Toni sammanfattar 2011. Del 2 av 2.

Här är andra delen i min årskrönika. Den nionde i ordningen. Den första delen, en personlig redogörelse över 2011, kan ni läsa här. Följande lista gäller musik och film. Så klart.

Årets bästa skivor:

Innan vi börjar har jag även sammanfattat årets bästa låtar i en spotify-lista, som ni kan lyssna på här. Se den som ett soundtrack för kommande text.

Om jag ska göra någon sorts reflektion över hur musikbranschen förändrats sedan jag började skriva dessa listor för nio år sedan är hur albumet som format börjat dö en långsam död. Jag ger mig inte in i debatten om nedladdning och mp3-hysterin, men så här mycket kan jag säga: Enstaka låtar har återigen börjat spela större roll än album som helhet. Det är helt enkelt svårare att hitta helgjutna skivor där tema och sound håller ihop. Helt enkelt, uttrycket ”det finns inte en dålig låt på skivan” börjar bli svårare och svårare att säga. Det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att utse förstaplatsen för årets skivor. För sakens skull har jag dock bestämt mig för den skiva jag förmodligen lyssnat mest på i år. Kanske just på grund av hur helgjuten den var.

1.Drive-by Truckers – Go-go Boots
DBT lämnade rocklåtarna hemma och lyckades förena en samling noveller med countrysoul. Berättelserna myllrar i albumspåren, som en musikalisk motsvarighet till ”Short Cuts”. Historierna utspelar sig i den amerikanska södern: Bland präster som mördar sina fruar, poliser som förlorat sina jobb, män som försöker dränka sina sorger och kvinnor i förtvivlan. Mike Cooley skrev här årets bästa låttext till ”Cartoon gold”, Shonna Tucker sjöng som att hennes hjärta blödde i ”Where's Eddie” och Patterson Hood blev hyllad för den avgrundsmörka berättelsen ”Used to be a cop”.

2. Gillian Welch - ”The Harrow and the Harvest”
Den enda skiva som egentligen konkurrerade om förstaplatsen. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i ett amerikanskt 1800-tal. Gillian Welch hypnotiska röst är underbar i kombination med den eviga samarbetspartnern Dave Rawlings. Jag är djupt ångerfull att jag missade deras enda Sverigespelning i Stockholm i år.

3. Tom Waits - ”Bad as me”
Är det något som är ”larger than life” så är det Tom Waits. Denna luffare i finkostym, en galning och en poet. Trots alla olika genrer där gruffande sluskblues blandas med ömma ballader känns skivan aldrig spretig. Stundtals känns den som en naturlig uppföljare till hans klassiska ”Rain dogs”. Jag kan inte göra annat än älska färden mellan inledande tågtjuten i ”Chigaco” till den allsångsvänliga finalen ”New Years Eve”. Denna kommer jag fortsätta nöta till långt in på nästa år.

4. Timbuktu - ”Sagolandet”
Man måste säga att Sveriges mest intressantaste rappare fick ett bra år. Ett halvår innan hans framgång i och med ”Så mycket bättre” så släppte han sitt bästa album sen det svenskspråkiga debuten ”WDMFD” för snart tio år sedan. Beatsen (producerade av Oskar Linnros) var fetare och kreativare än på mycket länge, och texterna nådde oanade höjder med sin lekfullhet och öppenhjärtlighet. Bäst var den avslutande ”Dansa”, endast ackompanjerad av ett klassiskt piano och en gråtande cello.

5.Malanie Laurent - ”En t'attendant”
Vissa människor är lite för bra för att vara sanna. Melanie Laurent är inte bara en framgångsrik skådespelerska (b.l a ”Inglorius Basterds”) och bedårande vacker. Hon är dessutom en duktig låtskrivare. På engelska och franska blir vi serverade årets sexigaste skiva. Titelspåret är genialt.


