I förbifarten: November 2011

Jag växte upp i en liten by alldeles utanför Kalix. Det fanns inte så mycket att göra där om man inte var intresserad av bandy eller andra bollsporter, så jag var ofta uttråkad. Ibland gick det till en sån grad att jag gick till byns kiosk och köpte en liter mjölk bara för att få något att göra. Den känslan har jag inte upplevt på kanske sex-sju år, alldeles innan jag flyttade därifrån. Ikväll så skedde det igen. Allvarligt talat. Jag måste skaffa en tjej, en jobb eller nåt annat som håller i två månader.

Jag är ledig nu. Det vill säga, jag är arbetslös tills vidare. Det borde ge mig oanade möjligheter. Jag skulle kunna skaffa en hobby. Börja plugga finska. Lära mig spela gitarr. Jag skulle kunna skriva den där Stora Novellen jag fantiserat om så länge. Men varje gång jag börjar, exempelvis, skriva på den där uppväxthistorien så slutar det med att jag kollar musikvideor på YouTube eller kommenterar statusuppdateringar på facebook. Nu när jag dessutom köpt den där boxen med samtliga säsonger av Sopranos krävs det ju en femårings slutledningsförmåga för att förstå hur jag spenderar min tid.

Nåja. Det ska nog bli ordning på det här. Nästa vecka tar jag en välförtjänt resa till Barcelona med en vän. Kort efter hemkomsten åker jag hem till Norrbotten och firar jul. Och Göteborg är ändå en stad spännande nog för att locka med äventyr. Det här ska nog ge sig. Nu får ni ursäkta, dags att skriva på novellen igen.

Berättelse om en gitarr

Som många av er kanske har förstått så är jag sucker för bra historier. Huruvida de är sanna eller falska intresserar mig föga. Det viktigaste är berättelserna berör, underhåller eller lär mig nåt. Mitt stora intresse för film och musik bygger mycket på detta. I alla fall.

Guy Clark är en gammal man som jag fått upp ett öra för på sistone. En lysande historieberättare. Han kunde säkert blivit en stor författare. Nu har han istället blivit countrymusiker. Hans försiktiga knäppande på gitarren i kombination med hans skrovliga stämma räcker långt, men i första hand är det hans historier som fångat mitt intresse. Jag kan rekommendera de som har samma sjukdom som mig att lyssna på hans liveskiva "Songs and storys".

Här är i alla fall en sång/historia jag fastnar för denna fredagskväll:

Well, I was passing by a pawn shop
In an older part of town
Something caught my eye
And I stopped and turned around

I stepped inside and there I spied
In the middle of it all
Was a beat up old guitar
Hanging on the wall.

What do you want for that piece of junk
I asked the old man
He just smiled and took it down
and he put it in my hand

He said you tell me what it's worth
You're the one who wants it
Turn it up, play a song
And let's just see what haunts it

So I hit a couple of cords
In my old country way of strumming
And then my fingers turned to lightning
Man.. I never heard it coming

It was like I always knew it
I just don't know where I learned it
It wasn't nothin' but the truth
So I just reared back and burned it

Well I lost all track of time
There was nothing I couldn't pick
Up and down the neck
I never missed a lick

The guitar almost played itself
There was nothing I could do
It was getting hard to tell
Just who was playing who

When I finally put it down
I couldn't catch my breath
My hands were shaking
And I was scared to death

The old man finally got up
Said where in the Hell you been
I've been waiting all these years
For you to stumble in

Then he took down an old dusty case
Said go on and pack it up
You don't owe me nothing
And then he said good luck

There was something spooky in his voice
And something strange on his face
When he shut the lid
I saw my name was on the case

#5: Erik & Jörgen

”Varför ser alla som kliver på i Hallsberg ut som de rymt från en Stefan & Krister-sketch?”, skriver jag i mitt block.

Jag har stigit av den där spårvagnen jag färdats på i de tidigare delarna av den pentalogin om resande. Nu sitter jag med smärre sömnbrist, mild huvudvärk och en ömmande näve på ett tåg på väg till Stockholm och antecknar saker som jag ser utanför mitt fönster. Min sömnbrist beror på att jag kvällen innan suttit på ett hak och druckit öl med en kvinnlig bekant, förmodligen är det även en anledning till huvudvärken. Ölet alltså, inte tjejen. Min ömmande hand beror på att jag timmen innan spillt kokhett tevatten på den. Jag har varit i bättre skick.

