsdags. Jag var tvungen att göra ett beslut.

Plötsligt drabbades jag av insikten att ha trampat i samma gamla fälla. Att väga saker mot varandra är ett bra sätt att ta beslut på ett långsiktigt plan. Det är väl helt klart en bra förmåga i vissa situationer. Men det gör får långt när jag trycker tillbaka mina impulser. För ibland så är magkänslan det absolut bästa argumentet. Här stod jag i en provhytt på Myrorna i Trollhättan och upplevde en smärre kris över en jävla regnjacka?
"Skärp dig, T-bone", tänkte jag och gick till kassan med jackan. Den var blå nog.

---

Fotbollsplan i Trollhättan, lördagkväll:

Sojabiffarna bryns långsamt på grillen medan jag torkar bort svetten från pannan efter en eldig fotbollsmatch med vännerna. Jag flåsar kraftigt och tar en klunk vin. Min kondition är lika ickebefintlig som min bollkontroll.

Jag raljerar som vanligt med alla historier om min ambivalens. Blåser upp och överdriver problemen för komikens skull: Det hör ju inte till ovanligheterna. För det mesta brukar jag fatta rätt beslut och när det väl gäller så har jag skallen på rätt ställe. Det fina här i livet är dock att de bästa beslut jag tagit är de beslut som kändes självklara oavsett hur stora risker de inneburit: Vare sig jag flyttat till Norrköping för att bo med en tjej jag träffat två gånger, eller om jag dragit ut ensam på en tågluff i Östeuropa.

Men kvällar som denna, då det enda valet är att ha lite trevligt eller jävligt trevligt, då är livet perfekt. Kvällar då man har bra sällskap, god mat på grillen, ekologisk druvsaft i bägaren och ett väder som gjort för underverk. Då slår det mig, det enda som saknas är musik... Jag slår mig för pannan.
"Varför tog jag inte med mig min bärbara stereo?!"

Coola katter

Spotifylista: Jazz
Just nu -när jag inte jobbar eller grillar- så läser jag Miles Davis självbiografi. Även om boken i sig är medelmåttig så har den fått mig att börja gräva djupare i jazz som genre. Under de senaste tre åren har jag gått från att avsky genren till att faktiskt börja bli lite av ett fan. Från att olika hiphopsamplingar inspirerat mig så har jag faktiskt kommit en bit på vägen.

Oavsett vad man tycker om musiken så måste man erkänna att många av de klassiska albumen har otroligt grymma omslag. Om jag får tag i någon av de här skivorna på vinyl så kan ni räkna med att jag hänger upp dem på väggen som konst. Visst känns det lite trist med mp3-kulturen när man går miste om sånt här:

Molkom Revisited

Det var lite som en tidsmaskin.

Jag åkte tillbaka till Molkom, det var långhelg och ledigt från inspelningen. Jag passade på att åka till den där värmländska byhålan som för ett år sedan var mitt hem. Eller hem och hem: det var där jag sov, jobbade, åt, drack, bajsade och förvarade mina cd-skivor från och till i två år. Så visst, det är väl det som behövs för att nåt ska räknas som ens bostadsort.

Att komma tillbaka till Molkom var inte bara som en tidsmaskin. Det var som att resten av världen skärmades på samma gång. Som om allt annat i världen sattes på pausläge, medan jag återvände till bubblornas bubbla.

Klockan stod still i Molkom. Vi åt pizza. Vi tog en bastu. Vi satt på diverse tak och drack öl och vin. Vi gick ner till den lokala puben/ pizzerian och var nära på att hamna i bråk med lokalbefolkningen. Allt var som det alltid varit.

