Goodbye Norrköping

Mörkret sänker sig över Norrköping.

Det är en sommarkväll, en söndag. På en solstol sitter jag nedbäddad under en filt för att hålla bort myggorna och kvällskylan. Bredvid mig sitter A-. En filmklubb som heter Flimmer brukar hålla de här visningarna på en utomhusbio två gånger i veckan, och den här kvällen sitter vi och ser på deras visning av den franska thrillern ”Anthony Zimmer”. Inom en timme kommer klockan att slå midnatt. Då kommer det att bli måndag, och två veckor kvar tills jag lämnar Norrköping. Jag drar filten tätare omkring mig och berättar för min stolsgranne att filmen kryllar av Hitchcock-referenser. Himlen är svart över den här färgargården nu.

Jag ska inte försöka foga ihop olika scener ur min vardag till förbannelse den här gången. Ja, inte bara åtminstone. När jag skriver detta sitter jag vid tangentbordet en sen natt. Imorgon åker jag hem till Kalix igen. Det kommer att bli en relativt kort visit innan jag återvänder några enstaka dagar för att rensa ur den här lägenheten och ta mitt pick och pack för att dra till Värmland. Men mitt officiella farväl till Norrköping tar jag den här helgen. Mitt avsked till vänner och arbete, till platser och minnen, tar jag de här dagarna innan jag tar min reträtt till staden där allting började.

I Stockholm var myllret på gatan inte lika vansinnigt som ryktet sade. För andra gången inom bara en vecka befann jag mig i huvudstaden igen: Den här gången för ett sista besök på Greenpeace huvudkontor. Jag och mina värvare hade spenderat de senaste timmarna med att lyssna på lite olika kampanjarbetare och annat folk inom organisationen, men också med att skaka hand med lite andra värvarkollegor från andra delar av landet. Det var kul att återse H-, den sköna liraren från Eskilstuna. Nu fick vi alltså tillfälle att värva lite på huvudstadens gator; något jag velat pröva väldigt länge. Även om gaturvärvning inte hade varit min huvudsakliga arbetsuppgift de senaste månaderna så hade jag ändå efter ett år och fyra månaders tjänst för Greenpeace blivit rätt uttråkad på försäljaryrket. Men att få stoppa huvudet i virrvarret på södermalms gator gav tillbaka lite av den glöd jag kände för så länge sen. Jag insåg att jag skulle komma att sakna jobbet, i synnerhet kollegorna, när vi den efterföljande veckan skulle lägga ner vårt projekt i Östergötland.

När jag just hade flyttat till Norrköping skrev jag såhär: ”Jag är Norrköpingsbo nu alltså. Mitt liv har förändrats! Ingenting kommer bli som det varit förr! Jag är en ny människa! Är det så? Nej. Nu har det snart gått två veckor sedan jag flyttade hit, då är jag alltså halvvägs in genom den där fyraveckorsperioden. Jag fick nämligen höra det, att om man klarar fyra veckor så klarar man sig hur länge som helst. Än så länge klarar jag mig väldigt bra.”

När jag flyttade till Norrköping hade jag inga större förhoppningar. Jag hade en resväska med några ombyten kläder, några cd-skivor och en Bruce Springsteen-dvd. Det var den plötsliga ingivelse som endast kärleken kan framkalla som hade tagit mig hit. Jag skulle flytta ihop med den flicka jag kärat ner mig i. Den enda plan jag hade var att skaffa ett jobb och hela tiden vara förberedd på att allting skulle explodera så att jag kunde fly hem med hedern åtminstone någotsånär i behåll. Men det gick rätt bra… Åtminstone i ett år. Den där explosionen kom så småningom en vårmorgon. Plötsligt var jag singel och nerslagen i en stad där jag, visade sig, inte hade några riktiga vänner eller mentala stenstoder att luta mig mot. De följande veckorna skulle jag gå omkring och sjunga blues för full hals i det som skulle bli min absolut ensammaste period i hela mitt liv.

