#3: Den sista av de soliga dagarna.

Det var några dagar in i september, hösten hade börjat komma krypande. Jag satt på spårvagnen och pratade med B- och D-, två fina vänner. Precis innan de hoppade av berättade jag om en film jag sett kvällen och nämnde en illa utförd produktplacering för Dunkin' Donuts. När de klivit av vände sig mannen i sätet framför mig mot mig.
"I heard you say something about dunkin' donuts."

Mannen talade med en bred amerikansk brytning. Han var rundlagd, kanske drag av latino och höll i ett fiskespö. Jag svarade honom att jag aldrig varit där.
"Oh, that's a shame dude. They are really something".
Han fortsatte berätta om hur han saknat donutkulturen i Sverige. Hur de saker som vi kallade munkar inte alls nådde upp till de nivåer som han eftersträvade. Han hade letat efter ett dunkin' donuts men fått reda på att det närmaste låg på en flygplats i Finland. Sverige saknade överhuvudtaget många av de snabbmatskedjor som gjorde livet till en ynnest att leva, enligt honom. KFC, Starbucks, Taco Bell. Det verkade inte finnas i hans värld att detta kunde vara en bra sak, att vår hälsa kanske mådde bra av att slippa fler stora amerikanska kedjor.

Jag slogs ganska fort av hans öppenhet. Att inleda diskussioner med vem som helst på vagnen är sådär självklart amerikanskt. Han hade självförtroende och värme på ett sätt som kanske inte var helt och hållet genuint, men absolut godhjärtat.
"So where are you from in the states?" frågade jag honom.
"Chicago. Ever been there?"
"No... I never been to USA at all. I'd like to."
"You should, bro."
Han berättade om hur mycket han älskade sitt hemland. Det var stort, det var fritt, det var galet. Du kunde åka till de norra staterna och uppleva en fantastisk vinter, berättade han, och en flygresa senare vara nere på en tropisk sandstrand. Han gillade Europa, och Sverige i synnerhet. Han hade bott här i fem år. Ingenting gick dock upp emot hans Amerika. Hur kom det sig att han bodde i Sverige, undrade jag.

"My wife!"
Såklart, svarade jag. Kärleken var det enda som kunde motivera en människa att välja bort något annat som betydde så mycket. Varje gång jag träffade någon som tycktes befinna sig på ett ställe där de inte hörde hemma, människor som stack ut från tapeten för att deras mönster var lodrätt när väggens ränder helt klar var vågrätta, så hade det att göra med en tjej eller en kille. Han hade träffat henne här i Sverige och blivit kvar. Det hade bara varit tänkt att han skulle bli här ett par månader, men plötsligt hade månaderna blivit år. Den cyniske skulle lätt kunna skratta åt denna välgödde amerikans förkärlek till snabbmat. Den hjärtlöse kunde fördöma hans hemland bara genom att rabbla statistik om landets ekonomi. Men man måste ha varit blind för att inse att han offrat det liv han älskat och växt upp i, för någonting mycket större.
"My wife. She's worth it."

Amerikanen lyfte sitt fiskespö. Han berättade att han var på väg till en plats under Göta älvbron där han brukade stå och dra upp fisk. Han var inte orolig för att den skulle vara förgiftad, han brukade kunna dra upp en hel del under en bra dag.
"I catch a lot... Sometimes too many"
Vi närmade stoppet där han skulle av och där jag skulle vidare. Han tittade ut genom fönstret och såg solen stå högt på himmelen.
"Autumn is coming", sa jag.
"Yeah. This is the last one of the sunny days", sa han. De orden hängde kvar i mitt huvud i flera timmar efteråt.
Innan han klev av sträckte han fram en kraftig näve:
"I'm Jeff."

#2: Skjortan.

När jag öppnar min garderob kastar jag in en smutsig skjorta i tvätthögen och drar snabbt ut en ren från en galge, och smäller snabbt igen dörren innan allting rasar ut på golvet. Jag har på rent måfå dragit ut den nyköpta H&M-skjortan. Det är en rutig historia i röda, svarta och vita ränder. Av någon anledning kändes den bekant när jag köpte den, och det är inte förrän nu när jag står här på mitt rum som jag känner igen den. Jag hade en mycket liknande skjorta när jag var ett barn.

