principer och krönikörer

Jag har konsekvent undvikit att läsa texter av aftonbladets skribent Alex Schulman de senaste året, eftersom jag anser att denna inte bara skriver dåligt, utan även för att den vuxenmobbning som han gjort sig känd för är patetisk. Men jag lyckades ändå ögna igenom en text han skrivit alldeles nyligen. Den handlar om hur jobbiga vegetarianer är eftersom att "De där människorna som vägrar kött och väljer te i stället för kaffe – de gör det för att de vill vara speciella. De drivs av att sticka ut, särskilja sig."

Hade texten innehållit nån sorts humor eller nåt sorts perspektiv som kändes fräscht, då hade jag kunnat förstå hans synpunkt. Men denna text, precis som hans övriga, bygger på en världsbild där cynism och status är viktiga beståndsdelar. Och status -enligt Schulman och många av hans trendkänsliga kollegor- är det viktigaste som finns. Inte vem du är, och varför du är det. Det spelar ingen roll så länge du verkar viktig.

Personligen äter jag varken kött eller fisk sedan något år tillbaka -och precis som de flesta av alla vegetarianer jag mött så gör jag det på grund av ideal och principer. Dessutom så dricker jag inte kaffe på grund av ett enkelt faktum: Jag tycker inte att det smakar gott.

Juli månads skörd

Klockan är egentligen för sent -jag ska upp tidigt och jobba imorgon. Igen. Efter att ha suttit och svettats över en laptop i alldeles för många timmar så möte jag upp B- och vi satte oss nere vid kanalen med folköl och snackade skit. En fin sommarkväll.

På söndag, i övermorgon, ska jag vara FAD på en kortfilmsinspelning. Det kommer bli grymt spännande. En riktig utmaning för undertecknad. Efter den tre dagar långa inspelningen blir det ett kort möte med familj innan jag tar en kort -kort- ledighet innan jag sticker iväg till skåneland i två månader för att praktisera på en långfilm.

Ja -nu låter det verkligen som om jag skryter. F'låt. Min egentliga tanke var att försöka kompensera den tystnad som kan komma att råda på den här bloggen inom den kommande framtiden med några YouTube-klipp. Temat är som många gånger tidigare "soundtracket till mitt liv". Jag har inhandlat en bunt skivor, och här är höjdpunkter från dem, och andra spår som befolkar mina öron just nu.


En av sommarens två bästa låtar. The National är lika episka som någonsin i deras bästa ballad.
What makes you think I’m enjoying being led to the flood
We got another thing comin' undone


Världens just nu bästa rockband. Med en låt från skivan som skulle ändra kurs på deras karriär för alltid: "Sothern Rock Opera". En dubbelskiva som genom att berätta historien om Lynyrd Skynyrds uppgång och fall berättar om deras uppväxt och den amerikanska södern. Som en roman av John Steinbeck, fast med gitarrsolon.


Kolla de här killarna. De ställer sig en efter en framför micken, kör ett solo och sen när de är färdiga så ställer de sig med de andra och tar en cigg och snackar skit. Det är coolt, det svänger och ingen har nånsin matchat Miles Davis ton lika bra som John Coltrane. (Jag köpte Coltranes kaosiga "Love Supreme" och gillar den mer och mer. Men nog föredrar jag Davis ljusa, långa, melodier.)


Köpa "The Rising" var man ju tvungen att göra förr eller senare. Bruce på sitt mest svulstiga humör. Men hur fan kan man inte gilla det här? Känner ni inte doften av sommar och sojabiffar på grillen?


Det här är, tillsammans med "When I still have thee" och ovan bifogade dänga av The National, det bästa som släppts i sommar. Det är provocerande poppigt, men herregud vilken refräng.