Hon tillhör mig

På ett forum på nätet diskuterade vi översättningar av Dylanlåtar, och jag blev så inspirerad att jag själv översatte en text av honom. Min första översättning nånsin... Det var "She belongs to me" som blev försökkanin... Enjoy:

"Det finns ingenting hon saknar,
Ser aldrig tillbaka på det som vart
Det finns ingenting hon saknar
Ser aldrig tillbaka på det som vart
Hon kan ta mörkret ut ur dagsljuset
Och måla hela himmelen svart

Du börjar med att stolt
stjäla allting som hon pekar på
Du börjar med att stolt
stjäla allting som hon pekar på
Men det slutar med paranoia
när du kikar genom hennes nyckelhål

Det finns inga gropar
Som hon kan falla i
Det finns inga gropar
Som hon kan falla i
Hon lyder inga lagar
Hon har fullständig amnesti

Hon bär en egyptisk ring
Den skiner som en siren
Hon bär en egyptisk ring
Den skiner som en siren
Hon är en magisk kvinna
Hon kan förvandla dig till sten

Applådera henne på söndagar
Starta en parad för hennes skull
Applådera henne på söndagar
Starta en parad för hennes skull
Köp en trumpet när hon fyller år
Och på julafton sup henne full"

Hungrig i Hultsfred

”Helvete också”
Jag svär än en gång och läser innehållet i kuvertet en gång till. Jag blev bara reserv. Det här utspelar sig alltså i min hall där jag läser ett brev från en folkhögskola jag sökt. I mitt senaste inlägg lämnade jag oss vid den här scenen, vid tillfället då jag inser att jag inte kommer komma in på nån av de folkhögskolor jag sökt. Skolan i Skåne som jag reste på ansökningsdag på hade mycket riktigt för hård konkurrens. Ansökningsdagarna till den högintressanta skolan i Värmland som jag just kommit hem från hade gått skitdåligt. Den enda skola jag kommit in på vill jag verkligen inte gå på. Så nu när den här skolan utanför Ullared bara ville ha mig som reserv så inser jag att mina planer om att studera film till hösten är körda. Vad ska jag hitta på nu istället? Mitt huvud letar efter ord för att beskriva min sinnestämning vid detta tillfälle. Men mitt vanligtvis väl utbyggda vokabulär sviker mig och jag suckar: ”Jag är fucked”.

Han kommer gåendes från bussen med en enorm väska över axeln. En av mina bästa vänner, M-, har anlänt till Norrköping. För första gången någonsin nuddar han asfalt i min nuvarande hemkommun, och det är verkligen på tiden. Jag ger ifrån mig en hälsningsfras, och efter en ansträngd ”vi är för macho för att kramas”-kram så börjar vi två traska mot den buss som ska ta oss hem till en schysst lägenhet i Hageby. Nu är stunden kommen då vi ska spendera några dagar i Östergötland innan vi åker vidare till Hultsfred för några dagars festival. M- ser sig om vid busshållsplatsen och slänger en blick mot Carl Johans park.
”Shit, man ser direkt att det är en soft stad med parker och allt”, säger han.

Jag har alltid varit svag för trilogier. Jag vill se det här inlägget som sista delen i en trilogi vars tema inte är svårt att genomskåda. Tre resor. Tre orter. Och på nåt sätt en röd tråd om planerna om min kommande framtid, eller snarare bristen på dem.

”Helt sjukt att det inte ska finnas uteställen öppna på en måndag i en storstad!”, svär M-.
Det här är andra kvällen i rad som vi ger oss ut på stan något förfriskade för att värma upp innan festivalen. Tyvärr har det visat sig att det inte är mycket till fest på stan vare sig idag måndag eller igår söndag här i Norrköping. Så själva festandet i sig har blivit av den lugnare sorten. Vi har i alla fall fått värma upp de båda dagarna på det sätt som vi norrlänningar föredrar, sittandes hemma med bra musik i stereon medan vi pladdrar och sänker den ena bägaren med öl efter den andra. Nu sitter vi i alla fall på en parkbänk precis nere vid strömmen, praktiskt taget under en bro som löper uppåt Kungsgatan. Vi hör fotsteg. Det är en lodis som kommer gåendes. Han slår sig ner på en bänk bredvid oss. Han är barfota. Efter ett tag börjar han prata med en låg stämma. En monolog om att tro på sig själv, om att inte testa droger och nåt annat ohörbart som lämnar hans läppar.
”Den riktiga skolan börjar när man slutar skolan, grabbar”.