***

Det är mitten av 90-talet, jag stod utanför portarna till min mellanstadieskola. Det regnade i den norrbottniska byn, och majoriteten av alla byns ungar var ute på skolgården och stojade. När jag var i den åldern var jag, inte helt oväntat, en underlig unge. Jag hade en sjukt livlig fantasi, och minns att jag ibland hade svårt att skilja på verklighet och fiktion. Så just nu minns jag att jag stod och följde mönstret i en vattenpöl med blicken. Det såg ut som ett stormande hav. När jag tittade upp märkte jag att en flicka från klassen stod och tittade på mig.
"Om du hade modernare kläder så hade du kanske haft fler vänner.", sa hon tillslut.
"Va?"
"Om du hade haft modernare kläder. Så kanske du hade haft fler vänner."
"Jag har vänner!"
"Ja, men inte så många."
"Jo, det är sant, sa jag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra en comeback efter en sådan dräpare. Så jag började ifrågasätta själva påståendet.

"Vadå omodernt", sa jag med min släpande tioåriga Kalixdialekt, "det här är en skjorta! Alla har skjortor. På tv. ".
Hon sa inget. Hade jag varit sådär tio år äldre hade jag kunnat upplysa henne om att den hyfsat nyligen avlidne Kurt Cobain varit med och gjort flanellskjortan hypermodern. Det är var trots allt 90-talet. Men det hade nog inte bitit på henne ändå.
"Jag ville bara hjälpa dig", sa hon tillslut och gick.

Jag stod kvar i regnet och förde fingrarna över skjortbiten som stack ut under min jacka. Skjortan var rutig: Svart, vit och röd. Vad var det för fel på skjortan? Den var skön och snygg, det var jag helt övertygad om. Den tioåriga Toni slog tankarna ur huvudet och fortsatte följa mönstret i vattenpölen.

***

Jag springer mot spårvagnen i regnet, på väg mot en fest. Det är lördag, och vinflaskan slår mot högerbenet där den dinglar i den mörkt lila påsen. I sista sekund slinker jag in i vagnen och sätter mig på en plats längst fram. Jag tittar ner och ser min skjorta sticka ut från jackans nederkant. Följer mönstret på skjortan med blicken.

JLTTB #1: Kaninen.

Det blev en omtumlande sommar, insåg jag i efterhand. Jag har börjat skriva ner små minnesbilder från den. Vissa av dem kommer jag publicera här. Jag är alltså tillbaka i bloggandet, tror jag, men det kommer nog se lite annorlunda ut.

Det är som någon tagit en tygkanin i öronen -jag tänker mig ett gosedjur nedärvt från 70-talet, i gul plysch- och slängt det rakt upp i luften. Med kraft flyger den upp i luften för att sedan segla ned och landa med en duns. Där ligger den sedan på marken, på nacken, med benen i luften. Kaninen flög upp i luften för att någon kastade den, och den landade på grund av naturlagarna. Men kaninjäveln landar som den landar (på nacken, med benen i luften) genom en ren slump. Den kunde lika gärna ha landat på magen, på ryggen eller på benen. Kanske skulle den lika gärna då ha rest sig upp och gått.

Det är så jag tänker mig den enorma kaninen av trä som står på stortorget i Örebro. Det är en konstnär som placerat den där genom ett konstprojekt som heter Open art. Tanken är alltså att den ska få människor att tänka på perspektiven i tillvaron: Att inse att det är betraktaren som avgör vad som är stort eller litet. Jag släpper tanken på att någon kastat en enorm kanin (av trä, märk väl, inte av plysch) och att den landat på nacken. Istället vänder jag mig till min vän S- och säger:
”Det är fan det coolaste konstverk jag nånsin sett! Här, ta ett foto på mig när jag gör såhär”

Jag springer fram några meter och försöker ställa mig på nacken, med benen i luften. Jag imiterar posén så bra jag kan, men det svårt att hålla balansen. För ett ögonblick är jag -i förgrunden- och kaninen -i bakgrunden- likadana. Som om någon tagit mig i öronen -ni kan tänka er en ansträng lirare nedstigen från 80-talet, helt klädd i svart- och släng mig rakt upp i luften. Jag landade därefter som jag landade. Jag är tjugofyra år gammal, och jag står och balanserar på nacken på ett torg i Örebro. Vi befinner halvvägs in i sommaren tjugohundraelva, och jag har landat lika mycket beroende av slumpen som av naturlagarna. Jag borde verkligen resa på mig och gå.

Iphonen säger ”klick” och fotot är taget. Jag reser på mig och springer tillbaka mot S-, och vi rör oss tillbaka mot bilen. Det är några timmar kvar bilresan hem till Göteborg. Jag har varit borta ett tag, men nu är det dags att komma tillbaka.

Full älg.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.716780-alg-raddad-ur-tradklyka

Älg äter jästa äpplen. Blir berusad och fastnar i ett träd. Brandkåren rycker in och hjälper den ner. Älgen vaknar upp dagen efteråt och är bakfull. Det är någonting med berusade djur som är väldigt roligt.

Jag var med om en liknande grej en gång. Det var väldigt svårt att ta sig ner från trädet, speciellt med tanke på hur full jag var, men en familj med älgar hjälpte mig. Efter det bodde jag med dem i två år.

Ett enda stort: Kanske.

Det var några månader sedan jag överhuvudtaget skrev något på den här bloggen. Ett så långt uppehåll har jag nog aldrig haft sen jag började för snart sex år sedan. Men ärligt talat kändes inlägget innan detta, den navelskådande texten om de gånger mitt dylannörderi och liv korsat vägar, som ett sorts avsked till den här sortens skrivande. Om det är fallet vet jag inte. Inte särskilt många läser här längre -och min skrivlust har avtagit avsevärt.

Jag får helt enkelt fundera på om det finns någon mening med att hålla det här lilla tillhållet vid liv. Att blogga har jag alltid ansett lite töntigt, så kanske har jag blivit vuxen nog att sätta stopp för det här.

Det händer fortfarande att jag i det vardagliga livet upptäcker små scener och sammanhang som skulle kunna bli hyfsat underhållande eller intressanta små historier. Händelser då mina neuroser får frispel och driver mig att fatta underliga beslut. Små flyktiga historier med kvinnor som är lika delar av romantiserat dravel som av snubbelhumor. Karriärmässiga framgångar och bakslag. Eller varför inte ogenerat skryt i kvadrat?

Problemet är detta: Jag har passerat den där tonåren då jag kunde skriva vad som helst och komma undan med det. Ovanstående exempel är väl vad en normal människa borde hålla för sig själv. Skriva om sitt privatliv och människorna som ingår i det är som att jonglera med dynamit. Att skriva om jobb får göras med största försiktighet, med tanke på sekretessen som ofta omgärdar en filminspelning. Så vad återstår? Dessa oändliga stycken om musik? Vem -som inte är en lillgammal gubbrockare- har nytta av det?

Många kanske funderar på det självklara svaret: Skriv dagbok istället, grabben. Ägna dig åt ett medium som ingen annan kommer läsa. Men där i ligger problemet! Att skriva för mig själv tar ur själva poängen av att skriva. Mitt ego göds av att skriva saker som andra kan läsa (även om få gör det). Orsaken till att jag skriver om saker som hänt mig är inte för någon terapeutisk anledning. Vill jag på riktigt må bättre av att lätta på hjärtat om nåt privat gör jag det för en polare, inte för internet. Det jag publicerar här på bloggen är ofta hårt censurerat och jag skarvar lika mycket med sanningen som en full mattläggare. Varför skriver jag om mig själv då? För att jag är för lat för att komma på något fiktivt...

Så jag vet inte riktigt vad den här omvända programförklaringen är för något. Kanske är det ett sätt att säga:

"Tack och bock! Här och nu slutar det. Läs det nedanstående inlägget om 'Tangled up in blue'. Allt jag har att säga har redan sagts i det. Det här projektet har nått vägs ände, och att skriva någonting mer vore att paja den dramaturgiska kurvan."

eller så är det mitt sätt att säga:

"Den här bloggen lider av samma symptom som mina förhållanden, folkölsfyllor och att färdas med Norrlandståget: Varje gång jag sagt att det varit sista gången, så har jag snart kommit tillbaka som en naiv och norrbottnisk bumerang".

Därför: På återkommande. Kanske.

Tangled up in Blue: Ett telegram på födelsedagen

Bob Dylan blir 70 år gammal idag, den tjugofjärde maj. Det är många som väljer att hylla honom just nu. Fan om jag vore sämre. Det här, inser jag efter att ha skrapat ihop några av nedan följande stycken, är den mest personliga text jag någonsin publicerat.

Min fascination för Dylan är för de flesta nyktra, vanliga människor svår att förstå sig på. Jag tror inte att Dylan egentligen påverkat mitt liv, vilket många fanatiska fans ofta påstår, inte på det stora hela. Men han har funnits där i ungefär åtta år, och därför hans ord till viss del blivit mina. Dylan har mer än någon annan varit soundtracket till mitt liv och mina tankar. Vissa scener och ögonblick tycks lysa kraftigare än andra. Andra minns jag mest på måfå, för att de ligger nära till hands eller för att jag ser någon sorts komik i dem. Är det något jag plockat upp från Bobs sätt att berätta en historia är det att ni inte kan förvänta er en kronologisk resa. Det här är min ”Brownsville Girl”, en på tok för lång story om att försöka hitta ett sammanhang i något som kanske aldrig fanns där.


***

Sättet som ”Highway 61 Revisited” luktar. Omslaget är något sorts digipack, ett försök att få cd-omslaget att likna LP-versionen. Jag sitter i baksätet i min mors bil. Vad är jag? Sexton-sjutton? Jag har hämtat en beställning från CDON, det är sommar och varmt i bilen. Jag har köpt min första studioskiva med Dylan. Vi har stannat utanför ICA Hjärtat i Kalix. När jag öppnar konvolutet slår det upp en lukt av plast. På omslaget är Bob nästan framkallad i pastell, han ser stencool ut där han sitter ner och stirrar in i kameran. Det är något med hans blick. Den säger att han vet något som jag inte har en susning om. Jag är en tonåring i min hemstad.

Efter en viss ålder gjorde jag inget annat än att längta bort från Kalix. Staden var som en tvångströja som jag en dag växt in i. Som om jag en dag upptäckte: ”Fan vad trångt det var här då”. Jag var född i Göteborg, och jag visste att jag en dag skulle flytta tillbaka dit.

För dramaturgins skull vill jag tro att det var i samma sekund jag kom hem och tryckte ”play” och började spela skivan som den där frihetslängtan började. Att det inledande pistolskottet till trumslag som sparkar igång ”Like a rolling stone” var den där omvälvande upplevelsen som fick mig att omvärdera mitt liv. Givetvis var det inte så. Men när jag 2011, i ett litet rum i Göteborg, öppnar upp omslaget till ”Highway 61 Revisisted” luktar jag noggrant för att känna den där doften. Jodå, den finns där. Det är såhär en uppväxt luktar.

***

Bob gick av scenen, efter att ha plinkat de sista ackorden till ”All along the watchtower”. Det här var andra gången jag sett honom live. Globen tömdes snabbt på folk, och jag vände mig om till en tjej för att fråga vad hon tyckt. Vi hade gjort slut för en vecka sedan, men vi hade ju biljetterna och jag trodde väl någonstans att resan hit var en chans att lappa ihop det hela. Det var det ju förstås inte. Det hade varit en bra konsert, men den förra hade varit mycket bättre. Det tog länge innan jag vågade erkänna för mig själv att det inte varit en toppenspelning, på samma sätt som det tog mig länge att inse att vårat förhållande inte heller varit perfekt. Långt senare fick jag veta att hon inte alls gillat konserten. Hade jag vetat det då när vi trängde oss ut -från första raden på parkett fram till utgångarna- så hade jag kanske kommit över vårat uppbrott bra mycket tidigare. Dessutom snodde någon min halsduk. Det var surt, för det var en bra halsduk.

***

Jag har köpt Dylans skivor en efter en. Så att jag kan lyssna igenom dem grundligt, inte missa några detaljer. De fungerar nästan som fotoalbum. Jag kan återge vilka skivor jag köpt under vilka perioder och i vilken ordning. ”Blood on the tracks” var den tredje av studioskivorna jag köpte, precis innan jag började sista året på gymnasiet. (Jag åkte moped och nynnade på ”Tangled up in blue”). Sista sommaren i Kalix satt jag uppe om nätterna -det var för ljust för att sova- och lyssnade på ”Chimes of Freedom”. Jag satt och krökade med J- i hans källare och skrev på en elektrisk skrivmaskin till ”Highway 61 Revisited”. Det finns ett fotografi från Norrköping när jag öppnar embalaget till ”Modern Times”, när den var nysläppt. Det är i svartvit och jag ser ut som ett barn när jag biter mig i läppen. I Värmland inledde jag min tid med ”Slow Train Coming” och avslutade med ”Togheter trough life”. En sommar i Ystad kunde jag inte sluta lyssna på ”Planet Waves”. I Trollhättan städade jag upp resterna från ett fylleslag till tonerna av julskivan. När jag joggar genom skogarna i Hisingen lyssnar jag på 80-tals bluesen ”Groom's still waiting at the altar”.

