Toni sammanfattar 2010. Del 2 av 2

”Nu börjar det”, tänkte en förfriskad Toni när han stod lutad ut från en balkong i Karlstad. Det var den första timman, på det första året i det nya decenniet. Han smuttade på det mousserade vinet i glaset och såg på fyrverkerierna. ”Nu börjar mitt nya liv. Det är nu jag ska ta itu med allt jag alltid hävdat att jag ska göra. Det här året ska bli det första steget mot det liv jag alltid velat leva.”

Ja, jag erkänner att det var lite pretentiöst av mig att tänka så. Men kom igen, jag var full. Jag drack upp det sista ur glaset och återvände in till mina vänner i lägenheten och tänkte: "I vilket fall som helst måste jag skaffa en riktig balkong. Det vore sjukt nice."

***

Det här är andra delen av min sammanfattning av 2010. I det föregående, som ni läser här, listade jag filmer och musik. Här kommer jag istället i kronologisk ordning gå igenom mina förehavanden under det gångna året.


***

Jag kom hem från Karlstad till Trollhättan. Den stökiga lilla ettan i mitten av stan var min senaste tillflyktsort. Min sysselsättning under det kommande året var klart från början: Jag skulle avverka tre sammanhängande terminer på Filmarbetarutbildningen. Jag minns att de två första månaderna på året var långa och rastlösa. I efterhand minns jag inte så mycket förutom att jag simmade frekvent och att M- och B- var på besök en helg. Sedan kom Göteborgs filmfestival som ett startskott, eller som ett ljus i de mörka vintermånaderna. När februari gick över till mars så kom polackerna tillbaka till stan. Under en helg gjorde vi kompletterande material till novellfilmen min utbildning gjort i samband med polska filmskolan under våren: En helg som fått gå under namnet ”Utan Snö Re-shoot”. Jag faddade och minns att jag var väldigt nöjd med livet.


Våren kom och livsglädjen med den. Jag var sjukt nervös när jag började en praktikperiod på en tv-serie som hette ”Gynekologen i Askim 2”. Det hela gick bra och blev en väldigt rolig inspelning, och jag fick lära mig väldigt mycket om filmarbete. Jag pendlade dock ständigt mellan Trollhättan och Göteborg, och när jag inte gjorde det fick jag bo hos släktingar. Det slet rätt hårt på mig och all privat tid försvann ut i luften. Jag var dock så exalterad och glad över att få vara med på inspelning, så jag stod ut med glädje.

När den praktikperioden tog slut hade sommaren kommit. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli skönt att ta ledigt ett par veckor innan nästa praktik skulle börja, vilken det nu skulle komma att bli. Jag började göra upp planer för att lifta fram och tillbaka till Kalix, eller åka ner till Berlin och hänga. Eller... jag vaknade upp ur dagdrömmarna av att telefonen ringde:

Sommaren i Trollhättan försvann snabbt. Jag fick strödagar på olika inspelningar, varav jag ägnade två veckor åt en kortfilm med ett team bestående av svenskar, amerikaner, britter och israeler. En film som hette ”Calico” och som var den första kortfilm jag faddade utanför skolan. På lediga helger kunde jag sitta med vänner och dricka öl nere vid strandgatan, eller ta ett dopp i en sjö. Tillslut fick jag fyra lediga dagar där jag åkte runt och besökte släktingar. Jag var rätt förvirrad när jag kom hem till Trollhättan. Det var nåt med den här staden som gjorde mig orolig och -som vanligt- rastlös. Jag fick nog, packade väskan och drog till Skåne.

Jag har sedan några år tillbaka haft en viss förkärlek till den landsdelen, till människorna och stämningen där. Den föregående sommaren hade jag bott i ett kaotiskt kollektiv, och äventyren från de månaderna kommer jag aldrig att glömma. Nu skulle jag däremot ner till en liten by utanför Ystad för ytterligare en praktik. En långfilm som hette ”Kyss mig”. Det blev två riktigt fina månader. Årets höjdpunkt, rent av. Jag har berättat utförligt om hur jag och några vänner bodde i huset ”Trollhyttan”. Om joggingturerna runt rapsfälten. Om galna möten och kämpiga arbetsdagar. (Det finns även dråpliga historier av mer privat karaktär -jag spar dem tills preskriptionstiden har gått ut.) Men jag kände mig aldrig trött eller sliten. Jag fick energi av att göra något som jag drömt om i hela mitt liv.

