The Return of Popkoll: 02/10

Jag sitter här i min stökiga lägenheten och njuter av den annalkande fredagen. Jag har spenderat majoriteten av den här veckan förkyld och jävlig, men nu har det gått och blivit bättre. Att städa den här lägenheten, vilket jag kommer att göra strax, är nog förövrigt lönlöst. Den kommer vara stökig igen på söndag. Om några timmar får nämligen undertecknad finbesök. Två vänner -oberoende av varandra- har bestämt sig för att komma på besök i Trollhättan. M- från Helsingborg (f.d Kalix) och B- från Skövde (f.d Molkom). Det kommer bli en episk helg, vet jag redan nu. Enda gruset i maskineriet är att det inte blir av att se en semifinal nu på kvällen i Hockey; I alla fall ingen där Sverige spelar. Nåja, vi reder oss nog ändå.

Under den här fyra dygn långa sjukdomen jag genomled så hade jag inte energi till mycket annat än att se på tv, film, lyssna på musik eller läsa. Så även om jag blev rastlös in absurdum så hann jag åtminstone få i mig en hel del både aktuell och inaktuell kultur. Jag tänkte därför återge lite av dessa upplevelser. Jag brukade göra detta för några år sen under titeln "popkoll". Här kommer återkomsten.


SOPHIE ZELMANI "I'M THE RAIN"
Finns på Spotify
På Last.Fm's lista över de artister jag lyssnat mest de senaste åren så är Sophie Zelmani på fjärde plats. Hon är förmodligen den enda artist som är så otroligt svårlyssnad genom att vara väldigt lättlyssnad. För varje skiva hon släppt har hon blivit mer och mer lågmäld, tystlåten och mjuk i både melodi och sång. De första två lyssningarna på nya skivan "I'm the rain" är det svårt att ens koncentrera sig på låtarna, de flyter undan som enklaste hissmusik. Men som vanligt växer låtmaterialet. "If I Could" har ett förhäxande piano, titelspåret "I'm the rain" har hennes starkaste refräng sedan 2007 och "Song of the night" är en filt för öronen. Skivan har ett sammanhållet sound och är skönt befriad från allt som heter effektsökeri. Bra låtar och inget annat. Ett betyg? 4/5. Lätt.

DAVID SIMON "HOMICIDE -A YEAR ON THE KILLING STREETS"
Det här är en repotagebok som släpptes 1991. Journalisten David Simon hängde med mordroteln i en Amerikas tuffaste städer, Baltimore, under ett helt år. Som om allt vore en roman återger Simon här den råa smutsiga verkligheten, mil från allt som heter Hollywood. Boken ynglade sedan av sig i tv-serien med samma namn (på svenska Uppdrag Mord), som blev starten för alla realistiska snutserier. Simon är även skapare bakom fantastiska tv-serien "The Wire". Sanningen är den att jag fortfarande har kvar 100 sidor av den här tegelstenen, men jag har svårt att se att jag ska bli besviken av det som återstår. Boken är stundtals fascinerande i sin ärlighet. Den är rolig som få när den återger den råa humorn poliserna emellan. Men den är även gripande och tragisk när den återger exempelvis den allt mer desperata utredaren Tom Pelligrini när han försöker få tag i pedofilen och mördaren som dumpat en elvaårings sargade kropp i en gränd i början av boken. Verkligheten har sällan lyckade slut. Om ni kommer över ett exemplar av den här boken -Läs den genast.

"VREDENS DRUVOR", "HALF NELSON", "GHOST RIDER" & "STATE & MAIN".
Jag lyckades på kort tid se fyra filmer. Alla i olika genres, alla gav olika intryck. Dessa var alltså:

"Vredens Druvor" (Regi av John Ford från 1940). En gammal film, baserad på en av mina favoritböcker med samma namn. Henry Fonda i huvudrollen som Tom Joad, en historiens bästa karaktärer, killen som kommer hem efter fyra år i fängelse för dråp bara för att upptäcka att hans familj i Oklahoma blivit hemlösa efter att banken tagit ifrån dem deras gård. Detta skedde för tusentals familjer i depressionens USA. Familjen tar sitt pick och pack och drar till Kalifornien, där allt bara visar sig bli värre. Solskenshistoria? Näe. Men en fantastisk film. 5/5. Utan tvekan. Ett mästerverk.

