INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ BERGAKUNGEN - DAG Med ögon som skriker efter sömn tittar jag på biljetten. "Svenska bilder 8" börjar om tio minuter. I det kortfilmspaketet ska de visa kortfilmen "Att köpa en bil". Det här ska bli första gången jag ser den, så jag är förväntansfull. Men trött. Sliten. Det blev puben sent igår, såsom det brukar bli när det är Göteborg filmfestival. Jag älskar den här tiden varje år. Ett ljus i februarimörkret.
Jag kommer fram till en tjej som står och river biljetterna för Salong åtta. Hon tittar på min biljett.
"Du ska till Salong fyra."
"Står det inte åtta?"
"Nej, men passet heter Svenska bilder åtta..", säger hon och pekar.
Hon har rätt, jag suckar uppgivet: "Åh, vad dum jag är."
Jag vänder mig om och har gått fem meter när hon ropar till mig:
"DU ÄR INTE ALLS DUM I HUVUDET".
Folk vänder sig om och tittar efter mig.
INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ LAGERHUSET - KVÄLLSitter i myllret på en skranglig stol och dricker en alldeles för dyr öl. Jag pratar med en tjej angående olika stadsdelar av Göteborg, och min teori är att hela stan är livsfarlig för tillfället.
JAG: "Göteborg under den här tiden av året är en av de farligaste platserna i Europa. Det är så sjukt halt! Hela vägen från min lägenhet till trappan vid min hållplats är liksom spegelblank. Man får liksom gå som en pensionär för att inte göra en vurpa. Och själva trappan som leder ner till spårvagnsspåret är som en rutschkana. En dag kommer jag dratta på ändan och kana rakt framför en spårvagn."
HON: "Usch, så får du inte säga!"
JAG: "En dag kan det hända och då är man ju åtminstone förberedd."
INT/EXT. BIL. CENTRALA GÖTEBORG - DAGJag rattar en bil från Norra hamngatan till Södra hamngatan. Sitter i en hyrbil, radion spelar Säkert. Min telefon ringer. Det är en polare.
"Tja Toni. Va -va gör du?"
"Jag är ute på ett jobb. Sitter i bilen nu."
"Aha."
"Jofan, det är roligt. Håller på att köra från norra hamngatan till södra hamngatan, det är klurigare än det låter. Man får ju ta en omväg till Grönsakstorget liksom när det skulle ta typ tre sekunder att gå."
"Vadårå?"
"Jo, men du vet. Att köra i Göteborgs innerstad är lite som mina relationer: Varje gång jag tror att jag är på rätt väg så hamnar jag i en återvändsgränd."
"Haha, är det så illa?", säger min polare.
"Nä, det går rätt bra nu. Jag börjar känna mig rätt trygg med det.", svarar jag.
"Med relationerna?"
"Nej för fan, det är kört. Det finns ju ingen GPS som förstår sig på kvinnor."
INT. LÄGENHET PÅ HISSINGEN -DAGA- och T- står i köket i vårt kollektiv och lagar mat. De slänger med lätthet ihop måltider som får mina kulinariska försök att verka pinsamma i jämförelse. Genom den stänga dörren till mitt rum hör de plötsligt ett skrik:
"DOLLY PARTON!... DOLLY PARTON FÖR FAN!"
Sedan blir det tyst igen i några minuter innan de hör ett till rop.
"MOTALA!"
De vänder sig om till varandra och suckar:
"Nu sitter Toni och ser 'På Spåret' igen", säger T-.
EXT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL / LAGERHUSET - DAG
Jag drar jackan runt mig och går ut i vinterkylan. Jag är på väg för att möta några kompisar på en pub på Andra långgatan och har lite bråttom. Har strövat runt på festivalområdet och glömt bort tiden. Plötsligt hör jag en röst som klingar vagt bekant.
"Hej Toni"
Jag vänder mig och hälsar tillbaka utan att alls känna igen personen, men när jag nått slutet av trappan slår det mig.
"Det är ju du.... Hej".
Uppe på trappan står en gammal historia från länge sedan. Någon jag inte träffat eller haft kontakt med på väldigt länge. Vi hade väl inte världens bästa avslut, så att säga. Vi kallpratar lite lätt. Jag är lite överraskad av situationen och försöker komma på nåt att säga, så vi står rätt snart och bara nickar. Det slår mig hur underligt det är. Nåt borde jag väl komma mig till att fråga? Hur är det med hennes föräldrar? Men det känns bara som om allt det där tillhör en annan tid i en annan värld. Trots att jag fortfarande känner mig som samma kalixbo som en gång packade resväskan och stack söderut, så kanske jag är en annan person idag. Jag inser att jag måste springa vidare och muttrar hejdå innan jag halkar vidare över parkeringsplatsen mot järntorget.
EXT. GÖTEBORG - NATTBilder över en stad vid midnatt, från ett spårvagnsfönster. Ett montage om ni så vill. Götaälvsbron som breder ut sig över vattnet. Folkmassorna kring brunnsparken. Alkisar utanför domkyrkan. Haga. Byggarbetsplatserna kring gammelstan. Berg som tornar upp sig längst staden. Kanalen skiftar grön och svart , båtarna lyser blått. Musik i hörlurarna:
Ända till september. EXT. HISSINGEN/FOTBOLLSPLAN - DAGPå väg mot min spårvagn. Vädret är gråmulet men svalt. Ljuset skugglöst men skarpt. Det ligger en förhoppning om vår i luften. Jag är på väg hem efter att ha hämtat min ryggsäck som jag glömt hos en kompis. Framför mig ligger en stor fotbollsplan. Om jag korsar den diagonalt slipper jag gå hela vägen runt, så jag smiter in mellan en reva i inhägnaden och börjar min promenad tvärs över den.
Jag har inte gått många meter innan jag inser mitt misstag. Hela planen är täckt med is. Det är värre än snorhalt -det är samhällets sista utpost för att dratta på ändan. En dödsfälla.
Jag tittar på klockan och inser att jag börjar få bråttom till spårvagnen och försöker öka tempot. Varje fotsteg tycks försvinna under mig. Plötsligt är jag halvvägs och tar ett övermodigt steg. Upp med armarna i luften! Balansera! Under några adrenalinstinna sekunder gör jag en lustig dans för att hålla mig uppe på fötter. Jag ska inte ge upp! Jag vägrar att ramla, den här gången. Februari är en sån månad då man gång på gång får tillfälle att halka omkull. 28 dagar med lika många tillfällen för fuck ups. Men jag vägrar ge upp, inte nu, inte i år. Plötsligt får jag en stunds fotfäste och ställer mig raklång. Jag promenerar den sista biten försiktigt. Jag missar min spårvagn med en hårsmån, men jag ramlade inte.