Tågvagnen är nästan helt fullbelamrad. En tjej med truckerkeps sitter och läser på en iPad, världens mest onödigaste uppfinning. En medelåldersman med skinnväst slår sig ner på ett säte och börjar prata högljutt i mobiltelefon, hans dialekt förstärker buskisvibbarna. Några tanter sitter och skvallrar om Maria Monte-vadhonnuheter. Utanför fönstret lämnar vi Hallsberg. Jag ser en skata med huvudet nedstucken i en sibyllapåse, det ser komiskt ut. Området kring centralen är lika gråmulet som vädret. Den här staden är en sån där industrihåla dit grävmaskiner och revisorer åker till för att dö. Ni hör på mina tankegångar att min sinnesstämning den här förmiddagen är inte den rockigaste.

Något senare gör vi ett tillfälligt stopp. Nya passagerare kliver på. Det sätter sig en kille bredvid mig, en rakad snubbe i 35-års åldern. Han har tatueringar med runskrift på armarna, en urtvättad svart t-shirt med nåt obskyrt hårdrocksband och stentvättade jeans. Min första fördomsfulla tanke är: den här killen är gammal nynazist så det skriker om det. Det slår sig ner en annan kille på andra sidan gången. De är i samma ålder, men han är killens raka motsats. Denna är istället välfriserad, har grå kostym med en lila skjorta. När den ena är vältränad men har säckig kroppshållning så har den andra skrivbordsmuskler, men en strikt hållning. Kostymkillen öppnar sin ryggsäck och halar upp två öl. Till min förvåning räcker han en av ölflaskorna till den rakade killen bredvid mig.
”Ja hörru Erik”, säger kostymkillen, ”den här konferensen kommer man sent glömma.”

Erik tar ölflaskan och öppnar den mot sätet framför sig. Han hoppar rakt in i en diskussion som tydligen påbörjats innan de klivit på tåget. Han vän i kostym heter tydligen Jörgen... Erik & Jörgen alltså. Världens mest oväntade duo.

De jobbar inte direkt med varandra, men tydligen på samma företag. De har tydligen varit på någon sorts konferens med sitt jobb. En av kvällarna har de supit till, och det är oklart vad exakt som hänt, men på nåt sätt har de ställt till det. Någon på chefsnivå är nu ute efter Eriks skalp, så nu sitter de här grabbarna och försöker formulera en strategi för att komma undan företagsledningen långa arm. Erik försöker skriva ett mail på sin iPhone till nämnda chef, och Jörgen hjälper honom med formuleringarna.

”Okej”, säger Jörgen, ”skriv nåt i den här stilen. 'Vi hade inte fått någon information om att alkoholintag inte var förenligt med de aktuella dagarnas aktiviteter. Inte heller var jag den enda i arbetsgruppen som nyttjade alkohol kvällen då incidenten inträffade...' Vad tror du om det?”
”Det är bra, det är bra”, säger Erik och de fortsätter författa mailet till dess att den byråkratiska verkshöjden nåt en sån nivå att de förklarat sig totalt oskyldiga till vad de nu är skyldiga till.
”Där fick de”, säger Erik och skickar iväg mailet. Grabbarna lutar sig tillbaka och tar varsin klunk öl. De fortsätter prata jobb. Jörgen är nån sorts ingenjör. Erik verkar mest vara en glad kille.

Tåget saktar ner i Köping och Jörgen lyser upp. Han pekar mot en grå lada som vi passerar.
”Fan, spelade vi inte där en gång? Typ...-92?”
Erik skrattar: ”Ja, vi var här på turné Ha! Var det inte här vi gick in på statoil och låtsades vara cp-störda?”
Killarna driver på varandra. De har tydligen spelat i nåt band på 90-talet och turnerat runt Sverige. Deras anekdoter börjar välla upp från en flydd ungdom.
”Hahaha, ja. Och vi var ju hur packade som helst! Det var ju här vi stod vid rödljuset och kastade bananskal på bilar. Så stannar en bil och föraren hoppar ut. Så är det han vaktmästaren, typ den enda killen vi känner i Köping!”