***

Det var på ett internatrum i Värmland, en korridorsfest där endast de fastskruvade möblerna fick behålla sin plats. Dörren till mitt rum stod alltid uppe, så att folk kunde ramla in och ut som de ville. Dessutom för att jag skulle kunna terrorisera grannarna med min musik. Det är så jag funkar. Det var en flicka där, vi hade smusslat i några veckor nu, men var väl inte helt ”offentliga”. Folkhögskoleförhållanden fungerade så: Att bli offentlig var ett stort steg, även om alla redan förstått vad som pågick. Jag tog henne i handen och drog in henne på mitt rum. Det var ingen annan i rummet utom vi, bortsett från Dylan som på högsta volym gastade ”How does it feeeeeel?” i min stereo. Vi stod och lyssnade innan vi omfamnade varandra:
”Fan, det här är livet hörrdu. En bra tjej och världens bästa låt. Vilket ögonblick!”.
Hon skrattade, hon hade säkert aldrig hört den förr.

Över ett år senare stod jag och städade ut mitt internatrum. Endast det sista var kvar av moppandet och torkandet. Det var flyttstädning. Min tid på folkhögskolan var över. Det enda som fanns kvar i mitt rum var en packad kappsäck och en bärbar cd-spelare. Hon kom in på mitt rum och jag hoppade till av förvåning, hon som jag delat det där ögonblicket med. Vi var två människor som inte längre kände varandra. Vi hade sårat varandra för mycket, för länge och för väl. Jag stod där och städade och lyssnade på vad hon hade att säga.. Vad vi sa i det rummet minns jag inte idag. Det som jag däremot minns, med all tydlighet, är att vårat samtal hann utspela sig under tiden Bob Dylan sjöng, ur min lilla cd-spelare, ”If you ever go to Houston”.


***

Första gången jag hörde ”Visions of Johanna” var det som att någon sparkat in min dörr. Den berättade något om världen, men jag visste inte vad det var. Det var den akustiska versionen från ”Live 1966”. Jag satt på golvet till mitt pojkrum men kände mig ändå yr. Jag minns att farsan ropade att maten var klar ungefär samtidigt som låten tog slut.


***

En morgon i Budapest satt jag och såg solen gå upp med en amerikansk tjej som hette Dylan. Innan dess hade vi pratat hela natten, dansat lite emellanåt, och när vi kom tillbaka till vandrarhemmet gick vi upp till mitt rum och pratade i några timmar till. Hon ville starta en sorts ekologisk lanthandel i Kalifornien och hon tyckte uppenbarligen att jag var häftig för att jag jobbat på Greenpeace, var vegetarian och från Sverige. Vi pratade om böcker som inspirerat oss, och jag nämnde Bobs kryptiska självbiografi. Helt enkelt, vi tog oss igenom allt sånt där pretentiöst skitsnack som tågluffande ungdomar gör. Filmen ”Bara en natt” är ett bra exempel på det.

Tillslut blev klockan för mycket och när det var dags att lägga sig försökte hon krypa ner bredvid. ”Tyvärr, det går inte”, var jag tvungen att säga, ”jag har flickvän”. Vi skakade av oss den obekväma stämningen och gick ut och satte oss på balkongen istället. Just där fick vi se solen gå upp ("Well, if you wanna see the sun rise/ Honey, I know where”). Det var min sista natt i Budapest, och den hade just tagit slut.

***

När A- dog blev det tyst.

Jag gick omkring som ett ljudlöst spöke i en vecka där hemma. Jag som bearbetat större delen av mitt känsloliv genom musik, texter och rörliga bilden kunde nu inte ens tänka tanken på att fly in i ett täcke av toner. Ingenting förutom tystnad kunde illustrera vad jag kände.

Efter ungefär en vecka kände jag mig symboliskt redo. Jag sökte upp två låtar ur skivsamlingen som var de enda jag kunde tänka mig just då. Samma två låtar som (tillsammans med ZZ Tops ”Rough boy” jag hoppades att någon en dag väljer att spela på min begravning). Jag slog på min stereo och tryckte varsamt fram det första spåret. Jag satt i min gula fåtölj, under plåtlampan i pojkrummet, som så många gånger förr. Men den här gången var allt annorlunda.