"Half Nelson" är ett drama från 2006 med fantastiska Ryan Gosling i huvudrollen (mest känd för "Dagboken"). Om en lärare som på dagtid undervisar i historia med ett ovanligt engagemang och som på nätterna lever ut sitt drogberoende. Han utvecklar en vänskap med en elev på glid. Realistiskt, gripande och avslappnat. Minns att jag blev väldigt tagen när jag såg den på bio, men den höll ganska bra även nu en andra gång.


"State & Main" från 2000 med regi och manus av David Mamet är däremot en lite lättare komedi. En väldigt rolig satir över hur Hollywoods filmindustri fungerar. Många roliga oneliners. T ex:
-But it's a lie!
-It's not a lie. It's a gift for fiction

Sist men inte minst. "Ghost rider". Actionfilm byggd på serietidning. Nicholas Cage i rollen som en kille som är jättebra på att åka motorcykel och säljer sin själ till djävulen. Vad händer då? Jo, han får superkrafter och kan brinna. Typ. Kan vara en av de sämsta filmer som jag någonsin sett. Så dålig så att den blir så rolig att den bara blir dålig. Tror ni mig inte? Vad sägs om det här då:

Studentbal i Kalix, 2005

Plötsligt minns jag min stundetbal. Jag vet inte varför, men historien poppar upp. Ni vet hur alla alltid tänker "sånt här händer bara mig", fast det egentligen händer alla. Så visst, det här är väl en historia som kunde ha hänt vem som helst.

Jag hade först inte tänkt gå på balen, jag var egentligen inte så brydd om spektaklet i sig, men när en snygg halvfinsk tjej i klassen frågade om jag ville gå så kunde jag ju inte tacka nej. Nu låter det som skryt, och det är det egentligen, men mina polare blev rätt avundsjuka. En kompis beskrev det som den värsta dagen i sitt liv, när jag berättade det för honom. En annan sa att jag inte skulle vara säker på att jag inte skulle befinna några meter under jord när dagen väl kom.

I alla fall. Jag stod med händerna i fickorna och väntade utanför ett kvarter som heter Kungsviks. Jag hade på mig min lite för stora studentkostym vilket kändes obekvämt. På den här tiden hade jag knappt burit en kavaj, speciellt inte med skjorta och en slips och hela tjotablänget samtidigt. Jag hade en ny frisyr också: Istället för att komma sidbena hade jag använt sånt där hårvax. Tyvärr kunde jag inte komma på nåt annat än nån sorts Tintin-lugg. Nåja, tänkte jag, det är bara tillfällig. Slipsen som jag fixat fram på nåt sätt skulle egentligen vara rosa för att matcha hennes klänning. Tyvärr var den nog en nyans för ljus, så när jag visat upp den för folk innan så hade några klagat på att den såg vit ut. Vilket var mer passande för en begravning än en bal.

Jag stod och väntade på att min baldejt skulle komma åkandes i den bil som skulle köra oss den 100 meter långa resan till parken där alla andra balklädda människor väntade. Att åka en fräck bil till själva samlingen är ju halva grejen med en stundetbal, ansåg jag. Jag hade pratat med N-, som hon hette, om detta. En gammal amerikanare hade jag hoppats på.

"Vet du nån som har en gammal bil?", frågade jag henne.
"Min syrra har en bil. Den är rosa!", sa hon.
"Men vad bra! Vad är det för modell? Är det en jänkare?"
"Jag vet inte sånt. Den är rosa. Och gammal."