Bubblare: Eldkvarn levererade vad man kunde förvänta sig på ”De berömdas aveny”. Kajsa Grytt gjorde en storstilad comeback med ”En kvinna under påverkan”. Veronica Maggio fångade sommarkänslorna i ”Satan i gatan”. Jonathan Johansson gjorde den stämningsfyllda ”Klagomuren”. Guy Clarks liveskiva ”Songs and stories” var väldigt fin. Sophie Zelmani är som vanligt bra i nya ”Soul”. Bright Eyes var välkommen tillbaka med ”Shell Games”.


Singlar/sånger/whatever:
National - ”Think you can wait”
Sophie Zelmani - ”For you”
Drive-by Truckers ”Cartoon gold”
Treme Brass Band - ”Just a closer walk with thee”
Bob Hund - ”Det överexponerade gömstället”
Mattias Alkberg ”Helgen v. 51”
Deportees ”Island & Shores”
Dr. Dre feat Eminem - ”I need a doctor”
Graveyard - ”Uncomfortably numb”
Tom Waits - ”Bad as me”


Årets bästa filmer:

1.Womb
Helt klart den film som hängt kvar längst i min skalle efter en visning. På Göteborgsfilmfestival kom jag ut ur biografen och visste inte vad jag skulle tycka -var det här genialt eller bara sjukt? Var det vackert eller bisarrt? Det jag visste var att jag sällan sett en liknande kärlekshistoria. Precisa skådespelarinsatser och med ett storslaget foto. Jag ska inte avslöja för mycket, och vill verkligen inte rekommendera någon att se trailen (som avslöjar ALLT), men om handlingen kan jag säga så här mycket: En film om en kvinna som föder sin barndomskärleks klon.

2.Midnatt i Paris
Precis som när Bob Dylan släpper nytt så får inte mina hyllningar över en ny film av Woody Allen gehör. Jag kommer ju älska det i vilket fall som helst... Men den här gången har Woody gjort sin kanske bästa film sedan mitten av 90-talet. ”Midnatt i Paris” är en fantasifylld historia som blandar gapskratt med intellektuella piruetter. Tidsresorna i filmen måste ha väckt något hos Woody Allen, ty med den glädje och kreativitet som han berättar filmen med så lyser varje bildruta i mörkret.

3.Drive
Året har varit Ryan Goslings. Indiefavoriten tog steget in i Hollywood med några riktigt storartade rollprestationen. Som en äkta karaktärsskådespelare lyckas han prestera totalt skilda roller i roliga ”Crazy Stupid Love”, engagerande ”Blue Valentine”, intressanta ”Maktens män” och slutligen nagelbitaren ”Drive”. Som en modern ”För en handfull dollar” där vår namnlösa hjälte rycker in för en dam i nöd exploderar allt i en orgie av våld, fräcka bilar och en oemotståndligt soundtrack.

4.Play
Debatten kring ”Play” har varit stor, även om jag undrar över hur många av debattörerna verkligen sett filmen. Jag vet bara att Ruben Östlunds tredje långfilm är hans bästa hittills. De som lyckas se historien om hur fem invandrarkillar rånar tre medelklassgrabbar på deras mobiltelefoner som rasistisk eller invandrarkritisk är -i mitt tycke- dumma i huvudet. Med säker hand berättar Östlund en spännande och tragisk historia om klass, gruppdynamik och en värld där de vuxna lämnat barnen åt deras eget öde.

5.Winter's Bone
Det var så länge sedan jag såg den här spännande historien att jag knappt minns varför jag gillade den här filmen så pass. Så snart får jag helt enkelt se om den. Och det med glädje.

Bubblare: Björn Runges ångestdrama ”Happy End”, matinéfilmen ”Tintin” och totalt galna ”Dogtooth”. I sista sekund hann jag även se ”Moneyball”, det delikata baseballdramat signerat Hollywoods två vassaste pennor: Aaron Soarkin och Steve Zallian.



Årets bästa konserter:

Det har varit ett fantastiskt år med konserter. Återigen, det finns ett drag av självspäkande att lista dessa upplevelser. När jag ens funderar på vilka som var bättre än andra så får jag ångest! Risken att jag ångrat mig halvvägs igenom är överhängande. Men okej. Den här listan får vara vad den är. Detta kan jag dock lova: Samtliga listade upplevelser nedan var fantastiska upplevelser. Därför radar jag upp dem utan inbördes ordning.

