Mupp-Johnny

Jag vet inte. Ibland tror man att Johnny Cash var stencool livet ut. Och att "Ghost riders in the sky" var bland det coolaste som han spelade in. Men när man ser följande video tvivlar man:

Popkoll mars

Jepp, det här är vad jag har att komma med just nu:


Amadeus -Directors Cut:
Milos Formans film från tidigt 80-tal kan vara bland det bästa som det årtiondet producerade. Såg den i söndags och häpnade över vilket mästerverk det var.


Håkan Hellström "Klubbland":
I stark konkurrans med "Precis som Romeo" är detta senaste skivans bästa låt. Hellström slår sönder gränserna mellan pop, dansmusik och poesi. Aldrig förr har en synthslinga mött sånt litterärt motstånd. När Hellström vrålar "Slutet har just börjat mellan dig och mig" når han en av sina mest sorgligaste stunder. Hellström är verkligen "magisk, men tragisk". "Klubbland" kan i alla fall vara årets låt.


Pat Garreth and Billy the Kid:
Nu har den släppts på dvd, äntligen. Den största orsaken till att jag köpte den var givetvis att Dylan spelar en stor roll i filmen, och att han gjorde den underbara filmmusiken. Att sedan Sam Pekingpah gjort filmen och Kriss Kristofferson spelar huvudrollen är inget minus. Tyvärr håller inte filmen hela vägen, den har sin stunder av briljans, men den blir lite för spretig och dramat lyckas aldrig fördjupa sig. Men en bra film dock, och scenen då "knocking on heavens door" ackompanjerar en döende mans sista andetag är svårförglömmlig. På extramaterialssidan finns dessutom lite godis för oss som är lite förtjusta i Kristoffersons hippiecountry.

tom trauberts blues

mer Waits videoklipp

Tom Waits på Letterman

Tom Waits playing the blues (på tyska...)

Ett underbar ballad

Bluuues

Var just inne på godissidan youtube.com och tittade på Bob Dylan och Eric Claptons bluesfest i Robert Johnssons "Crossroad blues". Så här fruktansvärt bra är det:

http://www.youtube.com/watch?v=E5JaiCJR12o&search=bob%20dylan

Det är sällan man sett Dylan så glad på scen!



Självklart blev jag inspirerad av så klassisk tolvtaktsblues att jag skriver några verser. Ni får kalla "låten" för "Vägskäls blues":



"Jag gick ner till vägskälet och ställde mig på mina knän
Jag gick ner till vägskälet och ställde mig på mina knän
Bad 'oh lord, fixa mig en biljett bort från norrbottens län'

Saker i min väg, jag gillar inte dem, nej
Saker i min väg, jag gillar inte dem, nej
Jag är som en feminist, bara kulor kan stoppa mig"

Det är snart vår!

och det firar vi med Tom Waits "Ol' 55". En perfekt vårlåt.

Carola

Är det bara jag som tycker att människan har klart psykotiska drag?

I Wanna Be Your Lover

En av Dylans galnaste stunder från -60-talet är givetvis en outtake. Det dröjde till Biograph-samlingen -85 innan den kom ut, och då drunknade den förmodligen i andra outtakes som såg dagens officiella ljus, såsom underbara "Abandonded Love".

Den galna stunden jag pratar om är "I Wanna Be Your Lover". I ett hetsigt mördartempo och en Dylan antagligen speedad på nåt annat än druvsocker stjäl han en gammal Beatles-refräng och gastar:

"I wanna be your lover, baby, I wanna be your man.
I wanna be your lover, baby,
I don't wanna be hers, I wanna be yours"

med sitt omisskännliga sätt att dra ut på konsonanter. Låten är inspelad för "Blonde on Blonde", med älskvärda The Hawks som backupp-band (d.v.s: "The Band"), men texten är galenskaper i äkta Highway 61 Revisited-anda. Mina favoritverser är:

"Well, jumpin' Judy can't go no higher.
She had bullets in her eyes, and they fire.
Rasputin he's so dignified,
He touched the back of her head an' he died"

och

"Well, Phaedra with her looking glass,
Stretchin' out upon the grass.
She gets all messed up and she faints
That's 'cause she's so obvious and you ain't!"


Denna underbara lek med kända som okända mytologiska karaktärer, om de så härstammar från grekisk mytologi eller någon dåtida LSD-bomb, blandas med någon William S. Burroughs liknande ologisk självklar berättarstil. Vissa säger att Dylan kunde nå dessa höjder p.g.a av knarket som han konsumerade, men det är den vanligaste felbedömningen av alla stora rockpoeters begåvning. Man måste födas med ett geni för att kunna påbörja en låt med textraden: "Well, the rainman comes with his magic wand...".

Världens bästa blueslåt?

Jag lyssnar på Robert Johnsson "Sweet Home Chicago" och undrar om inte det här är världens bästa blueslåt? Det svänger utav bara helvete, och då är det här trots allt en akustisk låt från 30-talet!

Gone, Baby, Gone

När jag läste Dennis Lehane bok "Gone, Baby, Gone", en ojämn amerikansk thriller fylld med klyschor och visulla actionscener som dock överlevde på ett härligt språk, så sa jag redan från första stund att det här kommer bergis jänkarna att filmatisera. De kommer de säkert även göra med Lehanes mer kända "Patient 67". Lehane är en författare man inte vet var man ska placera. I sistnämnda boken lyckades han göra en fantastist spännande bok, som förstördes av ett värdelöst slut.

I alla fall: För några minuter sedan fick jag höra att "Gone, baby, gone" SKA filmatiseras. Regi: Ben Affleck. Suck. Världen är förutsägbart tråkig ibland.

Här Kommer Natten

Pugh! Vem kunde tro att Pugh Rogerfeldt skrivit en av de stora svenska sånger, "Här kommer natten", varje sömnlös natts hymn, varje nattlig längtans poem! Den pampiga refrängen som övergår till falsett, den proggiga elgitarren som gräver gropar i mitt arma huvud, allt detta är underbart. Nu när jag sitter och längar och väntar på Henne så ökar känslorna i låten, de eskalerar i mitt huvud tills jag ser mig själv stående i ett svartvitt -60-tal där jag övertalar Pugh att hon kommer en dag; Och när hon kommer! Lyssna på detta mästerverk från den första rockplattan på svenska, njut, våndas, lev, längta!

"Här kommer natten
kall och underbart lång
här kommer mörkret
dape - dape -dape - da - da -da

När alla sover djupt av dagens förvärv
då kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da

När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen"