I väntan på något meningsfullt (Söndag)

Jag är en hemskt rastlös människa. Jag har bara hunnit ta mig igenom den första veckan som arbetslös och klättrar redan på väggarna. Och då är det här dessutom den första dagen sen jobbet tog slut som jag hållit mig hemma.

Ja, jag har ju spenderat de två senaste månaderna med att arbeta på Jan Troells senaste film. En fantastisk upplevelse. Nu letar jag nya jobb och projekt. Vi får se hur det går. Men den första veckan av "ledighet" fick jag i alla fall ägnat åt att hinna med allt jag skjutit upp det senaste halvåret. Tandläkare, optiker, diverse försummade vänner. Vad jag ska ta mig till den kommande veckan, bortsett från jobbsökandet, är mig än så länge obekant.

Jag antar att ni får ta den här texten som ett lamt mellanmål i väntan på något meningsfullt skrivet. Jag har inte ägnat den här bloggen någon avsevärd energi på ett bra tag nu. Det tycks gå i vågor det där. Nåväl. Tills vidare får ni några videor -som ändå inte kommer intressera någon annan än undertecknad...

De senaste veckorna har jag på facebook varje söndag "postat" en video med epitetet Söndagssången. Här kommer samtliga videor. Känn stråket av Söndag.

Originalet

Alla dessa idoldeltagare som kört denna låt till förbannelse, alla dessa slätstrukna versioner till trots, det så här låtjäveln ska låta: Med lidelse och blod. Originalet helt enkelt. Tyvärr är början och slutet avhugget, men den passion som Cohen har när han mässar refrängen kompenserar det mesta.

Konversationer #2: En natt i Göteborg

Vi ramlar ut ur spårvagnen. Luften är sval, runt tio grader. Den här lördagskvällen tycks det inte vara alltför många Göteborgare ute på Kungsportsplatsen. Men vi fyra är här i alla fall.

"Var ligger det här stället", frågar B-.
Eftersom vi alla är filmarbetare så drar vi alla simultant upp våra iPhones. Det ser rätt töntigt ut.
"Ditåt", säger J-, hon tar täten.
Jag säger:
"Inse vad Sagan om Ringen hade varit kortare om de haft iPhone? De hade typ hittat direkt istället för att dras med den där gröna saken. Det hade tagit typ tre timmar och sen hade det stått på Frodos facebook att han taggat sig själv på domedagsberget."
"Alltså", säger A-, "jag fattar inte hur de kunde ha svårt att hitta i vilket fall som helst. Det var ju typ som att hitta Malmö i Skåne. Typ stora öppna fält och sen en brinnande stad i horisonten. Hur fan kunde de INTE hitta?"
"Nu kan inte jag så mycket om Sagan om Ringen, men jag tror varken de hade E6'an eller Pågatåg i Mordor."

Vi filosoferar vidare och rör oss uppåt Magasingatan. Efter några minuter inser vi att vi gått åt fel håll, trots våra leksaker från apple.

***

Runt långbordet sitter ett tjog människor, jag känner hälften. Vi har tillslut hittat lokalen, det är trångt men trevligt. Jag tuggar på en bit chevré från en övergiven ostbricka. Jag älskar ost, så är det bara. Mitt emot mig sitter en forne klasskamrat, det var länge sedan jag träffade honom. Förvirras inte av att han också kallas J- i den här texten. Det är inte samma J- som i det tidigare stycket.
"Jag hörde att ni var och filmade utanför mig tidigare i veckan", säger J-.
"Jaha, var då?", frågar jag.
"På R-gatan."
"Ja, du bor där ja! Visst ja. Då bor du sjukt nära götaplatsen!", säger jag.
"Sååå nära är det väl inte. Tar väl 10 minuter att gå."
A- bryter in i diskussionen: "Du får tänka på att Toni är norrlänning. För honom är 10 minuter ingenting."

Jag spelar förnärmad:
"Det här har ingenting med min etnicitet att göra!", frustar jag, "Tio minuter är ingenting. Jag menar: Du kan vakna kissnödig mitt i natten, stiga upp och gå ner till Götaplatsen. Kissa i Poisedonfontänen och sedan hinna gå hem innan ett avsnitt Magnum P.I på tv är slut."
J- svarar omedelbart:
"Jag skulle aldrig gå och kissa mitt i ett avsnitt Magnum P.I".

Diskussionen fortsätter.

