Toni Sammanfattar 2012, del 2

Den obligatoriska andra delen av det jag ödmjukt kallar för årskrönika. För tionde året i rad -och kanske sista.

I den första sammanfattar jag mitt personliga 2012, och i denna andra del sammanfattar jag det som hänt på ett ”kulturellt” basis. Om den första delen (Läs här) avslöjar min egocentrerade världsåskådning så berättar denna om min illa dolda nördighet.

Årets bästa låtar väljer jag att sammanfatta i denna spotifylista: Best of 2012

Se det som ett soundtrack för kommande text.

Årets bästa skivor:

Jag skäms nästan över att sätta två gubbar i toppen. Bägge fyllda över 70. Men kan jag göra något annat än kapitulera när legender bevisar varför de är just sådana.

1. Leonard Cohen – Old Ideas

Jag trodde Leonard Cohen var slut som skivartist. Den föregående ”Dear Heather” (2004) gjorde ingen glad. Att han vid 77 års ålder skulle släppa ett sånt mästerverk som ”Old Ideas” trodde jag aldrig. Sångerna pendlar från mörk blues till hymner. Tempot är lågt och rösten mörkare än någonsin. Men från detta osar det av livskunskap, poesi, kärlek, ångest, kåthet och humor. Albumets ”Amen” slår alla gånger sångarens mest kända sång - ”Hallelujah”.

2. Bob Dylan – Tempest

Bob Dylan Tack för att du fortsätter leverera. Blodet stänker på albumet, men även berättarglädjen. Ingen sång påminner om den andra, ändå känns den som en självklar helhet. Bortsett från träiga ”Tin Angel” så älskar jag skivans galenskap. Den toksvängiga rabiata ”Pay in blood” är lika urspårad som eposet till titellåt, vars 13 minuter återberättar klart mer än Titanics undergång. Jag skulle kunna skriva en avhandling om dett album. Låt mig göra det en annan gång.

3.First aid kit – The Lions Roar

Deras genombrott är välförtjänt...

4. Anna von Hausswolff – Ceremony

...medan denna nattsvarta pärla förstås inte är lika lättköpt för publiken. Ett album bestående av en kyrkorgel, handklapp och ångestvrål? Fantastiskt.

5. Thåström – Beväpna dig med vingar
Ojämnt. Men stundtals strålande.

6. Mando Diao – Infruset

7. ZZ Top – Texicali (EP)

8. Neil Young & Crazy Horse – Pyskadelic Pill

9. Bill Fay - Life is people

10. Tomas Andersson Wij – Romantiken

Bubblare: Bruce Springsteen – Wrecking Ball, Dr John ”Locked down”, Lee Fields & the expression – Faithfull man, Frida Hyvönen ”To the soul”, Michael Kiwanuka ”Home again”, The tallest man on the earth ”There's no leaving now”.

Årets bästa filmer:

Få filmer kändes självklara när jag skulle påta ihop denna lista. Jag kom att tänka på många bra filmer, men så bra att de var bland de bästa? Det som är tydligt är i alla fall vilket starkt år det varit för svensk film. Förutom de två jag listar nedan så är även ”Äta, sova, dö” , ”För dig naken” och ”Call girl” väl värda att nämnas. Resultatet blev i alla fall:

1. Palme

(Dokumentär av Kristina Lindström & Maud Nycander)
Som svensk medborgare är den här filmen oumbärlig. Kanske den viktigaste svenska filmen som gjorts på många, många år. Vår nutid belyses lika mycket som det förflutna i den här dokumentären om den mest tongivande svenska politikern under 1900-talet. Som film så är ”Palme” ständigt intressant, rolig, smart och sorglig. Den röda tråd som drabbar mig mest i filmen är hur de som står upp emot orättvisor och rasism ständigt möter ett hat som i många fall blir deras död. Men deras kamp är den viktigaste striden som kan kämpas.

2.Guilty

(Frankrike, regi Vincent Gareng)

Årets starkaste bioupplevelse. Tyvärr vet jag inte hur man gör för att se den igen här i Sverige. På Göteborgs filmfestival fick jag se denna oerhört drabbande film. Den helt sanna historien om en man som blir oskyldigt anklagad för det värsta av brott -våldtäkt på sina egna barn- och hans resa genom rättssystem och fängelse. Historien är så nattsvart, så otrolig och ämnet så skakande, att en svensk biodistribution i Sverige förmodligen är omöjlig. Jag gick som i en dimma när jag kom ut ur biografen.

3.Moonrise Kingdom.

