När Claes Elfsberg ledde ett nyhetsprogram som skulle sammanfatta år 2002 så minns jag hur han inledde med att sammanfatta det året med tre ord: ”Ond, bråd död.” Jag minns att jag tyckte att det var skitkul just på grund av att det var så bisarrt cyniskt sätt att sammanfatta allt som hänt på 365 dagar. Skulle det vara Claes Elfsberg istället för undertecknad som nu ska ge sig på att –för fjärde året i rad- sammanfatta det senaste året i mitt liv så hade han säkert hittat både ett och annat att reta upp sig på. Men tur då att jag inte är ett snart pensionerat nyhetsankare för Sveriges television, för bitterhet och cynism är något som kommande stycken av text kommer lida brist på. År 2006 har varit ett bra år. Det har av en händelse varit ett av de bästa… om inte det bästa!… året i mitt liv.
Den tjugonionde december är en bra dag att komma till Norrköping. Det gjorde jag förra året, den då jag för första gången kom till stan och som jag och Lotten gick och blev ett par på. I år höll vi på traditionen och återvände från ett veckolångt julfirande i Kalix just detta datum. Det är en lustig tanke på hur mycket som har hunnit hända under tolv månaderna som passerat. Jag har inte bara gått och fått ett stadigt förhållande á la kardborreband, jag har också flyttat över hundra mil och lämnat min hemstad med vänner och familj bakom mig. Hela det här året har varit en nedförsbacke där varje ny månad bjudit på nya minnesvärda upplevelse. Shit, jag håller ju på att skriva ett värsta happy ending här. Nåja, det är nog lika bra att passa på att njuta innan allt går åt helvete.
Att återigen besöka Kalix var skönt. Vi hade väldigt lite på schemat, så det hann aldrig infinna sig någon större stress. Men ärligt talat, nu kommer jag ihåg varför jag var så ivrig att komma därifrån en gång i tiden. En kväll när vi trängdes på hortellet (alldeles för dyrt, alldeles för tragiskt) så kom jag att tänka på en liknelse som sammanfattar trångsynta samhällen i allmänhet och Kalix i synnerhet. Ni vet såna där leksaker för små barn där de ska stoppa klossar av olika former i en burk med ett lock där det finns olika hål som passar för dessa tringlar, cirklar och vad mer? (Jag googlade på nätet vad en sån leksak heter… Plockbox var namnet). Kalix är en plockbox. Skillnaden är att det typ bara finns ett hål, en form som passar in. Det går inte att få plats med nåt annat än kvadrater i hålet. Alla cirklar kan dra åt helvete. Men vad vet jag? Jag hade ingen plockbox när jag var liten.
Förövrigt hann jag bara äta två norrländska kebabpizzor, vilket var underbart, vi hann besöka det växande Haparanda, frossa i julmat och bli massivt uttråkade på connex nattåg. Dessutom har jag och Lotten bokat två biljetter till Bob Dylan i globen i mars. Första raden… Det kommer bli grymt.
Det som i första hand gjort det här året till ett så speciellt sådant är att mycket av det jag upplevt har varit så nytt. Så mycket ”det-här-är-jag-inte-van-med”. Året började med ganska mycket tungt filmande och fixande, men efter mars har allt varit en lång radda av nya boplatser, kärlek nog för en tok, pubande, Greenpeace, och hattar och kavajer. Jag kan ro december i hamn och lägga siktet på ännu ett grymt spännande år. Nedförsbacken har bara börjat, nu är jag fokuserad och redo. I en sammanfattning av året 2004 avslutade jag med utropet att liksom Marvin Gaye säga ”Let’s Get It On”. Låt oss sätta igång. Jag behöver inte säga det längre. Saker är igång.
Jag ska avsluta det här med alla sedvanliga listor, jag är inte mindre nörd än att jag älskar listor.
