Jag sitter här i min stökiga lägenheten och njuter av den annalkande fredagen. Jag har spenderat majoriteten av den här veckan förkyld och jävlig, men nu har det gått och blivit bättre. Att städa den här lägenheten, vilket jag kommer att göra strax, är nog förövrigt lönlöst. Den kommer vara stökig igen på söndag. Om några timmar får nämligen undertecknad finbesök. Två vänner -oberoende av varandra- har bestämt sig för att komma på besök i Trollhättan. M- från Helsingborg (f.d Kalix) och B- från Skövde (f.d Molkom). Det kommer bli en episk helg, vet jag redan nu. Enda gruset i maskineriet är att det inte blir av att se en semifinal nu på kvällen i Hockey; I alla fall ingen där Sverige spelar. Nåja, vi reder oss nog ändå.
Under den här fyra dygn långa sjukdomen jag genomled så hade jag inte energi till mycket annat än att se på tv, film, lyssna på musik eller läsa. Så även om jag blev rastlös in absurdum så hann jag åtminstone få i mig en hel del både aktuell och inaktuell kultur. Jag tänkte därför återge lite av dessa upplevelser. Jag brukade göra detta för några år sen under titeln "popkoll". Här kommer återkomsten.
SOPHIE ZELMANI "I'M THE RAIN"
Finns på Spotify
På Last.Fm's lista över de artister jag lyssnat mest de senaste åren så är Sophie Zelmani på fjärde plats. Hon är förmodligen den enda artist som är så otroligt svårlyssnad genom att vara väldigt lättlyssnad. För varje skiva hon släppt har hon blivit mer och mer lågmäld, tystlåten och mjuk i både melodi och sång. De första två lyssningarna på nya skivan "I'm the rain" är det svårt att ens koncentrera sig på låtarna, de flyter undan som enklaste hissmusik. Men som vanligt växer låtmaterialet. "If I Could" har ett förhäxande piano, titelspåret "I'm the rain" har hennes starkaste refräng sedan 2007 och "Song of the night" är en filt för öronen. Skivan har ett sammanhållet sound och är skönt befriad från allt som heter effektsökeri. Bra låtar och inget annat. Ett betyg? 4/5. Lätt.
DAVID SIMON "HOMICIDE -A YEAR ON THE KILLING STREETS"
Det här är en repotagebok som släpptes 1991. Journalisten David Simon hängde med mordroteln i en Amerikas tuffaste städer, Baltimore, under ett helt år. Som om allt vore en roman återger Simon här den råa smutsiga verkligheten, mil från allt som heter Hollywood. Boken ynglade sedan av sig i tv-serien med samma namn (på svenska Uppdrag Mord), som blev starten för alla realistiska snutserier. Simon är även skapare bakom fantastiska tv-serien "The Wire". Sanningen är den att jag fortfarande har kvar 100 sidor av den här tegelstenen, men jag har svårt att se att jag ska bli besviken av det som återstår. Boken är stundtals fascinerande i sin ärlighet. Den är rolig som få när den återger den råa humorn poliserna emellan. Men den är även gripande och tragisk när den återger exempelvis den allt mer desperata utredaren Tom Pelligrini när han försöker få tag i pedofilen och mördaren som dumpat en elvaårings sargade kropp i en gränd i början av boken. Verkligheten har sällan lyckade slut. Om ni kommer över ett exemplar av den här boken -Läs den genast.
"VREDENS DRUVOR", "HALF NELSON", "GHOST RIDER" & "STATE & MAIN".
Jag lyckades på kort tid se fyra filmer. Alla i olika genres, alla gav olika intryck. Dessa var alltså:
"Vredens Druvor" (Regi av John Ford från 1940). En gammal film, baserad på en av mina favoritböcker med samma namn. Henry Fonda i huvudrollen som Tom Joad, en historiens bästa karaktärer, killen som kommer hem efter fyra år i fängelse för dråp bara för att upptäcka att hans familj i Oklahoma blivit hemlösa efter att banken tagit ifrån dem deras gård. Detta skedde för tusentals familjer i depressionens USA. Familjen tar sitt pick och pack och drar till Kalifornien, där allt bara visar sig bli värre. Solskenshistoria? Näe. Men en fantastisk film. 5/5. Utan tvekan. Ett mästerverk.