Packningen skär in något så fruktansvärt i axlarna. Under planeringen för festivalen i sig så hade jag tänkt försöka hålla mig till principen att tandborste och några rena kallingar är allt som behövs, men där har både jag och M- nu misslyckats totalt. Nu fåt vi stanna upp varje femtionde meter för att vila våra trötta kroppar. Tillslut kommer vi in på själva campingen, en dammig åker där solen gör sitt för att hålla temperaturen uppe. Vi slår upp våra tält samtidigt som den lilla stereon på gräsplätten ger ifrån sig tonerna av Rolling Stones ”Gimme Shelter”. Så fort den biten är avklarad plockar vi fram tältstolarna och sätter oss ner för att avnjuta en ljummen Heineken var. Jag kan inte på något sätt föreställa mig ett bättre sätt att påbörja en festival.

Den första kvällen på området närmar sig sitt slut. Jag står nedanför en storbildsskärm som visar en konsert med Dead Prez. De senaste timmarna har varit galen fest med många underliga typer och händelser. A-, min vän från Norrköping, är också på festivalen, och vi har hunnit hänga lite under kvällen. Att säga att jag är nöjd med dagen är en underdrift. Nu väntar jag på att G- ska dyka upp. Jag har inte träffat människan tidigare, så det ska bli intressant. Plötsligt står han där, en två meter lång bjässe, ackompanjerad av en kvinnlig bekant. Det har börjat falla droppar av regn, så vi gör reträtt till mitt lilla tält. Där väntar ett blandband med allt livet goda: Hellström, Beatles, Springsteen, The Undertones, Jay-Z…. Så där sitter vi halva natten och låter käkarna glöda av alla dessa samtalsämnen som kan dyka upp när tre människor sitter i ett tält i Småland. Vi spelar ”Dancing in the dark” på en mobiltelefon och sjunger. Tillslut tuppar vi alla av medan regnet faller mot tältduken. Jag har inte en aning om hur vi tre rymdes på den där lilla ytan. När de kravlar ur tältet på morgonsidan vaknar jag och förblir vaken. Jag är förkyld.

”Skitsamma, vitlök ska vara bra mot förkylning har jag hört”, säger jag och beställer en lango med bara vitlök och salt på till frukost. Jag tar en tugga. Det smakar vedervärdigt. Jag och M- stapplar omkring på området och tittar på folk, som det heter. Det häftiga med Hultsfred är, som någon jag känner sa, att det inte går att sticka ut här. Hälften av festivalbesökarna är diverse extremer. Av någon anledning reagerar man inte nämnvärt när man passerar en folkhop som applåderar en kille som har sin penis i vädret samtidigt som han spelar nationalsången på trumpet. Det här är så långt bort ifrån den verklighet jag är van med. Men det är just det som är meningen med den här resan. Ingen stress. Inga prestationskrav. Inga tankar på skola eller jobb. Det är inte alltför mycket begärt tycker jag. Jag slänger den halvätna langosen. Mitt huvud kokar.

Korn börjar spela, men det är absolut ingenting för mig. Jag lämnar publikhavet efter sisådär två minuter och beger mig till marknadsstånden istället. Jag hittar en liten butik med diverse huvudbonader. Av ren tristess börjar jag titta på hattar. De senaste veckorna har jag fått springa omkring utan någonting alls på huvudet, vilket jag i princip inte gjort sedan jag var tio år gammal. Ända sedan de där idioterna en utekväll snodde min finska hatt har jag känt mig ovanligt naken. A- hade föreslagit att jag skulle skita i att införskaffa en ny hatt. Den gamla hatten hade varit en symbol för en tid i mitt liv som jag nu ville och måste lämna bakom mig. Jag höll med om det resonemanget, det stämde. Dessutom säljer ingen hattar i den modellen jag ville ha, såna som var mer blues än H&M. Men nu står jag här ändå med en hatt i händerna. Den har en liknande stil som den gamla, men den här är mindre rik på detaljer och är något bredare. Men den är snygg.. Två hundra kronor. Inte mycket pengar alls. Jag lägger tillbaka hatten. Det här får jag fundera på.