Årets bästa filmer:
Jag har lyckats se en hel del bra filmer i år, men jag har blivit riktigt dålig på att se nya filmer! De rullar som varit nya har ofta varit b-filmer som någon av grabbarna i Kalix tankat hem. Men av det jag sett i år, så är detta det bästa:
1. Walk the Line
-Jaja, filmen är egentligen från 2005, men kom på bio tidigt i år i Sverige. Johnny Cash är den coolaste människa som någonsin levt.
2. Capote
3. Den obekväma sanningen
4. Tristam Shandy
5.Borat
Årets bästa filmupplevelser:
1. Se ”Blåsningen” på Folkhögskolans aula, bara jag och Lotten för oss själva.
2. Kortfilmsgrejen med skottarna. Hur fan hamnade jag där egentligen?
3. Inspelningen av ”10 saker du inte visste om skräckfilmsmördare”. Sista filmen med gänget?
Årets bästa skivor:
I år kom det inte många skivor som väckte mitt intresse. Är det jag som blivit slö på att köpa nytt eller de nya som blivit slött?
1. Bob Dylan ”Modern Times”
-Ingen kan slå honom, trots allt. Här hittar ni årets svängigaste låt (”Thunder on the mountain”), årets vackraste ballader (”When the deal goes down” och ”Wokringmans blues #2”), årets mörkaste epos (”Aint Talkin’”), årets i särklass coolaste låt (”Someday Baby”) och årets mest plågade sångare (”Spirit on the water”).
2. Johnny Cash ”A Hundred Highways”
Andra favoriter: Bruce Springsteen ”The Seeger Sessions” (Har inte hunnit lyssna så mycket som jag borde, men det är grym folkrock). Anna Terheim ”Seperation Road”. Marit Bergman ”I think it’s a rainbow”. Gnars Barlkey “St Elsewhere”.
Årest mest lyssnade skivor:
Neil Young ”Everybody knows this is nowhere”, Bob Dylans ”Time out of mind” och Rolling Stones “Sticky Fingers”
Årets singlar:
1.Bob Dylan “Thunder on the mountain” (Suprise?)
2. Gnars Barkley “Crazy”
3. Springsteen “Oh Mary, Don’t You Weep”
4. Totta Näslund “När natten faller som en sten”
Årets partylåtar:
1. ZZ Top ”Sharp Dressed Man”
2. The Undertones “Teenage Kicks”
3. Depeche Mode “Personal Jesus”
4. Ryan Adams ”To Be Young (Is To Be Sad)”
5. Neil Young ”Rockin’ in the free world”
Årets konserter:
1. Håkan Hellström. Live.
-Jag var febrig, men hade blivit det i vilket fall som helst av den sorgsna saxofonen i ”Gårdakvarnar och skit” och ”Det är så jag säger det”/”Kärlekens Tunga”. Den här konserten har jag väntat på i sju år.
2. Peps Persson. Live.
-Jag älskar blues. Jag älskar reggae. Jag älskar supersvängig musik.
3. Marit Bergman. Live & akustisk
-Vi satt den där sommarkvällen på asfalten och allt var vackert.
4. Looptroop. Live i parken.
5. Något medelmåttigt coverband på hortellet i sommras.
-Inte för den skull att det var någon större musikalisk upplevelse, men när de spelade ”Rockin’ in the free world” och jag och grabbarna stod längst fram och skrålade med så var det ett ögonblick att minnas.
Årets böcker:
Alexander Andohril “Regissören” och, även fast jag inte hunnit läsa färdigt boken i fråga, Håkan Nesser ”Människa utan hund”.
Årets bästa dagboksinlägg:
”Bye Bye –Jag tar och drar nu” och ”Del II: En vecka i livet av”.
Årets nyårslöften:
-Skriva åtminstone två noveller och ett filmmanus under årets första hälft.
-Försöka sluta dricka läsk.
-Fortsätta vara nöjd med mitt liv, men ändå kämpa för det jag tror på.
Gott Nytt År.
Sunday, December 31, 2006
Monday, December 18, 2006
Julkort från en lirare i Norrköping
Jag har alltid varit svag för att sammanfatta saker.
