Min antibiotikakur är äntligen över, och det känns som om jag är tillbaka från de döda. Nu kan jag ju dessutom dricka öl igen efter avlagd kur, vilket kändes ganska efterlängtat. Den där första folkölen efter två veckors paus fick mig att förstå hur Moses och hans folk kände sig efter den där ökenpromenaden.
Under de där feberdimmorna jag nämnde i det tidigare inlägget så hade jag som sagt rätt galna drömmar och fantasier. Efter att jag besökt doktorn och fått ett minst sagt tvetydligt svar om vad jag hade för sjukdom så dök en skröna upp i mitt huvud. Fullständigt skitsnack förstås, jag har ingen aning om var det kom ifrån. Skrönan löd så här:
"Jag var till vårdcentralen idag för att kolla vad det var jag var sjuk i. Läkaren kunde inte svara på det, utan sa att jag 'kanske har lunginflammation men kanske inte'. Så de satte mig på antibiotika i brist på annat.
Det vore inte första gången min kropp förbryllar vetenskapen. Som när jag var tvungen att genomföra en levertransplantation. Eftersom jag under något år i Norrbotten hade ett näringsintag som var helt baserat på dåligt hembränt och kebabpizza så trodde ju inte läkarna sina ögon när de såg provsvaren. De sa att mitt urin förmodligen var giftigt om de kom i kontakt med levande varelser. Enligt svensk lag får jag inte besöka naturskyddsområden längre. På alla såna där natura 2000 områden hänger det en skylt med ett par glasögon och en hatt med ett fett rött kryss över.
Men i alla fall så försökte de sätta dit en ny lever, men min kropp stötte ju bara bort den. Det var för mycket frisk vävnad eller nåt. Så det slutade med att de fick lägga in ett gammalt melittafilter. Det låg fortfarande kvar kaffe i. Det är helt sant! Varje gång jag pissar luktar det Löfbergs lila"
