Ett sorts blått

Det blåser en storm över Sverige. Jag är inte förvånad, i jobbärenden har jag hållit rätt bra koll på SMHI’s hemsida och de har pratat rätt länge om vindar som blåser in över Sverige. Nu när jag tittar ut genom fönstret står det däremot still. Ibland innan jag går och lägger mig, när jag släckt alla lamporna i lägenheten och fyllt på ett glas vatten till nattduksbordet, så brukar jag ställa mig och kolla ut över gatan. Iaktta. Man gör det alldeles för sällan ibland. Ibland gör man det för ofta.

När det här stycket överfaller mig och hamnar på pappret så lyssnar jag på Miles Davis, ”Some kind of Blue”. Det är jävligt stämningsfylld jazz. Spännande. Det finns en trumpet i ”So What” som dyker upp ungefär vid 03.29 och börjar dansa runt lite galet och tycks vilja fly ut ur låten. Den byts snara minuten efteråt mot en klarinett som mest verkar jävlas med en klassisk melodi. Jag är absolut inget fan av genren, men det här är -Spännande!

För ungefär en vecka sedan befann jag mig i Stockholm. Jag var på en jobbkurs där jag skulle lära mig att bli en bra arbetsledare –efter att ha varit en sådan i fyra månader – och fick lyssna på både en och annan intressant person. Coolast var sjöbusen Frank som var kapten på ett av Greenpeaces största skepp. Killen berättade hur han i princip riskerade livet mot valfångstbåtar gång på gång, rena actionfilmsvardagen. På fredagen gick vi ut alla andra teamledare från övriga orter i Sverige och min chef. Jag var yngst i skaran, han som var närmast mig i ålder var 25, men det kändes som om jag smälte in rätt bra ändå. Vi blev rätt kvicka i mössan redan efter någon timmes middag. Snart satt vi på det, fick jag berättat, mest sunkiga stället på söder. Utspädd Norrlands på fat för en halv femtilapp. Jag är inget fan av vår huvudstad, men just kvarteren runt söder verkar schyssta. Efter en efterfest med Beatles i högtalarna (och Rod Stewarts 70-tal!) tog vi en taxi genom ett nattsvart Stockholm. Någon timme senare snarkar jag in på ett golv på Greenpeace huvudkontor på en madrass tunnare än ett täcke.

Ett nytt år alltså. Har ännu inte vant mig med att skriva –07, men det kommer väl tids nog. Vi köpte en LP-spelare nyligen, jag och Lotten, efter att ha längtat efter det ett bra tag. De senaste året/åren har jag/hon samlat på Lp-skivor som korsat våra vägar. Nu kan vi äntligen spela alla de där vinylerna som samlats på hög. Där kan vi se en krystad liknelse som jag hoppas kan bli ett signum för 2007. Ett sånt där år där alla ens tidigare erfarenheter kommer till användning och….

Kortfattat kan man säga att jag äntligen kan uppfylla min dröm att bli astronaut.

Det blåser in en storm alltså… tanken drabbade mig när jag skulle ta mig ner till närmaste livsmedelsbutik och vinden piskade i ansiktet. Det är början av januari och snön har inte fallit. Alla vet vad det beror på men ingen gör någonting. Vi står inför ett vägskäl. Alla vet vilken väg som är rätt men ingen vill ta den. Är folk för rädda? Fega? Lata? Förmodligen. Det finns nämligen ett problem. När det börjar blåsa om kvällarna så vet jag varför. När mörkret tar med sig de kalla vindarna och de möter de varma vindarna vi känt under dagen så blir det en naturlig reaktion: Kaos. Ännu en väckarklocka. Ännu ett bevis på att något är fel. Jag tror det finns hopp. Men shit, det börjar bli bråttom.

Min Volvo 240 är inte längre min. Jag fick tillslut sålt den, och även om det smärtade lite att se baklyktorna lämna synfältet så känns det skönt att ha ett problem mindre. Som sagt så handlar den där bilen mycket mer om nostalgi än kärlek till ett stycke bil, men det är väl ett bättre skäl än nåt annat varför det är svårt att skiljas. Men nu kan jag koncentrera mig på annat. Betala hyran exempelvis.

Det nya året börjar bra alltså. Jag har hållit någotsånär på nyårslöftena, har inte köpt läsk nästan alls tror jag. Däremot har jag kompenserat med att dricka öl istället, vilket kanske inte är ett så värst bättre alternativ. Jag har försökt skriva lite på någon novell, men eftersom jag inte orkar fantisera ihop någonting så blir det därför mest självbiografiskt alltihopa. Som ett långt dagboksinlägg där bara namnen är utbytta. En kväll, just innan jag gick och la mig givetvis, fotade jag med digitalkameran gatan utanför fönstret. Med en specialinställning så blev slutartiden så lång att alla förbipasserande bilar bara förvandlades till långa strimmor av ljus som visade vad som rört sig över vägen. Allt handlade givetvis om tid, ett gammalt favoritämne för mig som ni kanske känner till. Jag somnade den kvällen med en refräng ringandes i huvudet. Den löd:

”Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)”

Får man ju hoppas.