Det är något jag gärna gör nu när året närmar sig sitt slut. Nu har det blivit dags att börja avrunda saker och sluta den cirkel som jag påbörjade vid nyårsafton för snart ett år sedan. Jag har spenderat större delen av de senaste tolv månaderna i Kalix, och nu är det dags för mig att återvända hem igen för att fira en jul i min hemstad. Det har blivit tradition att varje fjärde månad eller så att åka tillbaka dit och se vad som händer eller inte händer på grusvägarna och asfaltsstigarna i mitt kära norrbotten. Även den här gången, precis som i somras vilket känns som en evighet sedan, tar jag med mig Lotten, min vapendragare och sambo. Vi ska ge året en grande finale de sista veckorna i december genom att återse vänner och familj.
Egentligen borde jag ha lagt mig för att sova nu, imorgon kommer bli en lång dag. Jag kommer att vara tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med diverse viktiga ärenden, inklusive att boka biljetter till Bob Dylans konsert i Globen som kommer äga rum i slutet av november. Vid tolvtiden ska vi sedan först ta bussen till Stockholm, och kort därefter tåget därifrån till Luleå. Återigen blir det sittplats andra klass djävulskap, vilket jag de senaste fyra fem gångerna alltid ångrat och svurit att aldrig återupprepa. Men va fan, är det något jag inte är så är det konsekvent.
De två senaste veckorna har varit grymt effektiva. För ovanlighetens skull har jag haft nästan varje kväll uppbokad, och det har blivit en hel del festande. Exempelvis har jag festat två fredagar i rad i Linköping, vilket faktiskt har varit väldigt schysst. Första gången blev det utestället Platens där de spelade Doors och Elvis på dansgolvet. Andra gången var nu i fredags då en arbetskompis hade fest i sitt kollektiv. Typ hundra pers dök upp, och det blev lite av en julavslutningsfest för arbetskamraterna på Greenpeace. Det blev en hel del vansinnig fylledans, åtminstone från min sida. Vi har blivit ett grymt tajt gäng där borta i Linköping, alla gillar varandra och stämningen är helt sjukt bra. Samma dag tidigare hade vi åkt till Stockholm för att gå på en föreläsning med andra värvare från Sverige. The big boss Lennart Daleus snackade lite och man fick skaka hand med folk man bara pratat på telefon med tidigare. Jag drabbades av hybris när jag insåg att jag förmodligen var den yngsta personen i rummet, och ändå var arbetsledare. Hybris (vilket betyder att man får överdrivet bra självförtroende kan jag förklara för alla lowlifes med bristade ordförråd innan ni börjar bläddra i era lexikon) är det värsta som kan drabba mig. Det i kombination med att så fort jag hör någon auktoritär chef eller nåt prata så vill jag ha hans jobb, är ganska farligt. En dag kommer det sätta mig i trubbel. Samtidigt siktar jag på att kunna ta mig an så ansvarsfulla arbetsuppgifter så tidigt som möjligt. Fortsätter jag i den här takten kommer jag inom tio år vara statsminister över Sverige.
Vi hade en trevlig mini-jul hos svärföräldrarna i dag. Det kom en hel del ingifta släktingar som passade på att fira innan alla drog på olika håll. Jag fick en Tom Waits dvd i julklapp av Lotten, det var sjukt roligt att få. Den innehöll det klassiska framförandet där en spelat packad Waits sjunger jullåtarna ”Silent Night” och ”Christmas card from a hooker in minneapolis”. Jag önskar jag kunde få ett sånt julkort nångång.
E- har slutat nu och flyttat till Stockholm. Han var en kille på jobbet som började i höstas och vi har blivit riktigt bra vänner. Eller rättare sagt, han verkar vara en sån där kille som blir bra vän med alla han lär känna. Grymt förtroendeingivande och störtskön humor. Han var norrbottning och kom från Piteå, så det förklarar väl en hel del. I helgen fick han låna min bil för att frakta sina grejer till Stockholm, och tidigare i kväll lämnade jag av honom och hans flickvän på resecentrum nere i stan. Jag har alltid svårt för avsked, och även fast vi lär ses igen försöker jag få det så bra men soft som möjligt. Det slutade mest med att vi sa ”Dö inte” till varandra och jag kastade en halvfull red bull burk åt hans håll. En störtskön lirare.
