Biofacisten uttalar sig.

Jag är alldeles nyss hemkommen från ett biobesök. Jag såg "The Social Network", som nog får sägas vara filmhöstens stora snackis. Med all rätt. Men det är inte mitt egentliga ärende med det här inlägget.

När filmen når sitt slut, en final som påminner om en korsning av "Citizen Kane" och "Gudfadern del II" utan att säga för mycket, så händer det där som jag stör mig på varje gång jag går på bio. Jag skulle till och med vilja säga att jag har börjat störa mig på det här fenomenet alltmer:

Så fort sluttexterna börjar så reser sig i princip hela biosalongen och lämnar lokalen.

Det är nästan med en komisk tajmning som folk hoppar upp ur sina säten och rusar ut ur lokalen. Jag har svårt att förstå meningen med detta... Vad är det alla har bråttom till? Personligen vill jag sitta kvar och smälta upplevelsen i ÅTMINSTONE två-tre minuter. Låta känslorna och tankarna komma! Men det är i princip omöjligt eftersom man måste resa på sig för att låta halva lokalen tränga sig förbi.

Jag har en liknelse jag gärna drar om detta: Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!

Speciellt när man betalat 100 kronor för äventyret (och nu pratar jag om biobesöket igen -inte sex!) så tycker jag att publiken ska passa på njuta av upplevelsen så länge det går. Speciellt då David Fincher & Aaron Sorkin i det här fallet lämnar tittaren med ett rätt viktigt budskap så tycker jag filmen förtjänar en korts stunds reflektion i biofåtöljen.

Å andra sidan -publiken har väl bråttom hem så att de kan uppdatera sin facebookstatus med vad de tyckte om filmen...

Sketches of Järntorget

I Göteborg:

Jag promenerar in mot Järntorget. Jag är på väg till en föreläsning om filmavtal. Mycket roligare än det låter. Det är en fin höstdag. I mina öron spelar mp3-spelaren Miles Davis "Sketches of Spain", för att vara mer exakt skivans första spår. "Concierto de aranjuez". Ett fantastiskt stycke där Davis låter sitt tajta jazzband spela tillsammans med klassiska musiker.

Plötsligt hör jag något jag inte hört förut, en trumpet som bryter in bakom Miles trumpet och spelar en melodi som följer den elegant. Konstigt, jag har hört den här skivan hur många gånger som helst men aldrig hört DET där. Då upptäcker jag att trumpeten kommer från en gatumusikant på järntorget. En sliten rom, med ett smutsigt instrument. På nåt märkligt sett spelar han i takt med den musik jag lyssnar på i mina hörlurar. Jag blir förhäxad.... det låter fantastiskt, som om han jammade med musiken i mitt huvud...ända tills gatumusikanten byter takt och melodi.

Det kanske bara varade i sammanlagt 30 sekunder, men under den där korta stunden kändes det som om verklighet och fantasi smälte ihop. En ren slump som kändes som om den var planerad. Jag stänger av musiken och korsar torget.

Vila i frid, Solomon Burke.

Solomon Burke är död. 70 år gammal, på en flygplats i Amsterdam.

Några av de som läser detta vet kanske inte ens vem Burke var, men de flesta har nog hört någon av hans största låtar: "Everybody needs somebody to love", "Cry to me" eller varför inte "Don't give up on me".

Det finns nog inget jag kan berätta som inte kan berättas bättre på nån wikipedia-länk, men en kort grundkurs ser ut på detta sätt: Solomon Burke var en fantastisk soulsångare som på 60-talet sjöng in några i dagens öron odödliga sånger. Han fick dock aldrig något större kommersiellt genombrott, utan hade ett rykte som snarare växte med decennierna. 2003 fick han oväntat stora framgångar med albumet "Don't give up on me". En skiva som jag kom att älska när den släpptes och som jag fortfarande i dag håller lika högt. Stundtals anser jag den vara den bästa soulskivan genom tiderna. Van Morisson sa en gång om Burke att "han kan sjunga telefonkatalogen och få det att låta underbart".

Jag hade turen att se Solomon Burke live på Storsjöyran 2005. En fantastisk konsert, där den överviktiga mannen fick ledas in på scenen och som sedan från sin specialbyggda tron lät sin makalösa röst fylla Östersunds stortorg. Han hade med sig ett tajt liveband, några familjemedlemmar och den glittrigaste kavajen som någonsin klätt en man i hans storlek. Jag lyckades fånga ett halsband som Solomon kastade ner från scenen. Det var bara några dagar sedan som jag senast höll i det och mindes konserten.

Jag ville bara skriva detta och berätta något mer än de korta notiser som i kvällstidningar berättar om att han hade 21 barn och 90 barnbarn (!) eller att han hade en hit som var med på soundtracket till "Dirty Dancing". Jag ville berätta att den här mannen som nu är död har betytt något för mig. Hans musik har varit ett soundtrack till MITT liv.