"Half Nelson" är ett drama från 2006 med fantastiska Ryan Gosling i huvudrollen (mest känd för "Dagboken"). Om en lärare som på dagtid undervisar i historia med ett ovanligt engagemang och som på nätterna lever ut sitt drogberoende. Han utvecklar en vänskap med en elev på glid. Realistiskt, gripande och avslappnat. Minns att jag blev väldigt tagen när jag såg den på bio, men den höll ganska bra även nu en andra gång.
"State & Main" från 2000 med regi och manus av David Mamet är däremot en lite lättare komedi. En väldigt rolig satir över hur Hollywoods filmindustri fungerar. Många roliga oneliners. T ex:
-But it's a lie!
-It's not a lie. It's a gift for fiction
Sist men inte minst. "Ghost rider". Actionfilm byggd på serietidning. Nicholas Cage i rollen som en kille som är jättebra på att åka motorcykel och säljer sin själ till djävulen. Vad händer då? Jo, han får superkrafter och kan brinna. Typ. Kan vara en av de sämsta filmer som jag någonsin sett. Så dålig så att den blir så rolig att den bara blir dålig. Tror ni mig inte? Vad sägs om det här då:
Friday, February 26, 2010
Sunday, February 21, 2010
Studentbal i Kalix, 2005
Plötsligt minns jag min stundetbal. Jag vet inte varför, men historien poppar upp. Ni vet hur alla alltid tänker "sånt här händer bara mig", fast det egentligen händer alla. Så visst, det här är väl en historia som kunde ha hänt vem som helst.
Jag hade först inte tänkt gå på balen, jag var egentligen inte så brydd om spektaklet i sig, men när en snygg halvfinsk tjej i klassen frågade om jag ville gå så kunde jag ju inte tacka nej. Nu låter det som skryt, och det är det egentligen, men mina polare blev rätt avundsjuka. En kompis beskrev det som den värsta dagen i sitt liv, när jag berättade det för honom. En annan sa att jag inte skulle vara säker på att jag inte skulle befinna några meter under jord när dagen väl kom.
I alla fall. Jag stod med händerna i fickorna och väntade utanför ett kvarter som heter Kungsviks. Jag hade på mig min lite för stora studentkostym vilket kändes obekvämt. På den här tiden hade jag knappt burit en kavaj, speciellt inte med skjorta och en slips och hela tjotablänget samtidigt. Jag hade en ny frisyr också: Istället för att komma sidbena hade jag använt sånt där hårvax. Tyvärr kunde jag inte komma på nåt annat än nån sorts Tintin-lugg. Nåja, tänkte jag, det är bara tillfällig. Slipsen som jag fixat fram på nåt sätt skulle egentligen vara rosa för att matcha hennes klänning. Tyvärr var den nog en nyans för ljus, så när jag visat upp den för folk innan så hade några klagat på att den såg vit ut. Vilket var mer passande för en begravning än en bal.
Jag stod och väntade på att min baldejt skulle komma åkandes i den bil som skulle köra oss den 100 meter långa resan till parken där alla andra balklädda människor väntade. Att åka en fräck bil till själva samlingen är ju halva grejen med en stundetbal, ansåg jag. Jag hade pratat med N-, som hon hette, om detta. En gammal amerikanare hade jag hoppats på.
"Vet du nån som har en gammal bil?", frågade jag henne.
"Min syrra har en bil. Den är rosa!", sa hon.
"Men vad bra! Vad är det för modell? Är det en jänkare?"
"Jag vet inte sånt. Den är rosa. Och gammal."