När jag lämnade Molkom för sista gången som elev så satte jag mig på tåget till Helsingborg. Det hade inte tagit länge innan jag fick ett sms: "Toni, du glömde din Woody Allen-affisch!". Ända sedan dess har jag planerat att återvända dit för att hämta tillbaka denna klenod. De två tidigare druckna besöken har jag glömt detta. Så det var inte mer än passande att när jag nu besökte Molkom för förmodligen sista gången i mitt liv, så tog jag den bökiga tavlan under armen och tog bussen hem till Trollhättan i spöregnet. Den här gången lämnade jag ingenting kvar där i Värmland.

Jag satt första kvällen med min compadre och f.d klasskamrat H-. Vi pratade om avslutningen då jag höll ett tal och i en svag stund så lovade jag att lägga upp en videoupptagning av just detta icke så märkvärdiga tal. Här kommer det. Bered er för att det blir något internt för er icke-molkomiter.

Mitt Hjärtas Gitarrsolo

Jag är ute i skogen och joggar. Luften är varm, solen sticker fram mellan grenarna på granarna, men ett mörkt moln har lagt sig över himmelen och ibland kommer det svala och kyliga pustar av vind. Min kondition är inte vad den borde. Jag fortsätter framåt. Känner svetten rinna längst ryggen. I hörlurarna har jag Pink Floyds "Comfortably Numb", i en live version med b la Van Morrison som gästartist, inspelad i Berlin med den fallna muren som fond. Det var länge sedan jag lyssnade på den. En majestätisk sång som brann i takt med att Europas historia skrevs om.

Detta tänker jag givetvis inte på medan jag springer. Nej, jag försöker bara rensa huvudet och tänker nog mer på Sveriges stundande match mot Norge som börjar TV om några timmar. Vill bara tänka på stigen som jag har framför mig. Det är därför jag motionerar i första hand. För att få ordning på huvudet. För det är mycket i huvudet, en förvirrande röra. Samtidigt är det nästan tomt, slut på infall och idéer.

Då slår det plötsligt till. Som om jag trampat på en elektrisk ledning. Som om himmelen öppnat sig och fallit ner över mig. Fem minuter in i sången kommer sångens andra gitarrsolo... ett ekande vibrerande läte... ett ljud som får mig att sluta springa... som får mig att stanna upp och lyssna...dofterna omkring mig tycks bli mer markanta...färgerna tycks bli starkare. Det här gitarrsolot tycks vara det vackraste jag hört. Det känns inte som om tonerna går från mina hörlurar och in i mina öron. Nej, det känns som om de strålar ut ur mitt hjärta.

Tonerna bänger och bänder. Det är en enkelt melodi som lyfter och lyfter, som blir större för varje takt. Den bygger upp ett sorgset crescendo. Den omfattar varenda milimeter av ljudbilden, av världen, av själva syret i luftet. Och då! Då kommer Van Morrison in och sjunger:

"There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I can't hear what you're saying"

Wow, vilken upplevelse! tänker jag när jag plötsligt nyktrar till och återvänder till verkligheten. Jag fortsätter springa, upplyft av den nästan religiösa händelsen. Lyssnar kort därefter på sången igen, men kommer inte ens i närheten av den tidigare känslan. Jag klickar vidare till nästa sång och fortsätter springa. Jag har nått ner till älven nu. De mörka molnen på himmelen har försvunnit.

"Förjävligt hur pretantiös jag är ibland", tänker jag och svettas lite till.

Konstiga saker#3: Miracles

Jag trodde jag var först med att tycka att den här videon är genom oavsiktlig komik helt sjukt rolig. Men sen visade det sig att den redan blivit lite av en youtube-snackis. Det handlar alltså om den bisarra rapgruppen Insane Clown Posse, ett gäng vita skräckrappare som sminkar sig som clowner och svär väldigt mycket, som släppt en ny singel. Låten i sig handlar om allt som gruppen anser vara mirakel. T ex magneter, giraffer och "djur som chillar utan vatten". När det sedan kommit till att visualisera sången så har bandet beslutat sig för att ta i ordentligt. Maken till övertydlig och överanimerad video får man leta efter.

