Ett sorts rött

En man går över ett stort fält. Det är nästan som inledningen till "The ghost of Tom Joad" av Springsteen.

Det är på datumet exakt ett år sedan jag flyttade till Norrköping. Jag befinner mig på ett stort öppet tomt fält i Linköping. Jag var på universitetsområdet för att sätta upp lite annonser, och passade nu på att gena över en stor kulle mellan de olika husen. Luften är grå. Jag tror inte jag pratat med en människa på flera timmar. I min mp3-spelare sjunger Bob Dylan: Folk är galna, och tiden ur led. Jag är isolerad och utom räckhåll. Jag brukade bry mig… men saker har förändrats.

Den här veckan liknar inte många andra veckor jag upplevt tänkte jag upprepade gånger under dagarnas gång. Påskledigheten var ett bra tillfälle att ladda batterierna och ta itu med allt som behövde bearbetas, men redan några dagar in i processen insåg jag att det var en uppgift jag inte var i form att klara av. De där stunderna där jag inte lyckas sysselsätta mig tycks luften bli kvav och hur mycket jag än vädrar i lägenheten så blir syrenivån inte särskilt bättre.

Jag lyckades fördriva tiden under den lediga veckan med ganska gott resultat. Jag var ute och promenerade med en vän, jobbade några få timmar, tränade mycket och snackade mycket i telefon och över internet med vänner och familj. När det blir den tionde april slår det mig att det är årsdagen för inflytten. Tiden har gått vansinnigt fort.

En kväll fick jag finbesök. Det är E- som flyttade i december till Stockholm. Nu skulle han över helgen ge sig ut på en vansinnig campingtur ute i skogen i Norrköping över helgen, men behövde nånstans att slagga under torsdagsnatten. Givetvis fick han plats på mitt vardagsrumsgolv. Det var ett fantastiskt återseende, den här killen är inte bara norrbottning han med, han är även en av visaste människor jag träffat. Han ser på saker så jävla klart och rätt att man inte kan undgå att fascineras av honom. Vi skojade och skämtade mest, som sig bör, men hann med att reflektera lite över livet också. På fredagsmorgonen åkte han iväg, eller rättare sagt liftade iväg, och det slog mig att det kan ta ett väldigt bra tag innan vi ses igen.

Jag har efter många om och men skickat iväg ansökningarna till de folkhögskolor jag vill söka till. Nu är det bara att vänta. Att få lämna det här stället till hösten ska bli skönt, jag har inte så mycket gemensamt med Norrköping längre. Min första prioritet är ett ställe som heter Fridhem i Svalöv i Skåne. Jag tror att det stället är precis rätt för mig. Vi har pratat mycket om folkhögskolor på jobbet, och det verkar verkligen vara min grej. Jag har bara en sommar att ta mig igenom först.

Under påskhelgen möter jag M- och B- i Stockholm. De skulle dit för att se en konsert, så vi hookade upp och festade och pratade om mitt livs senaste utveckling. Även fast jag inte träffat dem på månader kändes det som om vi fortfarande bodde i samma stad. Vi har ett så naturligt sätt att umgås vi i Kalixgänget, allt flyter på så naturligt och inget är besvärligt. Luften tycktes lättare att andas i Stockholm, trots smogen. Det finns ju dessutom så få människor som jag kan musiknörda mig med som M-. Vi har nog båda en alldeles för stor fixering vid Neil Young. Vi gick i alla fall ut och festade där borta, och det var okej.

Hjärtat slog ett dubbelslag när jag i en gränd i Gamla stan i Stockholm hitta portarna till Cornelis Vreeswijk sällskapets lokal. Jag trillar in illa kvickt för att beundra detta minimuseum över mitt livs största följeslagare. Det fanns inte alltför mycket att se, men tillräckligt för att jag skulle bli fascinerad. Nu på sistone hade jag äntligen kunnat lyssna på Cornelis igen, och han hade varit en bra tröst under de gångna veckorna. I en gästbok plitade jag ner några grader som tack. ”Strö granris på din bädd”.