”Tid är en bristvara för mig” säger jag.
”Nja, jag vet inte… Du sa häromdan att du laddat ner alla sju polisskolan filmerna.”
Det känns som om jag packat väskan allt annat än ordentligt för imorgon, men det lär säkert gå bra ändå. Jag packade inte väskan särskilt bra när jag flyttade till Norpan i april, och det var ju det bästa jag gjort. Det roliga är att när vi kommer tillbaka från Kalixresan så är det exakt ett år sedan jag kom till den här stan för första gången, dagen som jag och Lotten slog våra påsar ihop och blev ett par. Det är väl att sluta en cirkel om något? Jag är som jag antydde tidigare en sucker för dramaturgi här i livet, det blir så mycket lättare för mig att skriva ner det i efterhand då, mer dramatiskt det vill säga. (Å andra sidan: Finns det ingen dramaturgi i livet så hittar jag på en…). Det viktiga är i alla fall att jag känner att jag kommit någonstans sen dess. En rätt lång väg faktiskt. Till och med sen jag senast hade vägarna förbi hemstaden i augusti, så har jag nog förändrats litegrann i alla fall. Okej, jag åker fortfarande andraklass sittplats med Connex om jag ska åka genom Sverige, men man kan väl inte bli en helt ny person bara för att man utvecklas?
Nu är det dags för mig att göra det smarta draget och försöka få lite sömn. Den här lägenheten har bara en tendens att vilja få mig att hoppa över något så oviktigt som att sova, det finns alltid något roligt jag vill passa på att hinna med. Just nu kan jag dock bara tänka på den där kebabpizzan de har i Kalix, hur lustigt det än kan låta. Min svaghet för att sammanfatta saker gör sig påmind, men är det nåt jag lärt mig så är det att påbörja saker istället för att avsluta dem. Skitsamma vad jag menar med det. Imorgon åker jag hem igen.
Det är något jag gärna gör nu när året närmar sig sitt slut. Nu har det blivit dags att börja avrunda saker och sluta den cirkel som jag påbörjade vid nyårsafton för snart ett år sedan. Jag har spenderat större delen av de senaste tolv månaderna i Kalix, och nu är det dags för mig att återvända hem igen för att fira en jul i min hemstad. Det har blivit tradition att varje fjärde månad eller så att åka tillbaka dit och se vad som händer eller inte händer på grusvägarna och asfaltsstigarna i mitt kära norrbotten. Även den här gången, precis som i somras vilket känns som en evighet sedan, tar jag med mig Lotten, min vapendragare och sambo. Vi ska ge året en grande finale de sista veckorna i december genom att återse vänner och familj.
Egentligen borde jag ha lagt mig för att sova nu, imorgon kommer bli en lång dag. Jag kommer att vara tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med diverse viktiga ärenden, inklusive att boka biljetter till Bob Dylans konsert i Globen som kommer äga rum i slutet av november. Vid tolvtiden ska vi sedan först ta bussen till Stockholm, och kort därefter tåget därifrån till Luleå. Återigen blir det sittplats andra klass djävulskap, vilket jag de senaste fyra fem gångerna alltid ångrat och svurit att aldrig återupprepa. Men va fan, är det något jag inte är så är det konsekvent.