Så där stod jag och väntade på att bli upplockad. Tillslut kom bilen puttrande. Ja, den var rosa. Men det var en Volvo 242, från mitten av 80-talet. Jag klättrade in i baksätet. Insidan av bilen var klädd i rosa plysch. Jag minns att jag tänkte: "ja, nog fan bor man i Kalix alltid."

En snar timme senare påbörjades marschen för alla balpar som gick mellan parken där alla möts upp till Folkets Hus där själva balen skulle äga rum. På nåt sätt hamnade jag och N- längst fram i ledet och därför var det vi som kom fram först till den röda mattan som de rullat ut framför ingången. Längst ut på mattan stod en stor betongkluns som lagts där för att inte mattan skulle rulla upp. Runt ledet som gick upp mot Folkets Hus stod en stor folksamling och fotade oss finklädda tonåringar. Jag började skämta om betongklumpen när vi närmade oss på det där sättet som jag själv kallar min oemotståndliga charm, men som andra kallar för nördig humor.

"Oj, vi får nog gå runt den. Vilken opampig entré det blir", sa jag.
"Äh, vi ska väl inte behöva flytta på oss bara för att det ligger en sten där", sa hon.
"Ska vi gå över den?", frågade jag.
"Vi går över den!", sa hon.
"Okej, här kommer den. Nu går vi över den."

Litet senare på balen tog en kompis mig åt sidan.
"Du To... varför har du en vit slips förresten?"
"Den är inte vit, den är rosa", försvarade jag mig.
"Vita slipsar har man på begravning.", sa han.
"Den är inte vi... äh, vad var det du ville?", sa jag.
"Varför lät du henne kliva på stenen när ni gjorde entré?".
"Vadå, vi gjorde det ju båda. Det var lite av ett skämt."
"Det såg rätt ogentlemannamässigt ut av dig", sa min vän.
"Struntsamma", sa jag, "ingen kommer ändå komma ihåg det."

Jag gick hem från efterfesten vid femtiden på morgonen. Om typ tre timmar skulle jag stiga upp och dra på champagnefrukosten inför studentexamen. Champagnefrukost var den officiella benämningen, men egentligen skulle vi äta kex och dricka finsk bål. Hälften av klassen skulle ha problem med att stå upp på traktorflaket. När jag gick hem i den ljusa sommarnatten passerade jag en cykel som låg i ett dike. En gul, något rostig, postcykel. Nån hade väl stulit den och lämnat den där. Det var helt folktomt på gatorna när jag cyklade hemåt.

När jag sedan slog upp lokaltidningen dagen efteråt så hade de en bildkavalkad från balen på mittuppslaget. På en av bilderna -och jag svär att det här är sant- såg man hur jag lät N- kliva över betongklumpen medan jag själv stod på marken. Dessutom så måste jag säga att med den dåliga upplösningen på bilderna i tidningen såg min slips kritvit ut.

Girls vs. Suits

Även jag har fastnat för sitcomen "How I Met Your Mother". Seriens tidshopp och välskrivna karaktärer gör att man fastnar för den charmiga humorn. Kring november/december lyckades jag nog se seriens alla avsnitt på de få lediga stunder jag hade. I och med det hundrade avsnittet "Girls vs. Suits" valde manusförfattarna att bjuda på nåt lite extra. Ett musikalnummer som heter duga blev det.

Framtidens Melodi och Händelse vid bank

Jag vet att inläggen kommer med ett ganska långsamt tempo. Ska försöka bättra mig. Vad tycks om den nya designen, förresten? Var den förra, som jag trots allt haft i fyra och ett halvt år (!) bättre?

Nu kommer ni nog dessutom bli besviken om ni hade räknat med att få läsa nåt som är av allmänhetens intresse. Istället tänkte bara återge en text som var en ren skoluppgift. Vi skulle nedteckna några tankar om någon film eller seminarium vi sett under Göteborgs filmfestival. Jag valde att skriva angående filmen "Framtidens Melodi" som jag tyckte mycket om. Lika bra att publicera den här, tänkte jag, då jag kommer in lite på det här med framtidens filmbransch.