Om vi pausar här kanske ni ser ett mönster. 2010 har varit året då jag arbetat, dag som natt. Jag har följt den där drömmen om att slå mig in i filmbranschen. Förhoppningsvis kommer det här året att leda mig in i den, så småningom. Men det har fått ske på bekostnad av ett privatliv. Det här är det första året sedan 2005 då jag inte kan dra mig till minnes mer än en handfull historier om galenskaper som skett på vägen. Det här har inte varit ett år kantat av vilda resor, urspårade eskapader och passionerade relationer. Det har förekommit lite lösgodis här och där på vägen, men det här året har inte varit den buffé av berättelser att spara till barnbarnen som jag hade hoppats på. Men ärligt talat så gör det mig nog inte så mycket. Jag har valt det här för att jag vill, och för att det betyder något för mig. Så enkelt är det.



Fick ett samtal en dag på det kokheta kontoret på ett vandrarhem på den skånska landsbygden. Mina väner A- & T- skulle flytta till Göteborg. De hade ett rum över, och ville ha någon att dela hyran med. Så när jag kom tillbaka till västkusten flyttade jag till Göteborg. Det var en berusade och konstig känsla. Det var den staden jag var född i, och som jag så länge jag kunde minnas hade velat flytta till. Jag hade trott att bo i Trollhättan var nära nog, men redan efter första natten i staden så kändes det rätt. Äntligen hemma, liksom.

Förövrigt var det ingen rast och ro, som vanligt. Jag hoppade direkt på en kortfilm som hette ”Att köpa en bil”, den tredje gången jag fick fadda under 2010. Det blev nyligen klart att den kortfilmen blivit uttagen till Göteborg filmfestival. Efter det blev det deckarserien ”Irene Huss”, som också blev väldigt lyckad. På den minst sagt underhållande slutfesten kändes det som en slutfest inte bara för det projektet, utan för de nio månader som jag befunnit mig ute på produktion. Det kändes som om det här skulle ta slut imorgon så hade jag åtminstone fått vara med om nånting. Men jag var samtidigt smått skräckslagen över insikten att det här var rätt: Jag vill jobba med film i resten av mitt yrkesverksamma liv. Det här året hade jag satsat allt, och jag hoppas för fulla muggar att det var värt det.

När jag kom hem sov jag. I två dagar kändes det som. Sedan packade jag väskan igen. En väska som förövrigt börjar bli rätt sliten nu. Efter ett kort stopp i Stockholm åkte jag till Kalix. Här följer tre tomma rader för att symbolisera tystnaden och lugnet som följde mig under två veckor i min hemstad:
(


)
Här följer det uttryck som min rastlöshet utgav efter sisådär två-tre dagar: ”AAAAAAH! JAG VILL TILL GÖTEBORG! JAG VILL UT PÅ INSPELNING! JAG BLIR GALEN AV ATT INTE GÖRA NÅGOT!”

----

I en trea i utkanten av Göteborg sitter Toni och skriver på en sammanfattning av 2010. Han rynkar pannan och suckar eftersom han inte hittar den glöden i texten som han behöver för att kunna publicera den med gott samvete. Imorgon ska han åka till Eskilstuna för att fira sitt nyår där. Han lutar sig tillbaka och tar en klunk tjeckiskt öl. Reser på sig från sin stol, lämnar rummet och går ut på balkongen för att se på fyverkierna som kidsen på gården börjat smälla av i förtid.

”Har det börjat nu? Har jag börjat leva det här livet jag drömt om?”, tänker han och lutar sig mot det iskalla räcket. En raket smäller orosväckande nära marken och Toni tänker en cynisk tanke om hur kidsen på gatan med all rätt kommer vakna i morgon med några fingrar mindre.
”Äh, skärp dig. Gå nu in och packa ryggsäcken inför imorgon. Det kanske är bättre att ägna sig åt att leva livet än att tänka sönder det. Nästa år, när jag sitter och skriver på en sammanfattning av 2011 kommer jag nog inte vara särskilt klokare, men nåt säger mig att det kommer bli ett spännande inlägg. Jag kommer att ha slutat skolan och börjat arbetslivet. Jag kommer att ha lärt känna nya människor, fått nya historier, nya erfarenheter. Fan, det kanske är nu det börjar?”

---




Gott nytt år!