***

Jag går uppför trapporna till övervåningen och ser de andra. De var sugna på ett uteställe så jag hakade på. Jag ställer mig bredvid dem och sipprar lite på ölen. Musiken pulserar högljutt. En bekant kommer fram till mig och säger nåt:
"Va?", frågar jag.
Han lutar sig närmare och säger något som jag tror är: "FAN, DET ÄR MYCKET FOLK HÄR IKVÄLL".
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och ropar tillbaka: "JA; DET ÄR SCHYSST"
"VA?"
"DET ÄR SCHYSST!"
"VA?"
"SCHYSST!"
"JAHA... JAVISST".
Han försöker säga nåt. Jag nickar som om jag förstod vad han sa

Vi dricker lite på våra öl och kollar på folksamlingen som dansar. Jag inser plötsligt att den bästa delen av kvällen redan är över.

Sista kvällen på fel sida älven

"Den här, grabbar, måste vi lyssna på innan vi går."
Jag klickade igång låten på Spotify och satte mig i soffan. Öppnade en öl. P- satt bredvid mig och J- i sin säng. Det här var uppenbarligen sista gången som jag satt här i J-s lägenhet och drack öl, eller sista gången överhuvudtaget som jag satt här. Efter idag skulle vi tre inte vara klasskamrater längre, och mina anledningar till att återvända till det här studenthuset i Trollhättan skulle upphöra. Jag hade själv bott här, på "Elefanten", bara för några månader sedan. Men nu var det slut. Tiden på filmarbetarutbildningen var över. Det var den elfte mars.

Peter LeMarc började sjunga: "Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet". P- skakade som vanligt på huvudet när jag och J- satte igång: Han skrattade gott åt hur nördiga vi var. Jag var tvungen att förklara för honom varför den här extremt gubbrockiga låten passade så väl ikväll:

"Första kvällen vi i klassen gick ut, dagen innan utbildningen startade, så gick vi ner till Strandgatan. Drack några öl. Ja, det vet du ju. I alla fall, under kvällen minns jag att J- pekade mot andra sidan vattnet och frågade oss, 'är det den där sidan som är fel sida?'. Han förklarade att i en Peter LeMarc låt som ingen annan av oss hört så sjöng just denna trollhättebo om en tjej som bodde på fel sida älven. Sen har den där låten dykt upp några gånger och på sistone har jag själv fastnat rejält för den. Och här sitter vi nu! Avslutar en perfekt cirkel. Vi ska snart gå ner till drottningtorget för att träffas på samma ställe där vi träffades första gången. Men första ska vi bara höra klart den här låten. "

Låten fortsatte, och det är en lång låt, och vi föll in i andra diskussioner. Men nånstans där vid gitarrsolot satt vi alla tysta och bara såg ut genom fönsterna. Här på åttonde våningen ser man hela stan. Stor, tyst och låg sol. Typisk småstad.

"Hade det här varit en film hade man sett helikopterbilder över Trollhättan nu", sa jag lite onödigt. I mitt huvud spelades redan den filmen upp. Stora vyer över stan. Vi avslutade våra öl, gick ner på stan och låten tog slut.

En mu(s)iknörd?

Jag är ingen socialdemokrat. Jag är nog av naturen mer radikal än så. Men! Jag inser ju förstås värdet av en stark socialdemokrati för att få de rödgröna till makten, vilket är ett steg i rätt riktning för att få det här landet till sans igen.

Men mest av allt, bortom politiska åsikter, så är jag musiknörd. Först och främst. Därför gläds jag av att Håkan Juholt blivit vald till sossarnas nya partiordförande. För inte på mycket länge, om inte nånsin, så har en svensk partiledare jobbat så hårt för att marknadsföra sig själv som musiknörd. När det blev officiellt att Juholt var förslaget för denna post så handlade de första rapporteringarna om denna politiska doldis om vilket stort fan av Elvis han var. Och Bruce Springsteen. Och så vidare.

Men gubbrockaren Håkan Juholt slog först till med full kraft när han på Socialdemokraternas extrakongress skulle hålla sitt första korta tal som partiledare. Här nedan kan ni se klippet:

http://www.dn.se/webbtv/nyheter/juholts-forsta-ord-som-partiledare/


Bara en musiknörd kan lägga ner så mycket energi av ett tal, så många stavelser av ett viktigt politiskt budskap på att berätta om "den kärva versionen av Tom Pettys 'I won't back down' i Johnny Cashs version".

Var Juholt kan leda Sverige politiskt är en senare fråga, men just nu tycker jag att vi ska glädjas över att vi har en statsministerkandidat som utmanar en kille som tycker att Da Buzz är skitbra. Akta dig Alfons Åbergs pappa, nu kommer Super Mario och tar dig. Och han tar med sig ett schysst soundtrack.