Den första låten var Cornelis Vreeswijks ”Fredrik Åkares Morgonpsalm”. Jag visste att A- hade älskat Cornelis på samma sätt som mig. Den här sången var en begravning i sig, en poetisk gravskift. När de sista tonerna ebbade ut bytte jag skiva. Jag slog igång Bob Dylans ”Every grain of sand”. Det finns en textrad i den låten som ända sedan dess, trots hundratals lyssningar, aldrig misslyckats med att sända en ilning längst min ryggrad. Varje gång har jag tänkt på A-:

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, other times it’s only me


***

I mina reflektioner över Bobs texter och musik har jag ofta tyckt synd om de kvinnor han porträtterat. De utelämnade texterna och beskrivningarna som kom långt före bloggåldern där han för evigt gjort sin fru Sara till allmängods genom ”Sad eyed lady of the lowlands”eller just ”Sara”. Jag har undrat hur det känns att vara den besjugna parten i skilsmässoalbum som ”Blood on the tracks” eller ”Time out of mind”. Däremot vill jag påstå att Dylans kvinnoporträtt -till skillnad från hundratals andra musiker/författare/skribenter/mig- är mångfacetterade. Kvinnor är varken horor eller madonnor i hans texter. Sångaren själv är ofta mer svekfull än han anklagar någon annan för att vara. Dylan kan se det vackra i det hemska, och det hemska i det vackra. Jag önskar själv att jag hade den förmågan.

***

”Vad gör jag här?” tänkte jag.

Jag satt nedhasad i soffa i ett fashionablare kvarter av Göteborg. Det var efterfest i ordets slöaste benämning. Klockan närmade sig fem på morgonen. Bredvid mig låg en flicka och halvsov. Några enstaka pratade i köket. I högtalarna pulserade ”Blonde on blonde”, ett av de stora mästerverken.

”Typiskt mig... Jag skulle ju åkt hem, jag hade ju festat klart. Jag hade sagt godnatt till grabbarna på krogen och satt och käkade en fallafel på gatuköket. Så fick jag det där sms:et av henne om att det var efterfest. Jag kollade inte ens upp hur jag skulle ta mig hem, nu får jag ju vänta in första spårvagnen vid sex. Varför gör jag alltid såhär? Jagar ögonblick som aldrig kommer. En vettig människa hade gett upp, men jag är den värsta sortens optimist. Den som kraschar rakt in i en bergvägg i tron om att en tunnel ska uppenbara sig i sista sekund.”

I samma sekund började ”Visions of Johanna”, den vackraste av alla sånger. Tjejen bredvid mig började sjunga med i en viskande ton. Det visade det sig att hon kunde varje ord av varje spår på ”Blonde on Blonde”.


***

Det är svårt att minnas scener från min tid i Trollhättan där Bobs musik spelade någon större sorts roll. Det var mest jazz, Springsteen och Drive-by Truckers där. Jag minns hur J- bodde på åttonde våningen i mitt studenthus och lyssnade på ”Born in Time” när jag besökte honom. Han satt med en elgitarr och jammade med i sången. Jag minns en efterfest med några filmarbetare då vi lyssnade på ”Lay, Lady, Lay”. En gång utanför Backstage minns jag att jag stötte på en snubbe som helt ur tomma luften påpekade att han var ”en Dylankille”, varefter vi reciterade sista versen från ”Mr. Tambourine Man”. Trollhättan var på sätt och vis som att hamna i Kalix igen, småstadsångesten var som en tryckande filt där. Man kan säga att året i den staden var som mitt personliga 1972, det tysta året i Dylans karriär. Mellan ”New Morning” och ”Planet Waves”.

***

Motorvägen ledde mig ut ur Skåne. Solen höll på att sjunka längst det platta landskapet. Jag befann mig på andra sidan landet från staden jag växt upp i. Jag hade lånat en väns bil och var på väg hem. De två senaste månaderna hade jag jobbat på en långfilm utanför Ystad, det var den tredje sommaren i rad jag uppehållit mig i den här delen av landet. Imorgon skulle jag börja arbetet med en kortfilm, några veckor efter det skulle jag flytta från Trollhättan till Göteborg. Det skulle bli en hektisk höst. Jag vred upp volymen på bilstereon, givetvis var Bob med mig idag också. Symboliskt nog sjöng han:

I’ve just reached a place
Where the willow don’t bend
There’s not much more to be said
It’s the top of the end
I’m going
I’m going
I’m gone

Jag var på väg att uppfylla två drömmar jag närt sedan tidiga tonåren. Jag var på god väg att få ena foten i filmbranschen, och jag vara bara dagar från att kalla mig Göteborgare. Jag tryckte gasen hårdare mot mattan, växlade upp och fortsatte vägen hem.

Många Dylanfans pratar ofta om att deras intresse påminner om att bygga pussel och fylla i tomma luckor. Det finns alltid nåt nytt att upptäcka. Som att man en dag skulle hitta en nyckel som gör att alla dörrar öppnas, som att man tillslut förstår...sanningen! Som att den råda tråden i ”Tangled up in blue” skulle avslöja alla hemligheter i ”Mississippi”.

