Bob Dylan blir 70 år gammal idag, den tjugofjärde maj. Det är många som väljer att hylla honom just nu. Fan om jag vore sämre. Det här, inser jag efter att ha skrapat ihop några av nedan följande stycken, är den mest personliga text jag någonsin publicerat.
Min fascination för Dylan är för de flesta nyktra, vanliga människor svår att förstå sig på. Jag tror inte att Dylan egentligen påverkat mitt liv, vilket många fanatiska fans ofta påstår, inte på det stora hela. Men han har funnits där i ungefär åtta år, och därför hans ord till viss del blivit mina. Dylan har mer än någon annan varit soundtracket till mitt liv och mina tankar. Vissa scener och ögonblick tycks lysa kraftigare än andra. Andra minns jag mest på måfå, för att de ligger nära till hands eller för att jag ser någon sorts komik i dem. Är det något jag plockat upp från Bobs sätt att berätta en historia är det att ni inte kan förvänta er en kronologisk resa. Det här är min ”Brownsville Girl”, en på tok för lång story om att försöka hitta ett sammanhang i något som kanske aldrig fanns där.
***
Sättet som ”Highway 61 Revisited” luktar. Omslaget är något sorts digipack, ett försök att få cd-omslaget att likna LP-versionen. Jag sitter i baksätet i min mors bil. Vad är jag? Sexton-sjutton? Jag har hämtat en beställning från CDON, det är sommar och varmt i bilen. Jag har köpt min första studioskiva med Dylan. Vi har stannat utanför ICA Hjärtat i Kalix. När jag öppnar konvolutet slår det upp en lukt av plast. På omslaget är Bob nästan framkallad i pastell, han ser stencool ut där han sitter ner och stirrar in i kameran. Det är något med hans blick. Den säger att han vet något som jag inte har en susning om. Jag är en tonåring i min hemstad.
Efter en viss ålder gjorde jag inget annat än att längta bort från Kalix. Staden var som en tvångströja som jag en dag växt in i. Som om jag en dag upptäckte: ”Fan vad trångt det var här då”. Jag var född i Göteborg, och jag visste att jag en dag skulle flytta tillbaka dit.
För dramaturgins skull vill jag tro att det var i samma sekund jag kom hem och tryckte ”play” och började spela skivan som den där frihetslängtan började. Att det inledande pistolskottet till trumslag som sparkar igång ”Like a rolling stone” var den där omvälvande upplevelsen som fick mig att omvärdera mitt liv. Givetvis var det inte så. Men när jag 2011, i ett litet rum i Göteborg, öppnar upp omslaget till ”Highway 61 Revisisted” luktar jag noggrant för att känna den där doften. Jodå, den finns där. Det är såhär en uppväxt luktar.
***
Bob gick av scenen, efter att ha plinkat de sista ackorden till ”All along the watchtower”. Det här var andra gången jag sett honom live. Globen tömdes snabbt på folk, och jag vände mig om till en tjej för att fråga vad hon tyckt. Vi hade gjort slut för en vecka sedan, men vi hade ju biljetterna och jag trodde väl någonstans att resan hit var en chans att lappa ihop det hela. Det var det ju förstås inte. Det hade varit en bra konsert, men den förra hade varit mycket bättre. Det tog länge innan jag vågade erkänna för mig själv att det inte varit en toppenspelning, på samma sätt som det tog mig länge att inse att vårat förhållande inte heller varit perfekt. Långt senare fick jag veta att hon inte alls gillat konserten. Hade jag vetat det då när vi trängde oss ut -från första raden på parkett fram till utgångarna- så hade jag kanske kommit över vårat uppbrott bra mycket tidigare. Dessutom snodde någon min halsduk. Det var surt, för det var en bra halsduk.
