Lägesuppdatering natten 29/2

Jag har lov. Ett mycket litet antal elever, jag inräknad, stannar kvar på folkhögskolan under lovet och bidar sin tid med att allt från att se en massa film, skriva manus och typ basta med en kall i näven. Under veckan har jag sett bland annat Cohen-brödernas nya "No Country for Old Men", en film jag inte är långt ifrån att kalla ett mästerverk. Det var några år sen bröderna C gjorde nåt att hetsa upp sig över. Det var i början av decenniet som de gjorde O Brother were art thou och The man who wasen't there, men det var ju ett tag sen. Men nu är det alltså dags igen för storverk. En cynisk dekonstruktion av den moderna Vilda Västern-myten, lika poetiskt lågmäld reflektion som vansinnigt spännande thriller. Javier Bardem i rollen som bad guy är så kick ass det bara kan bli.

I övrigt lyssnar jag intensivt på vissa valda spår och artister. Tre låtar som samtliga borde gräva ner sig i är Otis Rush "My Love Will Never Die", O.V Wright "Eight Men, Four Women" och Al Green "Simply Beutiful". Samtliga tre befinner sig i gränslandet mellan soul, blues och nåt sorts midnight sound som får dig att darra på underläppen och beställa in en whiskey. Typ.

Var i Stockholm i helgen och hade återförening med Greenpeacegänget jag jobbade med november/december 2006. Vissa av dem jobbade jag mycket längre än så med. Ett fantastiskt gäng. Inspirerande människor. Min forna arbetskamrat E- återuppväckte min lust för att ge mig ut på tågluff i Europa i sommar. Det känns lite som... att det är dags nu.

För att nörda mig ytterligare: Det finns en vers ur en Bob Dylansång som går på repeat i mitt huvud. Det är nämligen så att Hon, den skånska kvinnan, har åkt till sina hemtrakter över lovet och jag är inte mer typisk än att jag saknar hennes något så vansinnigt. Det här med att tycka om nån är nog det minst rationella en människa kan göra. All logik och sans tycks mig plötsligt främmande. Allt jag kan tänka på är henne. S-. Det är ett sunt förhållande Fan vet om jag inte trivs rätt bra just nu. Men just nu är det alltså den där versen från "Tomorrow is a long time" som går på repeat. Den går såhär:

If today was not an endless highway,
If tonight was not a crooked trail,
If tomorrow wasn't such a long time,
Then lonesome would mean nothing to you at all.
Yes, and only if my own true love was waitin',
Yes, and if I could hear her heart a-softly poundin',
Only if she was lyin' by me,
Then I'd lie in my bed once again

Vita Huset

Jag håller just nu på att rejsa igenom trejde säsongen av Vita Huset på DVD. Jag har sjungit denna tv-series lov regelbundet i denna blogg i flera år nu, och ska väl kanske hålla tillbaka lite nu. Men efter att ha sett det klassiska avsnittet "Bartlet for America" igår så kunde jag inte undgå att vara i extas efter avsnittet. Avsnittet kretsar i första hand kring stabschefen Leo McGarry och hemligheter från hans förflutna, och scenen då han förklarar hur en alkoholist -som han själv- tänker är bland det mest insiktsfulla om missbruk jag nånsin hört. De tårar han fäller i slutet på avsnittet fick nästan mig själv att ta till lipen. Storartat!

När jag nu suttit och kollat bra klipp från YouTube (istället för att skriva det manus jag egentligen borde jobba med) så kunde jag inte motstå att presentera detta klassiska klipp från serien om religiöst hyckleri:

Angående det här med Stieg

Det var ju ingen större överraskning att det skulle komma en filmatisering på Stieg Larssons triologi om journalisten Mikael Bkomqvist. Jag håller för närvarande på att läsa den tredje och avslutande boken, och har inget ont att säga, även om hypen är lite väl...hypad.

Men filmatiseringen då: Svensk film kör fegkortet. Filmen skulle ju i vilket fall som helst bli en succé så jag förstår inte varför de rollbesätter rullen med världens tråkigaste och förutsägbaraste casting. Mikael Nyqvist som Mikael Blomqvist? Sven-Bertil Taube som Henrik Vanger och Peter Haber som hans brorson...Ja det är ju inte så jävla spännande. Ingvar Hirdwall som advokaten Frode i den första -och bästa- delen var ett lysande val.

Den detalj som hitills fångar mitt intresse är hur de ska skilja tidningsredaktionen Milleniums kontor. I boken är platsen kontoret ligger på, och planlösningen, väldigt noga beskrivet. Så noga beskrivet att de som vistats på Greenpeace huvudkontor i Stockholm upptäcker att det ÄR det kontoret han beskriver. Undrar om Lennart Daléus och de andra lirarna kommer låna ut sitt högkvarter?

Den svenska flaggan vajar stolt i vinden.

Tidigare idag stod jag och några skolkamrater och lärare positionerade utanför Migrationsverket i Filipstad medan vår vän Ahad Alizada var innanför portarna och diskuterade den vansinniga utvisningen som hotar honom. Det visade sig att de tjänstemän som tillhandahöll mötet inte ens ordentligt läst den aktuella utredningen som gjorts på Ahad, och trots att han är afgahn så pratade om att skicka honom till Pakistan.

Har sedan ägnat dagen åt att bland annat läsa dessa artiklar: 23-årig eritrean avvisad och Protester stoppade inte avvisning till Eritrea.

Den stora frågan är... vad fan sysslar vi i Sverige med? Styrs verkligen vårt land av hänsynslösa byråkrater?


