Om idag.

Det är här jag borde gå och lägga  mig.

Men det är så klart just då jag inte kan motstå att sätta mig ner för att skriva detta. Några minuter innan midnatt sitter jag med trötta -alternativt allergiska- ögon som en förvuxen Alfons Åberg och viskar för mig själv ”jag ska bara -jag ska bara”.

Scenen är mitt vardagsrum, där en dämpat gult ljus kastar sig över mig där jag sitter vid laptopen och lyssnar på The National. Den dova sångrösten och de reverb-dränkta trummorna fyller mitt bröst med melankoli: Åh, jag gör mitt bästa för att leva upp till klyschan av den halvfinska man jag önskar att jag var.

”You said, I think I'm like Tennessee Williams
I wait for the click
I wait, but it doesn't kick in ”

Jag borde gå och lägga mig. Borsta tänderna så att jag orkar stiga upp i morgon och göra mig redo för att fira midsommar i Skövde. Mina vänner bor där, i ett torp i skogen. Det kommer bli en väldigt trevlig dag. Om jag lägger mig nu kanske jag hinner ta en joggingtur efter frukosten. Nu låter det som en bra idé, men jag känner mig själv väl. Det kommer inte att hända. Nu sitter jag här och nyser -uppenbarligen allergi- i halvdunklet och reciterar obegripliga The National-texter.

Den inlägg som jag här påbörjat har inte blivit som jag hade föreställt mig då jag satte mig ner vid datorn för fem minuter sedan. Jag hade tänkt skriva om den tjej jag såg -och förälskade mig i- från spårvagnsfönstret i dag....

Innan jag går vidare vill jag be om ursäkt för att jag inte kan skriva ett blogginlägg utan att berätta om hur jag åkt spårvagn.

...eller rättare sagt den känsla hon framkallade i mig. Jag berättade detta för mina vänner E- och A- när vi en timme senare satt nere vid kanalen inne i stan och njöt av solen och ljummen öl.

”Jag såg en tjej idag...”, började jag.

”Det är något primalt hos killar som bara måste kolla på tjejer som går förbi.”, sa E- ”Jag upptäckte det i dag då en tjej gick förbi. Alla blickar hos männen runtom liksom vreds mot henne i synk. Så jävla töntigt.” Han imiterade hur deras blickar gick nedifrån och upp och avslutades med en gillande nickning.

”Jag fattar vad du menar”, sa jag, ”men det här var inte så. Jag satt på vagnen och såg henne på andra sidan fönstret och bara... Det var nåt svalt över henne. Hennes hållning, hennes attityd.. Hon var vacker, men inte snygg, och hade kanske inte räknats som en klassisk skönhet. Men hon hade DET. Hon utstrålade att hon visste något, nåt som jag förmodligen inte hade en SUSNING över. Det var inte bara för att hon såg bra ut. Jag ser ju tjejer varje dag i sitt liv, det är ju inte som att man reagerar som en löpande hanhund för det, det är inte så. Hade hon klivit på spårvagnen och frågat mig om vi skulle gifta oss hade jag bara, 'Okej'. Jag hade inte varit kapabel till kritiskt tänkande i den stunden. Jag hade bara instinktivt varit helt övertygad om ...”

”Du hade tagit ur hörlurarna när hon kom fram och bara 'ursäkta vad sa du? Gifta mig med... Eh ja. Öh.'. Stammat och stirrat ner i backen”, flinade E-.

”Hon hade ju lika gärna kunna varit värsta svinet”, inflikade A-.

”Ja, det har du förmodligen rätt i”, var jag tvungen att hålla med om, ”det var inte som att jag trodde att det skulle hända. Men kan ni förstå vad jag menar? Borde jag söka hjälp?”

”Ja men kanske på grund av helt andra orsaker... Ska vi börja röra på oss? Bion börjar snart.”

Den svala typen. Det kanske bara var det som det handlade om, tänkte jag senare. Det är ju en klassisk, uttjatad och tröttsam klyscha. Att man dras till personer som verkar ointresserade. Jag var på en dejt för ett tag sen med ett väldigt trevlig tjej. Jättetrevlig. Jag kan inte säga något fel med henne överhuvudtaget. Men det fanns ingen spänning där, och kanske just därför. Efter alla dessa år då jag, precis som alla andra, växt upp med tanken om att vara unik, att inte falla i samma fällor som alla andra gör, så är det en smått irriterande insikt att inse att just så är fallet. När jag snubblar på härvan av mänskliga relationer så faller jag huvudstupa in i samma dåliga ursäkter som generationer av självupptagna män och kvinnor gjort innan mig. Jag såg nåt jag inte kunde få, och i samma sekund ville jag ha det. Det är inte bara Savela som gillar Den svala typen, är min slutsats. (Savela. Svala. Det låter snarlikt i alla fall.)

Se där. Några stycken och en snar timme senare sitter jag kvar vid lap-topen i detta halvdunkel. Det enda jag lyckats åstadkomma under denna tid är en cementerad insikt om att den där joggingturen imorgon bitti inte kommer bli av. (Det är inte hela sanningen, jag lyckades borsta mina tänder också.)

I alla fall. Jag får önska vem det nu är som läser detta, beroende på när ni läser detta, en god natt, en god morgon, en god midsommar eller bara en gott liv. Det är här jag går och lägger mig.