Inte helt oväntat sitter jag och M- vid våra tält igen och slappar. Campingstolarna var verkligen värda hundralappen de kostade. Min förkylning tynger huvudet, men det är svårt att inte känna sig tillfreds ändå. Det är alltid lika soft att hänga med min goda vän som just nu titulerar sig som IKEA-medarbetare. Vi är i grunden rätt olika jag och M-, men jag tror att vi båda har samma hunger och längtan här i livet. Därför trivs vi ihop. Våra huvuden är lika nedkörda i våra skivsamlingar. Vi tänker i ackord och inte i noter. Just nu sitter vi dock mest och slänger långa blickar på de vackra flickorna som passerar.
”Jag vet inte M-, jag kan bli lite fulfilosofisk såhär när man har tagit en grogg eller två… Men på nåt sätt känner jag att det är såna här stunder som på nåt sätt definierar livet.”
Vår bärbara stereo spelar Roky Erickson.
”Det kommer bli så satans jävla bra”, säger M- och syftar på hans konsert på lördagen.

Sophie Zelmani är absolut inte lika charmerande på Hultsfred som hon var i Norrköping. Senast jag såg henne live så blev jag dumpad morgonen efteråt. Det är sånt som kan göra en lite vidskeplig. Men den här gången händer inget i den kalibern. En konsert med Laleh betas av istället. Nånstans under hennes pianoballad ”Hide Away” blir mitt hjärta några nyanser rödare och jag blir så inspirerad att jag direkt springer och köper den där hatten. Jag vet att det är en bra hatt när jag kan hålla den med det där trefingergreppet samtidigt som jag pressar hatten mot bröstet. Det brukar jag göra när jag kysser honkön eller dansar på bra konserter. När jag lite senare ser Gentleman, en helt fantastisk spelning reggae, så passar huvudbonaden perfekt mot mina hjärtslag.

Jag måste vila några minuter i tältet, jag har fått feber nu också. Huvudet dunkar. Plötsligt knackar nåt på mitt tält –ah, det är lite ågren som gör sig påmind! En elak röst i mitt huvud påminner mig om att jag är alldeles för dålig på det enda jag vill göra. Ingen filmskola vill ha mig. Alla mina planer jag haft till hösten har varit till ingen nytta alls.

Ozzy Osbourne har en halsinfektion och sjunger inte alls bra. Konserten i sig faller mig inte in i smaken som den icke-hårdrockare jag är, men det finns några guldkorn av underhållning. Hoppar vi framåt några timmar står jag vid samma scen och ser 50 Cent med A- som är minst lika sjuk som mig för att inte säga värre. Vi håller låg profil i utkanten av publikhavet, men att säga att vi inte blir underhållna av gangstarapparens för kvällens ganska charmiga humor och dansanta beats. Jag minns att jag halva konserten till största del beundrar killens biceps. Duktig jobbat för en halv dollar.

På nåt sätt lyckas både jag och G- fullständigt fumla bort första versen i Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull” när vi går där på parkeringen och försöker sjunga den i korus. Vi har just avnjutit en spelning med Säkert! som var helt underbar… Det hade varit allsång till raderna om våldtäktsmän som ska skjutas i ”Allt som är ditt” och röj under refrängen i ”Vi kommer att dö samtidigt”. Nu är vi rätt så lyckliga och på väg tillbaka till området efter att ha hämtat flytande proviant från denna smålännings Volvo. G- har visat sig vara en störtskön lirare. Någon timme senare, medan vi köar för att köpa älgwok, möter vi självaste Heavy från Hjalle & Heavy. Han är grymt packad. Kameran åker fram och vi förevigar mötet med ett foto.
”Nu måste jag sticka”, säger G- till mig och M- och knallar vidare, ”Vi ses grabbar”.

När Roky Erickson kliver på scenen lyfter taket på Atlantisscenen. Är det någon spelning jag sett fram emot så är det den här, den spelningen som avslutar hela festivalen för min skull. Roky är en legend, men bara i vissa kretsar. På 60-talet var han med i ett populärt band med psykedeliska inslag. Men efter att han åkte fast för innehav av en joint så skyllde han på sinnesförvirring och hamnade på mentalsjukhus. Det visade sig vara hans livs misstag. Efter att blivit utsatt för den ena elchocken och lobotomeringen efter den andra så blev Roky sinnessjuk på riktigt. Det är först för två år sedan som Erickson lyckats ta sig ur sin sjukdom och börjat turnera igen. Nu befann han sig på Hultsfred för sin första Europaspelning någonsin! Stämningen i tältet var minst sagt eldig när han började riva av sin delikata rock and roll. I den ruggiga allsången i ”The Night of the Vampire” är jag nära på att förlora mitt förstånd jag med. Efter spelningen hittar jag och M- varandra i publikhavet. Utan att behöva använda ord skrattar vi på det där sättet man gör när man sett något otroligt.