Toni sammanfattar 2010. Del 1 av 2

För åttonde året i rad väljer undertecknad att skriva en ”årskrönika” där jag sammanfattar årets händelser och listar film- och musikåret. Det handlar som vanligt om ett navelskådande av episka proportioner. I år väljer jag dock att dela upp detta i två delar: Varav det första får handla om själva listorna. Varenda självutnämnd viktigpetter i det här landet skriver ju sådana i december, så varför ska jag vara sämre. Som vanligt ligger det en konflikt i att jag ägnar större delen av min tid till att se på gamla filmer, och lyssna på gammal musik. Så även om exempelvis The Nationals senaste skiva är det bästa som utgivits i år, så betyder det inte att det är det bästa album som jag upptäckt i år.

I alla fall. To whom it may concern:

Här är en spotifylista som sammanfattar musiken som nedan följer.

Årets bästa skivor:

1. National - ”High Violet”
Föregångaren ”Boxer” var lika smittsam som HIV, så att följa upp en sådan skiva skulle kunnat fått vem som helst att lägga av. Men The National (med eller utan ”The?”) gjorde det. Med mörka, komplicerade melodier och texter man inte kunde sluta nynna på, skapade de här deprimerade amerikanerna årets mest energiska skiva. The National är tillsammans med Roky Erickson de enda som kan komma undan med att göra textraden ”I was afraid I'd eat your brain” till en allsångsfest.

2. Håkan Hellström - ”2 steg från paradise”
Jag sa till en vän tidigare i år: ”Det är skönt när Håkan släpper en ny skiva, för man vet automatiskt att hur kasst livet än är, så blir det lättare att leva.” Det känns som en klyscha att prisa Den Eviga Göteborgaren precis som alla andra -men det finns en orsak till hyllningskörerna. I mina öron är ”2 steg från paradise” en soulskiva som besjunger staden den utspelar sig i. Skivan gör för Göteborg vad tv-serien ”Treme” gjorde för New Orleans. Att den släpptes lägligt till att undertecknad flyttade till staden på västkusten, är säkert ett plus i kanten. Dessutom tror jag att jag är den enda som älskar titelspåret.

3. Säkert! - ”Facit”
Tyvärr Håkan, årets bästa poplåt och poptext ligger faktiskt inte på din skiva. Den ligger på ”Facit”. Jag pratar om ”Dansa, fastän” som höjdpunkten på Säkerts andra album som cementerar henne som en av Sveriges bästa popartister. Med stor humor och bultande hjärta liknar skivan stundtals en novellsamling man kan dansa till. I skrivande stund kan jag inte få crescendot i ”köttet är svagt” i låten med samma namn ur huvudet.

4. Keith Jarrett & Charlie Haden - ”Jasmine”
En jazzskiva som består av ett piano och en bas. Inget annat. Men det räcker gott och väl. Underbart finstämda melodier. Av alla album som släppts i år är det här den jag lyssnat mest på, i synnerhet sena nätter då sömnlösheten varit total.

5. Roky Erickson - ”True love cast out all evil”
Jag vet egentligen inte om jag vill höja den här skivan så pass högt för att jag älskar den, eller för att jag älskar Roky. Men finns det en skiva i år som varit mogen, insiktsfull, delikat spelad och kärleksfull – då är det denna. Jag menar, hur skönt är det inte att att någon helt ironi vågar sjunga (och döpa sitt album till) budskapet att äkta kärlek vinner över all ondska. Speciellt när artisten i fråga vigt sin karriär åt att sjunga om demoner.

6. Drive-by Truckers - ”The big to do”
DBT har gjort bättre skivor. Men hur många rockband kan göra låtar som ”Birthday boy”, där riffglädje möter existensiella frågor, sjungen ur en strippas perspektiv. Inget band just nu kan vara lika smarta och svänga lika mycket på en och samma gång.