Så där stod jag och väntade på att bli upplockad. Tillslut kom bilen puttrande. Ja, den var rosa. Men det var en Volvo 242, från mitten av 80-talet. Jag klättrade in i baksätet. Insidan av bilen var klädd i rosa plysch. Jag minns att jag tänkte: "ja, nog fan bor man i Kalix alltid."
En snar timme senare påbörjades marschen för alla balpar som gick mellan parken där alla möts upp till Folkets Hus där själva balen skulle äga rum. På nåt sätt hamnade jag och N- längst fram i ledet och därför var det vi som kom fram först till den röda mattan som de rullat ut framför ingången. Längst ut på mattan stod en stor betongkluns som lagts där för att inte mattan skulle rulla upp. Runt ledet som gick upp mot Folkets Hus stod en stor folksamling och fotade oss finklädda tonåringar. Jag började skämta om betongklumpen när vi närmade oss på det där sättet som jag själv kallar min oemotståndliga charm, men som andra kallar för nördig humor.
"Oj, vi får nog gå runt den. Vilken opampig entré det blir", sa jag.
"Äh, vi ska väl inte behöva flytta på oss bara för att det ligger en sten där", sa hon.
"Ska vi gå över den?", frågade jag.
"Vi går över den!", sa hon.
"Okej, här kommer den. Nu går vi över den."
Litet senare på balen tog en kompis mig åt sidan.
"Du To... varför har du en vit slips förresten?"
"Den är inte vit, den är rosa", försvarade jag mig.
"Vita slipsar har man på begravning.", sa han.
"Den är inte vi... äh, vad var det du ville?", sa jag.
"Varför lät du henne kliva på stenen när ni gjorde entré?".
"Vadå, vi gjorde det ju båda. Det var lite av ett skämt."
"Det såg rätt ogentlemannamässigt ut av dig", sa min vän.
"Struntsamma", sa jag, "ingen kommer ändå komma ihåg det."
Jag gick hem från efterfesten vid femtiden på morgonen. Om typ tre timmar skulle jag stiga upp och dra på champagnefrukosten inför studentexamen. Champagnefrukost var den officiella benämningen, men egentligen skulle vi äta kex och dricka finsk bål. Hälften av klassen skulle ha problem med att stå upp på traktorflaket. När jag gick hem i den ljusa sommarnatten passerade jag en cykel som låg i ett dike. En gul, något rostig, postcykel. Nån hade väl stulit den och lämnat den där. Det var helt folktomt på gatorna när jag cyklade hemåt.
När jag sedan slog upp lokaltidningen dagen efteråt så hade de en bildkavalkad från balen på mittuppslaget. På en av bilderna -och jag svär att det här är sant- såg man hur jag lät N- kliva över betongklumpen medan jag själv stod på marken. Dessutom så måste jag säga att med den dåliga upplösningen på bilderna i tidningen såg min slips kritvit ut.
Jag hade först inte tänkt gå på balen, jag var egentligen inte så brydd om spektaklet i sig, men när en snygg halvfinsk tjej i klassen frågade om jag ville gå så kunde jag ju inte tacka nej. Nu låter det som skryt, och det är det egentligen, men mina polare blev rätt avundsjuka. En kompis beskrev det som den värsta dagen i sitt liv, när jag berättade det för honom. En annan sa att jag inte skulle vara säker på att jag inte skulle befinna några meter under jord när dagen väl kom.
I alla fall. Jag stod med händerna i fickorna och väntade utanför ett kvarter som heter Kungsviks. Jag hade på mig min lite för stora studentkostym vilket kändes obekvämt. På den här tiden hade jag knappt burit en kavaj, speciellt inte med skjorta och en slips och hela tjotablänget samtidigt. Jag hade en ny frisyr också: Istället för att komma sidbena hade jag använt sånt där hårvax. Tyvärr kunde jag inte komma på nåt annat än nån sorts Tintin-lugg. Nåja, tänkte jag, det är bara tillfällig. Slipsen som jag fixat fram på nåt sätt skulle egentligen vara rosa för att matcha hennes klänning. Tyvärr var den nog en nyans för ljus, så när jag visat upp den för folk innan så hade några klagat på att den såg vit ut. Vilket var mer passande för en begravning än en bal.