Mina favoritrader ur denna sublima sång är definitivt:

Fucking magnets, how do they work?
And I don't wanna talk to a scientist
Y'all motherfuckers lying, and getting me pissed

Treme

"You tell me all you wanna do is get high, play trumpet and barbecue in New Orleans your whole life?"

"That'll work."

Jag tänkte skriva ett långt inlägg och hylla HBO's nya tv-serie "Treme". Jag tänkte skriva om hur skaparna av lysande "The Wire" gjort storstilad comeback med denna serie som utspelar sig i New Orleans tre månader efter orkanen Katrina. Jag tänkte rabbla upp otaliga skäl till varför den tagit mig med storm: Om musiken, om dialogen, om karaktärerna, om sättet serien får dofterna från de fräsande köken att slingra sig genom tv-skärmen. Jag skulle definitivt skriva spaltmeter om musiken som dånar och pulserar och tar andan ur mig. Efter det skulle jag försvara hur jag hypar serien trots att det bara gått två avsnitt där det egentligen inte hunnit hända så mycket alls... Jag tänkte skriva att om man som jag älskar "The Wire", så kommer man dra en lättnadens suck över att se -och höra- "Treme".

Jag tänkte göra allt detta. Men sen insåg jag att det räckte med att se trailern. Se den.

Konstiga saker #2

Klädkedjan MQ har en reklamkampanj med Pontus Gårdinger som syns på varenda reklampelare just nu. Det jag tycker är så konstigt med den bilden är inte de konstiga kläderna som förmodligen kostar alldeles för mycket. Nej, det konstiga är att Gårdingers huvud är så STORT. På reklampelarna är hans skalle lika bred som hans midja. Undrar om det är photoshop som ligger bakom? Eller har Pontus Gårdinger Sveriges största huvud?

Soundtrack of our summers

Spotifylista: Grundkurs (och fördjupning) i ämnet "Soundtrack of our lives"

När jag lyssnar på Soundtrack of our lives så tänker jag osökt på sommaren. Den vackra, varma sommaren. Kanske för att deras musik gör sig bäst i en bilstereo på öppna landsvägar, eller på en grillfest då övergången från natt till morgon aldrig känts så episk. Imorgon börjar jag praktiken av tv-serien "Gynekologen i Askim", säsong 2, och kommer hålla på med det ända till sommaren. Det kommer att gå fort. Därefter kommer sommaren. Jag har bestämt mig för att den, precis som varje sommar, ska bli den bästa sommaren i mitt liv.

För våren, hur skön den är efter några riktigt långa vintermånader, så är den liksom bara ett förspel inför sommaren. Hur mysigt det än är med de första strålarna av värme så gör de bara så att man blir sugen efter the real deal. Själva huvudakten. Under mitt första år på folkhögskola så hade jag en mentor som hade ett återkommande motto: "Man vill ju ligga liksom". Även om det kan tyckas vara lite banalt så kan man applicera det på de flesta sammanhang och hitta ett oväntat djup. Om man ska fortsätta med den ansträngda liknelsen mellan sex och årstider: Ja, då kan jag inte säga annat än att man vill ju ligga liksom. Jag vill ha sommar. Jag vill se den där solen, den där livsglädjen, de svettiga dagarna och de svala nätterna. Jag vill ha dem nu.



Accept the change, for it's not so strange
You're not the only one in this world
Accept the change, cuz' were all insane

Cuz' somebody's waiting for you
Someone is waiting for you
Just waiting for you

So, don't worry, stop hurry
Get on with your life it's not to late
Don't worry, stop hurry
Get on with your life it's not to late

Konstiga saker #1

Tänkte försöka börja med en nytt tema. Konstiga saker. Video, text, musik. Osv. Börjar med att bjuda på mig själv.

Ibland när jag är ensam hemma och går förbi min spegelbild på så hälsar jag på mig själv och säger "W'tup?" Jag vet inte varför jag gör så, men jag tycker att det är roligt.