Jag har drabbats av en ny neuros. Lagom till mitt nya liv i Göteborg har jag upptäckt en ny ovana. Den är ostoppbar.
***
Det började när jag hade sett "The Social Network" och gick ut ur biografen och sa till A-...
...Nej, vänta lite. Det började tidigare än så. Med en annan film, och en annan replik...
***
Det var på gymnasiet, nångång under tvåan tror jag. SVT2 skulle visa "Annie Hall", alltså Woody Allens omtalade romantiska komedi från -77. Jag ville se den eftersom jag hört så mycket om Woodys filmer, men aldrig sett en själv. Filmen började, och efter de ikoniska förtexterna dök han upp. Killen i glasögon tittade rakt in i kameran och sa:
There's an old joke - um... two elderly women are at a Catskill mountain resort, and one of 'em says, "Boy, the food at this place is really terrible." The other one says, "Yeah, I know; and such small portions." Well, that's essentially how I feel about life - full of loneliness, and misery, and suffering, and unhappiness, and it's all over much too quickly.
Jag tror att det var nånstans där min fascination för liknelser föddes. (Det och en gravt ohälsosam identifikation.)
***
... jag kom alltså ut ur biografen med min nyblivna kollektivbo A-. När filmen hade slutat hade hela publiken rest sig upp och gått innan sluttexterna ens hunnit böja rulla. Jag tror jag redan skrivit om lustigheten som jag kastade ur mig så fort vi lämnat lokalen:
"Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!"
A- skrattade till: "Haha, det var ganska bra sagt. Jag ser det framför mig."
***
Det går inte att säga så till mig! När jag drar mina liknelser så flyger de bara ur mig och jag kommer inte tänka mer på dem om ingen anmärker på dem. Men någonstans i mig bor det ett bekräftelsekrävande ego som hajar till om någon skrattar åt skämtet i fråga. Det är som att jag inser att "shit, någon skrattade åt något jag sa. Det betyder att andra människor kanske också skrattar om jag säger det igen."
Och så blir det. Längst bak i huvudet sparas det en fil med lyckade liknelser, och när tillfället väl ges så dyker den fram igen. Vilket förmodligen bli ganska tjatigt för folk som umgås med mig ofta.
***
Jag står inne på mitt rum och spikar upp tavlor på väggen. Nu är sista pusselbiten lagd, och rummet inrett.
Min telefon ringer. Det är radiotjänst i Kiruna som undrar om jag har betalt min tv-licens. Jag förklarar återigen att det har jag inte, och det kommer jag inte heller att göra eftersom jag inte har en tv. Jag lägger irriterat på luren och säger till min andra kollektivbo T- som står ute i vardagsrummet:
"Nu ringde de till mig och undrade om jag har tevelicens... igen! Varje gång jag flyttar verkar de sätta mitt telefonnummer på snabbuppringning. Radiotjänst i Kiruna är som en kille som tror att han kommer få ligga med en tjej om han bara tjatar tillräckligt länge."
Jag använde den meningen till och med som en facebookstatus.
***
Det finns en sak jag får höra återkommande. "Hur länge har du klurat på den?". Många vänner verkar tro att jag sitter hemma och kommer på roliga liknelser som jag sedan drar vid tillfälle. Jag vet inte om det är något med mitt tonfall som får det att låta så, men det är verkligen inte fallet. Jag har svårt att uttrycka mig på många sätt. Känslor är inte min starka gebit. Jag påstår inte på något sätt att jag skulle vara rolig, men humor -hur tråkig den än må vara- har alltid varit det lättaste sättet för mig att kommunicera. Blir jag obekväm eller förbannad så kan jag inte hålla käften. Skämten bara ramlar ur mig. Av någon anledning har jag alltid haft lättast för liknelser. Kanske var det "Annie Hall" som satte igång nåt för sex år sedan.
***
Jag sitter i en bil med en kollega. Det är någon vecka in i min praktik på polisserien "Irene Huss". Jag kan i förbifarten säga att hela min höst försvunnit i blixtfart. Efter det att jag kom hem från Skåne och äventyret med "Kyss mig" så hoppade jag på en kortfilm som hette "Att köpa en bil". Jag hann knappt andas innan det projektet tog slut och det blev dags för flytt. Under några dagar packade jag ner allt jag ägde i Trollhättan, flyttade det till Göteborg och packade upp det igen. Dagen efter att jag installerat mig började jag på "Irene Huss". Ingen rast eller ro, men det är så roligt att jag lätt glömmer bort mig.
I alla fall:
Jag sitter i en bil med en kollega. Snön yr utanför fönstret och det är kallt. Jag må vara varmt klädd, men likväl blir man frusen av att stå ute en hel dag. Efter en stunds tystnad säger jag:
"Jag hatar snö och kyla."
"Gör du det? Vad ironiskt, med tanke på att du är från norrland", säger hon.
Innan jag hunnit tänka efter säger jag:
"Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små vänjer sig vid det och börjar gilla det när de blir vuxna."
I samma sekund jag säger detta tänker jag: Nej! Varför sa jag så? Tänk om hon tar illa upp? Eller om jag trampar på nån öm tå? Åh, Toni! Varför gör du såhär mot dig själv!
Jag lugnar dock ner mig när jag hör hur hon försöker kväva en skratt.
***
Det är första kvällen av Novemberfestivalen i Trollhättan. Jag sitter hemma hos min klasskompis J-. S- är där med. Vi dricker öl och ser på en livedvd med Springsteen som river igenom "Rosalita".