Jag stod och väntade på att min baldejt skulle komma åkandes i den bil som skulle köra oss den 100 meter långa resan till parken där alla andra balklädda människor väntade. Att åka en fräck bil till själva samlingen är ju halva grejen med en stundetbal, ansåg jag. Jag hade pratat med N-, som hon hette, om detta. En gammal amerikanare hade jag hoppats på.
"Vet du nån som har en gammal bil?", frågade jag henne.
"Min syrra har en bil. Den är rosa!", sa hon.
"Men vad bra! Vad är det för modell? Är det en jänkare?"
"Jag vet inte sånt. Den är rosa. Och gammal."
Så där stod jag och väntade på att bli upplockad. Tillslut kom bilen puttrande. Ja, den var rosa. Men det var en Volvo 242, från mitten av 80-talet. Jag klättrade in i baksätet. Insidan av bilen var klädd i rosa plysch. Jag minns att jag tänkte: "ja, nog fan bor man i Kalix alltid."
En snar timme senare påbörjades marschen för alla balpar som gick mellan parken där alla möts upp till Folkets Hus där själva balen skulle äga rum. På nåt sätt hamnade jag och N- längst fram i ledet och därför var det vi som kom fram först till den röda mattan som de rullat ut framför ingången. Längst ut på mattan stod en stor betongkluns som lagts där för att inte mattan skulle rulla upp. Runt ledet som gick upp mot Folkets Hus stod en stor folksamling och fotade oss finklädda tonåringar. Jag började skämta om betongklumpen när vi närmade oss på det där sättet som jag själv kallar min oemotståndliga charm, men som andra kallar för nördig humor.
"Oj, vi får nog gå runt den. Vilken opampig entré det blir", sa jag.
"Äh, vi ska väl inte behöva flytta på oss bara för att det ligger en sten där", sa hon.
"Ska vi gå över den?", frågade jag.
"Vi går över den!", sa hon.
"Okej, här kommer den. Nu går vi över den."
Litet senare på balen tog en kompis mig åt sidan.
"Du To... varför har du en vit slips förresten?"
"Den är inte vit, den är rosa", försvarade jag mig.
"Vita slipsar har man på begravning.", sa han.
"Den är inte vi... äh, vad var det du ville?", sa jag.
"Varför lät du henne kliva på stenen när ni gjorde entré?".
"Vadå, vi gjorde det ju båda. Det var lite av ett skämt."
"Det såg rätt ogentlemannamässigt ut av dig", sa min vän.
"Struntsamma", sa jag, "ingen kommer ändå komma ihåg det."
Jag gick hem från efterfesten vid femtiden på morgonen. Om typ tre timmar skulle jag stiga upp och dra på champagnefrukosten inför studentexamen. Champagnefrukost var den officiella benämningen, men egentligen skulle vi äta kex och dricka finsk bål. Hälften av klassen skulle ha problem med att stå upp på traktorflaket. När jag gick hem i den ljusa sommarnatten passerade jag en cykel som låg i ett dike. En gul, något rostig, postcykel. Nån hade väl stulit den och lämnat den där. Det var helt folktomt på gatorna när jag cyklade hemåt.
När jag sedan slog upp lokaltidningen dagen efteråt så hade de en bildkavalkad från balen på mittuppslaget. På en av bilderna -och jag svär att det här är sant- såg man hur jag lät N- kliva över betongklumpen medan jag själv stod på marken. Dessutom så måste jag säga att med den dåliga upplösningen på bilderna i tidningen såg min slips kritvit ut.
Friday, February 19, 2010
Girls vs. Suits
Även jag har fastnat för sitcomen "How I Met Your Mother". Seriens tidshopp och välskrivna karaktärer gör att man fastnar för den charmiga humorn. Kring november/december lyckades jag nog se seriens alla avsnitt på de få lediga stunder jag hade. I och med det hundrade avsnittet "Girls vs. Suits" valde manusförfattarna att bjuda på nåt lite extra. Ett musikalnummer som heter duga blev det.