Jag försöker komma på vilket band de spelat i. Låter som nåt i samma landskap som De lyckliga kompisarna eller Dia Psalma. Uppenbarligen hade de haft hyfsade framgångar under 90-talet.
”Jag trodde inte vi skulle få spela där sen så sur som... Sitter du och skriver ner vad vi säger?”

Jag tittar upp från mitt block. Erik och Jörgen har tystnat och de tittar på mig.
”Öhm...Näe”, säger jag.
”Men jag ser ju att du gör det...”, säger Erik och tittar ner i mitt anteckningsblock. ”Du har ju skrivit ner exakt allt vi har sagt.”
”Va? Ehh...”, säger jag och försöker komma på en bra lögn.
”Du skriver ju fortfarande. Ge hit så får jag...Vafan, kolla här Jörgen.”
”Ja det var som- Vad ska du med det här till”, säger Jörgen och tittar på mig.
”Ingenting... Jag bara... skriver ner vad som händer ibland. För skojs skull.”, mumlar jag.

Jörgen bläddrar bland sidorna.
”Kolla Erik, vad han skrivit om Hallsberg, det var rätt roligt.”
”Byråkratiskt verkshöjd... vad menar du med det? Och den där grejen har jag inte sagt, det är påhittat.”
Det blir en stunds tystnad när de läser igenom mina rader. Jag sträcker efter anteckningsblocket.
”Kan jag få tillbaka mitt block.”, undrar jag.
Grabbarna kollar på varandra. Jörgen ger mig den lite motvilligt.
”Okej, men du lägger inte upp det här på nätet eller nåt?”, undrar Erik.
”Nej, så klart inte”, säger jag.

Det blir tyst. Jörgen öppnar en ny öl och ger den till Erik. När de tittar bort skriver jag ner dialogen som just ägt rum. Tjejen med iPaden har slutat läsa för länge sedan. Tåget gör ett stopp i Arboga. Utanför fönstret ser jag en gammal tant krama några barn adjö. Mannen med skinnväst stiger av tåget och har stora problem att få sin väska genom mittgången. Konduktören går sin runda och kollar biljetter. En hund skäller i vagnen bredvid. Jag lägger ner min penna och sätter i mina hörlurar.

Bob Dylan, live i Stockholm 4/11 2011

Dylanspelningens andra sång är den enda jag hittat på bra kvalité på tuben. Inte något av kvällens bästa nummer, men en trevlig uppläsning av klassikern "To Ramona"


Det var den fjärde november 2011. Om jag förstått rätt så var det på datumet 50 år sedan Bob Dylan framförde sitt första gig inför en betalande publik. Ja, mycket har hunnit mellan dess och det att han nu stod på Globens scen. För några månader sedan, när Bob fyllde 70, skrev jag ett lång inlägg om vad hans musik betytt för mig och det blev lite av en förklädd självbiografi om de senaste tio åren av mitt liv. Jag kände mig så uttömd efter det inlägget att jag kände att jag funderade på att sluta skriva i den här bloggen. Men jag fortsatte ett kort tag därefter, och nu är det dags att skriva om gubben igen.

Det var min tredje konsert med Bob. Senast var 2007, även då i Globen. Jag skrev fylliga inlägg om de spelningarna, ni kan läsa dem här och här. Jag är rädd för att jag kommer bli lika långrandig här.

Jag kände mig inte lika elektrisk i kroppen den här gången. Det beror kanske på att jag varit med förut, det var inte en lika stor grej att se Bob live igen. Jag skulle kunna koncentrera mig mer på musiken den här gången, var min tanke. Kanske få höra några låtar jag inte hört förut. Eller så hade jag blivit äldre. Min nästan tonåriga besatthet hade kanske gett med sig med tiden. Vad vet jag.