Bubblare:
Stefan Sundström - ”Ingenting har hänt”
Tallest man on earth - ”The wild hunt”
Dundertåget - ”De feta åren är förbi”
Teenage Fanclub - ”Shadows”
Sophie Zelmani - ”I'm the rain”
Dylan LeBlanc - ”Pauper field”
Fatboy - ”Overdrive”


Låtar jag lyssnat mest på i år:
Robyn ”Dancing on my own” (2010)
Teenage Fanclub ”Baby Lee” (2010)
The National ”Runaway” (2010)
Bob Dylan ”Going, going, gone” (1974)
Keith Jarrett ”No moon at all” (2010)
Miles Davis ”Concerto de aranjuez” (1961)
Johnny Bristol ”Hang on in there baby” (197-)
Drive-by Truckers ”Zip City”. (Snart tio år gammal sång som jag upptäckt i år. När jag joggade längst rapsfälten i Köpingebro så lyssnade jag på den här tills öronen blödde)
Svenska akademien ”Kenneths nya” (Detsamma gäller denna)




Årets bästa filmer:

Ingen av årets filmer har slagit mig på käften. Ingen har lyft upp mig ur stolen och ruskat om mig till den graden att jag gått ut ur biografen efteråt och undrat vad fan det var som hände. Ingen ”Apan” i år, alltså. Men det finns filmer som imponerat eller underhållit den grad att de fäst sig på minnet.

1.Inception (Den kanske har luckor större än mitt minne efter en blöt lördagskväll, men det här var filmen som var mest underhållande på bio 2010. Mycket snyggt och häpnadsväckande. När jag går på bio vill jag känna ett sug i magen. Det gjorde jag här.)

2.The Social Network. (Ingen kan få manus fyllda med babbel att bli så kraftfulla som Aaron Soarkin. Att han fick David Fincher till regissör var en fullträff. Även om filmen kittlar hjärnan mer än den berör hjärtat så är öppningsscenen årets bästa scen.)

3.Shutter Island (Martin Scorsese har de senaste tio åren varit ett sömnpiller. Men plötsligt återkommer han med full vigör och gör en Hitchcockhyllning värd sitt namn. En superspännande roman har blivit en lyckad filmatisering.)

4.You will meet a tall dark stranger (Woody Allens senaste film kändes först som en bagatell. Men den satte sig i hjärnbalken och blev fast där. Det som gör Woody till en mästare är hur hans hårt styrda och cyniska dramer kan framstå så lätta, komiska och avslappnade.

5.Kick ass (Tvungen att tillfoga denna i sista sekund. Mycket underhållning i år har varit serietidningsinspirerat. Den här var bäst på det.)


Årets konserter:

1.Här skulle det ha stått Drive-by Truckers. Jag vet att det skulle varit en välspelad och galen rockshow. Men bandet ställde in. Tack för den. Nu kan jag åtminstone leva med tanken på att DBT 2010 skulle blivit ett oförglömligt minne.
2.Dylan Moran, i Göteborg, April
Ja, årets bästa konsert blir alltså inte av en musiker, utan en stand up komiker. En av världens roligaste sådana, också. Det var helt enkelt ”sjuuuukt” roligt.
3.Fläsket brinner, Hammenhög, Augusti
På en liten scen i en liten by på en liten festival spelade ett gammalt proggband i somras. De spelade sin jazzrock och det var så jävla roligt.
4.Roky Erickson, Stockholm, December
Inte lika bra som Hulsfred '07, säger jag automatiskt. Men fortfarande väldigt bra. När jag fick stå bredvid min vän C- och lyfta en näve i luften till ”The night of the vampire” så var jag lycklig.
5.ZZ Top, Göteborg, September
Spelninggen i sig var väl bara 3/5. Men det är minnena som är det viktiga, och jag kommer sent glömma glädjen i att få höra de tre männen från Texas köra ett 80-tals medley av sina största hits. Kalla mig bonnläpp -varsågod.


Årets tv-serie:
”Treme”. (Serien som fått mig att bli förälskad i tanken på att resa till New Orleans. Serien är krävande och cynisk, men samtidigt sprudlande och kärleksfull. Vilka karaktärer! Vilka historier! Nästan viktgast av allt: Vilken musik!

Sedan har jag även sett om de båda säsongerna av den svenska ”SPUNG” från tidigt 00-tal. Varför är inte all svensk drama så här bra?


Årets bok:
Är det något jag verkligen inte gör så är det att läsa nyutkommen litteratur. Jag tror inte jag läst en enda bok i år som varit utgiven i år. Så därför får jag nämna det bästa jag läst i år -och älskat:

David Simon ”Homicide -A year on the killing street” (En repotagebok från 1990 av journalisten som senare skulle skapa ”The Wire” och ”Treme”. Vi får följa Balitmores mordrotel under ett år. Sällan har jag läst något så illusionslöst, så hjärtgripande och så spännande. Historierna från boken skulle sedan leda till tv-serierna ”Uppdrag mord” och tidigare nämnde ”The Wire”.