När jag kommer hem från Stockholm får jag en chock när jag kommer in genom dörren. De har varit och hämtat min före dettas grejer när jag inte var hemma, trots att jag bönat och bett om att inte gå in i min lägenhet när jag inte är hemma. Jag kan inte beskriva vad jag kände då. Vår deal var att jag fick behålla möblerna över sommaren, men allt annat var i princip borta. Lägenheten ekar när gardinerna försvunnit. Varför kunde jag inte fått ha kvar dem? Gardinstången hänger kvar. Den är lite tyngd på mitten så den liknar ett hånfullt leende. Jag snyter mig och ska slänga pappret. Soptunnan under diskbänken är också borta. Jag ringer och frågar varför de gjort såhär, men jag får inga svar. Mina lungor tycks simma i behållare av vatten. Jag kan inte minnas att jag blivit så här dåligt behandlad förut i mitt liv. Jag har blivit överkörd och det finns inget jag kan göra åt det hela. Det lustiga är, upptäckter jag litet senare, att det här bara är början på mina problem. Det skulle komma att bli värre.

På tåget hem från jobbet en torsdag sitter jag med två kollegor och jag håller ett sällskapsspel i handen. Jag köpte den och en roman för det presentkort jag fick från novelltävlingen. Det är ett spel med enbart filmfrågor, vilket kan tyckas en aning nördigt, men ni känner väl mig? Vi tre tar i alla fall och läser frågorna för varandra för att testa kvaliteten för spelet. Jag kan svaren på frågorna lite för bra. ”Nu vet ni i alla fall vad jag gjorde under min tidiga tonår medan ni var ute och söp”, säger jag till grabbarna.

Min far och min styvmor kommer på besök till nästa helg. Jag längtar faktiskt till det. Farsan tar med sig en bit torkat renkött. Gött, det var just det jag hade med mig när jag flyttade hit. Både jag och farsgubben är stora fan av kebabpizzor, så vi kommer nog att bedöma stans utbud av just denna maträtt i samråd. Det roliga är att, genom ett sammanträffande, min mamma också kommer på besök några helger efteråt. Det blir första gången någon av dem ser lägenheten. Eller tja, det som är kvar av den.

Både Eldkvarn och Bright Eyes har släppt nytt, och jag är smittad av deras musik. Ska man befinna sig i en besynnerlig situation i Norrköping, ska man göra det till ljudet av Eldkvarn. Det är musik färgad av spårvagnar och Drottninggatan. I ”Fulla för kärlekens skull” sjunger Plura att tårar rinner ner för kinden när han kör ut genom Söder Tull. Conor Oberst i Bright Eyes verkar dock ha kammat sig och växt upp. Jag vet inte var i livet man ska befinna sig om man ska lyssna på Bright Eyes.

Kudden slänger ut mig från sömnen. Jag vaknar av att den känns obekväm för nacken. Andetagen trampar i vatten igen. Ett rött streck delar mitt synfält i två. Jag sätter mig upp i sängen och sätter på mig glasögonen. Det röda strecket kom från soluppgången… Jag kollar på klockan, det är just före sex på morgonen. Jag kollar ut genom fönstret igen. En röd sol går som en linjal genom horisonten. Jag har aldrig sett nåt liknande tidigare. Gardinstången ler hånfullt mot mig. Det där röda strecket skär dock hål i den där bassängen i mina lungor och vattnet strömmar ut så att andetagen kan stå på bar mark. Det känns bättre. Jag sitter kvar och funderar på vad jag ska göra. Det kanske är lika bra att stiga upp. Ställa sig och diska kanske. Jag inser dock att jag behöver all sömn jag kan få. Jag är klarvaken och kudden känns ogästvänlig. Jag är rådlös.