Min teori är att min syn på livet varit likadan. Att om jag bara en dag levt tillräckligt länge och sett nog av livets galenskaper så kommer jag förstå allt. Att det kommer komma en aha-upplevelse som förklarar världen och allt jag upplevt i mitt liv. Jag har blivit förälskad och trott att det skulle lett mig närmare svaret. Jag har varit förkrossad och sorgfull, men inte blivit klokare av det. Jag har sökt svaret i vinylskivor och på vita duken, men jag har bara upptäckt andra människor som haft samma fråga.

Det kanske var Bob Dylan, denna 70-åriga man, som väckte frågan i mitt huvud. När jag blev genomborrad av blicken på skivomslaget till ”Highway 61 Revisited”, och tänkte att den visste något. Något jag var tvungen att ta reda på vad. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller purken över detta.

Jadu, Bob. Du skickade iväg mig på en resa som ännu inte tagit slut. Jag kommer fortsätta leta, i dina sångtexter och i ögonen på människorna jag möter. Någon där ute kanske vet svaret. Om inte, så bryr jag mig inte särskilt. Resan är målet, eller hur?

Tills vidare, Bob. Grattis på födelsedagen. Tack.

Strange how people who suffer together
have stronger connections than people who are most content
I don’t have any regrets,
they can talk about me plenty when I’m gone

I väntan på något meningsfullt (Söndag)

Jag är en hemskt rastlös människa. Jag har bara hunnit ta mig igenom den första veckan som arbetslös och klättrar redan på väggarna. Och då är det här dessutom den första dagen sen jobbet tog slut som jag hållit mig hemma.

Ja, jag har ju spenderat de två senaste månaderna med att arbeta på Jan Troells senaste film. En fantastisk upplevelse. Nu letar jag nya jobb och projekt. Vi får se hur det går. Men den första veckan av "ledighet" fick jag i alla fall ägnat åt att hinna med allt jag skjutit upp det senaste halvåret. Tandläkare, optiker, diverse försummade vänner. Vad jag ska ta mig till den kommande veckan, bortsett från jobbsökandet, är mig än så länge obekant.

Jag antar att ni får ta den här texten som ett lamt mellanmål i väntan på något meningsfullt skrivet. Jag har inte ägnat den här bloggen någon avsevärd energi på ett bra tag nu. Det tycks gå i vågor det där. Nåväl. Tills vidare får ni några videor -som ändå inte kommer intressera någon annan än undertecknad...

De senaste veckorna har jag på facebook varje söndag "postat" en video med epitetet Söndagssången. Här kommer samtliga videor. Känn stråket av Söndag.

Originalet

Alla dessa idoldeltagare som kört denna låt till förbannelse, alla dessa slätstrukna versioner till trots, det så här låtjäveln ska låta: Med lidelse och blod. Originalet helt enkelt. Tyvärr är början och slutet avhugget, men den passion som Cohen har när han mässar refrängen kompenserar det mesta.

Konversationer #2: En natt i Göteborg

Vi ramlar ut ur spårvagnen. Luften är sval, runt tio grader. Den här lördagskvällen tycks det inte vara alltför många Göteborgare ute på Kungsportsplatsen. Men vi fyra är här i alla fall.

"Var ligger det här stället", frågar B-.
Eftersom vi alla är filmarbetare så drar vi alla simultant upp våra iPhones. Det ser rätt töntigt ut.
"Ditåt", säger J-, hon tar täten.
Jag säger:
"Inse vad Sagan om Ringen hade varit kortare om de haft iPhone? De hade typ hittat direkt istället för att dras med den där gröna saken. Det hade tagit typ tre timmar och sen hade det stått på Frodos facebook att han taggat sig själv på domedagsberget."
"Alltså", säger A-, "jag fattar inte hur de kunde ha svårt att hitta i vilket fall som helst. Det var ju typ som att hitta Malmö i Skåne. Typ stora öppna fält och sen en brinnande stad i horisonten. Hur fan kunde de INTE hitta?"
"Nu kan inte jag så mycket om Sagan om Ringen, men jag tror varken de hade E6'an eller Pågatåg i Mordor."

Vi filosoferar vidare och rör oss uppåt Magasingatan. Efter några minuter inser vi att vi gått åt fel håll, trots våra leksaker från apple.

