Bamsevintern

Det är lustigt det där med kreativitet. De senaste veckorna har varit ganska händelselösa, men mycket dötid som bara passerat. Man skulle ju kunna tro att jag hade haft tid till att pyssla med manusidéer och noveller hur mycket som helst. Men nej, så har det inte blivit. Under december dock, då jag höll på att begravas i arbete med den filminspelning jag var med och arbetade på, så brukade jag vissa dagar ägna mig åt en liten hobby. När jag kom hem från inspelning och inte var så trött att jag somnade på studs, så brukade jag sätta mig ner och skriva ner lite historier som poppat upp i mitt huvud. En av dessa var en historia jag nångång dragit i fyllan. Den handlade om hur jag och min polare C- hamnat i en livsfarlig situation med några arga brunbjörnar. (Varje ord var sant.)

Jag hade planerat att bara skissa ner historien och låta den bli som mest ett A4. Några timmar och omskrivningar senare var den fem sidor lång... Jag kan aldrig begränsa mig. Det var den enda historien jag gjorde färdigt. Nu har den legat på hårddisken ett tag. Det brukar ju bli så, att man mest skriver för byrålådan. "Vad fan", tänkte jag dock tidigare idag. Jag kan ju lika gärna publicera den här på bloggen. Blir förvånad om någon orkar läsa igenom hela eländet.

Äh! Det finns säkert någon niondeklassare som laddar ner eländet, skriver dit sitt eget namn och lämnar in den som uppsats. Han kanske får ett G+. I sådana fall har man gjort nån nytta!

Klicka här för att ladda ner / läsa "Bamsevintern"

Ett utdrag ur texten:

"......Jag såg hur Chrille sprang mot en gran och med ett imponerande skutt, förmodligen gödd av viljan att överleva, började klättra upp för det väldiga trädet. Jag följde efter honom. Även om det var ett par år sen jag klättrat i träd så lyckades min fjortonåriga kropp transportera sig kvick uppför trädet. När vi kommit fyra, fem meter upp i granen så stannade vi upp. Vi såg hur björnarna stannat vid det och lyfte sina huvuden mot oss. Nu såg vi dessa enorma varelsers fulla storlek. En hänsynslös syn. De ställde sig på sina bakben och det där förbannade vrålet kom nu från dem båda. Då hände det som inte fick hända. Trädet svajade till när det ena djuret började klättra.

Nu var våra dagar räknade. Jag och Chrille såg på varandra och insåg att döden var oss bokstavligen i hälarna. Då slogs jag av en idé. En vansinnig och omöjlig sådan. Men den kanske var den enda vi hade.
”Chrille. Jag har en plan.”
Sekunder senare, när jag berättat om den, skred vi till verket. Det fanns ingen tid för att tveka.
”1...2...3...NU!”

På kommandot utförde vi vår dödsföraktande manöver. Vi kastade oss ut från trädet och ner mot de två bestarna. Med en osannolik tur lyckades vi med vad vi föresatt oss. Jag landade mitt på den ena björnens rygg och slog hastigt mina armar kring dess hals. I ögonvrån såg jag att Chrille gjorde detsamma på björnen till höger om mig. Djuren reagerade instinktivt och försökte kasta av oss. Fruktlösa försök. Björnen som jag hängde på kände inte till att jag förra sommaren vunnit det inofficiella distriktsmästerskapet i ”Epa Rodeo”. En populär sportgren i dessa krokar, som går ut på att hålla fast sig på taket till en epa-traktor, trots förarens försök till motsatsen......."