Här är den:

Tankar angående ”Framtidens Melodi” & ”Händelse vid bank”

2007 vann den värmländska och flerfaldigt prisbelönta filmarduon Jonas Holmström och Jonas Bergenström (som i dagligt tal går under namnet Dubbeljonas) Göteborg filmfestivals kortfilmspris startsladden. Nu när filmskaparna gjort sig kända för att arbeta med extrem lågbudget, så hade de plötsligt resurser till en långfilm. Så blev fallet. ”Framtidens melodi” blev duons debutfilm.

Filmen handlar om två figurer i samhällets utkant; Janos är en medelålders man som hittar mat i soptunnor och hamnar i bråk med väktare på stan när han försöker tjäna pengar som gatumusikant. Stig är sjuttio och har utsett sig själv till Janos manager. Skådespelarna i ”Framtidens Melodi” är alla amatörer, och spelar i princip sig själva. Filmen är inspelad på dv, där filmteamet består av de båda regissörerna som både fotar och tar ljudet själva. De jobbar utan manus och låter istället filmen växa fram genom improvisationer.

Det är ingen vacker film, tekniskt sett. Hade inte ljudet i efterhand bearbetats av Ljudligan hade den förmodligen låtit sämre än den redan gör. Men som filmupplevelse och historia är ”Framtidens Melodi” oerhört uppfriskande. Den ger en insyn i en del av samhället vi aldrig ser filmer om i Sverige. När Janos, med sin alkoholiststämma och sin trasiga gitarr, sjunger och spelar Björn Afzelius ”Ikaros” säger den scenen mer om mänsklighet än hundra Beckfilmer på rad.

Ruben Östlunds kortfilm”Händelse vid bank” fick tjänstgöra som förfilm. Kortfilmen är trogen Östlunds berättarsätt, en filmskapare för YouTube-generationen. I realtid får följa ett misslyckat bankrån och de ögonvittnen utanför banken som väljer att reagera på minst sagt skilda sätt. Även Ruben Östlund har gjort sig känd för att arbeta på ett okonventionellt sätt. Det filmteam som han använder är snarare ett kompisgäng än en samling filmarbetare. Även här enbart med amatörer som skådespelare, och utan traditionellt manus. Resultatet är att han blivit hyllad som en av Sveriges mest nyskapande och spännande filmskapare.

Som aspirerande filmarbetare väcker dessa två filmer tankar hos mig. De mest intressanta filmerna i dagens svenska filmklimat tycks vara de filmer som går utanför ramarna. De som bryter med både vårat invanda sätt att se film, och i synnerhet SFI's filmkonsulters krav för filmstöd. (Här kan även Roy Anderssons filmskapande räknas in). Jag sätter personligen de här filmerna både kvalitets- och underhållningsmässigt högre än mycket av den konventionella filmen som görs i Sverige.

Samtidigt erbjuder inte filmskapare som Dubbejonas eller Ruben Östlund inte stora arbetsmöjligheter för det här landets filmarbetare. Den nya tekniken ger filmskaparna möjligheten att klara sig utan ett kostsamt team som kräver en inspelningsplanering. De här regissörerna vet nog knappt vad en FAD är. Det här är ju lågbudgetfilmer som följaktligen får en hyfsat liten publik i dagsläget, så det är väl inte som att de riskerar att konkurrera ut filmserier som Falk och Beck som försörjt många filmarbetare här i landet.

Det jag dock tycker är intressant är att jämföra de här två olika delarna av Filmsverige: I ena ringhörnan de traditionella berättelserna och filmerna, stämplade och godkända av SFI. I den andra ser vi de nya filmarna som växt upp med både ett nytt sätt att göra och distribuera film. En än så länge ganska tanig utmanare, men som uppenbarligen växer sig starkare dag för dag.