De två senaste veckorna har varit grymt effektiva. För ovanlighetens skull har jag haft nästan varje kväll uppbokad, och det har blivit en hel del festande. Exempelvis har jag festat två fredagar i rad i Linköping, vilket faktiskt har varit väldigt schysst. Första gången blev det utestället Platens där de spelade Doors och Elvis på dansgolvet. Andra gången var nu i fredags då en arbetskompis hade fest i sitt kollektiv. Typ hundra pers dök upp, och det blev lite av en julavslutningsfest för arbetskamraterna på Greenpeace. Det blev en hel del vansinnig fylledans, åtminstone från min sida. Vi har blivit ett grymt tajt gäng där borta i Linköping, alla gillar varandra och stämningen är helt sjukt bra. Samma dag tidigare hade vi åkt till Stockholm för att gå på en föreläsning med andra värvare från Sverige. The big boss Lennart Daleus snackade lite och man fick skaka hand med folk man bara pratat på telefon med tidigare. Jag drabbades av hybris när jag insåg att jag förmodligen var den yngsta personen i rummet, och ändå var arbetsledare. Hybris (vilket betyder att man får överdrivet bra självförtroende kan jag förklara för alla lowlifes med bristade ordförråd innan ni börjar bläddra i era lexikon) är det värsta som kan drabba mig. Det i kombination med att så fort jag hör någon auktoritär chef eller nåt prata så vill jag ha hans jobb, är ganska farligt. En dag kommer det sätta mig i trubbel. Samtidigt siktar jag på att kunna ta mig an så ansvarsfulla arbetsuppgifter så tidigt som möjligt. Fortsätter jag i den här takten kommer jag inom tio år vara statsminister över Sverige.
Vi hade en trevlig mini-jul hos svärföräldrarna i dag. Det kom en hel del ingifta släktingar som passade på att fira innan alla drog på olika håll. Jag fick en Tom Waits dvd i julklapp av Lotten, det var sjukt roligt att få. Den innehöll det klassiska framförandet där en spelat packad Waits sjunger jullåtarna ”Silent Night” och ”Christmas card from a hooker in minneapolis”. Jag önskar jag kunde få ett sånt julkort nångång.
E- har slutat nu och flyttat till Stockholm. Han var en kille på jobbet som började i höstas och vi har blivit riktigt bra vänner. Eller rättare sagt, han verkar vara en sån där kille som blir bra vän med alla han lär känna. Grymt förtroendeingivande och störtskön humor. Han var norrbottning och kom från Piteå, så det förklarar väl en hel del. I helgen fick han låna min bil för att frakta sina grejer till Stockholm, och tidigare i kväll lämnade jag av honom och hans flickvän på resecentrum nere i stan. Jag har alltid svårt för avsked, och även fast vi lär ses igen försöker jag få det så bra men soft som möjligt. Det slutade mest med att vi sa ”Dö inte” till varandra och jag kastade en halvfull red bull burk åt hans håll. En störtskön lirare.
”Tid är en bristvara för mig” säger jag.
”Nja, jag vet inte… Du sa häromdan att du laddat ner alla sju polisskolan filmerna.”
Det känns som om jag packat väskan allt annat än ordentligt för imorgon, men det lär säkert gå bra ändå. Jag packade inte väskan särskilt bra när jag flyttade till Norpan i april, och det var ju det bästa jag gjort. Det roliga är att när vi kommer tillbaka från Kalixresan så är det exakt ett år sedan jag kom till den här stan för första gången, dagen som jag och Lotten slog våra påsar ihop och blev ett par. Det är väl att sluta en cirkel om något? Jag är som jag antydde tidigare en sucker för dramaturgi här i livet, det blir så mycket lättare för mig att skriva ner det i efterhand då, mer dramatiskt det vill säga. (Å andra sidan: Finns det ingen dramaturgi i livet så hittar jag på en…). Det viktiga är i alla fall att jag känner att jag kommit någonstans sen dess. En rätt lång väg faktiskt. Till och med sen jag senast hade vägarna förbi hemstaden i augusti, så har jag nog förändrats litegrann i alla fall. Okej, jag åker fortfarande andraklass sittplats med Connex om jag ska åka genom Sverige, men man kan väl inte bli en helt ny person bara för att man utvecklas?
Nu är det dags för mig att göra det smarta draget och försöka få lite sömn. Den här lägenheten har bara en tendens att vilja få mig att hoppa över något så oviktigt som att sova, det finns alltid något roligt jag vill passa på att hinna med. Just nu kan jag dock bara tänka på den där kebabpizzan de har i Kalix, hur lustigt det än kan låta. Min svaghet för att sammanfatta saker gör sig påmind, men är det nåt jag lärt mig så är det att påbörja saker istället för att avsluta dem. Skitsamma vad jag menar med det. Imorgon åker jag hem igen.