J- säger: "Säg det där du sa tidigare Toni när jag frågade om vi skulle se den här".
"Nej", säger jag och försöker skona S- från min otroligt grabbiga metafor.
"Vadårå?", undrar S-
"Okej då. J- frågade mig om vi skulle se Springsteen-dvd'n eller om jag tröttnat på den. Jag kontrade med: Den är så bra så att man kan inte tröttna. Det är ju som att tröttna på riktigt bra sex."
"Hehe".
"Hur länge har du klurat på den?", frågar S-
"Nej, jag kom på den då, i samma sekund som jag sa den", försöker jag.
"Du har kört många liknelser på sistone"
"Jo... jag vet. Men jag vet inte varför."
***
Jag står på H&M och försöker välja ett par byxor. Jag hatar att konsumera, men jag behöver ett par nya byxor eftersom ett gammalt par lämnat jordelivet. Jag har överhuvudtaget problem med mode: Trendkänslighet, yta och konsumtionshets är de skällsord som återkommer i mitt huvud. Dagens mode får dessutom hälften av befolkningen att se ut som färgblinda sexualförbrytare.
I hörlurarna lyssnar jag på Oskar Linros. Inte min sorts musik, men jag ger skivan en genomlyssning eftersom "Från och med du" faktiskt är rätt schysst. Halvvägs in kommer det en bra ballad. Jag hajar till när den kommer till crescendot:
"Säg mig att det finns något mer
Mera än Ikeasoffans tystnad
Säg mig att vi har någon överraskning kvar
Säg mig att du kommer bli lite mer som Annie Hall"
Jag hittar ett par svarta jeans på halva priset och går till kassan.
***
En fredag satt jag på Scandinavium och såg ZZ Top. Det var en bra konsert, med både höjdpunkter och bottennapp. Jag inser ganska snabbt att det som saknas i mitt liv är förmågan att odla ett helskägg. Visst, jag skulle inte orka odla en halvmeter ansiktsbehåring som Billy & Dusty nere på scenen. Men ett härligt, southern rock-skägg... Ja, det vore nånting.
***
Jag vaknar på min kompis soffa. Cementkeps. Har inte sovit många timmar. I går natt blev lång. Det här är sista dagen på novemberfestivalen. Jag slår på teven och rapport berättar att USA just investerat i ett omfattande robotförsvar. Jag är så bakfull att det tar mig en minut att inse att robotförsvar betyder ett system som ska stoppa missiler. För ett ögonblick tror jag att Barack Obama införskaffat ett försvar mot Transformers. Jag sätter mig upp i soffan och tar de klädesplagg som ligger närmast på ryggsäcken som jag lever ur under helgen.
När jag är framme på Novemberfestivalens lokaler råkar jag se mig själv i spegeln. Jag har kavaj, t-shirt och en halsduk knuten runt halsen -och jag ångrar att jag inte tänkt på vad jag iklätt mig i morse.
"Helvete. Jag ser ut som en kulturkofta. Det enda som saknas är en diktsamling av nån suicidal stockholmare som sticker upp ur bröstfickan så är looken komplett. Varför tog jag inte på mig fleecetröjan i morse?"
Jag ser några vänner sitta vid ett bord i baren. Jag slår mig ner vid dem. E-, V- och G-, tre gamla molkomlirare. De är rätt slitna de med, de var mer på gårnattens äventyr fram till sent. Vi utbyter historier om timmarna efter att vi skiljts åt.
När vi sitter där och snackar skit och skrattar åt varandras upptåg ("Christer Petterson ringde i morse, han ville ha tillbaka sin livsstil") så drabbas jag av en bekant känsla. En otvungen gemenskap. Jag tänker ibland på Woody Allens citat ur dokumentären "Wild man blues": "Är jag i Europa saknar jag New York. Är jag i New York saknar jag Europa. Jag är alltid på det ställe jag minst av allt vill vara på." Just nu, den här sega söndagsmorgonen, är jag precis där jag vill vara.
***
Fredagkväll. Järntorget. Jag och två nyinstiftade bekantskaper rör oss från Pustervik mot 7eleven. Vindarna blåser iskalla, trots min fleecetröja.
"Jag hatar kyla!", säger jag.
"Och det ska komma från en norrlänning", säger J-.
Jag hinner knappt tänka efter innan en klassisk replik ramlar ur min mun:
"Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små..."
"Toni, jag har redan hört den."
Pinsamt tystnad.
Plötsligt minns jag varför jag hållit inne mina liknelser så länge. Förr eller senare börjar jag upprepa mig själv, och pinsamheten när spontana repliker blir uppenbart upprepade är för stor för mig. Lustigheternas tid är föbi. För den här gången.
***
Telefonen ringer.
"Jag måste ha ett svar nu!", säger O-, "Ja eller nej?".
"Men... jag kan inte bestämma mig."
"Biljetterna försvinner så fort, jag måste boka inom fem minuter."
"MEN! Jag vet ju inte vad jag gör i mars, det för långt fram i tiden för mig att bestämma mig... jag kan ju sälja biljetten...men... jag hatar sånt här."
Med eftertryck: "Toni... Det handlar om Woody."
"Okej då. Du har rätt. Jag säger ja."
Jag lägger på luren. Jag ha just bokat biljett till att se Woody Allen spela jazz i Stockholm till våren.
På nåt konstigt sätt känns det som att en cirkel sluts.