När jag vaknar har det regnat vansinnigt hela natten. Jag är stel i hela kroppen. Det är ungefär tjugonde gången jag vaknar den här natten, men nu är det alltså dags att stiga upp. Om några timmar går bussen hem. Jag ska ta på mig mina skor och upptäcker att det är en halvliter vatten i dem. Jag häller ut det. Haltar ut på området som nu ser ut som Hiroshima post-atombomben. Jag kastar vatten vid den fridfulla ån. Haltar tillbaka. Stannar upp. På avstånd ser jag hur några grabbar som samlats i en halvcirkel för att titta på när en annan kille demolerar sitt tält med en käpp. M- kravlar ut ur sitt tält. Han har också haft en förjävlig natt. Vi börjar packa ihop våra grejer. Då har man fått se Hultsfred alltså…

Det är otroligt skönt att komma hem till lägenheten. Inga moln av damm så långt ögat räcker. Jag går på toaletten för första gången på fem dagar. M- sätter sig vid datorn och börjar läsa recensionerna på Aftonbladet på spelningar vi sett. Det har kommit lite post under tiden jag varit borta. En elräkning från Eon. Suck. Jag jobbar för Greenpeace och har världens ondaste elbolag. Jag skäms lite. Längst ner i högen hittar jag ett kuvert från den där folkhögskolan i Värmland. Ett litet hopp tänds i mitt bröst men dör så fort jag inser att jag skulle fått det tidigare ifall jag kommit in. Synd, jag hade verkligen velat gå där.
”Här kommer årets största besvikelse”, säger jag till M-, ”spiken i kistan.”
Jag öppnar brevet. Läser det en gång. Två gånger. Tre gånger. Vad i helv… Det är omöjligt.

Jag är antagen till filmlinjen på Molkom Folkhögskola.

Hemma

Jag har nu återvänt från äventyr på Hultsfred festivalen och kommer inom en överskådlig framtid att författa ett inlägg om min upplevelser därifrån, och tiden runtomkring detta evenemang. Det kommer bli en avslutande del i en triologi om att befinna sig på resande fot ("På Drift", någon?), men vissa andra teman i förgrunden. Så passa på att lusläsa "Sveriges Mest Rastlösa Lirare" och "Värmland Verkar Spännande" i kronologisk ordning först. Inom en vecka kommer upplösningen.

Värmland verkar spännande

”Det har blivit en tradition”, säger jag till R- på telefon, ”att efter en ansökningsdag till en folkhögskola så ringer jag till en av er grabbar där hemma när jag sätter mig ner för att pusta ut och ta en kall öl i väntan på tåget hem.”
”Fan vad skönt! En stor stark på en uteservering?” frågar han med sin sköna tjocka norrlänska.
”Nej inte riktigt…Jag sitter vid ett spårområde och dricker en folka budweiser, lutad mot en container.”
Han skrattar.

Jag vet inte. Det är nåt jag har sagt väldigt ofta på sistone: Jag vet inte. Det är lite så det är just nu. De senaste veckorna har jag bara gått omkring och väntat. Väntat på att M- ska ta tåget till stan, väntat på att Hultsfred ska kicka igång, väntat på att något minnesvärt ska äga rum. Vardagarna har inte haft så mycket att komma med. På helgerna har jag varit med om ett och annat äventyr, men de där blygsamma äventyren har en tendens att snabbt tona över i måndag morgon. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

En ansökningsdag alltså. Ännu en småort i en del av Sverige jag aldrig tidigare satt foten i. Den här gången handlade det om en filmskola placerad några mil utanför Karlsstad. Jag anlände sent på onsdagskvällen, nationaldag och allt. Jag hade fått mystiska instruktioner om hur jag skulle lösa övernattningen på den folktomma skolan. Efter att slagit in en portkod jag tiggt mig till fick jag leta uppe en grön byrå som innehöll ett kuvert med ytterligare instruktioner. Det löste sig, men jag kände mig som en karaktär i en dålig spionthrillerfilm.

