GBG Filmfestival del III

Imorgon börjar Göteborg Filmfestival. Ett av årets höjdpunkter. Åtminstone en av få höjdpunkter under vinterhalvåret. Inte bara eftersom det är en chans att se löjligt mycket konstig film från konstiga länder. Inte heller bara för att jag återigen får njuta av det fantastiska vädret som Göteborg har att erbjuda i februari (som i år sägs bli värre än nånsin!). Nej, det är även att jag får träffa så många sköna människor: ex-molkomiter, nuvarande molkomiter, nya bekantskaper, gamla bekanskaper, släktingar, filmfolk, vanligt folk. Osv.

Det här blir tredje besöket på festivalen. Första gången som jag faktiskt kommer delta från första dagen till sista, med någon dags paus i mitten. Tidigare har jag bara varit med de sista dagarnaa, och då har det mest blivit någon galen blandning av att se film på dagarna och festa på nätterna. Att sova har mest blivit något som fallit mellan stolarna. I år så tar jag en mer sansad inställning till det hela. Men räkna med att det kommer bli några galna nätter i Göteborg.

Ja. Nu är det officiellt. Jag ÄR peppad. Därför inleder jag detta inlägg med Band of Heathens "Jackson Station". Bra musik för bra dagar.

Bamsevintern

Det är lustigt det där med kreativitet. De senaste veckorna har varit ganska händelselösa, men mycket dötid som bara passerat. Man skulle ju kunna tro att jag hade haft tid till att pyssla med manusidéer och noveller hur mycket som helst. Men nej, så har det inte blivit. Under december dock, då jag höll på att begravas i arbete med den filminspelning jag var med och arbetade på, så brukade jag vissa dagar ägna mig åt en liten hobby. När jag kom hem från inspelning och inte var så trött att jag somnade på studs, så brukade jag sätta mig ner och skriva ner lite historier som poppat upp i mitt huvud. En av dessa var en historia jag nångång dragit i fyllan. Den handlade om hur jag och min polare C- hamnat i en livsfarlig situation med några arga brunbjörnar. (Varje ord var sant.)

Jag hade planerat att bara skissa ner historien och låta den bli som mest ett A4. Några timmar och omskrivningar senare var den fem sidor lång... Jag kan aldrig begränsa mig. Det var den enda historien jag gjorde färdigt. Nu har den legat på hårddisken ett tag. Det brukar ju bli så, att man mest skriver för byrålådan. "Vad fan", tänkte jag dock tidigare idag. Jag kan ju lika gärna publicera den här på bloggen. Blir förvånad om någon orkar läsa igenom hela eländet.

Äh! Det finns säkert någon niondeklassare som laddar ner eländet, skriver dit sitt eget namn och lämnar in den som uppsats. Han kanske får ett G+. I sådana fall har man gjort nån nytta!

Klicka här för att ladda ner / läsa "Bamsevintern"

Ett utdrag ur texten:

"......Jag såg hur Chrille sprang mot en gran och med ett imponerande skutt, förmodligen gödd av viljan att överleva, började klättra upp för det väldiga trädet. Jag följde efter honom. Även om det var ett par år sen jag klättrat i träd så lyckades min fjortonåriga kropp transportera sig kvick uppför trädet. När vi kommit fyra, fem meter upp i granen så stannade vi upp. Vi såg hur björnarna stannat vid det och lyfte sina huvuden mot oss. Nu såg vi dessa enorma varelsers fulla storlek. En hänsynslös syn. De ställde sig på sina bakben och det där förbannade vrålet kom nu från dem båda. Då hände det som inte fick hända. Trädet svajade till när det ena djuret började klättra.

Nu var våra dagar räknade. Jag och Chrille såg på varandra och insåg att döden var oss bokstavligen i hälarna. Då slogs jag av en idé. En vansinnig och omöjlig sådan. Men den kanske var den enda vi hade.
”Chrille. Jag har en plan.”
Sekunder senare, när jag berättat om den, skred vi till verket. Det fanns ingen tid för att tveka.
”1...2...3...NU!”

På kommandot utförde vi vår dödsföraktande manöver. Vi kastade oss ut från trädet och ner mot de två bestarna. Med en osannolik tur lyckades vi med vad vi föresatt oss. Jag landade mitt på den ena björnens rygg och slog hastigt mina armar kring dess hals. I ögonvrån såg jag att Chrille gjorde detsamma på björnen till höger om mig. Djuren reagerade instinktivt och försökte kasta av oss. Fruktlösa försök. Björnen som jag hängde på kände inte till att jag förra sommaren vunnit det inofficiella distriktsmästerskapet i ”Epa Rodeo”. En populär sportgren i dessa krokar, som går ut på att hålla fast sig på taket till en epa-traktor, trots förarens försök till motsatsen......."

Den som har guldet regerar

Det är lördagnatt och mina tankar kretsar kring världsläget. Hur pretentiöst är inte det? Orkar ni med att höra på vad jag har att säga?