----

Så. Det får räcka för i år. Kommentera gärna! Denna första del åtföljs snart av en mer personlig sammanfattning. Alltså: På återkommande!

Två steg från Pääääradise

Mitt rum är lika stökigt som alltid -kläder som ligger överallt, cd-skivor i drivor och min bokhylla är lika dåligt organiserad som min garderob. Så jag kan inte skylla på att de senaste månadernas förfall har berott på att jag jobbat för mycket, att jag inte haft tid. Inte egentligen, i alla fall. Nu ligger det en packad resväska på golvet. Om några timmar drar jag vidare.

I fredags avslutade jag min senaste praktik. Det var en väldigt rolig och givande inspelning som slutade väldigt tillfredsställande. Sedan jag kom hem från den utdragna slutfesten i lördags morse ha jag dock inte hunnit sova eller återhämta mig särskilt mycket. Men nu i dag, måndag, då jag dragit omkring i lägenheten och förberett mig för kvällens resa så har jag umgåtts med tankarna om de senaste nio månaderna. Bortsett från de lediga helgerna (åtminstone har de flesta varit sådana) så har jag bara haft sju-åtta lediga dagar sedan 12 april. Jag har varit ute på inspelningar non stop sen dess, med vissa få avbrott för dagar i skolan. Det är ingen överdrift att jag inte haft mycket till privatliv under den här tiden. Nu -plötsligt- när jag är färdig med "Irene Huss" så står jag plötsligt här och har ingen aning vad jag ska göra. En enda dag utan något på schemat försätter mig antingen i apati eller rastlöshet.

Så det finns bara en sak att göra för att få lite tidsfrist. Det är att göra vad jag alltid gör. Sticka iväg. Sätta mitt liv i Göteborg på paus, och göra ett mellanspel på andra ställen i Sverige. Jag har haft den livsfilosofin sedan jag var 18 år och tillkännagav: "It's a town full of losers. I'm pulling out of here to win" och lämnade Kalix bakom mig. Jag vet inte om jag vunnit särskilt mycket sedan dess, men så fort jag har börjat känna mig som en förlorare så har jag dragit mig ur, dragit iväg och dragit vidare.

Jag åker till Stockholm ikväll. Till C-. Imorgon kväll ska vi se Roky Erickson när han sjunger sina galna klassiker om zombies och blodiga hammare. Jag såg Rokys första europaspelning på Hultsfred '07 och det är bland det bästa jag sett.

Efter att jag och min vän från de norrbottniska skogarna umgåtts under ett par dagars tid ska jag sedan fortsätta resan uppåt -just till den nyss nämnda delen av Sverige där kylan och snön har sitt säte. Jag åker upp till Kalix och besöker släkten. Besöker J-. Det var ett år sedan sist som jag var "hemma" och jag har börjat få en viss längtan efter detta igen.

(Jag vet hur det kommer bli -jag kommer vara glad att se familjen, men bli uttråkad efter två dagar och sedan släpa omkring i två veckor och bara läsa och tänka för mycket.)

(Det är också snart dags för mig att skriva ner min "krönika". Alltså mina listor över vad som varit bäst i musik och film väg under livet. Jag kan säga redan nu att det inte är en hemlighet att Håkans nya skiva kommer få en bra placering på listan. "Jag vet vilken dy hon varit i" är på albumets årets bästa souldänga.)

Ja, sedan blir det något slags nyår i Eskilstuna som det ser ut just nu. Jag kommer förmodligen inte tillbaka till Göteborg förrän 2011. Då ska jag trycka på "play" igen och återuppta mitt liv. Jag har faktiskt lite idéer och planer på vad jag behöver i mitt liv just nu. Jag är dessutom rätt säker på att jag innan den 31 december kommer börja längta ihjäl mig efter att komma ut på inspelning igen.

För mitt i allt det här egocentriska rabblandet som jag antar inte är till intresse för någon som helst så vill jag bara göra en sak klar. Det kanske låter mig som att jag beklagar mig och deppar, men jag lever ett liv jag längtat efter sedan jag var en finnig tonåring med tandställning. Ett liv där jag bor i Göteborg och (nåja) arbetar med film. Nu är det bara de sista pusselbitarna som saknas.