Sunday, December 17, 2006
Årets Bästa Julskiva
Jag vet. Julmusik är fruktansvärt. Lyckligtvis kommer jultomten tidigt i år: Toni ger er det bästa förslaget på en blandskiva julglädje:
1. U2 - Christmas (Baby Come Home)
En klassiker i såna här sammanhang. Fartfylld, men inte för glättig.
2. Otis Redding - Merry Christmas Baby
Soul är av någon anledning bra julmusik. Kanske är det för släktskapet till gospeln? Eller är det för att Otis och gänget kan få det att svänga ordentligt?
3. Tom Waits - Rubys Arms
Efter två glada låtar måste man klämma in lite sorg. Det här är en jullåt som utspelar sig i rännstenen en julaftonsmorgon. Stort och väldigt lite christmas spirit. Som det ska vara. Ett alternativt låtval kan vara Waits "Christmas card from a hooker in minneapolis", särskilt den version då han inleder och avslutar med att sjunga "Silent Night".
4.Johnny Cash - Little Drummer Boy
Johnny har åtminstone rösten.
5. James Brown - Santa Claus go straigt to the ghetto
Vad vore julafton utan funk?
6. Elton John - Step into christmas
Vad vore julafton utan homoerotik?
7. Bruce Springsteen - Santa Claus is coming to town
Ska man ta en uttjatad låt som denna ska man åtminstone sjunga hest, ha en elgitarr och saxofonsolon av Clarence. Och en tomte som skrattar som en pedofil.
8. Gläns över sjö och strand
Vafan... Jag hatar julen. Jag hatar julen. Usch. Men den här sången är.... lite fin. Men jag hatar julen.
9. Queen - Thank God It's Christmas
Olyckligtvis har aldrig ZZ top inte gjort några jullåtar så därför får det bli Queen istället. Det är ju nästan inte alls samma sak. Det här är pampigt i alla fall.
10. B.B King - Back Door Santa
Jultomten kommer inte genom skorstenen i år. Han tar bakvägen.
11. Jimi Hendrix - Christmas Medley
Ett sju minuter långt instrumentalt medley med Jimi och hans gura. Här finner man julkänslan.
Så från mig till er alla -God Jul!
1. U2 - Christmas (Baby Come Home)
En klassiker i såna här sammanhang. Fartfylld, men inte för glättig.
2. Otis Redding - Merry Christmas Baby
Soul är av någon anledning bra julmusik. Kanske är det för släktskapet till gospeln? Eller är det för att Otis och gänget kan få det att svänga ordentligt?
3. Tom Waits - Rubys Arms
Efter två glada låtar måste man klämma in lite sorg. Det här är en jullåt som utspelar sig i rännstenen en julaftonsmorgon. Stort och väldigt lite christmas spirit. Som det ska vara. Ett alternativt låtval kan vara Waits "Christmas card from a hooker in minneapolis", särskilt den version då han inleder och avslutar med att sjunga "Silent Night".
4.Johnny Cash - Little Drummer Boy
Johnny har åtminstone rösten.
5. James Brown - Santa Claus go straigt to the ghetto
Vad vore julafton utan funk?
6. Elton John - Step into christmas
Vad vore julafton utan homoerotik?
7. Bruce Springsteen - Santa Claus is coming to town
Ska man ta en uttjatad låt som denna ska man åtminstone sjunga hest, ha en elgitarr och saxofonsolon av Clarence. Och en tomte som skrattar som en pedofil.
8. Gläns över sjö och strand
Vafan... Jag hatar julen. Jag hatar julen. Usch. Men den här sången är.... lite fin. Men jag hatar julen.
9. Queen - Thank God It's Christmas
Olyckligtvis har aldrig ZZ top inte gjort några jullåtar så därför får det bli Queen istället. Det är ju nästan inte alls samma sak. Det här är pampigt i alla fall.