Musik för landsvägar

I lived a secret I should'a kept to myself
But I got drunk one night and I told it
All my life I fought this fight
The fight that no man can never win
Every day it just gets harder to live
This dream I'm believing in
Thunder Road, oh baby you were so right
Thunder Road there's something dyin' on the highway tonight

Februariscener

INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ BERGAKUNGEN - DAG

Med ögon som skriker efter sömn tittar jag på biljetten. "Svenska bilder 8" börjar om tio minuter. I det kortfilmspaketet ska de visa kortfilmen "Att köpa en bil". Det här ska bli första gången jag ser den, så jag är förväntansfull. Men trött. Sliten. Det blev puben sent igår, såsom det brukar bli när det är Göteborg filmfestival. Jag älskar den här tiden varje år. Ett ljus i februarimörkret.

Jag kommer fram till en tjej som står och river biljetterna för Salong åtta. Hon tittar på min biljett.
"Du ska till Salong fyra."
"Står det inte åtta?"
"Nej, men passet heter Svenska bilder åtta..", säger hon och pekar.
Hon har rätt, jag suckar uppgivet: "Åh, vad dum jag är."
Jag vänder mig om och har gått fem meter när hon ropar till mig:
"DU ÄR INTE ALLS DUM I HUVUDET".
Folk vänder sig om och tittar efter mig.


INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ LAGERHUSET - KVÄLL

Sitter i myllret på en skranglig stol och dricker en alldeles för dyr öl. Jag pratar med en tjej angående olika stadsdelar av Göteborg, och min teori är att hela stan är livsfarlig för tillfället.

JAG: "Göteborg under den här tiden av året är en av de farligaste platserna i Europa. Det är så sjukt halt! Hela vägen från min lägenhet till trappan vid min hållplats är liksom spegelblank. Man får liksom gå som en pensionär för att inte göra en vurpa. Och själva trappan som leder ner till spårvagnsspåret är som en rutschkana. En dag kommer jag dratta på ändan och kana rakt framför en spårvagn."
HON: "Usch, så får du inte säga!"
JAG: "En dag kan det hända och då är man ju åtminstone förberedd."


INT/EXT. BIL. CENTRALA GÖTEBORG - DAG

Jag rattar en bil från Norra hamngatan till Södra hamngatan. Sitter i en hyrbil, radion spelar Säkert. Min telefon ringer. Det är en polare.
"Tja Toni. Va -va gör du?"
"Jag är ute på ett jobb. Sitter i bilen nu."
"Aha."
"Jofan, det är roligt. Håller på att köra från norra hamngatan till södra hamngatan, det är klurigare än det låter. Man får ju ta en omväg till Grönsakstorget liksom när det skulle ta typ tre sekunder att gå."
"Vadårå?"
"Jo, men du vet. Att köra i Göteborgs innerstad är lite som mina relationer: Varje gång jag tror att jag är på rätt väg så hamnar jag i en återvändsgränd."

"Haha, är det så illa?", säger min polare.
"Nä, det går rätt bra nu. Jag börjar känna mig rätt trygg med det.", svarar jag.
"Med relationerna?"
"Nej för fan, det är kört. Det finns ju ingen GPS som förstår sig på kvinnor."


INT. LÄGENHET PÅ HISSINGEN -DAG

A- och T- står i köket i vårt kollektiv och lagar mat. De slänger med lätthet ihop måltider som får mina kulinariska försök att verka pinsamma i jämförelse. Genom den stänga dörren till mitt rum hör de plötsligt ett skrik:
"DOLLY PARTON!... DOLLY PARTON FÖR FAN!"
Sedan blir det tyst igen i några minuter innan de hör ett till rop.
"MOTALA!"
De vänder sig om till varandra och suckar:
"Nu sitter Toni och ser 'På Spåret' igen", säger T-.


EXT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL / LAGERHUSET - DAG


Jag drar jackan runt mig och går ut i vinterkylan. Jag är på väg för att möta några kompisar på en pub på Andra långgatan och har lite bråttom. Har strövat runt på festivalområdet och glömt bort tiden. Plötsligt hör jag en röst som klingar vagt bekant.
"Hej Toni"
Jag vänder mig och hälsar tillbaka utan att alls känna igen personen, men när jag nått slutet av trappan slår det mig.
"Det är ju du.... Hej".