Med de nya filmskaparna växer det också fram en ny publik, och frågan är hur detta kommer påverka filmbranschen i framtiden. Jag kommer att tänka på ett seminarium om realism jag såg under festivalen. Den avslutades med att föreläsarna visade den mest sedda svenska filmen genom tiderna. Nej, det var inte ”Sjunde inseglet”, ”Göta kanal” eller ”Arn”. Det är ett minutlångt klipp filmat med en mobiltelefon på en bebis som skrattar. Filmen är i skrivande stund sedd av över 100 miljoner människor. Ingen filmarbetare fick betalt för produktionen.

Dylan Moran, 12e april

Hur firar man en lysande vecka? Jo, med att punga ut med pengar för riktigt högkvalitativ stand up!

Dylan Moran, den ständigt bakfulle irländaren, är en av mina absoluta favoriter i denna humorgenre. Så när jag och två klasskamrater fick höra att denna komiker ska uppträda i Göteborg i april så kunde vi inte hålla oss från att köpa varsin biljett.

Jag har aldrig sett en stand up-komiker live, så därför är det ett ganska stort kliv att låta Dylan Moran bli den första. Lite som min vän H- som aldrig varit på en konsert i hela sitt liv, såg Håkan Hellström.

Som sagt så är det här biljettköpet pricken över i:et vad gäller 11 lyckade dagar. Göteborgs Filmfestival 2010 blev otroligt spännande. Jag såg många bra, intressanta filmer (b. la "Framtidens melodi", "Rage", "The Good Heart" och dokumentärerna "The Shock Doctrine" och "White Stripes"). Jag jobbade även två dagar på ett spännande jippo som fungerade som invigning för Göteborg Filmstudios, vilket avslutades med en helt otrolig och lyxig avslutningsfest. Jag gick på ett stundentmingel arrangerat av Film i Väst och såg några bra seminarium. Jag mötte många vänner, tog några öl i deras sällskap och sov givetvis så lite möjligt. Jag var på ett födelsedagsfirande hos ett tio mans reggaeband. Sedan kom jag hem till Trollhättan i tid för att gå på galapremiären av Josef Fares nya komedi. Det här är bara några exempel!

NU är jag riktigt nöjd över tillvaron.

GBG Filmfestival del III

Imorgon börjar Göteborg Filmfestival. Ett av årets höjdpunkter. Åtminstone en av få höjdpunkter under vinterhalvåret. Inte bara eftersom det är en chans att se löjligt mycket konstig film från konstiga länder. Inte heller bara för att jag återigen får njuta av det fantastiska vädret som Göteborg har att erbjuda i februari (som i år sägs bli värre än nånsin!). Nej, det är även att jag får träffa så många sköna människor: ex-molkomiter, nuvarande molkomiter, nya bekantskaper, gamla bekanskaper, släktingar, filmfolk, vanligt folk. Osv.

Det här blir tredje besöket på festivalen. Första gången som jag faktiskt kommer delta från första dagen till sista, med någon dags paus i mitten. Tidigare har jag bara varit med de sista dagarnaa, och då har det mest blivit någon galen blandning av att se film på dagarna och festa på nätterna. Att sova har mest blivit något som fallit mellan stolarna. I år så tar jag en mer sansad inställning till det hela. Men räkna med att det kommer bli några galna nätter i Göteborg.

Ja. Nu är det officiellt. Jag ÄR peppad. Därför inleder jag detta inlägg med Band of Heathens "Jackson Station". Bra musik för bra dagar.

Bamsevintern

Det är lustigt det där med kreativitet. De senaste veckorna har varit ganska händelselösa, men mycket dötid som bara passerat. Man skulle ju kunna tro att jag hade haft tid till att pyssla med manusidéer och noveller hur mycket som helst. Men nej, så har det inte blivit. Under december dock, då jag höll på att begravas i arbete med den filminspelning jag var med och arbetade på, så brukade jag vissa dagar ägna mig åt en liten hobby. När jag kom hem från inspelning och inte var så trött att jag somnade på studs, så brukade jag sätta mig ner och skriva ner lite historier som poppat upp i mitt huvud. En av dessa var en historia jag nångång dragit i fyllan. Den handlade om hur jag och min polare C- hamnat i en livsfarlig situation med några arga brunbjörnar. (Varje ord var sant.)