10. B.B King - Back Door Santa
Jultomten kommer inte genom skorstenen i år. Han tar bakvägen.
11. Jimi Hendrix - Christmas Medley
Ett sju minuter långt instrumentalt medley med Jimi och hans gura. Här finner man julkänslan.
Så från mig till er alla -God Jul!
Thursday, December 14, 2006
Det är inte ett hus... Det är ett hem
På hopptornen lyser det små hängande ljus i form av istappar.
När jag sitter här och skriver, bakom det högst temporära bygget för tangentbord och mus, så slänger jag då och då ut en blick ut genom fönstret. Då ser jag hopptornen och dess vackra utsmyckningar längst deras tak… De torn som jag pratar om är två höghus några hundra meter ifrån vårat hus, de kallas för hopptornen eftersom de råkar vara norrköpings populäraste plats för självmord. Orsaken till det är för att det, åtminstone förut, varit ett tillhåll för folk med rätt kass social standard, och det är väl den misären som fått dem att välja att ta ett djupdyk från trettonde våningen.
Vi har alltså flyttat in i vår egen lilla lägenhet nu i fredags. Det känns helst enkelt väldigt härligt. Nu så har vi också efter några dagars slit lyckats få ordning på stället, och alla kartonger vilar någotsånär tryggt i källarförrådet. Jag har skrivit förr om det här stället, men jag har inte haft en aning tidigare om hur mysigt min och min flickväns första lägenhet skulle bli. Det är snyggt inrett och jag har halva kylskåpet fullt av öl. Nu känns det verkligen som att man börjat luffa runt i utkanterna av vad det innebär att vara vuxen; Jag har körkort, jag har jobb, jag har lägenhet, jag har matchande bordsdekorationer, jag har ett stadigt förhållande och jag har mat på bordet när jag kommer hem efter en lång dag av knegande. Att jag sedan har en chokladkalender förstör lite av helhetsintrycket.
Jag hade haft planer på att sluta jobbet på Greenpeace nu till mitten av december, men efter lite övervägande och en mindre löneförhöjning lät jag det vara. Så praktiskt taget direkt efter årsskiftet är det dags igen för att dra på sig den blåa jackan och ge sig ut i kylan. Inte för att vi har så mycket kyla just nu, det här är nog den varmaste decembermånaden jag någonsin upplevt. Det har inte varit under fem plusgrader dagtid på jag vet inte hur länge. Klimatförändring, javisst, jag vet allt om det bajset och hur viktigt det är att vi gör någonting emot det, men visst är det skönt med lite värme just nu!
Det finns ett grymt citat i Dylans ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Ja, det är där hårdrockbandet fått sitt namn ifrån) som vi tänkt skriva ut och hänga upp på ytterdörren. Om jag ska sammanfatta det viktiga i det citatet så lyder det ”It’s not a house… It’s a home”. Det är ingen lägenhet, det är ett hem. Det är lite så det ska kännas.
Om inte ens två veckor åker vi upp till Kalix. Ruskigt roligt det kommer bli. Innan dess är det mycket som ska hinnas med, några fester, mycket som behöver fixas på jobbet och lite brädspelskvällar med folk man lärt känna. Känns bra att fått upp tempot litegrann igen, det har vart lite slött i några veckor nu. Men nu så är det åka av som gäller. Håll i hatten, nu åker vi, som Harald Treutiger skulle ha sagt.
Vredens Druvor är förövrigt en grymt bra film som jag hade turen att se för ett tag sen. Tom Joad är en sån där kille man inte glömmer.
Så nu får man alltså ställa om sig till ett liv ute i förorten. Ett liv med buss 113 när man ska in till stan (om man inte vill gå den tio minuter långa promenaden), ett liv där man får snåla lite extra för att få ekonomin att räcka till (om man inte sparar på att köpa den LP-spelaren i slutet av månaden vill säga) och ett liv där man kan känna sig helt och hållet ansvarig över sig själv. Det är inget annat än soft...