Från min plats på tionde raden nere på golvet såg jag scenen väldigt väl. Tidigare gånger hade jag flankerats av olika vänner, den här gången hade jag bestämt mig för att gå själv. Jag ville -pretentiöst nog- få en ren upplevelse. Det satt en snubbe till höger om mig som jag började prata med. En göteborgare i ungefär min ålder. Det var något lakoniskt över hans tonfall. Men innebörden av hans ord var tyngre än så:
”Jag tror inte det går en dag av mitt liv utan att jag lyssnar på Dylan. Jag vet inte vad det är med hans musik... Jag är ledsen att säga det, men jag tror att det är nåt ångestdämpande över det. Nån sorts mental snuttefilt.”

Upplägget på konserten var att den delades med Mark Knofler. Så nästan på klockslaget halv åtta gick den gamla Dire Straits-frontmannen upp på scenen med sitt band... och ordet var ”gubbkoma”. Mark lät precis på scen som på skiva, bortsett att han mumlade mer än han sjöng. Musikaliskt var det polerat, perfekt, en enda uppvisning i skickliga musiker. Men det fanns inga risker. Inga utsvävningar, inget offrande eller någon hunger. Jag insåg plötsligt vad folk menade som föraktfullt pratar om gubbrock; det är det här som det hör framför sig. När Knofler spelade "Brothers in arms" sken jag upp. En låt jag verkligen älskar... En klassiker från Dire Straits-tiden, en mäktig berättelse som en tropisk kväll. Gitarren målar upp tavlor för mig om kvav luft och dimbeslöjade berg. Det var fint till en början, men sen kom gäspningarna över mig igen. Mark klev av scenen. Det var tyst på scenen en kvart.

Jag drack upp det sista av min öl när scenen släcktes. Figurer rörde sig upp på scenen och introduktionsrösten fyllde lokalen:

Ladies and gentlemen....

Den där elektriciteten jag nämnde... plötsligt var den där. Som när man vrider om tändningen i bilen. Scenljuset tändes och Dylan dundrade igång i ”Leopard Skin Phil-Box Hat”. Det var nåt med rösten, tänkte jag direkt. Visst, den blir grovkornigare för varje år som går. Men det var nåt annat. En glöd, en ilska, kanske just den där elektriciteten jag pratade om. Det var kanske där ifrån den kom. Dylan sjöng på ett sätt jag inte hört honom göra tidigare, han försökte hålla ut varje ton till bristningsgränsen.

Under de första fem låtarna höll han Mark Knofler som kompgitarrist, vilket i sig är lite av ett hån mot en artist så välkänd som Knofler. (Orsaken till att han bara var med de första låtarna, läste jag senare, var för att Mark var tvungen att jogga av scenen för att hinna med planet till nästa hotell och spelning!). Det var just i början som kontrasten mellan detta set och det vi sett bara en kvart tidigare slog mig.

Den sångare och frontman jag fick se på scenen var en man som trots sina sjuttio år fortsätter utforska sina låtar. Sedan jag sist såg Dylan har jag lyssnat mycket på jazzlegenden Miles Davis och det var tydligt för mig hur lika de var i sitt uttryck. Dylan bänder sina ord och sina strofer som om det varit trumpetsolon. Han letade efter melodier i melodierna, gick in i fraserna och sträckte ut dem.

Bob Dylan formar om sina låtar till den grad att det är svårt att känna igen dem från albumversionerna. Det är något han gjort ända sedan mitten av 60-talet. Ändå finns det en stor publik som fortfarande använder detta som ett glåpord: ”Man hör inte vilka låtar det är.” I mitt tycke är det en av anledningarna till att denna artist under så många år fortsatt vara så intressant. Han tar risker, och han är inte rädd för att misslyckas.

Han kunde tryggt och säkert tagit sig igenom låtarna som om de låtit decennium innan. Men då hade han inte varit en artist, då hade han varit ett museiföremål. En blek kopia av sig själv. Men en av orsakerna till att Bob Dylan har såpass många hängivna fans är för att de vet att han aldrig står still.

Bob verkade vara på gott humör. De gånger han stod ensam framme vid micken, utan gitarr, var de bästa. Då blev rörelseschemat större, rösten friare och gesterna generösare. Den tredje sången var den första höjdpunkten: ”Things have changed”. Nästan lika cool som originalet, en svävande historia om en man som fortfarande inte har nåt att förlora och som låtsas som om han inte bryr sig längre om det. Det låter som han befinner sig i en nedcabbad bil, med en hastighetsmätare som klättrar uppåt, på väg från stan. Midnattsrock.