***
Jag har köpt Dylans skivor en efter en. Så att jag kan lyssna igenom dem grundligt, inte missa några detaljer. De fungerar nästan som fotoalbum. Jag kan återge vilka skivor jag köpt under vilka perioder och i vilken ordning. ”Blood on the tracks” var den tredje av studioskivorna jag köpte, precis innan jag började sista året på gymnasiet. (Jag åkte moped och nynnade på ”Tangled up in blue”). Sista sommaren i Kalix satt jag uppe om nätterna -det var för ljust för att sova- och lyssnade på ”Chimes of Freedom”. Jag satt och krökade med J- i hans källare och skrev på en elektrisk skrivmaskin till ”Highway 61 Revisited”. Det finns ett fotografi från Norrköping när jag öppnar embalaget till ”Modern Times”, när den var nysläppt. Det är i svartvit och jag ser ut som ett barn när jag biter mig i läppen. I Värmland inledde jag min tid med ”Slow Train Coming” och avslutade med ”Togheter trough life”. En sommar i Ystad kunde jag inte sluta lyssna på ”Planet Waves”. I Trollhättan städade jag upp resterna från ett fylleslag till tonerna av julskivan. När jag joggar genom skogarna i Hisingen lyssnar jag på 80-tals bluesen ”Groom's still waiting at the altar”.
***
Det var på ett internatrum i Värmland, en korridorsfest där endast de fastskruvade möblerna fick behålla sin plats. Dörren till mitt rum stod alltid uppe, så att folk kunde ramla in och ut som de ville. Dessutom för att jag skulle kunna terrorisera grannarna med min musik. Det är så jag funkar. Det var en flicka där, vi hade smusslat i några veckor nu, men var väl inte helt ”offentliga”. Folkhögskoleförhållanden fungerade så: Att bli offentlig var ett stort steg, även om alla redan förstått vad som pågick. Jag tog henne i handen och drog in henne på mitt rum. Det var ingen annan i rummet utom vi, bortsett från Dylan som på högsta volym gastade ”How does it feeeeeel?” i min stereo. Vi stod och lyssnade innan vi omfamnade varandra:
”Fan, det här är livet hörrdu. En bra tjej och världens bästa låt. Vilket ögonblick!”.
Hon skrattade, hon hade säkert aldrig hört den förr.
Över ett år senare stod jag och städade ut mitt internatrum. Endast det sista var kvar av moppandet och torkandet. Det var flyttstädning. Min tid på folkhögskolan var över. Det enda som fanns kvar i mitt rum var en packad kappsäck och en bärbar cd-spelare. Hon kom in på mitt rum och jag hoppade till av förvåning, hon som jag delat det där ögonblicket med. Vi var två människor som inte längre kände varandra. Vi hade sårat varandra för mycket, för länge och för väl. Jag stod där och städade och lyssnade på vad hon hade att säga.. Vad vi sa i det rummet minns jag inte idag. Det som jag däremot minns, med all tydlighet, är att vårat samtal hann utspela sig under tiden Bob Dylan sjöng, ur min lilla cd-spelare, ”If you ever go to Houston”.
***
Första gången jag hörde ”Visions of Johanna” var det som att någon sparkat in min dörr. Den berättade något om världen, men jag visste inte vad det var. Det var den akustiska versionen från ”Live 1966”. Jag satt på golvet till mitt pojkrum men kände mig ändå yr. Jag minns att farsan ropade att maten var klar ungefär samtidigt som låten tog slut.
***
En morgon i Budapest satt jag och såg solen gå upp med en amerikansk tjej som hette Dylan. Innan dess hade vi pratat hela natten, dansat lite emellanåt, och när vi kom tillbaka till vandrarhemmet gick vi upp till mitt rum och pratade i några timmar till. Hon ville starta en sorts ekologisk lanthandel i Kalifornien och hon tyckte uppenbarligen att jag var häftig för att jag jobbat på Greenpeace, var vegetarian och från Sverige. Vi pratade om böcker som inspirerat oss, och jag nämnde Bobs kryptiska självbiografi. Helt enkelt, vi tog oss igenom allt sånt där pretentiöst skitsnack som tågluffande ungdomar gör. Filmen ”Bara en natt” är ett bra exempel på det.