Sunday, February 14, 2010
Framtidens Melodi och Händelse vid bank
Jag vet att inläggen kommer med ett ganska långsamt tempo. Ska försöka bättra mig. Vad tycks om den nya designen, förresten? Var den förra, som jag trots allt haft i fyra och ett halvt år (!) bättre?
Nu kommer ni nog dessutom bli besviken om ni hade räknat med att få läsa nåt som är av allmänhetens intresse. Istället tänkte bara återge en text som var en ren skoluppgift. Vi skulle nedteckna några tankar om någon film eller seminarium vi sett under Göteborgs filmfestival. Jag valde att skriva angående filmen "Framtidens Melodi" som jag tyckte mycket om. Lika bra att publicera den här, tänkte jag, då jag kommer in lite på det här med framtidens filmbransch.
Här är den:
Tankar angående ”Framtidens Melodi” & ”Händelse vid bank”
2007 vann den värmländska och flerfaldigt prisbelönta filmarduon Jonas Holmström och Jonas Bergenström (som i dagligt tal går under namnet Dubbeljonas) Göteborg filmfestivals kortfilmspris startsladden. Nu när filmskaparna gjort sig kända för att arbeta med extrem lågbudget, så hade de plötsligt resurser till en långfilm. Så blev fallet. ”Framtidens melodi” blev duons debutfilm.
Filmen handlar om två figurer i samhällets utkant; Janos är en medelålders man som hittar mat i soptunnor och hamnar i bråk med väktare på stan när han försöker tjäna pengar som gatumusikant. Stig är sjuttio och har utsett sig själv till Janos manager. Skådespelarna i ”Framtidens Melodi” är alla amatörer, och spelar i princip sig själva. Filmen är inspelad på dv, där filmteamet består av de båda regissörerna som både fotar och tar ljudet själva. De jobbar utan manus och låter istället filmen växa fram genom improvisationer.
Det är ingen vacker film, tekniskt sett. Hade inte ljudet i efterhand bearbetats av Ljudligan hade den förmodligen låtit sämre än den redan gör. Men som filmupplevelse och historia är ”Framtidens Melodi” oerhört uppfriskande. Den ger en insyn i en del av samhället vi aldrig ser filmer om i Sverige. När Janos, med sin alkoholiststämma och sin trasiga gitarr, sjunger och spelar Björn Afzelius ”Ikaros” säger den scenen mer om mänsklighet än hundra Beckfilmer på rad.
Ruben Östlunds kortfilm”Händelse vid bank” fick tjänstgöra som förfilm. Kortfilmen är trogen Östlunds berättarsätt, en filmskapare för YouTube-generationen. I realtid får följa ett misslyckat bankrån och de ögonvittnen utanför banken som väljer att reagera på minst sagt skilda sätt. Även Ruben Östlund har gjort sig känd för att arbeta på ett okonventionellt sätt. Det filmteam som han använder är snarare ett kompisgäng än en samling filmarbetare. Även här enbart med amatörer som skådespelare, och utan traditionellt manus. Resultatet är att han blivit hyllad som en av Sveriges mest nyskapande och spännande filmskapare.
Som aspirerande filmarbetare väcker dessa två filmer tankar hos mig. De mest intressanta filmerna i dagens svenska filmklimat tycks vara de filmer som går utanför ramarna. De som bryter med både vårat invanda sätt att se film, och i synnerhet SFI's filmkonsulters krav för filmstöd. (Här kan även Roy Anderssons filmskapande räknas in). Jag sätter personligen de här filmerna både kvalitets- och underhållningsmässigt högre än mycket av den konventionella filmen som görs i Sverige.