Men familj och vänner, gamla och nya, lyckades vara där ändå för mig. Jag tog mig upp på fötter igen. Sommaren passerade. Nu är det dags att dra. Det känns lustigt att sammanfatta ett helt år i ett enda stycke. Under det senaste året tycker jag ändå att jag att redogjort ganska närgående om hur mitt liv sett ut sen jag flyttade från Kalix, så att alla dessa ord och rader ska förminskas till 267 ord känns underligt. Men underligt är ett ord som blivit välbekant för mig sedan jag officiellt slutade vara norrlänning. Det har nämligen visat sig att är det nånstans jag känner mig bekväm, så är det nånstans i trakterna av det ordet.

På väg till en bankomat möter jag på K-. En gammal kollega och en härlig tjej med ordet ”kaxig” som ledstjärna. Jag kommer just ut från frisören för en sista billig klippning innan jag lämnar stan. Jag och K- byter några ord och det blir mitt första avsked i raden av en handfull som jag kommer uppleva under de vid det här tillfället återstående sju dagarna.
”Ha det så bra nu Toni”, säger hon, ”och så lycka till med filmkarriären så att vi kan komma och se dina filmer på bio!”
Folk kommer och folk går, tänker jag.

Vad är det jag lämnar efter mig? Inte mycket. Vad är det jag tar med mig? Lite mer än den resväska jag tog med mig hit i alla fall. Några av mina bästa stunder i mitt liv har jag haft i den här staden. Några av de värsta också. Det är synd att vårens måttliga misär ska överskugga så mycket av det som var bra innan dess, men det är så livet är antar jag. De dyrköpta läxorna som jag har i bagaget nu tar jag med mig till Värmland och var fan jag än hamnar därefter. Från och med nu kommer jag kräva respekt av samtliga människor jag har en relation till, från och med nu kommer jag aldrig att tillåta att någon trampar på mig. Jag kommer inte heller försätta några chanser: Jag kommer hoppa på varje tåg som passerar mitt synfält. Dessutom så har jag vid det här laget också en helt ny arsenal med fyllehistorier och oneliners på lager som jag tillskansat mig på Östergötlands gator.

”Låt mig höja glaset och utbringa en skål, det får bli det absolut sista jag gör som arbetsledare!”, säger jag lutad över min hamburgertallrik modell lyx.
Vi sitter på Världens Bar, jag och mina fem kollegor från Linköpingsgruppen. Nu är det dags för vår Greenpeace-grupp att gå i graven och det här är vår avslutningsmiddag. Världens Bar i sig är ett sånt ställe som jag alltid kommer att starkt förknippa med Norrköping: Jukeboxen med sitt fattiga urval, den trevliga lokalen, ett kungligt kök och minnena av alla fyllor man lagt grunden för. Vemod är en av de känslor jag känner nu. Alla mina yrkesbröder och systrar som jag fått tillfälle att arbeta med under de här otaliga månaderna har varit otroliga människor. Nu när vi slutar så är det skönt att veta att vi gör det med våra resultat på topp, och med ett väloljat team. Jag kommer att sakna dem, särskilt I- som jag i princip jobbat nonstop med sedan jag började för Grönfred i maj förra året. Jag avslutar min skål, tar en klunk av ölet och slutar ett jobb som satt sina spår.

Spårvagnen rusar genom ljuva livet. Ja, precis som alla Eldkvarn fans förstår så sitter jag på treans spårvagn. På sista hållplatsen hoppar jag av. Detta blir min sista festkväll i Norrköping. Det är fredag och jag har snofsat till mig hyfsat: Alltifrån partybrillorna till favoritkavajen är framplockade. Väl inne på festen går allt smort. Jag känner i princip ingen, som vanligt härikring men snart sitter jag vid ett bord och underhåller en mindre publik med mina historier. Mycket går det att säga om mig, det finns både en och annan dålig sida att blamera ut, men att jag inte är en social jävel går det inte att påstå. Just den insikten känns trygg. När jag lämnar norrköping så vet jag att var jag än hamnar och hur så reder jag mig. Att starta om på ny kula är aldrig ett problem för mig. Det är vad de senaste åren i mitt liv har handlat om. När jag denna fredagskväll dansar till Håken Hellström och Nationalteatern så känner jag mig nöjd. Min ungdom har inte gått till spillo.

