Mixed up confusion: En avhandling om min oerhörda ambivalens

I's kök, fredagkväll maj 2010:

När de andra runt bordet tar fram sina öl så ångrar jag mig direkt.
"Åh, varför tog jag med vin! Nu är jag ju sugen på öl! Det är ju grillkväll, hur tänkte jag. Då måste man ju ha öl."
Plötsliga skrattsalvor från de andra, jag förstår ingenting.
"V-vadå?" stammar jag.
"Vi pratade om det här precis innan du kom", säger J-, "du har alltid sån beslutsångest!"
Jag tystnar en sekund.
"Det har jag väl inte... Litegrann kanske. Eller?"

---

Det är min akilleshäl. En av dem i alla fall. I de långrandiga inläggen om mitt liv som brukade florera i den här bloggen mer förr än på sistone så var det också ett återkommande tema. Min fullkomliga brist på att ta beslut. Det finns undantag till regeln: När jag arbetar eller när jag ska ta stora livsavgörande beslut. Då brukar det inte vara så svårt. Men ge mig ett så banalt val som om jag ska ta med mig öl eller vin till en grillfest -och mina neuroser har lilla julafton.

---

Klassrum i Trollhättan september 2009:

Jag kollar på kalendern och inser att hälften av min tid på Filmarbetarutbildningen har förflutit. Tiden går vansinnigt fort. Jag minns plötsligt en av våra första lektioner när vi gick igenom grundläggande regler för hur man ska bete sig på en professionell filminspelning. Set-etikett så att säga. Det känns som om vi kommit en lång väg sen dess.
"Det är bra att tänka på att inte klä sig i för skrikiga och ljusa kläder", sa vår föreläsare, "ska man snabbt gömma sig bakom en buske så är det ju bra om man inte har en kycklinggul jacka."


---

Dylan sjöng det bäst, när han var yngre än vad jag är nu:

I got mixed up confusion
Man, it's a-killin' me (...)
Well, my hat's in my hand
Babe, I'm walkin' down the line
An' I'm lookin' for a woman
Whose head's mixed up like mine

---

Min lägenhet i Trollhättan, junieftermiddag:

På sängen ligger en kavaj och en skjorta. Ikväll är dags för slutfest på "Gynekologen i Askim", tv-serien jag praktiserade på under sammanlagt sju veckors tid. Det är en underbart vacker sommardag och att iklä sig skjorta känns som ett självklart alternativ. Då tvekar jag plötsligt. Ska jag ta en kavaj istället? Ifall det blir kyligare ikväll? Kavajen har ju bättre fickor, så det är ju klokt. Jag byter till kavaj. Då inser jag hur varmt det kommer bli om jag försöker gå nånstans med den här. Jag kommer vara genomsvettig innan jag ens hunnit ut ur lägenheten! Min telefon plingar till, ett sms: "T-Bone, vi står nere vid porten." Det är mina två klasskamrater och vi ska med ett tåg om femton minuter.

Jag kommer rusande nedför trapphuset -iklädd skjorta- och möter upp dem vid porten.
"Skulle jag kanske tatt med mig nån öl till oss som färdkost", frågar jag när vi börjar gå mot stationen.
"Nej", säger min klasskompis D-, "det kan vi ta när vi kommit fram till Göteborg."
Jag nickar och känner mig stolt över att jag inte kommer ha anledning till att ångra det beslutet.

---

En gräsplätt utanför Älvängen:

Några timmar senare sitter vårat tåg fortfarande fast mellan Trollhättan och Göteborg. Tågresan tar vanligtvis en timme, men efter något sorts banfel så är vi nu tre timmar försenade. Vi ligger ute på gräsmattan bredvid tåget och väntar på att tåget ska vara redo att åka igen. D- vänder sig till mig och påpekar det uppenbara:
"Du Toni, vi skulle nog tagit med den där ölen."


---

Det börjar ofta på samma sätt; Jag tar ett beslut på ren magkänsla och känner mig nöjd. Sedan ploppar det upp någon tanke i mitt huvud om någon faktor jag inte räknat in. Oavsett vad man tycker om astrologi: Jag är född i vågen. Plötsligt ser jag två listor framför mig. En med fördelar och en med nackdelar. Listorna fylls i kvickt och jag börjar väga dem mot varandra. Vilken vågskål väger tyngst? Magkänslan, den omedelbara impulsen, glömmer jag bort nånstans på vägen och den blir bara ett avlägset argument.