Pulp på Way out West
Jag är inget stort fan av Pulp. Hade några veckor innan spelningen endast harvat mig igenom någon enstaka ”best of-”. I mina öron är det här ett band som var stora på 90-talet. Och som inte varit så väsentliga sedan des. Så att själva konserten skulle bli en masspsykos, ett exploderande publikhav, hade jag inte väntat mig. Det blev dans från första tonerna av ”Do you remember the first time” till den episka finalen ”Common People”

Bob Dylan på Globen.
Jag skrev en lång, väldigt lång, recension av spelningen, så jag ska inte ödsla alldeles för många rader på att berätta om hur bra det var. Men jag kan fortfarande minnas den ödesdigra ”Forgetful Heart”. Sjuttio år gammal fortsätter Dylan att överraska. Han är, efter sin egen devis, en rullande sten. Sådana kan det inte växa mossa på.

Woody Allen på Cirkus.
Årets kanske mest oväntade spelning. En av mina husgudar tog sin klarinett och sitt tajta New Orleans Jazz Band och kom till Stockholm. Det blev en kväll med blås, spelglädje och en uppenbar känsla att man bevittnade något unikt.

Håkan Hellström – Slottskogsvallen
Vad ska man säga? Håkan på hemmaplan, framför en rekordstor publik? Klart det var succé redan från start. Frågan är om Håkan kan bli större. Jag minns i alla fall tydligast två spår från senaste skivan - ”Du är snart där” som fick ett norrlänskt hjärta att slå snabbare, och avslutande ”2 steg från Paradise” som fick 10 000 människor att dansa som galningar.

Way out West: Robyn, Säkert, Tallest man on Earth & Thåström
Var för sig själv levererade de strålande spelningar på Way out West. Säkert var en general som höll publiken i en järnhand. Thåström piskade upp en religiös stämning när sångerna brann intensivt. Robyn var en orkan av beats och dans. Tallest man var en arenatrubadur i förmiddagssolen.

Band of Heathens – Pustervik, Göteborg
De hade förtjänat en större publik. Inget skitnödigt poserande, inget navelskådande indietjafs. Jag såg högst överskattade Band of Horses på scen i somras, och allt som de försökte efterapa var vad Band of Heathens hade i ryggraden. New Orleansrock utan krusiduller.


Årets tv-serier:
”Treme” säsong 2: Den andra säsongen var än mer krävande än den första, men lika belönande. De olika karaktärerna i ett New Orleans post-Katarina blev ännu mer levande. Och musiken... Herrejävlar, musiken!
”Louie”: Det var måhända bara den andra säsongen som utkom i år, men jag såg dem båda i ett svep. En komediserie för 10-talet.


***

Så alltså. Det var den avdelningen av årsbästalistan. Läs även den tillhörande delen!.

Gott nytt.

Toni sammanfattar 2011. Del 1 av 2.

Årskrönika nummer nio.

När jag om ett år sätter mig ner och författar den här sortens text över 2012 så har jag hållit denna högst personliga tradition vid liv i tio år. Tio år... Hur gick det till? Men nu går jag alltså händelserna i förväg. Låt mig nu sammanfatta 2011. Min vana trogen gör jag det i två sjok: Det som sammanfattar mitt liv det gångna året, och det som listar årets bästa popkulturella händelser. Ni kan läsa DEL 2 här.