En fredag firade jag ett år på Greenpeace. Det är en bedrift i fundraisingkretsar, inte många brukar orka med att köra så länge i ett svep. Jag minns hur jag från början sett jobbet som nåt jag skulle köra med i en månad eller två. Nu hade det ju blivit lite mer än så. Dagen till ära, en ren tillfällighet, hade vi besök av en kollega från en annan värvargrupp i Sverige. H-, som han heter, är en ännu en av de där brinnande själarna som man stöter på i det här jobbet. En principfast idealist som kan passa på att ha roligt fast man är ute på gatan och…tja, räddar regnskogen eller nåt. På kvällen passade vi på att gå ut festa lite i värdstaden norrköping, givetvis i studiesyfte.

Orsaken till att jag drar upp den här händelsen är för att berätta hur jag blivit bestulen på mitt absolut största kännetecken, vid sidan av mitt bländande leende och min uttråkade blick. Jag befann mig nämligen senare på kvällen på dansgolvet. Jag dansade och pussades lite med en flicka jag mött under kvällen. En kulturstuderande med svart page. Plötsligt kände jag hur min älskade hatt lyfte från mitt huvud. Någon lustigkurre hade bestämt sig för att stjäla den. Jag lokaliserade snabbt vilka som gjort det. Tre stycken testosteronstinna idioter vid baren var de skyldiga.
”Kan jag få tillbaka den”, frågade jag med halvt roat tonfall.
”Vi har inte tagit nån jävla hatt!” sluddrade ledaren. Schysst att han nämnde hatten innan jag gjorde det.
”Ge mig hatten”, försökte jag igen.
”Om du inte går härifrån snart får du schtryck!”

Jag förstod rätt kvickt ändamålet med hattstölden. Snubbarna ville bara mucka stryk och provocera. Ingen hatt är värd stryk, tänkte jag och retirerade Vi lämnade stället, jag lite lätt purken, bestulen på ett stycke nostalgisk huvudbonad. Jag hade köpt den där hatten dagarna innan jag flyttade till norrköping, och burit den flitigt ända sedan dess. Nåja, tänkte jag lite senare, den hatten symboliserade kanske ändå en period av mitt liv som jag ändå måste lära mig att lämna bakom mig. Det är bara bagage.

En lördag har jag picknick uppe på mitt berg med T-. Äntligen kan jag kryssa av det från listan, att få dela den där utsikten i några timmar med nån annan än min slitna filt. Det är den första riktiga sommardagen, det slår vi fast utan diskussion. En dag att njuta av. Timmarna flyger förbi, jag kan knappt minnas vad vi diskuterar. Men när jag sitter där och stirrar ut över Norrköping, hela vägen från kyrkorna i norr till den sociala misären i söder, så tänker jag på stan i sig. ”Det ska bli skönt att komma härifrån”, säger jag omväxlande. I nästa andetag säger jag att ”jag kommer sakna det här”. På två meningar lyckas jag sammanfatta hela min nuvarande livssituation.

Värmland. Jag hade ju för bara några veckor sedan varit i Skåne för att söka en annan skola där, men det besöket hade varit fruktlöst. De ville helt enkelt inte ha mig. Så något bitter hade jag nu satt målet på den här skolan, och var nu mer laddad än nånsin. Det jag inte har berättat om de här ansökningsdagarna är vilken skön stämning det är. Jag trodde att det skulle råda nån sorts konkurrens mellan oss sökande, men så var det absolut inte. Istället får man jiddra massor med likasinnade, snacka film och peppa varandra. Hur skönt som helst. Om man sedan ser på hur själv ansökningen gick så är det en helt annan historia. Jag låter det vara osagt och inväntar kuvertet i brevlådan. För hur gick det egentligen? Jag vet inte.

En kväll styr jag stegen längst Drottninggatan. Jag är på väg till Svea Skeppet för att slå ihjäl återstoden av denna lördag. Jag har dragit på mig min finaste tiokronorskavaj och partybrillorna. En berusad snubbe i min ålder passerar mig och fäller kommentaren: ”Vet du att du är jävligt lik Bingo Rimér.” På några sekunder förfaller min självbild.