Samtidigt erbjuder inte filmskapare som Dubbejonas eller Ruben Östlund inte stora arbetsmöjligheter för det här landets filmarbetare. Den nya tekniken ger filmskaparna möjligheten att klara sig utan ett kostsamt team som kräver en inspelningsplanering. De här regissörerna vet nog knappt vad en FAD är. Det här är ju lågbudgetfilmer som följaktligen får en hyfsat liten publik i dagsläget, så det är väl inte som att de riskerar att konkurrera ut filmserier som Falk och Beck som försörjt många filmarbetare här i landet.
Det jag dock tycker är intressant är att jämföra de här två olika delarna av Filmsverige: I ena ringhörnan de traditionella berättelserna och filmerna, stämplade och godkända av SFI. I den andra ser vi de nya filmarna som växt upp med både ett nytt sätt att göra och distribuera film. En än så länge ganska tanig utmanare, men som uppenbarligen växer sig starkare dag för dag.
Med de nya filmskaparna växer det också fram en ny publik, och frågan är hur detta kommer påverka filmbranschen i framtiden. Jag kommer att tänka på ett seminarium om realism jag såg under festivalen. Den avslutades med att föreläsarna visade den mest sedda svenska filmen genom tiderna. Nej, det var inte ”Sjunde inseglet”, ”Göta kanal” eller ”Arn”. Det är ett minutlångt klipp filmat med en mobiltelefon på en bebis som skrattar. Filmen är i skrivande stund sedd av över 100 miljoner människor. Ingen filmarbetare fick betalt för produktionen.
Nu kommer ni nog dessutom bli besviken om ni hade räknat med att få läsa nåt som är av allmänhetens intresse. Istället tänkte bara återge en text som var en ren skoluppgift. Vi skulle nedteckna några tankar om någon film eller seminarium vi sett under Göteborgs filmfestival. Jag valde att skriva angående filmen "Framtidens Melodi" som jag tyckte mycket om. Lika bra att publicera den här, tänkte jag, då jag kommer in lite på det här med framtidens filmbransch.
Här är den:
Tankar angående ”Framtidens Melodi” & ”Händelse vid bank”
2007 vann den värmländska och flerfaldigt prisbelönta filmarduon Jonas Holmström och Jonas Bergenström (som i dagligt tal går under namnet Dubbeljonas) Göteborg filmfestivals kortfilmspris startsladden. Nu när filmskaparna gjort sig kända för att arbeta med extrem lågbudget, så hade de plötsligt resurser till en långfilm. Så blev fallet. ”Framtidens melodi” blev duons debutfilm.
Filmen handlar om två figurer i samhällets utkant; Janos är en medelålders man som hittar mat i soptunnor och hamnar i bråk med väktare på stan när han försöker tjäna pengar som gatumusikant. Stig är sjuttio och har utsett sig själv till Janos manager. Skådespelarna i ”Framtidens Melodi” är alla amatörer, och spelar i princip sig själva. Filmen är inspelad på dv, där filmteamet består av de båda regissörerna som både fotar och tar ljudet själva. De jobbar utan manus och låter istället filmen växa fram genom improvisationer.
Det är ingen vacker film, tekniskt sett. Hade inte ljudet i efterhand bearbetats av Ljudligan hade den förmodligen låtit sämre än den redan gör. Men som filmupplevelse och historia är ”Framtidens Melodi” oerhört uppfriskande. Den ger en insyn i en del av samhället vi aldrig ser filmer om i Sverige. När Janos, med sin alkoholiststämma och sin trasiga gitarr, sjunger och spelar Björn Afzelius ”Ikaros” säger den scenen mer om mänsklighet än hundra Beckfilmer på rad.
Ruben Östlunds kortfilm”Händelse vid bank” fick tjänstgöra som förfilm. Kortfilmen är trogen Östlunds berättarsätt, en filmskapare för YouTube-generationen. I realtid får följa ett misslyckat bankrån och de ögonvittnen utanför banken som väljer att reagera på minst sagt skilda sätt. Även Ruben Östlund har gjort sig känd för att arbeta på ett okonventionellt sätt. Det filmteam som han använder är snarare ett kompisgäng än en samling filmarbetare. Även här enbart med amatörer som skådespelare, och utan traditionellt manus. Resultatet är att han blivit hyllad som en av Sveriges mest nyskapande och spännande filmskapare.