Det som blir den grand finale som mitt avsked till Norrköping kräver blir en avskedsmiddag på Pappa Grappa. De få trogna läsare jag har som har gott minne minns kanske att restaurangen Pappa Grappa var det ställe jag åt på första gången jag besökte Norrköping, och det skulle officiellt också bli det sista. På det här stället serveras världens godaste pizza, stenungsbakad med lyxiga italienska ingredienser. Jag och A- hade piffat upp oss ordentligt, jag är särskilt imponerad av hennes svarta kreation. Återigen får jag skåla för den tid som varit, och till lika stora delar den tid som kommer härnäst. Det känns kul att jag får en bestående vän i A-, en kamrat som inte bara hjälpte mig när det kändes tungt i våras, utan som på alla sätt varit ett lysande sällskap. Jag kommer definitivt att sakna våra filmkvällar. Det är ingenting jag tänker på när jag sitter där och njuter av den fantastiska pizzan. Jag tittar ut genom fönstret och betraktar norrköping. När allt kommer omkring är det bara några gatstenar som binder ihop en stad. Gatukorsningar finns det överallt. Det är inte den fysiska staden som sätter avtryck i kroppen på en. Det är människorna och minnena. Jag tuggar vidare på pizzan. Det här känns väldigt bra. Jag har klarat mig väldigt bra.

Och det är här jag avslutar den här historien: På en pizzeria på Gamla Rådstugugatan i Norrköping. Med en god vän och på gott humör. När jag kommer att tänka på den här tiden i mitt liv är det här en av de scener som kommer att poppa upp. Jag kommer att tänka på spårvagnar genom ljuva livet, och ett ändlöst harvande på buss 113 mot Kvarberget. Jag kommer att tänka på jobbet på Greenpeace. Jag kommer att tänka på avslutade relationer. På påbörjade vänskaper också för den delen. Jag kommer att minnas myllret på Drottninggatan. Jag kommer att minnas känslan av att gå genom industrilandskapen och se vattnet forsa med öronbedövande kraft in i Strömmen. Jag skriver det här min sista kväll som norrköpingsbo. Jag ser att mörkret har fallit utanför mitt fönster. Jag skriver de här sista raderna med en känsla av tillfredställelse. Jag klarade mig. Jag klarade av Norrköping.
Jag är klar nu.

Orsaker att leva #2:

Underbara Nina Simone som sjunger så att hjärtan brister:

Orsaker att leva #1

Indiska efterapningar på Michael Jackson:

Toni is allright

På Drottninggatan råder fullständig anarki.

Cirkusstämningen är omisskännlig. Det är inte bara vi på Greenpeace som står och försöker värva medlemmar till organisationen på stadens gator denna torsdag, utan även några biståndsorganisationer, några mobiltelefonsförsäljare som sålt sin själ till djävulen, några tiggare och annat löst folk. Som om inte det vore nog så står även East FM, en radiostation som spelar den vanliga sörjan som fyller reklamradion, och sänder live från ett fik just vid den bit av gatan där jag spatserar omkring. Ljudnivån är intensiv. Det är nog för att jag ska bli galen. Var jag än ser så försöker någon sälja någonting till någon. Så länge det handlar om välgörenhet är det okej tänker jag, men det är lite mer än det som norrköpingsborna får stå ut med en dag som denna.

Plötsligt får jag se en syn som skär sig med omgivningen. Ut ur samma fik som East FM pumpar sina ljudvågor ur så kliver en liten punkartjej. Hon har en akustisk gitarr i handen. Hon slänger en blick åt höger, en åt vänster. Hon tänder en cigarett. Jag kan inte undgå att slås av kontrasten mellan hennes uppenbarelse i trasiga jeans och den trendiga radiojockeyn som står några meter bakom henne. Punkartjejen slänger sin gitarr över axeln och början gå uppåt längst Drottninggatan. På några sekunder har jag fått tillbaka mitt hopp för mänskligheten. Korken lossnar.