(USA, regi Wes Andersson)

Årets charmigaste film. Wes Andersson kanske inte förvånar särskilt många längre, men det finns några scener i den här filmen som gör den förtjänt av en så hög listplacering. Bland annat scenen då filmens unga kärlekspar träffar varandra som rymlingar på ett fält, eller den då Bruce Willis och filmens huvudperson diskuterar kärlek i en husvagn.

4. Dom över död man.
(Sverige, regi Jan Troell)
Det finns all anledning att anklaga mig för att vara partisk. Jag arbetade på den här filmen och fick vara med om en fantastisk inspelning. Men jag är övertygad om att detta snarare gör att jag räds för att ge den en ännu högre placering. En fantastiskt vacker film om ett fascinerande livsöde. I skrivande stund har filmen precis gått upp på bio, och jag hoppas att alla som läser detta går och ser den. För mig är det här en ”Film”-film, den sortens film som gjorde mig förälskad i mediet, den sortens film som gör livet större.

5. Shame

(USA, regi Steve McQueen)

Michael Fassbender gör en enastående rollprestation i den här filmen om en sexmissbrukare. En film som varken dömer eller förmildrar.

Årets konserter:

Det finns ingen anledning att göra en lista. Det finns egentligen bara en konsert i år, en spelning, värd att nämna i år. Jag har sett en massa bra annat i år också, Leonard Cohen på gamla Ullevi var fantastiskt. Jonathan Richman på way out west var riktigt bra. Men allt detta tycks blekna i jämförelse med...

Bruce Springsteen. Ullevi. 28/7 2012.

Det finns inga ord för att beskriva för de tre timmar och fyrtiofem minuter jag upplevde den kvällen. Spelningen har kallats en av de bästa i Bruces karriär. Jag fick uppleva den absolut bästa konserten jag förmodligen någonsin kommer få ta del av. Jag använder så pass starka ord utan att tveka. Det var en masspsykos, en explosion. Det var intimt och vackert. Tårar rann i hyllningen till Clarence Clemmons. Knytnävar viftades i luften, jag skrek så att lungorna tog slut i ”Thunder Road”. Och den lycka jag kände när ”Backstreets” rev genom Göteborgsnatten var ofattbar.

Andra saker jag älskat i år:

Podcast: ”Värvet”.

Där Kristoffer Triumf levererar ständigt högintressanta intervjuer.

Bok: Hannes Råstam ”Fallet Thomas Quick”.

Ett otroligt reportage om en av Sveriges största rättskandaler. Mer spännande och drabbande än vilken deckare som helst.

Föreställning:

Det var roligt att se Ricky Gervais på scandinavium, men att han levererade till största del gammalt material tog ner upplevelsen lite. Därför vill jag gärna lyfta fram Filip och Fredriks ”Den försvunna staden” som jag fick tillfälle att se två gånger i år. Roligt, smart och lärorikt.

Toni Sammanfattar 2012, del 1

Året var bara timmar gammalt när jag stod på en pall i kollektivets vardagsrum och sjöng duett med Tom Waits. Nyårsfesten hade övergått till efterfest, och jag gjorde några desperata försök att hålla feststämningen vid liv. Tom Waits var inte närvarande på annat sätt än genom stereons högtalare, men det räckte nog för mig. Min vän Anton utbrast: ”Kom ner från pallen, vad gör du!”
”Nej, festen är inte slut än!”, påstod jag och trampade snett så att jag föll handlöst ner på golvet.

Tom sjöng:
”Should auld acquaintance be forgot and never brought to mind
Should auld acquaintance be forgot for the sake of auld lang syne ”

***

2002 skrev jag för första gången en sån här sammanfattning . Sedan har jag fortsatt med det. I slutet på varje decembermånad har jag skrivit inlägg under epitet ”Toni Sammanfattar...”, och nu gör jag det alltså för tionde året i rad. Det här är den mer personliga sammanfattningen. I del 2 listar jag istället, skivor, filmer, osv.

2012 nu. Året då jag fick rota ner mig i Göteborg. Året då jag fortsatte arbeta med film. Året då det blev dyrare för mig att åka tåg. Året då jag blev äldre än min bror någonsin fick bli. Låt mig berätta om några minnesbilder från detta år.

***

”Vilket jävla sätt att börja året på”, gnydde jag i min sjukbädd. Jag ägnade halva janueri i sängen. Först på grund av ett ryggskott efter träningsfadäs. Sedan på grund av en efterföljande, tung, feber. Nu låg jag här igen och pendlade mellan självömkan och tristess. Tryckte i mig värktabletter och upprepande mantrat: ”Vilket jävla sätt att börja året på”.