Jag hade planerat att bara skissa ner historien och låta den bli som mest ett A4. Några timmar och omskrivningar senare var den fem sidor lång... Jag kan aldrig begränsa mig. Det var den enda historien jag gjorde färdigt. Nu har den legat på hårddisken ett tag. Det brukar ju bli så, att man mest skriver för byrålådan. "Vad fan", tänkte jag dock tidigare idag. Jag kan ju lika gärna publicera den här på bloggen. Blir förvånad om någon orkar läsa igenom hela eländet.

Äh! Det finns säkert någon niondeklassare som laddar ner eländet, skriver dit sitt eget namn och lämnar in den som uppsats. Han kanske får ett G+. I sådana fall har man gjort nån nytta!

Klicka här för att ladda ner / läsa "Bamsevintern"

Ett utdrag ur texten:

"......Jag såg hur Chrille sprang mot en gran och med ett imponerande skutt, förmodligen gödd av viljan att överleva, började klättra upp för det väldiga trädet. Jag följde efter honom. Även om det var ett par år sen jag klättrat i träd så lyckades min fjortonåriga kropp transportera sig kvick uppför trädet. När vi kommit fyra, fem meter upp i granen så stannade vi upp. Vi såg hur björnarna stannat vid det och lyfte sina huvuden mot oss. Nu såg vi dessa enorma varelsers fulla storlek. En hänsynslös syn. De ställde sig på sina bakben och det där förbannade vrålet kom nu från dem båda. Då hände det som inte fick hända. Trädet svajade till när det ena djuret började klättra.

Nu var våra dagar räknade. Jag och Chrille såg på varandra och insåg att döden var oss bokstavligen i hälarna. Då slogs jag av en idé. En vansinnig och omöjlig sådan. Men den kanske var den enda vi hade.
”Chrille. Jag har en plan.”
Sekunder senare, när jag berättat om den, skred vi till verket. Det fanns ingen tid för att tveka.
”1...2...3...NU!”

På kommandot utförde vi vår dödsföraktande manöver. Vi kastade oss ut från trädet och ner mot de två bestarna. Med en osannolik tur lyckades vi med vad vi föresatt oss. Jag landade mitt på den ena björnens rygg och slog hastigt mina armar kring dess hals. I ögonvrån såg jag att Chrille gjorde detsamma på björnen till höger om mig. Djuren reagerade instinktivt och försökte kasta av oss. Fruktlösa försök. Björnen som jag hängde på kände inte till att jag förra sommaren vunnit det inofficiella distriktsmästerskapet i ”Epa Rodeo”. En populär sportgren i dessa krokar, som går ut på att hålla fast sig på taket till en epa-traktor, trots förarens försök till motsatsen......."

Den som har guldet regerar

Det är lördagnatt och mina tankar kretsar kring världsläget. Hur pretentiöst är inte det? Orkar ni med att höra på vad jag har att säga?

---

200 000 människor har dött på Haiti. Det är ofattbart. En enorm katastrof. Jag har svårt att ta in detta när jag ser bilderna på nyheterna. Högar av döda människor på gatorna. Lik som grävs fram ur rasmassorna. Hade något liknande skett i min del av världen, i min närhet, skulle livet för alltid varit förändrat. Jag har upplevt min beskärda del av helveten här på jorden, jag vet vad det innebär att få någon hänsynslöst ryckt ur mitt liv. Men det här som skett på andra sidan jordklotet, det är nåt helt annat. Mina 50 kronor i månaden till Läkare utan gränser känns plötsligt än mer futtiga.