Min enda stora besvikelse var av personlig art, att han spelade många låtar jag hört innan. ”Desalation row” och ”Summer Days” var kompetent framförda, men så mycket bättre 2005. ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder on the mountain” står som stenstoder i hans setlist, men särskilt spännande är de inte. Repriserna ”Tangled up in blue” och ”Make you feel my love” var dock välkomna, de var framförda med rätt glöd. Den sistnämnda har ju sedan sist blivit en världshit med Adele, och det går inte att undkomma vilken vackert skriven sång det är.

Men det var mot slutet som konsertens stora höjdpunkter kom. Den första av dem två: ”Forgetful heart”.

Jag har skrivit hela den här texten bara på grund av den sången och framförandet. Om resten av spelningen pendlade mellan bra och väldigt bra så var det här så mycket mer. ”Forgetful heart” låg på senaste skivan ”Togheter trough life” och var en låt som växte sig allt starkare med tiden. Nu var den avklädd, ackompanjerad av stråkar och en ensam akustisk gitarr. Globens hockeyhallskänsla försvann slutligen. Vi var i en annan tid, i ett universum som befolkades av döda irländska poeter. Bob ställde sig vid mikrofonen och höll tillbaka varje onödigt frustande. Sången framfördes rakt och naket.

”Forgetful heart” känns som ett spöke. Den bittra känslan av förlorad kärlek. Det är en man som sjunger i vargtimmen. Han försöker trycka ner åratal av ångest tillbaka i det hål det hör hemma. Men i natt går det inte, han sänker garden och accepterar sitt öde. I natt ser han monstret i vitögat. På albumversionen har jag alltid fått känslan av att han sjöng till sitt hjärta och förbannade det för att det återigen förälskat sig i en specifik kvinna. På scenen, denna kväll, kändes det som han försonades med faktumet att varje slag det någonsin slagit varit i onödan. I sångens fruktansvärda final sjunger han:

The door has closed forevermore
If indeed there ever was a door

Applåderna efter sången är åtminstone dubbelt så långa som för sångerna innan. Jag är omöjligt den enda som blivit berörd. Jag återvänder till verkligheten för några sången innan den andra höjdpunkten: ”Ballad of a thin man”.

Det har alltid varit en favorit bland Dylans sånger, en låt där hans teatraliska sida får fritt spelrum. Av alla de låtar han framförde ikväll kändes det som att det här var den där han behärskade scenutrymmet bäst. Återigen med händerna fria framför mikrofonen gör han ett framträdande i samma gränsland som Tom Waits eller Screamin' Jay Hawkins. Eller för den delen Vincent Price. Det var en sång som låg ovanligt nära originalversionen, med sina klånkande ackord. Det var tydligt att Bob trivdes med sina poser. Reverben var uppskruvad på max och han lekte med orden i vissa verser så att det nästan låt som om han sjung duett med sig själv. Jag har alltid älskat den mäktiga bryggan halvvägs in i sången, det var fint att få höra det med egna öron för en gångs skull.

Konserten avslutades -som alltid- med ”All along the watchtower” och ”Like a rolling stone”. Även om sistnämnda är världens bästa låt så kändes det något bortslarvad. Väldigt nära sitt original i alla fall. I vanliga fall brukar konserterna i Bobs värld vara slut där om han inte tycker att publiken förtjänat nåt extra, och tydligen hade vi det. Han sprang snabbt fram till basisten och bandledaren Tony Garnier och sa något, innan bandet slog i ”Blowin' in the wind”. Roligt nog var den totalt omformulerad till en vals, men fiol och en allsångsvänlig ”refräng”. Jag log mig igenom de minuter den pågick. På nåt sätt var det en av de största behållningarna konserten igenom.

Och vips, steg han av scenen. Ljusen i lokalen tändes. Jag vände mig om till den lakoniska göteborgaren till höger om mig, för att fråga honom hur det stod till med ångesten. Men även han hade försvunnit i tomma luften. Jag rätade på mig och gick ut ur lokalen. Jag insåg att jag för förmodligen sista gången sett Bob Dylan i livslevande form framför mig. Utanför arenan var luften klar och lätt, som efter en storm.