---

Eftersom CSN är en byråkratisk maskin av episka proportioner så är det givetvis ett oändligt projekt att få pengar när man studerar över sommaren. Ett projekt som drar ut lite för länge på tiden och som gräver djupa smärtsamma hål i min ekonomi. Så när skatteåterbäringen ramlar in på kontot så drar jag en lättnadens suck. För en litet tag var jag orolig för hur jag skulle ha råd med att köpa mat, eller cd-skivor för den delen.

Nu hade jag i alla fall råd att köpa en ny regnjacka. Eftersom jag den efterföljande dagen skulle arbeta några timmar utomhus och väderprognosen lovande skyfall, så var detta nödvändigt. Det jag inte visste var att denna monetära tillökning skulle bli ett eldprov för min ambivalens.

---

Myrorna, precis innan stängningstid:

Jag klev av rulltrappan och överblickade affären. Efter mina fruktlösa försök att få tag i en jacka som inte kostade mer pengar än vad jag hade så var Myrorna det sista alternativet. Jag haffade ett par mer eller mindre luggslitna jackor ur ett ställ och ställde mig i provhytten. Jag testade dem kvickt och effektivt och höll tillslut i en blå skapelse som endast kostade hundra kronor och var rätt fräsch. Den satt rätt bra till och med. Just när jag var på väg att vända stegen mot kassan så slog den till....DADADAM! Beslutsångesten från helvetet.

Jag mindes plötsligt den "regeln" om att ha kläder i diskreta färger på inspelning. Jag granskade jackan och började plötsligt grubbla över om jackan inte var... lite för blå? I det dåliga ljuset i hytten var det svårt att avgöra. Var den här färgen alldeles för markant? Den där listan i mitt huvud började skriva sig själv: Å ena sidan var jackan prisvärd, bra kvalitet och funktionsduglig. Å andra sidan kanske den skulle kunna göra bort mig fullständigt. Då släcktes plötsligt ljuset i hytten: Myrorna var en minut från stängningsdags. Jag var tvungen att göra ett beslut.

Plötsligt drabbades jag av insikten att ha trampat i samma gamla fälla. Att väga saker mot varandra är ett bra sätt att ta beslut på ett långsiktigt plan. Det är väl helt klart en bra förmåga i vissa situationer. Men det gör får långt när jag trycker tillbaka mina impulser. För ibland så är magkänslan det absolut bästa argumentet. Här stod jag i en provhytt på Myrorna i Trollhättan och upplevde en smärre kris över en jävla regnjacka?
"Skärp dig, T-bone", tänkte jag och gick till kassan med jackan. Den var blå nog.

---

Fotbollsplan i Trollhättan, lördagkväll:

Sojabiffarna bryns långsamt på grillen medan jag torkar bort svetten från pannan efter en eldig fotbollsmatch med vännerna. Jag flåsar kraftigt och tar en klunk vin. Min kondition är lika ickebefintlig som min bollkontroll.

Jag raljerar som vanligt med alla historier om min ambivalens. Blåser upp och överdriver problemen för komikens skull: Det hör ju inte till ovanligheterna. För det mesta brukar jag fatta rätt beslut och när det väl gäller så har jag skallen på rätt ställe. Det fina här i livet är dock att de bästa beslut jag tagit är de beslut som kändes självklara oavsett hur stora risker de inneburit: Vare sig jag flyttat till Norrköping för att bo med en tjej jag träffat två gånger, eller om jag dragit ut ensam på en tågluff i Östeuropa.

Men kvällar som denna, då det enda valet är att ha lite trevligt eller jävligt trevligt, då är livet perfekt. Kvällar då man har bra sällskap, god mat på grillen, ekologisk druvsaft i bägaren och ett väder som gjort för underverk. Då slår det mig, det enda som saknas är musik... Jag slår mig för pannan.
"Varför tog jag inte med mig min bärbara stereo?!"