Passande nog lyssnar jag just nu på Syl Johnsons epos "Is it because I'm black".

Gud vad bra soul...

I'm Not There! Yes!

http://blogg.aftonbladet.se/13888/perma/730594

När jag kollade kommentaren till Folkölsinlägget så blev jag positivt överaskad. Kolla Aftonbladet-länken. Ja, det är den Toni ni tror att det är.

Folkhögskoleanda

Följande uttryck förklaras på detta sätt på Wikipedia:

Folkhögskola: är en nordisk skolform för vuxenutbildning, ibland med internat.För att till en början nästan uteslutande ha varit böndernas högre undervisningsanstalt, blev folkhögskolorna sedermera förknippade med arbetarrörelsen.

Folköl är öl med en alkoholhalt över 2,25 % upp till 3,5 % (volymprocent) som i Sverige får säljas i vanliga butiker till personer fyllda 18 år. Folkölet tillkom när det så kallade mellanölet förbjöds i vanliga livsmedelsbutiker. Folkölets officiella beteckning har varit klass II, eller under mellanölets tid klass IIa. Historiskt har folkölet även kallats för dricka, pilsnerdricka eller pilsner.

Bob Dylan - Licence to Kill

Jag vet inte vad som är bäst: Sången eller Dylans keps...

Gbg Filmfestival

Jag tänkte summera de filmer jag avnjutit under festivalen i en mer eller mindre oseriös rankning av den gångna veckans filmer.

Det är första gången jag besökt en filmfestival, och till nästa år kommer jag nog omstukturera min taktik vad gäller både filmvalet och antalet bokningar. Jag har nog också kommit fram till att det inte är något fel i att resa sig upp och gå från en dålig film. Men det var i vilket fall som helst en rolig upplevelse.

Anyway. Festivalens filmer:

1. The Class
Jag hade inga förväntningar på denna estlänska rulle. En film om skolskjutningar och grov mobbing. Visst, aktuellt ämne, men mina tankar om Estland som filmland är inte särskilt höga. Tja, jag blev positivt överraskad i alla fall. Filmen börjar svagt, nästan som en brevfilm i Bullen -om någon minns dem- men utvecklas snart till ett knytnävsslag i magen. Filmen kanske är något fattig på nyanser men det vinner den tillbaka på den klaustrofobiska känslan och det debattinlägg om våld och dess ursprung. Mycket mycket bra film!


2. Across the universe
Större delen av den här musikalen är underbar. Den skildrar Amerikas och några karaktärers liv och utveckling genom Beatles musik. Först är tillvaron -och sångerna- oskydliga och sockersöta. Snart kommer dock de mörka molnen på horisonten indragandes och the summer of love -67 tycks förändra allt och alla. Stundtals är den här filmen fullkomligt lysande och en fullpoängare. Första 90 minuterna är i princip fläckfria. Tyvärr kom det något ojämt parti och drar ner helheltintrycken, men sånt får man väl kanske leva med. Se filmen, åtminstone bara för den fantastiska "Come Together" sjungen av Joe Cocker maskerad till både uteliggare och hallick. Guld!

3. Family Meeting
Denna trailer kanske talar för sig själv: http://youtube.com/watch?v=c-GnyuW9xoM
Dokumentären i fråga är en sorts Last Waltz, fast med en bunt bluesmusiker från Texas, Lousisiana, Sverige och mest av allt, Finland. Fantastisk musik, fantastiska historier. Bland de riktigt stora ögonblicken finns Mick Taylor som sjunger "Blind Willie McTell" eller i princip varje bildruta som Eddie Kirkland dyker upp i. Personligen kände jag som på sätt och vis har rötterna i Torneådalen hur de inledande bilderna och orden från Kukkola lyfte hela upplevelsen.


4. Lars and the real girl
Den var inte lika bra som jag hade vågat hoppas på. En helt okej indierulle som hade passat ofantligt mycket bättre som en novellfilm. En till stora delar mer sorlig än rolig film om ensamhet och plastdockor. Kan nog dock rekommenderas till gemmene man.


5. Someone Else
Bortser man från att regissören luktat lite för mycket på Woody Allens samlade verk så är det här en charmig, rolig och sorglig historia. Man skulle kanske kunna kalla den för en romantisk komedi, som varken är romantisk eller komisk.

6. Things we lost in the fire
Jag kanske hade uppskattat Susanne Biers första Hollywoodäventyr mer om jag inte sett den på filmfestival. Filmen i sig är rätt bra, men att Danskan plötsligt har en helt ny sorts publik att tänka på gör att filmen inte riktigt vågar alltid. Dock så är skådespelet från Benicio Del Toro och Halle Barry förmodligen en biljett till oscarsgalan. En modig film som kunnit vara modigare alltså.

7. Ploy
Jag hade hört mycket gott om denna Thailänska film. Regissörens tidigare verk sades vara mästerliga, och denna film skulle fortsätta på det ärevärvet. Huruvida tidigare verk är något att hurra för vet jag icket, men det är i alla fall inte Ploy. Det börjar lovande, men bristen på tempo och intressanta konflikter kväver filmen långsamt. Några enstaka scener är intressanta och bäddar för någon sorts spännande utflykter, men i slutändan så verkar regissören undvika allt som heter dramatik och spänning. Skönt att sova i biofåtöljen var det inte ens...


Med resultaten i hand: En bra festival. Men nästa år ska jag våga lite mer, och vägra lite mer.