Det finns en ständig lust inom mig att skriva, och under de senaste månaderna har mitt liv fått sin beskärda del dramatik, vilket har resulterat i att jag skrivit den här dagboksliknande sörjan med stor koncentration och tillfredställelse. Men efter att jag kom hem från Hultsfred och fick det glädjande beskedet om att jag kommit in på filmlinjen på Molkom Folkhögskola så har jag i princip drabbats av skrivkramp. Precis som en bara till hälften kastrerad hankatt har jag velat, men inte kunnat. De senaste månaderna har jag inte bara varit med om en abrupt avslutat förhållande, jag har även rest runt en del och gått på nån enstaka konsert och fest. Tillräckligt med händelser för att få min vardag att kännas tillräckligt fylld med substans för att jag ska kunna skriva om den på internet. Varje gång jag har suttit mig ner för att skriva på ett inlägg, när lusten legat på, då har jag inte kunnat minnas någonting värt att skriva ner. Men har mina dagar de senaste veckorna varit händelselösa? Näe. De har kanske inte har kantats av biljakter och skottlossningar, men jag har inte bara suttit hemma och saggat bakom datorn. Inte bara.

För några månader sedan:
”Jag ska till Stockholm i juli och se Metallica”, säger C- på telefon, han är på väg till en fest hemma i Kalix.
”Perfekt”, säger jag, ”Då måste vi ses!”

Det är ännu en kväll på Världens Bar, om än den första på länge. En onsdagskväll som kryddats med en rejäl skur regn. Jag sitter och tar en öl med en före detta arbetskamrat som är namne med min goda vän från Kalix, M-. Det var flera månader sedan vi senast satte oss ner på det här sättet och snackade, så det är verkligen på tiden. M- är en skön lirare, med stora kunskaper vad gäller musik och med ett bagage av oändliga historier från världens alla hörn. Vid ett tillfälle berättar han vad han sagt åt en engelskspråkig vän till honom när jag (bokstavligen) sprungit in i dem på stan tidigare under veckan: ”Toni is allright, but he’s a little bit jumpy…”

När jag kliver in genom dörren och in i min lägenhet så hittar jag ännu ett kuvert på hallgolvet. Det är från den folkhögskola som hade mig på reservplats, nu visar det sig att jag blivit antagen där ändå. Jag rycker på axlarna, Molkom är fortfarande mitt förstahandsval, men känner mig ändå lite nöjd. Av fyra sökta filmskolor kom jag in på tre. Det kunde ha varit värre. Mitt storhetsvansinne växer en storlek till. Snart får jag skaffa en större lägenhet.

Jag står lutad ut mot min franska balkong och ser på hageby by night. Jag andas kvällsluften, den är underbart syrerik. Vid datorn sitter A- och laddar ner bosnisk musik, samtidigt som hon berättar målande historier om de olika artisterna. Alldeles nyss såg vi film, ”Nightmare before Christmas”. Att säga att läget känns soft är en underdrift. På senaste har jag hängt en hel del med A-, det är schysst att ha en kompis som pratar mer än vad jag gör, så då kan jag vara den som tar ett steg tillbaka i konversationerna. När jag har så liten tid kvar i Östergötland har jag inte heller känt någon ork att börja lära känna nya människor, det kommer att bli sentimentalt nog att säga adjö till de få bekantskaper jag tillskansat mig här. Nåja, det är ingenting jag tänker på när jag står där vid min franska balkong och hör en bosnisk version av ”California Dreamin’” fylla vardagsrummet.
”Det här är allright”, tänker jag.

När jag sätter mig ner vid datorn igen för att skriva, det kliar rejält i fingrarna, så blir det inget den här gången heller. En mening på sin höjd är vad jag får ner. Historierna vill inte infinna sig. Orsaken till att det här oroar mig är inte för att bloggandet på nåt sätt är livsnödvändigt för mig. Nej, orsaken är att min kreativitet känns nästan obefintlig. När jag dessutom inser att jag inom någon månads tid ska börja plugga film så känns det lite illavarslande att mitt huvud är totalt tomt på idéer. Tänk om jag förlorat en av de viktigaste beståndsdelarna inför mitt val av utbildning; Min fantasi! Hur ska jag kunna skriva ett manus om jag inte kan skriva en redogörelse över saker som faktiskt har hänt? Jag stänger ner word och börjar lyssna på Son House istället. Han spelar och sjunger”Levee Camp Moan” på världens skönaste slidegitarr. Jag älskar blues.

Ett MMS från G-:
Ett foto föreställande vägskyltar som berättar hur E22 leder mot Stockholm eller Växjö, beroende på vilken avfart man tar. G- lämnar Ronneby.
Han skriver: ”14.34: Jag tror ingen sagt det bättre än Bruce: it’s a town full of losers, we’re pulling out of here to win”.