Jag fick anledning att fortsätta min ramsa. Det skulle dröja till sena våren innan filmproduktionerna började sätta igång i Göteborg, och fram tills dess var det arbetslöshet som gällde. Jag var egentligen inte sysslolös. Filmfestivalen var som vanligt ett ljus i vintermörkret med sina filmer och sina fester. Jag deltog i arbetet med en mindre kortfilm, umgicks med vänner och tränade regelbundet. Tisdagsquizet på Sejdeln blev ett måste. Men jag behövde ett jobb, och oron över att gå utan var svår att skaka av sig. I samma veva var jag tvungen att börja söka efter en ny lägenhet. Vintermörkret tycktes aldrig ge vika.

En kväll på krogen satt jag och beklagade mig för min vän Judith. Jag sa:

”Jag har ingen aning om vad som händer med mitt liv! Var jag är på väg, var jag ska bo, vad jag ska göra. Jag trodde alltid att tjugofem skulle vara en dans på rosor. Att livet skulle vara som absolut bäst nu. Men vet du vad...”, drack en klunk öl som konstpaus, ”...att fylla tjugofem har varit en fet besvikelse.”

***

Det var skymning och jag korsade en fotbollsplan. Detta var en genväg som ledde mig till mina vänners lägenhet. Plötsligt såg jag ett rådjur ett tiotal meter framför mig. Det stod mitt i mellan två målstolpar. Rådjuret lyfte sitt huvud och tittade mot mig. Vi stod och tittade på varandra i ett par sekunder innan hen vände sig om och sprang sin väg.

***

Jag såg ut mot det Göteborg som låg utanför fönstret. Våren hade kommit till staden och jag njöt av utsikten. Jag satt uppe på ett produktionskontor och arbetade med castingen på en reklamfilm. Tja, saker verkade väl lösa sig till slut. Efter den här reklamfilmens slut skulle jag börja arbeta på en norsk fantasy. I takt med att blommorna på järntorget slog ut löste sig knutarna i min vardag. Livet var inte så tokigt. Jag väcktes ur mina funderingar av musik som strömmade från kontoret bredvid. Rösten som sjöng lät bekant, men jag kunde inte placera den. Men det lät bra. Riktigt bra.

Jag smög över till killarna som satt där, de som anställt mig för det här uppdraget. Det visade sig att de satt och gjorde de sista justeringarna till videon för Kents nya singel, ”999”. Då och där golvades jag över det jag fick höra och se. Jag tänkte på en kompis som är ett stort fan av Kent och som hade älskar att se detta. Det kändes som att sången kom vid exakt rätt tillfälle.

Jocke Berg sjöng:

”Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort”

***

Vi stod framför Cornelis Vreeswijks grav. Det låg en varm sommarbris i luften.

”Coolt”, sa min vän Erik, ”kolla på alla tomma glas folk lämnat kvar efter att de tagit ett järn med Cornelis.”

På morgonen när jag hoppat på tåget mot Stockholm hade jag inte haft en aning om var jag skulle sova den kommande natten, men efter några sms så hade det löst sig. Jag hade haft en tågbiljett och tyckt att det varit dumt att låta den gå till spillo.

Sommaren gick så fort. Plötsligt var jag mitt uppe i den. Jag fick jobb på en långfilm som hette ”Hotell”, projektet skulle vara hela sommaren och den tidiga hösten. I samma veva fick jag ett förstahandskontrakt på en fin lägenhet där jag skulle flytta in i början av oktober.

Vi sa hejdå till Cornelis, och rörde oss från mariakyrkan och promenerade ut genom söder. Plötsligt var det rätt gött att vara tjugofem.

***

Det finns egentligen ett minne som slår ut alla andra den sommaren. Eller kanske till och med det året. Det är det av mig, Amra, Gustav, Anna och Bruce Springsteen.

De där pianoackorden. Det tog några sekunder innan jag reagerade, men när de väl kom så vände jag mig mot de andra som för att förstå att det var sant. Vi stod i folkhavet på Ullevi. Gustav skrek, ”Det är den! Det är Backstreets!”. Efter de här timmarna av konsert var jag redan i upplösningstillstånd, och det var långt kvar tills det var slut. När vi suttit och köat i regnet utanför Ullevi och klunkat tetrapaksvin så hade jag sagt det: ”Får jag höra Backstreets så är min lycka total.”

