nördgodis # 65

Lyssnade just igenom Dylan framföra en livecover av "Accidently like a martyr" från 2002. Alltså en cover på en gammal Warren Zevon-låt. Det sägs att det är från den låten tagit titeln "Time out of mind" som förekommer i texten. Coolt i alla fall att höra honom sjunga dessa rader... Men just nu hör jag honom och Willie Nelson framföra "Panco and Lefty". Jag önskar verkligen få höra Dylan framföra en cover nångång i framtiden på en eventuell konsert!

Svettigt värre; Popkoll augusti

Svettigt värre på grund av en seg morgon efter gårdagen bröllopsfest för några av flickvännens släktingar. Vaderna värker av allt vansinne som försegick på dansgolvet och huvudet bär om än en liten betongkepa, så i alla fall en betonkepa. Då har jag i alla fall mig att gotta över skivinköp och andra upplevelser.

De senaste skivinköpen lyder som följande: Bob Dylans "John Wesley Harding". Nej, jag har inte ägt den skivan tidigare, fy skäms på mig. En skiva som helt klart hade mer att komma med än "hitarna" "All along the watchtower" och "I'll be your baby tonight". Johnny Cash "American III: Solitary Man" Helt klart bästa skivan i American-serien. Har lyssnat mycket på den här skivan tidigare men inte hafft den på plastskiva förrän nu. Att höra Cash sjunga "One" är magi. Rolling Stones "Beggars Banquet" Mer Stones i skivhyllan -ja tack. Varje låt verkar vara en klassiker! Looptroop "The Struggle Continues" Vi köpte skivan efter en vild och röjig konsert med bandet i fråga i förra veckan. Hiphop som träffar där den ska. Dansant och tankeväckande.

Cry baby
Jag är för svårcharmad för det här med musikaler, men den här filmen var lite en annan sak. Egentligen en parodi på 50-talsrockfilmer, men underhållande likväl. Johnny Depp är cool.

Sopranos Säs 1
Jag och Baby har just börjat se om första säsongen av världens bästa tv-serie. Dramatiken är oerhörd, skådespelarprestationerna betvivlar man inte en sekund och vilket soundtrack! Såhär bra blir det inte på bio nuförtiden.


(Dessutom lyssnar jag just nu på bootlegen Winterland Nights med Brucan Springsteen. Fruktansvärt bra rockmusik)

Prine, John Prine!

Jag har återupptagit bekantskapen med en av de mest förbisedda låtskrivarna i modern tid: John Prine. Killen har visst hållit ett stadigt tempo sedan 70-talet men har ändå aldrig fått sitt namn omnämnt bland de andra snubbarna som lyckats blanda en nypa country med det som nu förtiden kallas singer/songwriter och gjort underverk. Prine är i klass med Johnny Cash i fråga om låtskrivare, fast utan bom chicka-bommet, han är en Kriss Krisstofferson med högre lägsta nivå. Jag har bara hunnit lyssna in mig på John Prine, men jag blir bara mer och mer imponerad. Som lyrisist är han fantastisk, en Warren Zevon med mindre spejsade texter. Som sångare är han inte världens största begåvning men han har en mysig och rund ton man gärna sjunker in i.

Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.

"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:

I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say

Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.

Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!

En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.

Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:

"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"

Tillbaka

Efter en misstänksamt lång tid är jag tillbaka. Har varit i Norrland och besökt människor, så mitt första blogginlägg på typ en månad blir en länk till en annan blogg. Logiskt. Här hittar ni många goda mp3er att ladda ner! Kolla särskilt innan Dylangrejerna och Sophie Zelmanis!

http://knkisser.blogspot.com/