Vi slår oss ner vid ett kebabhak på Söder, jag och C-. Vi har redan hunnit spendera några timmar med att gå omkring och rota i suspekta film- och skivaffärer, och nu belönar vi oss med en rejäl tallrik krubb. Det har varit grymt roligt att återse C-, senast var ett halvår sedan. Det känns faktiskt som om det var igår som klyschan heter, så är det alltid med nära vänner. Av de polare jag har är C- den jag känt längst. På högstadiet var vi riktiga filmnördar, och nu när båda kommit in på varsin filmskola så har våra gamla drömmar från den tiden gått i uppfyllelse. Samtidigt som vi nu sitter här och utövar den underskattade konsten att snacka skit så slänger jag en blick på medborgarplatsens torg där stockholmarna rusar omkring. Alla är på väg nånstans.
”Ska vi gå och ta en kall pilsner?”, frågar jag när vi käkat färdigt.
Givetvis kommer C- med rätt svar: ”Jo.”

Tåget rullar in på stationen (Jag var bara tvungen att få använda en så klassisk mening). Det är pendeln som ska ta mig till jobbet. I hörlurarna sjunger Springsteen en avskalad version av ”Incident on 57th street”. Jag ser mina kollegor närma sig tåget på avstånd. Det känns underlig att jag bara har några veckor kvar på Greenpeace. Jag har ju trots allt jobbat med det här i över ett år, och det är fortfarande stundtals en riktigt häftigt jobb. På sistone har det gått riktigt bra för oss också, det är ju trots allt ett resultatinriktat jobb så det spelar ganska stor roll. Det här med att vara arbetsledare är verkligen min grej… Visst, det kommer att bli skönt att få hänga av sig den blåa GP-jackan och inte behöva hänga med i varje utveckling på klimatfronten. Men på nåt sätt tror jag att många andra av mina framtida jobb kommer att kännas meningslösa i jämförelse. Ett visst miljöengagemang känns det ändå som jag kommer att behålla. Eller vad fan, jag kanske lika gärna köper stadsjeep och skaffar ett eget litet kolkraftsverk på bakgården. Jag väcks upp från mina tankar och stiger på pendeltåget.
Bruce säger: ”those romantic young boys, all they ever want to do is fight”

Hötorget, Stockholm:
Dagen börjar närma sig sitt slut. Min buss går på en halvtimme, så jag är tvungen att börja röra mig mot t-centralen. Jag och C- har just lagt en heldag bakom oss. Större delen av tiden har vi mest suttit på pub och jiddrat, så i mina ögon har det även varit en lyckad dag. Det kommer bara att ta några få veckor innan vi återser varandra igen, då hemma i Kalix, men det känns givetvis tråkigt ändå att säga hej då. Den här korta resan var precis vad jag behövde. Jag behövde få lite kontakt med mina rötter i norr innan jag tar itu med det som väntar där hemma i lägenheten i Hageby. Jag har ungefär två veckor kvar i Östergötland, och det finns många lösa trådar där jag behöver knyta ihop. Men det kommer inte vara några problem. Det kommer att lösa sig. Just nu har jag alla batterier jag behöver laddade.
”Okej, men jag drar då”, säger jag, ”Det var jävligt roligt idag.”
”Jorå. Vi hörs”, säger C-.
Jag funderar på att säga något vettigt.
”Håll fortet… Dö inte.”

Drottninggatan är en cirkus. Mobiltelefonsförsäljare. East FM. Välgörenhetsorganisationer. Tiggare. Anarki. Jag klurar lite på den skrivkramp som drabbat mig på sistone. Det känns som om korken håller på att lossna. Snart i alla fall. Kaoset runt omkring mig på gatan är däremot det som irriterar mig mest just nu. Då ser jag en punkartjej komma ut ur ett fik med en akustisk gitarr i handen. Hon slänger en blick åt höger, en åt vänster. Hon tänder en cigarett.