Och det var den nu. Total. Den här andra kvällen av Bruce Springsteens segervrål på Ullevi skulle gå till historien som en av hans bästa. Den eurofori, de tårar och den dans vi fick uppleva dessa tre timmar och fyrtiofem minuter var makalös. Runt omkring mig hade jag de här älskvärda människorna till vänner. När vi tidigt på morgonen ramlade hem var vi fulla av liv, av natten och vad vi upplevt. När de andra fortsatte efterfesta slocknade jag på en madrass på mitt vardagsrumsgolv, utmattad och slutkörd.

***

Det blev höst. Jag fyllde tjugosex år och det blev dyrare att åka tåg. Det där nämnde jag ju i inledningen. Jag flyttade in i den där nya lägenheten. Jag började ett nytt jobb på ”Fjällbackamorden” och fick börja veckopendla till Tanumshede. Tidiga mornar och sena kvällar. Hade härliga arbetskamrater. Det var kallt och tyst på hotellrummet om nätterna. På helgerna sov jag, joggade eller gick på krogen. Det regnade ofta.

***

Det var en fredag i början av december och spårvagnstrafiken stod still i centrala Göteborg. Att ta sig över från fastlandet till Hisingen var en pärs, men jag lyckades klämma in mig på en överfull buss som gick till Hjalmar branting. Min plan var att ta mig till Rambergsvallen för att ta en simtur på vägen hem. Jag valde att promenera dit. Det var smällkallt, så man fick gå raskt för att hålla värmen uppe.

På vägen dit passerade jag en välbekant sidogata. Jag hade åkt förbi här dagligen med spårvagnen men aldrig passerat så här nära. Min bror hade bott här en period. Jag stannade upp och såg åt fönstret där hans forna lägenhet låg.

Plötsligt kunde jag framför mitt inre öga se oss komma ut genom porten bredvid. Det var sommar då, för kanske tio år sen. Om inte längre bak i tiden än så. Jag såg oss lunka förbi mig i korsningen i riktning mot en pizzeria som låg ett kvarter härifrån.

Kylan gjorde sig påmind och jag väcktes från mina dagdrömmar. Jag började gå igen, i motsatt riktning från det håll jag sett oss gå i mina minnesbilder. Det gjorde ingenting. Var jag än går så är han alltid med mig. Kort därpå nådde jag simhallen, bytte om och hoppade i bassängen. Jag simmade tills det kändes som att lungorna skulle spricka.

***

Nu.

Jag sitter i en vänthall på Arlanda och tittar på folk. Utanför fönstret faller snön. Jag är på väg hem till Göteborg efter att ha firat jul i Kalix. I min famn ligger anteckningsblocket där jag skriver den här texten. Jag ser på folkmassan i vänthallen: Stressade vuxna, skrikande barn, uttråkade pensionärer. Mitt anteckningsblock är nedkluddat av oläsliga kråkor som jag inte kan få fason på. Jag försöker hitta ett sätt att avsluta texten på. Bill Fay sjunger i mina hörlurar: ”Life is people...Life is people.”

Då slår det mig plötsligt. När jag skriver ser jag scenerna framför mig. Jag hör musiken och jag hör dofterna. Jag försöker hitta stycken med en röd tråd. Fram tills nu, när jag sitter i den här rastlösa och stimmiga vänthallen, så trodde jag att jag skrev om och kring låtarna i texten, att jag valde dessa ögonblick på grund av deras soundtrack. Men det är fel: jag har skrivit om människorna!

Vännerna, de tillfälliga bekanta eller de långvariga. Levande eller döda går de en match i mitt minne, de påverkar allt jag gjort eller gör. Bilderna kommer till mig...

...Första maj när jag, Isabell, Sandra och Jonas grillade på en balkong i solskenet...

...Andra långdagen då jag stod med Mackan i folkhavet och skrattade...

...En lunch på Solrosen med Björn, Dannie, Emil och Anna...

...Midsommar i Ash & Tuvas lilla stuga när vi kastade yxor...

...En kväll i Kalix med Ricke, Chrille och John då vi skålade för gamla och nya tiders skull...

...för att bara nämnda några. Jag önskar att jag kunde skriva om dem alla. Varenda en av dem förtjänar en roman. Tyvärr har jag inte möjlighet för det, tiden här i väntrummet håller på att ta slut i samma takt som sidorna i mitt anteckningsblock. Det får bli en annan gång. Ett annat år. Nu ropar de nämligen ut avgången och jag ska stiga ombord planet. Jag ska åka hem, fortsätta med mitt liv och göra 2013 till ett fantastiskt år. I mitt huvud ringer de där orden jag utbrast stående på den där pallen när året bara var timmar gammalt:

Festen är inte över än.

Gott nytt år.