Uppe på trappan står en gammal historia från länge sedan. Någon jag inte träffat eller haft kontakt med på väldigt länge. Vi hade väl inte världens bästa avslut, så att säga. Vi kallpratar lite lätt. Jag är lite överraskad av situationen och försöker komma på nåt att säga, så vi står rätt snart och bara nickar. Det slår mig hur underligt det är. Nåt borde jag väl komma mig till att fråga? Hur är det med hennes föräldrar? Men det känns bara som om allt det där tillhör en annan tid i en annan värld. Trots att jag fortfarande känner mig som samma kalixbo som en gång packade resväskan och stack söderut, så kanske jag är en annan person idag. Jag inser att jag måste springa vidare och muttrar hejdå innan jag halkar vidare över parkeringsplatsen mot järntorget.


EXT. GÖTEBORG - NATT

Bilder över en stad vid midnatt, från ett spårvagnsfönster. Ett montage om ni så vill. Götaälvsbron som breder ut sig över vattnet. Folkmassorna kring brunnsparken. Alkisar utanför domkyrkan. Haga. Byggarbetsplatserna kring gammelstan. Berg som tornar upp sig längst staden. Kanalen skiftar grön och svart , båtarna lyser blått. Musik i hörlurarna: Ända till september.


EXT. HISSINGEN/FOTBOLLSPLAN - DAG

På väg mot min spårvagn. Vädret är gråmulet men svalt. Ljuset skugglöst men skarpt. Det ligger en förhoppning om vår i luften. Jag är på väg hem efter att ha hämtat min ryggsäck som jag glömt hos en kompis. Framför mig ligger en stor fotbollsplan. Om jag korsar den diagonalt slipper jag gå hela vägen runt, så jag smiter in mellan en reva i inhägnaden och börjar min promenad tvärs över den.

Jag har inte gått många meter innan jag inser mitt misstag. Hela planen är täckt med is. Det är värre än snorhalt -det är samhällets sista utpost för att dratta på ändan. En dödsfälla.

Jag tittar på klockan och inser att jag börjar få bråttom till spårvagnen och försöker öka tempot. Varje fotsteg tycks försvinna under mig. Plötsligt är jag halvvägs och tar ett övermodigt steg. Upp med armarna i luften! Balansera! Under några adrenalinstinna sekunder gör jag en lustig dans för att hålla mig uppe på fötter. Jag ska inte ge upp! Jag vägrar att ramla, den här gången. Februari är en sån månad då man gång på gång får tillfälle att halka omkull. 28 dagar med lika många tillfällen för fuck ups. Men jag vägrar ge upp, inte nu, inte i år. Plötsligt får jag en stunds fotfäste och ställer mig raklång. Jag promenerar den sista biten försiktigt. Jag missar min spårvagn med en hårsmån, men jag ramlade inte.

VÅR tid är nu!

Det känns som om våren är i luften. Minusgraderna håller envetet tag om Göteborg, men solen har i alla fall börjat skina med en helt annan energi. Det måste vi fira med en spotifylista. Här kommer den: Ett soundtrack för den annalkande Våren 2011:

http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/7KpoHA26wJfIi9AfNVPxXC

Ett urval av sångerna:
Stefan Sundström sjunger om våren i "Peace & Love i Sthlm city",
Säkert sjunger om sin hemstad,
Afrikanska toner från Cheik Lo i den magiska "Sankara",
Tom Waits sjunger att det inte går att hålla tillbaka våren,
Soulshake Express får till ett tungt gung i "Hamburg Limp",
Nytt material från Bright Eyes & Drive By Truckers,
Oskar Linnros & Peter Lemarc gör svensk soul,
Brass från New Orleans & hiphop från Stockholms förorter
och Sofia Karlsson sjunger att "Våren den kom i natt till Göteborg".

Ni hör ju. Klicka på länken ovan, och tryck sedan Suscribe.

En historia om Seppo Kiviniemi

Idag nåddes jag av nyheten att den legendariska gitarristen Gary Moore lämnat jordelivet. Gary blev bara 58 år gammal. Han dog under en semester i Spanien. Beskedet om hans död fick mig att tänka på en avlägsen släkting till mig, Seppo Kiviniemi och hans otroliga öde. Seppo var en finsk gitarrist med en brokig livshistoria och dog under omständigheter som blivit minst sagt mytomspunna. Personligen är jag osäker på huruvida Seppo överhuvudtaget är död. Det hela är faktiskt rätt osannolikt. Låt mig berätta historien:

Seppo Kiviniemi var frontman i ett finskt rockband med kultstatus som hette Zeppo Orkesteri. Han hade växt upp under stränga religiösa former, men rymt hemifrån i tidig ålder och liftat till Rovaniemi där han startat sitt band. De hette från början Faak You, men bytte namn när de insåg att namnet både var felstavat och för kontroversiellt för de finska danslokalerna. De turnerade runt rätt flitigt under 70-talet men nådde aldrig någon kommersiell framgång. Vissa påstår att det berodde på att Seppos alkoholproblem och heta humör. I vilket fall som helst så var Seppo en lysande gitarrist, med en melankolisk ton i sin specialbyggda fendergitarr. Hans spelstil var inte helt olik Gary Moores, faktiskt.

