Gbg Filmfestival

Jag tänkte summera de filmer jag avnjutit under festivalen i en mer eller mindre oseriös rankning av den gångna veckans filmer.

Det är första gången jag besökt en filmfestival, och till nästa år kommer jag nog omstukturera min taktik vad gäller både filmvalet och antalet bokningar. Jag har nog också kommit fram till att det inte är något fel i att resa sig upp och gå från en dålig film. Men det var i vilket fall som helst en rolig upplevelse.

Anyway. Festivalens filmer:

1. The Class
Jag hade inga förväntningar på denna estlänska rulle. En film om skolskjutningar och grov mobbing. Visst, aktuellt ämne, men mina tankar om Estland som filmland är inte särskilt höga. Tja, jag blev positivt överraskad i alla fall. Filmen börjar svagt, nästan som en brevfilm i Bullen -om någon minns dem- men utvecklas snart till ett knytnävsslag i magen. Filmen kanske är något fattig på nyanser men det vinner den tillbaka på den klaustrofobiska känslan och det debattinlägg om våld och dess ursprung. Mycket mycket bra film!


2. Across the universe
Större delen av den här musikalen är underbar. Den skildrar Amerikas och några karaktärers liv och utveckling genom Beatles musik. Först är tillvaron -och sångerna- oskydliga och sockersöta. Snart kommer dock de mörka molnen på horisonten indragandes och the summer of love -67 tycks förändra allt och alla. Stundtals är den här filmen fullkomligt lysande och en fullpoängare. Första 90 minuterna är i princip fläckfria. Tyvärr kom det något ojämt parti och drar ner helheltintrycken, men sånt får man väl kanske leva med. Se filmen, åtminstone bara för den fantastiska "Come Together" sjungen av Joe Cocker maskerad till både uteliggare och hallick. Guld!

3. Family Meeting
Denna trailer kanske talar för sig själv: http://youtube.com/watch?v=c-GnyuW9xoM
Dokumentären i fråga är en sorts Last Waltz, fast med en bunt bluesmusiker från Texas, Lousisiana, Sverige och mest av allt, Finland. Fantastisk musik, fantastiska historier. Bland de riktigt stora ögonblicken finns Mick Taylor som sjunger "Blind Willie McTell" eller i princip varje bildruta som Eddie Kirkland dyker upp i. Personligen kände jag som på sätt och vis har rötterna i Torneådalen hur de inledande bilderna och orden från Kukkola lyfte hela upplevelsen.


4. Lars and the real girl
Den var inte lika bra som jag hade vågat hoppas på. En helt okej indierulle som hade passat ofantligt mycket bättre som en novellfilm. En till stora delar mer sorlig än rolig film om ensamhet och plastdockor. Kan nog dock rekommenderas till gemmene man.


5. Someone Else
Bortser man från att regissören luktat lite för mycket på Woody Allens samlade verk så är det här en charmig, rolig och sorglig historia. Man skulle kanske kunna kalla den för en romantisk komedi, som varken är romantisk eller komisk.

6. Things we lost in the fire
Jag kanske hade uppskattat Susanne Biers första Hollywoodäventyr mer om jag inte sett den på filmfestival. Filmen i sig är rätt bra, men att Danskan plötsligt har en helt ny sorts publik att tänka på gör att filmen inte riktigt vågar alltid. Dock så är skådespelet från Benicio Del Toro och Halle Barry förmodligen en biljett till oscarsgalan. En modig film som kunnit vara modigare alltså.

7. Ploy
Jag hade hört mycket gott om denna Thailänska film. Regissörens tidigare verk sades vara mästerliga, och denna film skulle fortsätta på det ärevärvet. Huruvida tidigare verk är något att hurra för vet jag icket, men det är i alla fall inte Ploy. Det börjar lovande, men bristen på tempo och intressanta konflikter kväver filmen långsamt. Några enstaka scener är intressanta och bäddar för någon sorts spännande utflykter, men i slutändan så verkar regissören undvika allt som heter dramatik och spänning. Skönt att sova i biofåtöljen var det inte ens...


Med resultaten i hand: En bra festival. Men nästa år ska jag våga lite mer, och vägra lite mer.