---

200 000 människor har dött på Haiti. Det är ofattbart. En enorm katastrof. Jag har svårt att ta in detta när jag ser bilderna på nyheterna. Högar av döda människor på gatorna. Lik som grävs fram ur rasmassorna. Hade något liknande skett i min del av världen, i min närhet, skulle livet för alltid varit förändrat. Jag har upplevt min beskärda del av helveten här på jorden, jag vet vad det innebär att få någon hänsynslöst ryckt ur mitt liv. Men det här som skett på andra sidan jordklotet, det är nåt helt annat. Mina 50 kronor i månaden till Läkare utan gränser känns plötsligt än mer futtiga.

----

Lyssnar på P1 av nån anledning; Ett radioprogram om bland annat upphovsrätt. Visste ni att skivbolaget AOL Warner äger rättigheterna till b la "Bä bä vita lamm" och "Happy birthday". Det vill säga, använder du någon av dessa sånger i en film så kan du bli skadeståndsskyldig. AOL Warner har alltså köpt till sig den rättigheten. Jag kommer att tänka på några rader av Bob Dylan:

"Well, we live by the Golden Rule
Whoever got the gold, rules"

---

Det är väl ingen nyhet att påven representerar mycket av det som är fel här i världen. Nu senast så hade Vatikanen uttalat sig emot Avatar, James Camerons storfilm. Påven gick ut och varnade för att folk tagit åt sig det ekologiska budskapet i filmen. Jag citerar artikeln i aftonbladet:

-Den flörtar på ett fiffigt sätt med alla falska doktriner som har gjort ekologi till millenniets religion. Naturen är inte längre en skapelse att försvara utan en gudomlighet att tillbedja.

Vatikanstatens talesman Federico Lombardi menar att kritiken avspeglar påvens syn på att det är farligt att se naturen på ett gudomligt sätt.

Benedict XVI pratar ofta om vikten att skydda naturen, men samtidigt varnar han för att för att göra människan jämställd med andra levande varelser, skriver AP.

Trots min bakgrund som trädkramare så börjar inte jag varje dag med att be till en buske. Men jag skulle hellre göra det än att lyda en religion som förespråkar förtryck mot kvinnor och homosexuella. Jag har lärt känna många sköna religiösa människor, så jag vill inte dra alla över en kam. Men oavsett om man gillar den där filmen i 3D vars budskap är att rädda regnskogen eller inte, så anser jag att det är tjänstefel mot planetens alla innevånare att inte göra allt man kan för att hejda den destruktiva skövlingen av våra naturresurser.

---

Inget jag skriver i min blogg kommer få någon att ändra sig. Inget som inte är aktiva handlingar kommer nånsin påverka min omvärld i rätt riktning. Jag bara tänker högt. Nu har jag tänkt färdigt för i natt.

Bajs och sex

Komikerduon Anders & Måns är på torsdag tillbaka med en ny serie. I de här två promoklippen skämtar de om bajs och sex. Fast inte samtidigt då. Det lovar gott.

Toni vill inte göra en Rod

Vet ni vad som är en av de största farorna är med att bli äldre? Vet ni vad jag är livrädd för råka ut för i och med att jag går in i 2010?

Jo: Att göra "en Rod Stewart". Det kanske inte är ett vida spritt uttryck, så jag ska ta och förklara vad jag menar.

På 60- och 70-talet så var Rod Stewart "Rod the Mod". Beviset ser ni i klippet ovanför. Han var en av världens kanske coolaste personer. Han gjorde grym rock'n'roll och kunde sjunga gamla soulklassiker så att rösten brann. Rösten! Den var magnifik. Han varvade sin lysande solokarriär med att vara frontman i legendariska The Faces. Få har sjungit Bob Dylans sånger lika bra som Rod Stewart. Sedan hände något. Detta något kan kallas för 80-talet. Det började redan 1978 med "Do Ya Think I'm Sexy", sedan fortsatte det. Rocken byttes ut mot disco. Roddan blev pengakåt och började producera värdelös smörja. Rösten gick sönder och blev en parodi på sig själv. I dag sjunger han smöriga ballader och låter som en dålig karaokeartist när han sjunger sitt gamla material.

Det, mina vänner, är att göra en "Rod Stewart". Att sälja ut sig själv. Att glömma bort vem man är och bli något som är förmodligen bekvämare, men som tillför NADA till omvärlden.

Tänk om mitt 10-tal skulle bli som Roddans 80-tal? Tänk om jag försakar alla mina drömmar och förhoppningar? Hur gör man för att inte växa upp och bli nån som tar den lätta vägen? Ska man ta ett krummelurpiller som Pippi Långstrump för att inte bli stor? Eller gör man bara sitt bästa för att påminna själv i varje aktiv val man gör att ta den rätta vägen, och inte den lätta. Det låter lite jobbigt faktiskt. Jag måste nog klura på detta.