Det är alltså december och snön faller i min hemstad. Jag skriver den här texten i mitt gamla pojkrum i Kalix. När jag lyfter blicken kan jag se ut på den snöbetäckta gården som ligger utanför mitt fönster. Jag har återupplivat min gamla stereoanläggning, i skrivande stund dundrar den Bruce Springsteens debutskiva. Jag måste erkänna att det känns som om jag klivit in i en tidsmaskin och hamnat en sex-sju år tillbaka i tiden. Om inte längre bak än så. Jag återupplever samma musik genom samma högtalare, jag ser samma vy genom samma fönsterruta, jag tar pauser från skrivandet för att åka och besöka samma vänner och jag äter likadana ostmackor på polarbröd som då. Jag kan plötsligt minnas den rastlösa längtan som en gång i tiden fick mig att fly härifrån som nittonåring. Nu, på andra sidan av tjugofem år fyllda, kan jag sitta här i ro som en turist i mitt förflutna. Om en vecka kommer jag ju vara tillbaka i mitt Göteborg. Eller hemma, som jag också kallar det nu för tiden.

Årets första dag satt jag på en hamburgerrestaurang i Eskilstuna. Vi var ett gäng vänner som alldeles snart skulle sätta oss i en bil och köra tillbaka till Göteborg efter ett nyårsfirande av episka proportioner. Just därför var det många av oss som denna förmiddag satt med en mullrande bakfylla. ”Det positiva med att påbörja ett år på det här sättet”, minns jag att någon sade, ”är att det bara kan bli bättre”. Jag var redo för, som Eldkvarn några månader senare skulle uttrycka det, ett underbart, långt, hårt år.

Januari och februari blev två rätt krävande månader. Mörkret och den slaskiga Göteborgsvintern höll mig i ett hårt grepp. Jag jobbade strödagar på olika produktioner och försökte fördriva tiden tills dess att min utbildning tog slut. Höjdpunkten var i alla fall filmfestivalen som alltid lyckas få mig på fötter även när halkan är som värst. Det absoluta nedåtköpet var veckan då jag låg däckad i någon sorts svin-, fågel- eller björninfluensa. Sängbunden var jag helt kraftlös och ägnade dagarna åt vansinniga feberdrömmar. I en dröm trodde jag att min lever var utbytt mot ett kaffefilter.

I mars tog min tid på Filmarbetarutbildningen i Trollhättan slut. Jag hade ägnat fyra terminer åt att försöka samla kunskap och kontakter för att slå mig in i filmbranschen. Givetvis var jag påtagligt nervös när februari månad började närma sig sitt slut: I mina svaga stunder såg jag ett scenario av arbetslöshet och misär framför mig. Mina drömmar om att få jobba som statistansvarig kändes otroliga. På något sätt, jag är för blygsam för att säga att det inte till stor del handlat om tur, blev det inte så.

Från det att utbildningen tog slut så fick jag ett halvår då det, åtminstone karriärmässigt, bara löste sig. Varje gång ett projekt närmade sig sitt slut ringde telefonen och jag hoppade direkt på nästa. Bortsett från en vecka i maj så jobbade jag nonstop fram till början av november. Mitt första projekt var som Runner på Jan Troells ”Dom över död man”. Under min tonår hade jag sett ”Utvandrarna” och golvats. Det var en stor ära, och ett fantastiskt roligt projekt. Under sommaren jobbade i olika assistentfunktioner under ett gäng produktioner. Det var lärorikt, spännande och intensivt. När september blev verklighet fick jag plötsligt chansen att göra det jag drömt om. På ”Snabba Cash II” fick jag arbeta som statistansvarig. Det var den stora finalen på ett halvår som inneburit starten på min karriär.

Våren och sommaren 2011 blev, även på det privatmässiga planet, väldigt lyckade. Den lilla tid jag hade över efter jobb var intensiv. Jag kan minnas otaliga turer ut till havet för hastiga kvällsdopp. Jag minns en fest i Stockholm som avslutades i gryningen på ett tak i Gamla stan. Jag minns även det ofattbara jag läste på aftonbladet när jag återvände till den lånade lägenheten på morgonkvisten: 80 döda på Utöya.

Jag minns konserter i allmänhet, och Way out west i synnerhet. Jag minns en intensiv helg i Köpenhamn. Jag minns krogkvällar, om än inte i detalj. Jag minns dagar då jag satt ute på en filt, tillsammans med vänner och en sprakande grill. Och vilken sommar vore värd sitt namn utan de där söta flickorna som ramlat förbi. Men de minnena, mina vänner, behåller jag för mig själv...



