Molkom Revisited

Det var lite som en tidsmaskin.

Jag åkte tillbaka till Molkom, det var långhelg och ledigt från inspelningen. Jag passade på att åka till den där värmländska byhålan som för ett år sedan var mitt hem. Eller hem och hem: det var där jag sov, jobbade, åt, drack, bajsade och förvarade mina cd-skivor från och till i två år. Så visst, det är väl det som behövs för att nåt ska räknas som ens bostadsort.

Att komma tillbaka till Molkom var inte bara som en tidsmaskin. Det var som att resten av världen skärmades på samma gång. Som om allt annat i världen sattes på pausläge, medan jag återvände till bubblornas bubbla.

Klockan stod still i Molkom. Vi åt pizza. Vi tog en bastu. Vi satt på diverse tak och drack öl och vin. Vi gick ner till den lokala puben/ pizzerian och var nära på att hamna i bråk med lokalbefolkningen. Allt var som det alltid varit.

När jag lämnade Molkom för sista gången som elev så satte jag mig på tåget till Helsingborg. Det hade inte tagit länge innan jag fick ett sms: "Toni, du glömde din Woody Allen-affisch!". Ända sedan dess har jag planerat att återvända dit för att hämta tillbaka denna klenod. De två tidigare druckna besöken har jag glömt detta. Så det var inte mer än passande att när jag nu besökte Molkom för förmodligen sista gången i mitt liv, så tog jag den bökiga tavlan under armen och tog bussen hem till Trollhättan i spöregnet. Den här gången lämnade jag ingenting kvar där i Värmland.

Jag satt första kvällen med min compadre och f.d klasskamrat H-. Vi pratade om avslutningen då jag höll ett tal och i en svag stund så lovade jag att lägga upp en videoupptagning av just detta icke så märkvärdiga tal. Här kommer det. Bered er för att det blir något internt för er icke-molkomiter.

Mitt Hjärtas Gitarrsolo

Jag är ute i skogen och joggar. Luften är varm, solen sticker fram mellan grenarna på granarna, men ett mörkt moln har lagt sig över himmelen och ibland kommer det svala och kyliga pustar av vind. Min kondition är inte vad den borde. Jag fortsätter framåt. Känner svetten rinna längst ryggen. I hörlurarna har jag Pink Floyds "Comfortably Numb", i en live version med b la Van Morrison som gästartist, inspelad i Berlin med den fallna muren som fond. Det var länge sedan jag lyssnade på den. En majestätisk sång som brann i takt med att Europas historia skrevs om.

Detta tänker jag givetvis inte på medan jag springer. Nej, jag försöker bara rensa huvudet och tänker nog mer på Sveriges stundande match mot Norge som börjar TV om några timmar. Vill bara tänka på stigen som jag har framför mig. Det är därför jag motionerar i första hand. För att få ordning på huvudet. För det är mycket i huvudet, en förvirrande röra. Samtidigt är det nästan tomt, slut på infall och idéer.

Då slår det plötsligt till. Som om jag trampat på en elektrisk ledning. Som om himmelen öppnat sig och fallit ner över mig. Fem minuter in i sången kommer sångens andra gitarrsolo... ett ekande vibrerande läte... ett ljud som får mig att sluta springa... som får mig att stanna upp och lyssna...dofterna omkring mig tycks bli mer markanta...färgerna tycks bli starkare. Det här gitarrsolot tycks vara det vackraste jag hört. Det känns inte som om tonerna går från mina hörlurar och in i mina öron. Nej, det känns som om de strålar ut ur mitt hjärta.

Tonerna bänger och bänder. Det är en enkelt melodi som lyfter och lyfter, som blir större för varje takt. Den bygger upp ett sorgset crescendo. Den omfattar varenda milimeter av ljudbilden, av världen, av själva syret i luftet. Och då! Då kommer Van Morrison in och sjunger:

"There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I can't hear what you're saying"

Wow, vilken upplevelse! tänker jag när jag plötsligt nyktrar till och återvänder till verkligheten. Jag fortsätter springa, upplyft av den nästan religiösa händelsen. Lyssnar kort därefter på sången igen, men kommer inte ens i närheten av den tidigare känslan. Jag klickar vidare till nästa sång och fortsätter springa. Jag har nått ner till älven nu. De mörka molnen på himmelen har försvunnit.

"Förjävligt hur pretantiös jag är ibland", tänker jag och svettas lite till.

Konstiga saker#3: Miracles

Jag trodde jag var först med att tycka att den här videon är genom oavsiktlig komik helt sjukt rolig. Men sen visade det sig att den redan blivit lite av en youtube-snackis. Det handlar alltså om den bisarra rapgruppen Insane Clown Posse, ett gäng vita skräckrappare som sminkar sig som clowner och svär väldigt mycket, som släppt en ny singel. Låten i sig handlar om allt som gruppen anser vara mirakel. T ex magneter, giraffer och "djur som chillar utan vatten". När det sedan kommit till att visualisera sången så har bandet beslutat sig för att ta i ordentligt. Maken till övertydlig och överanimerad video får man leta efter.

Mina favoritrader ur denna sublima sång är definitivt:

Fucking magnets, how do they work?
And I don't wanna talk to a scientist
Y'all motherfuckers lying, and getting me pissed