Tillslut blev klockan för mycket och när det var dags att lägga sig försökte hon krypa ner bredvid. ”Tyvärr, det går inte”, var jag tvungen att säga, ”jag har flickvän”. Vi skakade av oss den obekväma stämningen och gick ut och satte oss på balkongen istället. Just där fick vi se solen gå upp ("Well, if you wanna see the sun rise/ Honey, I know where”). Det var min sista natt i Budapest, och den hade just tagit slut.
***
När A- dog blev det tyst.
Jag gick omkring som ett ljudlöst spöke i en vecka där hemma. Jag som bearbetat större delen av mitt känsloliv genom musik, texter och rörliga bilden kunde nu inte ens tänka tanken på att fly in i ett täcke av toner. Ingenting förutom tystnad kunde illustrera vad jag kände.
Efter ungefär en vecka kände jag mig symboliskt redo. Jag sökte upp två låtar ur skivsamlingen som var de enda jag kunde tänka mig just då. Samma två låtar som (tillsammans med ZZ Tops ”Rough boy” jag hoppades att någon en dag väljer att spela på min begravning). Jag slog på min stereo och tryckte varsamt fram det första spåret. Jag satt i min gula fåtölj, under plåtlampan i pojkrummet, som så många gånger förr. Men den här gången var allt annorlunda.
Den första låten var Cornelis Vreeswijks ”Fredrik Åkares Morgonpsalm”. Jag visste att A- hade älskat Cornelis på samma sätt som mig. Den här sången var en begravning i sig, en poetisk gravskift. När de sista tonerna ebbade ut bytte jag skiva. Jag slog igång Bob Dylans ”Every grain of sand”. Det finns en textrad i den låten som ända sedan dess, trots hundratals lyssningar, aldrig misslyckats med att sända en ilning längst min ryggrad. Varje gång har jag tänkt på A-:
I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, other times it’s only me
***
I mina reflektioner över Bobs texter och musik har jag ofta tyckt synd om de kvinnor han porträtterat. De utelämnade texterna och beskrivningarna som kom långt före bloggåldern där han för evigt gjort sin fru Sara till allmängods genom ”Sad eyed lady of the lowlands”eller just ”Sara”. Jag har undrat hur det känns att vara den besjugna parten i skilsmässoalbum som ”Blood on the tracks” eller ”Time out of mind”. Däremot vill jag påstå att Dylans kvinnoporträtt -till skillnad från hundratals andra musiker/författare/skribenter/mig- är mångfacetterade. Kvinnor är varken horor eller madonnor i hans texter. Sångaren själv är ofta mer svekfull än han anklagar någon annan för att vara. Dylan kan se det vackra i det hemska, och det hemska i det vackra. Jag önskar själv att jag hade den förmågan.
***
”Vad gör jag här?” tänkte jag.
Jag satt nedhasad i soffa i ett fashionablare kvarter av Göteborg. Det var efterfest i ordets slöaste benämning. Klockan närmade sig fem på morgonen. Bredvid mig låg en flicka och halvsov. Några enstaka pratade i köket. I högtalarna pulserade ”Blonde on blonde”, ett av de stora mästerverken.
”Typiskt mig... Jag skulle ju åkt hem, jag hade ju festat klart. Jag hade sagt godnatt till grabbarna på krogen och satt och käkade en fallafel på gatuköket. Så fick jag det där sms:et av henne om att det var efterfest. Jag kollade inte ens upp hur jag skulle ta mig hem, nu får jag ju vänta in första spårvagnen vid sex. Varför gör jag alltid såhär? Jagar ögonblick som aldrig kommer. En vettig människa hade gett upp, men jag är den värsta sortens optimist. Den som kraschar rakt in i en bergvägg i tron om att en tunnel ska uppenbara sig i sista sekund.”