Efter att ha avnjutit en lunchrast i parken utanför domkyrkan tänkte jag resa på mig men kände plötsligt hur korsryggen sa emot. Jag knystade fram några amerikanska svordomar och fick resa mig mycket sakta. Idag var tisdag, och den sista dagen på jobbet för mig innan jag tar ledigt för resan till Värmland och den efterföljande trippen till Hultsfred. Jag har i princip jobbat oavbrutet sedan det stora uppbrottet för några månader sedan, och att säga att ett berg av stress och bekymmer har byggts upp sedan dess är ingen överdrift. Så nu väntar en skön paus från arbetsuppgifter och måsten. I alla fall: min rygg jävlas med mig. Jag förstår varför, jag har varit slarvig med att träna ryggen på sistone. Och att springa omkring med en alldeles för tung ryggsäck sex timmar per dag är inte godis om ryggsäcken i sig är nåt billigt skräp med kassa axelband. Utan att gå in på en alldeles för uppenbar liknelse: Det är ju inte precis som att det tunga bagaget bara består av en tom matlåda, en pärm och några vattenflaskor.

Vi tar en promenad genom den östgötska natten, jag och A-. Vi har varit hos mig och sett film, återigen, men denna kväll slog vi på stort och fixade ihop en fruktsallad. Resultatet blev lysande. Nu ska hon hem och jag följer med en bit på vägen. Det är nämligen fredagskväll och jag gillar att gå genom Drottninggatan i nyktert tillstånd vid den tidpunkten. Då kan jag bevittna folket som väsnas utanför Harrys, se på paren som står och bråkar i gathörnen och slänga ett öga på poliserna som kretsar omkring tryggt och isolerat i sina radiobilar. A- kommer fram till sin port och jag vänder om och börjar gå hemåt igen. Jag tittar på människorna. Vad är det jag förväntar mig att den här staden ska ge mig? Vad ska de här typerna lära mig? Jag vet inte.

Det är en ledig dag för mig, men jag passar ändå på att svänga förbi jobbgänget när de käkar lunch på ett närliggande hak. Jag drar ännu en skröna om norrländskt tankesätt:
”Ni hörde om den där dansken som skallade domaren? Som pajade matchen för sitt eget lag och som nu är Danmarks mest hatade man? Jag läste det där om att han druckit femton till tjugo öl före matchen… Jag blev förbluffad. Alltså: Inte bara att han förstörde fotbollsmatchen för danskarna… Han dricker som en kärring också!”
Den gick hem hos grabbarna.

Jag säger hejdå till R-, lägger på luren och reser mig från containern jag lutat mig emot. Min tåg ska gå snart, och jag går in i vänthallen. Jag möter en tjej som också var på samma ansökning, vi börjar prata lite. Det visar sig att vårat tåg är försenat med fyrtio minuter. För att hoppa framåt lite i handlingen: två timmar senare är den fortfarande försenad. Vi har, om vi bortser från en promenad till Hemköp för proviant, suttit här och snackat sen dess samtidigt som tiden hela tiden blivit framskjuten. Båda är lagom glada över förseningen, sällskapet till trots. Jag har ett bråk i telefon med en kille på SJ’s kundtjänst som brer på ytterligare ett lager av frustration. På en informationstavla mittemot oss står sloganen ”Värmland verkar spännande”. Tja, det vette fan. Två och en halv timme senare rullar en extrainsatt buss i Norrköping. En resa utan trubbel är inte värd namnet.

När jag kommer hem hittar jag ett brev i brevlådan. Det är från en annan folkhögskola jag sökt. Jag inser att resultatet i kuvertet kan avgöra rätt mycket. Om jag har kommit in på den här skolan kan jag vara trygg och veta att jag åtminstone kommit in på ett ställe jag vill gå på. En av skolorna jag sökt har jag inte kommit in på. Skolan utanför Karlsstad… Det är rätt låga odds. Vad gör jag om inte kommer in nånstans? Jag som inte vill göra något annat än att syssla med film, måste jag vänta ett år till i sånafall? Eller ska jag förstå vinken och ge upp? Men var ska jag flytta då? Hitta en ny lägenhet i Norrköping? Flytta tillbaka till Kalix? Om svaret i det här kuvertet är negativt kommer alla de frågorna hänga på om jag ska börja plugga i Värmland eller inte.

Allt det här är tungan på vågen på om de senaste veckorna har varit värt besväret. Ska hattstölden bli något mer än en anekdot, eller ska jag kunna släppa den? Det finns så mycket som skitit sig som skulle kunna räddas av några enkla rader: Förseningarna i Karlsstad, tyngden i min ryggsäck, förväxlandet av mig och en viss flickfotograf, nobben från skolan i Skåne och för den skull bristen på action i vardagen. Kanske kommer alla de där positiva sakerna som hänt på sistone göra sig påminda om resultatet är positivt?

Svaren ligger i det här kuvertet. Jag öppnar det rätt klumpigt. Läser.
”Helvete också.”