Februrari, 2012:
Snön hade försvunnit, men det var fortfarande kyligt i luften. Jag gick med raska steg för att få upp värmen, svängde med armarna för att mjuka upp musklerna inför joggingturen. Jag vek upp min huva över huvudet och drog åt snörena i resåren så att den slöt sig tätt runt mitt ansikte. Det värmde något. De veckor då de legat snö på backen hade jag inte varit ute och sprungit i skogen så jag såg fram emot att få komma ut där igen. Plusgraderna må ha varit få, och himlen må ha gott i windows 98-grått, men backen var bar.
Jag gick upp för den lilla asfalterade stigen som ledde upp mot den parkeringsplats där motionsspåret tar vid. På min vänstra sida skymtade jag någonting som rörde sig i ögonvrån och jag vred blicken dit. Där står det en byggnad i tegel, jag tror att det är nåt sorts föreningshus till den närliggande idrottsklubben. Då såg jag vad det var som kom rullande. En barnvagn.
I en halv sekund stod jag still och bara registrerade det. Hade jag haft ett ögonblick extra att reflektera över detta hade mina tankar förmodligen gått till den berömda scenen i pansarkryssaren Potemkin: Det var en barnvagn som kom åkandes ner från huset och mot den slänt som tog vid och mynnade ut i ett dike. På något instinktivt sätt gjorde jag en spurt och kutade mot den rullande vagnen. Jag befann mig bara ett tiotal meter från vagnen, men risken var stor att jag inte skulle hinna fram i tid.
Det är lustigt hur sällan man i dagens samhälle aldrig utnyttjar sin kropps kapacitet, såvida det inte är i idrottssammanhang. Det skulle i så fall vara att springa efter en spårvagn på sin höjd. Det här var inget jag reflekterade över de korta sekunder det tog för att nå fram till barnvagnen, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sprang som jag brann. I sista sekund innan vagnen skulle nå diket och ofrånkomligen tippa över kom jag fram och fick tag i handtaget.
Då, när jag plötsligt stannat upp, blev jag stående och tittade in i själva vagnen. Den var givetvis tom. Jag såg mig om. Ingen hade sett mig, och jag tittade upp mot huset. Det stod en till barnvagn uppe vid husväggen, och min slutledningsförmåga sa att den stått parkerad bredvid och på nåt sätt kommit i rullning. Barnet och dess förälder var förmodligen inne i värmen. Plötsligt kände jag mig otroligt töntig. Mitt adrenalin pumpade efter den korta stund då jag inbillat mig att jag kastat mig huvudstupa in i en heroisk bedrift. Men om någon plötsligt skulle titta ut genom ett fönster eller gå förbi skulle de bara se en suspekt lirare i hoodie som stod och höll i en barnvagn.
Jag puttade barnvagnen upp för slänten och in mot huset. En kort sekund funderade jag på att ringa på dörren och säga att...ja, vad skulle jag säga? ”Hej, parkera din barnvagn bättre nästa gång.” Vem som än skulle ha öppnat skulle bara tagit mig för en väldigt konstig person. Vilket å andra sidan inte är långt ifrån sanningen... I alla fall, jag ställde barnvagnen mot väggen och smög därifrån. Min stora skräck var att någon inne i huset skulle kika ut genom fönstret vid det tillfället, se mig vid barnvagnen och hur jag sprang därifrån. Folk har ringt polisen för mindre. Av någon anledning kände jag mig väldigt bortgjord. Så fort jag hunnit en bit bort började jag öka farten igen och gav mig ut på själva joggingturen. Jag satte i mina hörlurar i öronen, tryckte igång lite musik och drog huvan ännu tätare runt mitt ansikte.