I samma sekund började ”Visions of Johanna”, den vackraste av alla sånger. Tjejen bredvid mig började sjunga med i en viskande ton. Det visade det sig att hon kunde varje ord av varje spår på ”Blonde on Blonde”.
***
Det är svårt att minnas scener från min tid i Trollhättan där Bobs musik spelade någon större sorts roll. Det var mest jazz, Springsteen och Drive-by Truckers där. Jag minns hur J- bodde på åttonde våningen i mitt studenthus och lyssnade på ”Born in Time” när jag besökte honom. Han satt med en elgitarr och jammade med i sången. Jag minns en efterfest med några filmarbetare då vi lyssnade på ”Lay, Lady, Lay”. En gång utanför Backstage minns jag att jag stötte på en snubbe som helt ur tomma luften påpekade att han var ”en Dylankille”, varefter vi reciterade sista versen från ”Mr. Tambourine Man”. Trollhättan var på sätt och vis som att hamna i Kalix igen, småstadsångesten var som en tryckande filt där. Man kan säga att året i den staden var som mitt personliga 1972, det tysta året i Dylans karriär. Mellan ”New Morning” och ”Planet Waves”.
***
Motorvägen ledde mig ut ur Skåne. Solen höll på att sjunka längst det platta landskapet. Jag befann mig på andra sidan landet från staden jag växt upp i. Jag hade lånat en väns bil och var på väg hem. De två senaste månaderna hade jag jobbat på en långfilm utanför Ystad, det var den tredje sommaren i rad jag uppehållit mig i den här delen av landet. Imorgon skulle jag börja arbetet med en kortfilm, några veckor efter det skulle jag flytta från Trollhättan till Göteborg. Det skulle bli en hektisk höst. Jag vred upp volymen på bilstereon, givetvis var Bob med mig idag också. Symboliskt nog sjöng han:
I’ve just reached a place
Where the willow don’t bend
There’s not much more to be said
It’s the top of the end
I’m going
I’m going
I’m gone
Jag var på väg att uppfylla två drömmar jag närt sedan tidiga tonåren. Jag var på god väg att få ena foten i filmbranschen, och jag vara bara dagar från att kalla mig Göteborgare. Jag tryckte gasen hårdare mot mattan, växlade upp och fortsatte vägen hem.
Många Dylanfans pratar ofta om att deras intresse påminner om att bygga pussel och fylla i tomma luckor. Det finns alltid nåt nytt att upptäcka. Som att man en dag skulle hitta en nyckel som gör att alla dörrar öppnas, som att man tillslut förstår...sanningen! Som att den råda tråden i ”Tangled up in blue” skulle avslöja alla hemligheter i ”Mississippi”.
Min teori är att min syn på livet varit likadan. Att om jag bara en dag levt tillräckligt länge och sett nog av livets galenskaper så kommer jag förstå allt. Att det kommer komma en aha-upplevelse som förklarar världen och allt jag upplevt i mitt liv. Jag har blivit förälskad och trott att det skulle lett mig närmare svaret. Jag har varit förkrossad och sorgfull, men inte blivit klokare av det. Jag har sökt svaret i vinylskivor och på vita duken, men jag har bara upptäckt andra människor som haft samma fråga.
Det kanske var Bob Dylan, denna 70-åriga man, som väckte frågan i mitt huvud. När jag blev genomborrad av blicken på skivomslaget till ”Highway 61 Revisited”, och tänkte att den visste något. Något jag var tvungen att ta reda på vad. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller purken över detta.
Jadu, Bob. Du skickade iväg mig på en resa som ännu inte tagit slut. Jag kommer fortsätta leta, i dina sångtexter och i ögonen på människorna jag möter. Någon där ute kanske vet svaret. Om inte, så bryr jag mig inte särskilt. Resan är målet, eller hur?
Tills vidare, Bob. Grattis på födelsedagen. Tack.
Strange how people who suffer together
have stronger connections than people who are most content
I don’t have any regrets,
they can talk about me plenty when I’m gone