När jag sitter här och skriver, bakom det högst temporära bygget för tangentbord och mus, så slänger jag då och då ut en blick ut genom fönstret. Då ser jag hopptornen och dess vackra utsmyckningar längst deras tak… De torn som jag pratar om är två höghus några hundra meter ifrån vårat hus, de kallas för hopptornen eftersom de råkar vara norrköpings populäraste plats för självmord. Orsaken till det är för att det, åtminstone förut, varit ett tillhåll för folk med rätt kass social standard, och det är väl den misären som fått dem att välja att ta ett djupdyk från trettonde våningen.
Vi har alltså flyttat in i vår egen lilla lägenhet nu i fredags. Det känns helst enkelt väldigt härligt. Nu så har vi också efter några dagars slit lyckats få ordning på stället, och alla kartonger vilar någotsånär tryggt i källarförrådet. Jag har skrivit förr om det här stället, men jag har inte haft en aning tidigare om hur mysigt min och min flickväns första lägenhet skulle bli. Det är snyggt inrett och jag har halva kylskåpet fullt av öl. Nu känns det verkligen som att man börjat luffa runt i utkanterna av vad det innebär att vara vuxen; Jag har körkort, jag har jobb, jag har lägenhet, jag har matchande bordsdekorationer, jag har ett stadigt förhållande och jag har mat på bordet när jag kommer hem efter en lång dag av knegande. Att jag sedan har en chokladkalender förstör lite av helhetsintrycket.
Jag hade haft planer på att sluta jobbet på Greenpeace nu till mitten av december, men efter lite övervägande och en mindre löneförhöjning lät jag det vara. Så praktiskt taget direkt efter årsskiftet är det dags igen för att dra på sig den blåa jackan och ge sig ut i kylan. Inte för att vi har så mycket kyla just nu, det här är nog den varmaste decembermånaden jag någonsin upplevt. Det har inte varit under fem plusgrader dagtid på jag vet inte hur länge. Klimatförändring, javisst, jag vet allt om det bajset och hur viktigt det är att vi gör någonting emot det, men visst är det skönt med lite värme just nu!
Det finns ett grymt citat i Dylans ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Ja, det är där hårdrockbandet fått sitt namn ifrån) som vi tänkt skriva ut och hänga upp på ytterdörren. Om jag ska sammanfatta det viktiga i det citatet så lyder det ”It’s not a house… It’s a home”. Det är ingen lägenhet, det är ett hem. Det är lite så det ska kännas.
Om inte ens två veckor åker vi upp till Kalix. Ruskigt roligt det kommer bli. Innan dess är det mycket som ska hinnas med, några fester, mycket som behöver fixas på jobbet och lite brädspelskvällar med folk man lärt känna. Känns bra att fått upp tempot litegrann igen, det har vart lite slött i några veckor nu. Men nu så är det åka av som gäller. Håll i hatten, nu åker vi, som Harald Treutiger skulle ha sagt.
Vredens Druvor är förövrigt en grymt bra film som jag hade turen att se för ett tag sen. Tom Joad är en sån där kille man inte glömmer.
Så nu får man alltså ställa om sig till ett liv ute i förorten. Ett liv med buss 113 när man ska in till stan (om man inte vill gå den tio minuter långa promenaden), ett liv där man får snåla lite extra för att få ekonomin att räcka till (om man inte sparar på att köpa den LP-spelaren i slutet av månaden vill säga) och ett liv där man kan känna sig helt och hållet ansvarig över sig själv. Det är inget annat än soft...
dags att börja om
Jag har tappat den mesta lusten med den här bloggen och i ett sista försök att hålla den vid liv så tänker jag åtminstone publicera texter som jag för det mesta redan publicerat på annat håll: Mestadels tänker jag publicera mina inlägg som jag skriver på bajscommunityn Lunarstorm. Då kanske jag kan nå ut med mina mer genomarbetade texter till en större (eller mindre) publik. Frågan är om någon fortfarande besöker den här spökstan?
Subscribe to:
Posts (Atom)