***

Runt långbordet sitter ett tjog människor, jag känner hälften. Vi har tillslut hittat lokalen, det är trångt men trevligt. Jag tuggar på en bit chevré från en övergiven ostbricka. Jag älskar ost, så är det bara. Mitt emot mig sitter en forne klasskamrat, det var länge sedan jag träffade honom. Förvirras inte av att han också kallas J- i den här texten. Det är inte samma J- som i det tidigare stycket.
"Jag hörde att ni var och filmade utanför mig tidigare i veckan", säger J-.
"Jaha, var då?", frågar jag.
"På R-gatan."
"Ja, du bor där ja! Visst ja. Då bor du sjukt nära götaplatsen!", säger jag.
"Sååå nära är det väl inte. Tar väl 10 minuter att gå."
A- bryter in i diskussionen: "Du får tänka på att Toni är norrlänning. För honom är 10 minuter ingenting."

Jag spelar förnärmad:
"Det här har ingenting med min etnicitet att göra!", frustar jag, "Tio minuter är ingenting. Jag menar: Du kan vakna kissnödig mitt i natten, stiga upp och gå ner till Götaplatsen. Kissa i Poisedonfontänen och sedan hinna gå hem innan ett avsnitt Magnum P.I på tv är slut."
J- svarar omedelbart:
"Jag skulle aldrig gå och kissa mitt i ett avsnitt Magnum P.I".

Diskussionen fortsätter.

***

Jag går uppför trapporna till övervåningen och ser de andra. De var sugna på ett uteställe så jag hakade på. Jag ställer mig bredvid dem och sipprar lite på ölen. Musiken pulserar högljutt. En bekant kommer fram till mig och säger nåt:
"Va?", frågar jag.
Han lutar sig närmare och säger något som jag tror är: "FAN, DET ÄR MYCKET FOLK HÄR IKVÄLL".
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och ropar tillbaka: "JA; DET ÄR SCHYSST"
"VA?"
"DET ÄR SCHYSST!"
"VA?"
"SCHYSST!"
"JAHA... JAVISST".
Han försöker säga nåt. Jag nickar som om jag förstod vad han sa

Vi dricker lite på våra öl och kollar på folksamlingen som dansar. Jag inser plötsligt att den bästa delen av kvällen redan är över.

Sista kvällen på fel sida älven

"Den här, grabbar, måste vi lyssna på innan vi går."
Jag klickade igång låten på Spotify och satte mig i soffan. Öppnade en öl. P- satt bredvid mig och J- i sin säng. Det här var uppenbarligen sista gången som jag satt här i J-s lägenhet och drack öl, eller sista gången överhuvudtaget som jag satt här. Efter idag skulle vi tre inte vara klasskamrater längre, och mina anledningar till att återvända till det här studenthuset i Trollhättan skulle upphöra. Jag hade själv bott här, på "Elefanten", bara för några månader sedan. Men nu var det slut. Tiden på filmarbetarutbildningen var över. Det var den elfte mars.

Peter LeMarc började sjunga: "Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet". P- skakade som vanligt på huvudet när jag och J- satte igång: Han skrattade gott åt hur nördiga vi var. Jag var tvungen att förklara för honom varför den här extremt gubbrockiga låten passade så väl ikväll:

"Första kvällen vi i klassen gick ut, dagen innan utbildningen startade, så gick vi ner till Strandgatan. Drack några öl. Ja, det vet du ju. I alla fall, under kvällen minns jag att J- pekade mot andra sidan vattnet och frågade oss, 'är det den där sidan som är fel sida?'. Han förklarade att i en Peter LeMarc låt som ingen annan av oss hört så sjöng just denna trollhättebo om en tjej som bodde på fel sida älven. Sen har den där låten dykt upp några gånger och på sistone har jag själv fastnat rejält för den. Och här sitter vi nu! Avslutar en perfekt cirkel. Vi ska snart gå ner till drottningtorget för att träffas på samma ställe där vi träffades första gången. Men första ska vi bara höra klart den här låten. "

Låten fortsatte, och det är en lång låt, och vi föll in i andra diskussioner. Men nånstans där vid gitarrsolot satt vi alla tysta och bara såg ut genom fönsterna. Här på åttonde våningen ser man hela stan. Stor, tyst och låg sol. Typisk småstad.

"Hade det här varit en film hade man sett helikopterbilder över Trollhättan nu", sa jag lite onödigt. I mitt huvud spelades redan den filmen upp. Stora vyer över stan. Vi avslutade våra öl, gick ner på stan och låten tog slut.