Leonards Återkomst

Inledning:
Jag är rätt nöjd över att januari har tagit slut. Inte för att februari är en månad som brukar vara så värst behaglig för den delen, men den är egentligen inte värre än januari. Nu är vi nämligen några månader närmare sommaren och allt annat som väntar. För januari, och februari för den delen måste jag erkänna, är månader då man går omkring och väntar. Just nu vet jag massor med spännande saker som jag längtar efter, men det är ett tag innan de aktiviteterna kickar igång. Det blir som sagt Dylan i mars, och kanske också Sophie Zelmanie. M- ringde för ett tag sen för att diskutera Hultsfred till sommaren, och det tyckte jag lät som en bra idé. Grabbarna från Kalix ska till Stockholm i april, tror jag det var, och då tänkte vi åka över och festa en natt med dem. Ja, det finns massor som väntar uppför vägen. Men först måste man ta sig igenom de här vintrigaste vintermånaderna. Sen kan det roliga börja.

Förhoppning:
Det är inte så att jag bär på några större författardrömmar, men visst vore det roligt om skrivandet någon gång skulle leda till någonting. Eller bara för den sakens skull leda till att någon, jag vet inte…, läste det man skrivit! Jag filosoferade så när jag under förra veckans gång författade ihop en liten novell, den första på över ett år. Syftet var att skicka in den till en tävling som hette ”unga berättare” och som de håller för folk som bor i Östergötland, så jag tänkte whatthefuck och skrev ihop en liten sak. Den byggde på en kortfilm jag gjorde, men jag tror jag lyckades få den lite bättre och roligare i den här versionen. Vi får se vad det blir av det hela. Att bara bli publicerad vore schysst.

Tidsfördriv:
Vi var några snubbar från Greenpeace som hade tänkt gå och se Promoe under lördagen, men med det händelseförlopp som saker har en tendens att ta under druckna lördagskvällar så blev det lite ändrade planer. Det slutade i alla fall med att jag och kollegan M.H satt och diggade reggae på LP halva kvällen och utmanade hemmabions ljud. Jag hade lyckats leta fram kravmärkt öl, vilket jag tyckte var en lysande uppfinning. Jag och Lotten har försökt att köpa så mycket kravmärkt som möjligt (eller rättare sagt, Lotten har sett till så att jag inte fegar ut hela tiden och köper oekologiskt), så att om man ändå ska köpa pilsner så kan man ju åtminstone köpa miljömärkt. I vilket fall som helst blev det inget Promoe, utan var och en bestämde sig för att det kanske var lika bra att –efter den obligatoriska kebaben/fallafen- åka hem till sitt för att toffla för var mans flickvän. Det var kallt så för att hålla värmen tog vi en match kung fu i väntan på tåget. Det blev så att säga oavgjort, efter två krockade smalben som ömmade resten av helgen.

Det gamla vanliga:
På jobbet, om vi ska avhandla det uttjatade ämnet när vi ändå håller på, så har jag tagit modet till mig och börja basa över två städer istället för en. Mer folk att coacha, mer timmar att jobba. Vilket betyder mer lön. Mums.

Insikt:
Januari är en tråkig månad.

Kultur eller vad fan man vill kalla det:
Jag har faktiskt varit på konstmuseet i stan under helgen. Orsaken till det var rock and roll utställningen de hade där, allt från målningar av Warhol till skivomslag av Stones och Beatles. Vissa grejer var rätt fräcka, när det var riktig musik och grymma bilder. Men eftersom det handlar om konst fanns det givetvis också värdelösa och svårbegripliga saker som människor i gröna kroppsstrumpor som kravlar runt på golvet till tonerna av Velvet Underground. Suck. Vi passade på att ta en tur runt de andra salarna i museet. Den tavla som fick mig mest förbannad var ett konstverk bestående av en tom ram. Med fyra prickar i olika färger. Det som gör mig så upprörd är folks vilja att få sig själv att framstå som speciell och intellektuell eftersom man förstår något som inte andra gör –exempelvis att fyra prickar på en tom tavla betyder nåt överhuvudtaget. Folk i bockskägg som ser på dessa verk och höjer sig över mängden eftersom de förstår! Så när samma bockskägg står och beundrar omslaget till Sticky Fingers och kallar det konst så blir jag lite trött. Rock har aldrig handlat om att utesluta allt som inte är fint och kulturellt. Rock handlar om den vanliga människans sätt att fly verkligheten och glömma kneget. Tre ackord. Inget mer.

Iakttagelse:
En grej som är roligt när man jobbar i Norrköping igen är alla gamla lodisar som man ser på gatorna. De flesta har man inte sett sen i somras. En kille har jag skrivit om tidigare, han ser ut som Leonard Cohen när han låtit sitt skägg växa ut. Tyvärr har han slutat klä sig i kostym, så han är inte lika proper som han var tidigare, nu klär han sig i det vanliga modet som uteliggare följer. Det häftiga var att Cohen kom fram och pratade med mig häromdagen. Han ville tigga lite pengar och frågade om jag hade nåt på mig. Nej, tyvärr, svarade jag. I efterhand blev jag lite besviken att han inte sagt nåt mer… mystiskt. Nåt man förväntat sig att Leonard Cohen Reinkarnerad Som Lodis skulle ha sagt. Typ citera lite poesi?

Örongodis:
Laleh ”Prinsessor” är den låt jag lyssnar på just nu och som jag blir lite tokig i. Lite Cornelis, lite pianovals, lite oemotståndlig text. Leta reda på den. Dom är monster, dom är monster, sjunger Laleh.

Begynnande huvudvärk:
Det är snart dags att börja söka högskola så att jag kan börja plugga till hösten. Jag har skjutit lite på det, men nu är det kanske dags att ta itu med det. Jag vill läsa någon filmskola alltså, men jag vet inte var. Jag fantiserade lite om Danmark, men det skulle aldrig fungera. Konflikten jag har är att jag vill läsa i en stad som inte är för liten, så att jag kan ta Lotten med mig utan att hon ska kunna gå omkring arbetslös, och att jag för den delen ska få uppleva några år till bortanför småstadsmentalitet. Men alla bra skolor, till och med de dåliga verkar det som, ligger i riktigt dvärglika kommuner. Det löser sig nog, jag hittar nåt jag blir nöjd med. Det är vägen dit som är jobbig.

Fantasi:

Jag står ute på gatan och jobbar i Norrköping. Jag ser människor passera, jag orkar inte stanna någon. När jag slänger en blick kring omgivningen ser jag de nyanställda kämpa längre uppåt gatan. Det blåser en kall vind. Det är en timme kvar till lunch. Jag tänker lite på vad jag ska göra när jag kommer hem och på att vi har tvättstuga på lördag. Kylan biter lite i kinderna. På min vänstra sida passerar Leonard Cohen. Han slänger en paranoid blick på mig, precis som vanligt.

"Det är lugnt Toni", säger han, "januari är över nu".