----

Lyssnar på P1 av nån anledning; Ett radioprogram om bland annat upphovsrätt. Visste ni att skivbolaget AOL Warner äger rättigheterna till b la "Bä bä vita lamm" och "Happy birthday". Det vill säga, använder du någon av dessa sånger i en film så kan du bli skadeståndsskyldig. AOL Warner har alltså köpt till sig den rättigheten. Jag kommer att tänka på några rader av Bob Dylan:

"Well, we live by the Golden Rule
Whoever got the gold, rules"

---

Det är väl ingen nyhet att påven representerar mycket av det som är fel här i världen. Nu senast så hade Vatikanen uttalat sig emot Avatar, James Camerons storfilm. Påven gick ut och varnade för att folk tagit åt sig det ekologiska budskapet i filmen. Jag citerar artikeln i aftonbladet:

-Den flörtar på ett fiffigt sätt med alla falska doktriner som har gjort ekologi till millenniets religion. Naturen är inte längre en skapelse att försvara utan en gudomlighet att tillbedja.

Vatikanstatens talesman Federico Lombardi menar att kritiken avspeglar påvens syn på att det är farligt att se naturen på ett gudomligt sätt.

Benedict XVI pratar ofta om vikten att skydda naturen, men samtidigt varnar han för att för att göra människan jämställd med andra levande varelser, skriver AP.

Trots min bakgrund som trädkramare så börjar inte jag varje dag med att be till en buske. Men jag skulle hellre göra det än att lyda en religion som förespråkar förtryck mot kvinnor och homosexuella. Jag har lärt känna många sköna religiösa människor, så jag vill inte dra alla över en kam. Men oavsett om man gillar den där filmen i 3D vars budskap är att rädda regnskogen eller inte, så anser jag att det är tjänstefel mot planetens alla innevånare att inte göra allt man kan för att hejda den destruktiva skövlingen av våra naturresurser.

---

Inget jag skriver i min blogg kommer få någon att ändra sig. Inget som inte är aktiva handlingar kommer nånsin påverka min omvärld i rätt riktning. Jag bara tänker högt. Nu har jag tänkt färdigt för i natt.

Bajs och sex

Komikerduon Anders & Måns är på torsdag tillbaka med en ny serie. I de här två promoklippen skämtar de om bajs och sex. Fast inte samtidigt då. Det lovar gott.

Toni vill inte göra en Rod

Vet ni vad som är en av de största farorna är med att bli äldre? Vet ni vad jag är livrädd för råka ut för i och med att jag går in i 2010?

Jo: Att göra "en Rod Stewart". Det kanske inte är ett vida spritt uttryck, så jag ska ta och förklara vad jag menar.

På 60- och 70-talet så var Rod Stewart "Rod the Mod". Beviset ser ni i klippet ovanför. Han var en av världens kanske coolaste personer. Han gjorde grym rock'n'roll och kunde sjunga gamla soulklassiker så att rösten brann. Rösten! Den var magnifik. Han varvade sin lysande solokarriär med att vara frontman i legendariska The Faces. Få har sjungit Bob Dylans sånger lika bra som Rod Stewart. Sedan hände något. Detta något kan kallas för 80-talet. Det började redan 1978 med "Do Ya Think I'm Sexy", sedan fortsatte det. Rocken byttes ut mot disco. Roddan blev pengakåt och började producera värdelös smörja. Rösten gick sönder och blev en parodi på sig själv. I dag sjunger han smöriga ballader och låter som en dålig karaokeartist när han sjunger sitt gamla material.

Det, mina vänner, är att göra en "Rod Stewart". Att sälja ut sig själv. Att glömma bort vem man är och bli något som är förmodligen bekvämare, men som tillför NADA till omvärlden.

Tänk om mitt 10-tal skulle bli som Roddans 80-tal? Tänk om jag försakar alla mina drömmar och förhoppningar? Hur gör man för att inte växa upp och bli nån som tar den lätta vägen? Ska man ta ett krummelurpiller som Pippi Långstrump för att inte bli stor? Eller gör man bara sitt bästa för att påminna själv i varje aktiv val man gör att ta den rätta vägen, och inte den lätta. Det låter lite jobbigt faktiskt. Jag måste nog klura på detta.