Redan tidigare har jag skrivit spaltmeter just om "Don't give up on me"-skivan. Det var där låtskrivare som b la Bob Dylan, Van Morrison, Tom Waits och Elvis Costello gav bort specialskrivna låtar till Solomon som sedan producerades varsamt av Joe Henry. Det finns inte en låt på det albumet som inte trollbinder mig. Det finns ett ögonblick i slutfasen av "Flesh and blood" då Burke sjunger:

the fever in my brain
is leaving smoke behind my eyes
but the part of me that wants to change
fights the part of me that trys

När han når den sista frasen brister han ut i en ton som varje gång ger mig kraftig gåshud. Det ögonblicket för mig är större än mycket annat jag upplevt.

Jag har haft hans låtar på kassettband i min forna Volvo 240; Jag har suttit på mitt pojkrum i Kalix och med stänga ögon hört "None of us are free" och känt att det finns en värld utanför kommungränsen som jag bara måste se; Jag har varit kär och full till hans musik; Jag har tröstat mig till hans musik; Jag har stått utpumpad efter en konsert och tänk "Vad var det som hände?".

De sista plattorna i karriären var ojämna, men han avslutade starkt med skivan "Nothing Impossible". En nästan överdriven soulbomb där varje låt badar i stråkar och blås. Sista låten heter passande nog "I'm Leavin".

Nu har han åkt vidare, Solomon. Var han är på väg eller var han kommit, det får andra än jag svara på. Tills vidare tycker jag att ni ser den ovan bifogade videon innan ni förälskar er i denna skiva: http://open.spotify.com/album/0C7sxExzbaHFgJfF1BM2NM

Jimmie Åkessons funniest moments

Jag insåg det inte till en början. Men alltefter att dagarna gått, och Sverigedemokraterna fått allt mer utrymme i media så har det sakta blivit mer och mer självklart.

Jimmie Åkesson har gjort svensk politik roligare. Inte "roligare" i den positiva benämningen "intressantare" och "mer spännande". Jag syftar på "roligare" som i "mer komisk".

Här är mina tre favoritögonblick hittills.


1. Jimmie Åkesson och hockeykören

Vi var säkert många som såg Jimmie Åkesson hålla sitt segertal när det stod klart att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. I samma sekund som den äppelkindade smålänningen gick upp på scenen så fylldes jag och många med mig av skam, sorg och frustration. När man sedan insåg vad som försegick så blev plötsligt stämningen... pinsam.

Plötsligt hörde vi hur SD's DJ skruvade ner eurodiscon så att en hockeykör kunde skandera "Jimmie Åkesson, shalalala". Det var oklart om Åkesson tagit sitt parti in i riksdagen, eller ett lag från Divison 1 till Elitserien.

2. Jimmie är trött.
Tyvärr hittar jag inget videoklipp från den här fantastiska stunden som fick mig att ligga dubbelvikt av skratt i tv-soffan.

Efter att ha deltagit i SVT's Rapport dagen efter valet och fått sina fiskar varma av K-G Bergström i en utfrågning så tågade Jimmie ut från SVT. När journalistuppbådet mötte honom med frågor så fick de endast korthuggna svar i stil med "inga kommentarer".

Ända till en journalist frågar Jimmie: "Vad ska du göra nu?"
Med ett gnälligt tonfall som om han varit en brådmogen tonåring, på den bredaste smålänska du kan tänka dig:
"Nu ska jag hem och sova, för det har jag inte gjort på flera dagar!"
Ett tips Jimmie-ponken; Folk kommer inte tycka mer om dig för att du gnäller som ett barn.


3. Jimmie i folkdräkt.

Den femte oktober 2010 så var det inte Fredrik Reinfeldts nya regering som var dagens bottennapp. Inte heller var det Sverigedemokraternas dramatiska utstormning från en gudstjänst eftersom de kände sig förnedrade av att ordet rasism hade används i predikan. Nej, det mest underliga med denna dag, det som var så otroligt konstigt att jag inte kan fina andra ord än: "Ha Ha Ha" är att Jimmieboy dök upp denna dag i folkdräkt. Svensk folkdräkt.

Var, när och hur kändes det som en bra ide?
Ville Jimmie framstå som en äkta svensk? Var det ett skämt?
Ville han slå ett slag för ett alltmer utdöende mode?
Stannade han aldrig upp den morgonen när han klädde på sig och tänkte "...vänta lite... Folkdräkt? Folk kommer skratta åt mig! Jag tar på mig slips och kavaj, som alla andra".

Jag vet faktiskt inte. Däremot så vet jag att Jimmie Åkesson plötsligt framstod som den där konstiga ungen som den första skoldagen dyker upp i kostym när hans klasskamrater på sin höjd bär t-shirts med Kalle Anka-tryck.