Born in Time

Eftersom den här bloggen egentligen är en Bob Dylan-blogg (det var en av mina ursprungliga intentioner i alla fall) så tänkte jag sammanfatta några tankar som jagat mig under dagen angående Dylans ”Born in time”. Detta kanske också kan bota min sporadiska skrivkramp som irriterat mig under den gångna veckan…

Det spännande med Bob Dylan är att det aldrig går säkert att säga att det är hans bästa låtar som hamnar på hans album. På den ganska underskattade 90-talsskivan ”Under the red sky” finns en ballad som går under namnet ”Born in time”. En vacker titel, inte sant? Grejen är bara det att den här låten egentligen spelades in för ”Oh Mercy”, som var Dylan comeback efter ett mörkt 80-tal. Men av någon anledning valde Dylan, som så många gånger förr, att fullständigt skita i den inspelningen och istället skriva om den och spela in den på nytt för albumet som utspelade sig under den röda himlen. Den version som hamnade på ”Under the red sky” är inte dålig. Absolut inte. Men den är otroligt långtifrån den underbara ”Born in time” som jag lyckats leta fram ur någon av nätets alla godisgömmor. ”Born in time” i sin originalversion har en mer drömsk atmosfär än den som blev officiellt utgiven. De textförändringar som Dylan valde att göra är också försämringar. Vi glömmer ”Under the red sky”, vi lyssnar på originalet istället!

Sången har jagat mig hela dagen, från det att jag vaknade i morse till dess att jag nu ser kvällen rulla in över Norrköping. Jag befinner mig plötsligt i ett landskap utan tydliga gränser. Ett landskap av minnen och nostalgi. Men ingenting är så enkelt som att det bara handlar om det förgångna. En av Dylans största styrkor i hans bästa stunder är hans sätt att få tiden att lösas upp till molekyler. Minnen och nostalgi är känslor som vanligtvis berör det som varit, men i ”Born in time” är det inte nödvändigtvis så.

In the lonely night,
In the stardust of a pale blue light,
I think of you in black and white
When we were made in dreams.

Det går inte att citera texter såhär och förmedla känslan på det sättet. Det går inte att förklara det varma täcke som omfamnar mig när ”Born in time” svävar ut ur högtalarna. Det vore banalt att tro att jag förstod mig på vad den här mystiken vill säga, vad kärlekshistorien är av för slag. Men i mina öron är det en oändlig kärlek. En romans som trotsar artonhundratal, nittonhundratal, tjugohundratal. I mina öron är mystiken det som gör det hela så begripligt… Det går inte att stänga inne en sån här låt inne i en låda av enkelt berättande. Var än Dylan tänker på sin älskade så är det inte i den här världen. Det finns fler världar än de som ögat kan se, tycks det, och i den världen är kärleken starkare än någon annanstans.

Jag kanske bara svamlar. Jag kanske inte får någonting av värde sagt överhuvudtaget. Men när ”Born in time”, originalet som inte fått se en officiell utgivning (än), jagar mig i mitt huvud så lyfter den bördor från mina axlar som jag tacksamt gör mig av med. Tiden är en bro, minns jag att Håkan Nesser skrev en gång. I Bob Dylans värld är tiden inte ens ett hinder.


In the hills of the mystery,
In the foggy web of destiny,
I think of you from deep inside of me
When we were born in time

Jag tycks ha drabbats av ett post-hultsfred syndrom vad gäller inspirationen att skriva. Fingrarna kliar, men så fort jag sätter mig ner för att skriva en fortsättning på den dokusåpa som den här bloggen har utvecklats till så hamnar inget på "pappret". Jag säger inte att jag har ett tråkigt liv, tvärtemot, men efter ha skrivit några inlägg i rad där man flängt fram och tillbaka genom Sverige och i synnerhet konsumrat både liv och alkohol på en smålänsk festival, så tycks allting så lamt i jämförelse.

För det finns trots allt både ett och annat ämne för mig att behandla. Framgångar på jobbet. Mina förberedelser inför att påbörja min utbildning. Men framförallt att det gått upp för mig att jag måste knyta ihop de lösa trådar som finns kvar här i Norrköping. Så nästa inlägg kommer väl behandla de ämnena i huvudsak.

Ikväll sitter jag dock och lyssnat på Bruce Springsteens "The Rising", käkar en ölkorv som heter "Nebraska" och njuter en dryck som heter Heineken. Om det inte vore för att jag ska jobba imorgon så vore det här en sommarnatt att njuta av. Ja, om vädret hade varit det minsta julidoftande hade det verkligen varit så. Men jag får nöja mig med Bruce.

Fortsättning följer inom en snar framtid.