I november blev jag, som sagt, ledig. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag drog en sväng till Stockholm. Såg Dylan, mötte vänner och försökte klura ut vad jag skulle göra av mitt liv nu när jag hade en ledig period framför mig. Jag kom inte fram till något vidare bra svar, så när jag kom hem fortsatte jag fundera. För några månader sedan hade jag drabbats av en klåda. En mental sådan. Det var nånting som kliade i skallen på mig som jag inte kunde placera. När tiden gick så började jag allt efter kunna formulera klådan i tankar. Det var som jag längtade efter ett sammanhang. En plan.

För att parafrasera John Lennon så var det livet som skedde medan jag försökte klura ut vad min plan skulle innebära. Till slut blev det en vecka i Barcelona. En bra sätt att hålla stenen rullande, och ett fint sätt att symboliskt avsluta året. Tillsammans med ”way out west”-helgen så var Barcelonatrippen ett av årets höjdpunkter. När jag kom hem upptäckte jag att klådan försvunnit. Jag hade någonstans i alla äventyr varit för upptagen med att leva för att oroa mig över hur jag skulle leva. Det kändes ljuvt. Några av de frågetecken jag rätade ut till utropstecken i mitt huvud hade jag en poetisk portugisiska att tacka för. Men den historien sparar jag till en annan gång.

Jag hade i alla fall insett att jag hade många drömmar kvar att uppfylla. Klådan hade till stor del berott på en inre besvikelse på allt jag kan göra, men inte gör. Jag insåg att jag var trött på min egen lathet. Alla dagar och nätter jag slösat bort som jag kunde ha ägnat till att upprätthålla min kreativitet, min upptäckarglädje eller min fysik. Inför 2012 hade jag mycket att ta igen. Tjugofem är ingen ålder man slarvar bort. Det hade jag insett.

När jag sedan kom hem till Göteborg sov jag en vecka, innan jag begav mig upp till Kalix. Till familjen. På flyget upp var det svårt att tro att det gått ett knappt år sedan sist. Det är som om jordklotet gradvis ökat sin hastighet för varje år som gått.

Jag kliver ur duschen och in i bastun. En av de få saker jag saknar från Kalix är just tillgången till bastu. Värmen omsluter min kropp som en filt. Ur stereon spelar Eldkvarn. Jag slänger på mer vatten på stenarna. Jag känner hur svettdropparna rinner ner för min panna. Det är som om jag svettas ur de månader jag tillrättalagt sedan jag senast satt i den här bastun. Jag blir översköljd av en känsla av ro. Stillhet. Tankarna kommer krypandes. Att sammanfatta ett år på det här sättet blir lätt torftigt. Att försöka hitta en röd tråd i de gångna tolv månaderna är kanske både meningslöst och omöjligt. Men en sak är jag säker på.

Jag vill uppleva ett till sånt här år Men bättre. Jag vill fortsätta klättra för karriärsstegen, sakta men säkert, och jag vill fylla de där dagarna med mening. Kanske är det inte så omöjligt. Tiden sedan jag flyttade hemifrån har varit den bästa i mitt liv. Men det har varit ett rotlöst liv. Nu känner jag att jag har landat. På samma sätt som jag suttit mig i den här bastun och andats ut, så känner jag att jag har landat i Göteborg. I en stad jag känner att jag har möjligheter. I en galen bransch, med en outsinnlig glöd. Med vänner jag känner att jag kan lita på. Nybörjarkurserna har tagit slut, det är dags för fördjupning.

Jag slänger mer vatten på stenarna. Svettas. Tar en klunk kall öl. Känner mig redo för ett nytt underbart, långt, hårt år.

God Jul!

Här kommer en spotify-playlist för att gaska upp er julafton:
En uthärdlig jul!

Jag kan utlova blues, soul, glömda guldkorn, snusk, alternativa tolkningar och gangstarap.