Som aspirerande filmarbetare väcker dessa två filmer tankar hos mig. De mest intressanta filmerna i dagens svenska filmklimat tycks vara de filmer som går utanför ramarna. De som bryter med både vårat invanda sätt att se film, och i synnerhet SFI's filmkonsulters krav för filmstöd. (Här kan även Roy Anderssons filmskapande räknas in). Jag sätter personligen de här filmerna både kvalitets- och underhållningsmässigt högre än mycket av den konventionella filmen som görs i Sverige.
Samtidigt erbjuder inte filmskapare som Dubbejonas eller Ruben Östlund inte stora arbetsmöjligheter för det här landets filmarbetare. Den nya tekniken ger filmskaparna möjligheten att klara sig utan ett kostsamt team som kräver en inspelningsplanering. De här regissörerna vet nog knappt vad en FAD är. Det här är ju lågbudgetfilmer som följaktligen får en hyfsat liten publik i dagsläget, så det är väl inte som att de riskerar att konkurrera ut filmserier som Falk och Beck som försörjt många filmarbetare här i landet.
Det jag dock tycker är intressant är att jämföra de här två olika delarna av Filmsverige: I ena ringhörnan de traditionella berättelserna och filmerna, stämplade och godkända av SFI. I den andra ser vi de nya filmarna som växt upp med både ett nytt sätt att göra och distribuera film. En än så länge ganska tanig utmanare, men som uppenbarligen växer sig starkare dag för dag.
Med de nya filmskaparna växer det också fram en ny publik, och frågan är hur detta kommer påverka filmbranschen i framtiden. Jag kommer att tänka på ett seminarium om realism jag såg under festivalen. Den avslutades med att föreläsarna visade den mest sedda svenska filmen genom tiderna. Nej, det var inte ”Sjunde inseglet”, ”Göta kanal” eller ”Arn”. Det är ett minutlångt klipp filmat med en mobiltelefon på en bebis som skrattar. Filmen är i skrivande stund sedd av över 100 miljoner människor. Ingen filmarbetare fick betalt för produktionen.
Sunday, February 07, 2010
Dylan Moran, 12e april
Hur firar man en lysande vecka? Jo, med att punga ut med pengar för riktigt högkvalitativ stand up!
Dylan Moran, den ständigt bakfulle irländaren, är en av mina absoluta favoriter i denna humorgenre. Så när jag och två klasskamrater fick höra att denna komiker ska uppträda i Göteborg i april så kunde vi inte hålla oss från att köpa varsin biljett.
Jag har aldrig sett en stand up-komiker live, så därför är det ett ganska stort kliv att låta Dylan Moran bli den första. Lite som min vän H- som aldrig varit på en konsert i hela sitt liv, såg Håkan Hellström.
Som sagt så är det här biljettköpet pricken över i:et vad gäller 11 lyckade dagar. Göteborgs Filmfestival 2010 blev otroligt spännande. Jag såg många bra, intressanta filmer (b. la "Framtidens melodi", "Rage", "The Good Heart" och dokumentärerna "The Shock Doctrine" och "White Stripes"). Jag jobbade även två dagar på ett spännande jippo som fungerade som invigning för Göteborg Filmstudios, vilket avslutades med en helt otrolig och lyxig avslutningsfest. Jag gick på ett stundentmingel arrangerat av Film i Väst och såg några bra seminarium. Jag mötte många vänner, tog några öl i deras sällskap och sov givetvis så lite möjligt. Jag var på ett födelsedagsfirande hos ett tio mans reggaeband. Sedan kom jag hem till Trollhättan i tid för att gå på galapremiären av Josef Fares nya komedi. Det här är bara några exempel!
NU är jag riktigt nöjd över tillvaron.
Subscribe to:
Posts (Atom)