Kring -82 hade bandet en liten hit med balladen "Rakastaa minua ja hiljaa" och bandet spåddes ett genombrott. Det var tyvärr början på slutet. De skulle uppträda i ett populärt finskt tv-program som jag inte minns namnet på, men det var motsvarande Hylands hörna eller Skavlan. Zeppo Orkesteri började spela, men halvvägs under låten började Seppo störa sig på att programledaren klappade med i otakt. Innan någon visste ordet av hade Seppo slagit programledaren på käften. Klippet låg tidigare ute på Youtube med över 100 000 visningar, men har tagit bort på grund av upphovsrättsliga skäl. Efter det stoppades alla spelningar av "Rakastaa minua ja hiljaa" i radio och bandet föll i glömska.

Seppo började dricka hårdare och kom sällan till bokade spelningar. Dock sägs det att när han väl dök upp så spelade han alltid otroligt bra, även om han var så berusad att han fick ligga ner på scengolvet. Seppos död inträffade på ett stadshotell i Joensuu en januarikväll i slutet av 80-talet. Seppo sades ha varit full i otroliga 48 timmar utan sömn och mat när han ställde sig på den där scenen. Många hade varit imponerade av att han själv kört turnebussen till spelningen hela vägen från Haparanda, trots att han vinglade betänkligt och att spritdoften kändes ända längst bak i lokalen.

Som historien går så hade Seppo precis spelat första låten när någon i publiken räckte Seppo en cigarett. Men när han tog ett bloss av ciggen så måste glöden ha kommit i kontakt med spriten i Seppos andedräkt. Plötsligt stod han i ett stort eldmoln, som fort spred sig på scenen och i sammetsgardinerna som hängde ovanför den. Elden spred sig med förbluffande hastighet, och hela hotellet brann ner till grunden. Den enda person som inte lyckades evakueras var Seppo, och där han stått på scenen så fanns det ingenting kvar förutom hans slitna läderskor, en förkolnad gitarr och ett plektrum.

Det här är i alla fall den historien jag växte upp med. Den berättades flitigt på släktmiddagarna hos min familj, och många vittnar om att begravningen var väldigt vacker. Det var dock bara för något år sen som jag började betvivla vad som egentligen hänt den där kvällen i Joensuu.

Under min tågluff i östeuropa bodde jag några nätter i Slovakiens huvudstad Bratislava. En vacker stad trots sin utbredda fattigdom. Jag satt en kväll på en sjaskig pub i närheten av mitt vandrarhem och lyssnade på en grovhuggen och bister man som spelade gitarr i andra änden av baren. Efter att ha spelat några inhemska sånger började han spela ett par välbekanta toner. Jag förstod rätt fort att det var "Rakastaa minua ja hiljaa". Han kunde till och med sjunga med i texten någotsånär, och hans tolkning var långsam och melankolisk. När han spelat färdigt gick jag fram till honom och bjöd honom på en öl.

"Where have you learned that song?", frågade jag honom. Mannen tittade på mig med en skeptisk blick under sina buskiga ögonbryn och svarade:
"My friend Seppo. He used to live here. Come to the bar. He was the best guitarplayer I ever heard. I haven't seen him for three years. They say he lives down in Hungary now."
Jag blev otroligt förbluffad av hans historia. Det kunde ju omöjligtvis vara samma Seppo han pratade om. Speciellt inte eftersom denna varit död i 20 år. När mannen druckit upp sin öl nickade han med huvudet mot ett rumt bortåt i baren.
"Come see", sa han.

Jag följde med honom till ett litet kontor där han tydligen hörde hemma. Han visade mig ett foto taget vid den bardisk jag just suttit. Jag kunde inte tro mina ögon. På fotot stod den slovakiska mannen bredvid Seppo. En äldre och mer sliten Seppo än på de bilder jag sett i släktens fotoalbum, men likväl samma person. I nederkanten av bilden hade någon skrivit med tuschpenna:

"Tank and faak you very much."

Van The Man & Wanda The Woman

Frågan vem som har den coolaste bandmedlemmen: Van Morrisons stentuffe basist eller Wanda Jacksons kompgitarrist med den tvåhövdade gitarren.