Bob Dylan, live i Stockholm 4/11 2011

Dylanspelningens andra sång är den enda jag hittat på bra kvalité på tuben. Inte något av kvällens bästa nummer, men en trevlig uppläsning av klassikern "To Ramona"


Det var den fjärde november 2011. Om jag förstått rätt så var det på datumet 50 år sedan Bob Dylan framförde sitt första gig inför en betalande publik. Ja, mycket har hunnit mellan dess och det att han nu stod på Globens scen. För några månader sedan, när Bob fyllde 70, skrev jag ett lång inlägg om vad hans musik betytt för mig och det blev lite av en förklädd självbiografi om de senaste tio åren av mitt liv. Jag kände mig så uttömd efter det inlägget att jag kände att jag funderade på att sluta skriva i den här bloggen. Men jag fortsatte ett kort tag därefter, och nu är det dags att skriva om gubben igen.

Det var min tredje konsert med Bob. Senast var 2007, även då i Globen. Jag skrev fylliga inlägg om de spelningarna, ni kan läsa dem här och här. Jag är rädd för att jag kommer bli lika långrandig här.

Jag kände mig inte lika elektrisk i kroppen den här gången. Det beror kanske på att jag varit med förut, det var inte en lika stor grej att se Bob live igen. Jag skulle kunna koncentrera mig mer på musiken den här gången, var min tanke. Kanske få höra några låtar jag inte hört förut. Eller så hade jag blivit äldre. Min nästan tonåriga besatthet hade kanske gett med sig med tiden. Vad vet jag.

Från min plats på tionde raden nere på golvet såg jag scenen väldigt väl. Tidigare gånger hade jag flankerats av olika vänner, den här gången hade jag bestämt mig för att gå själv. Jag ville -pretentiöst nog- få en ren upplevelse. Det satt en snubbe till höger om mig som jag började prata med. En göteborgare i ungefär min ålder. Det var något lakoniskt över hans tonfall. Men innebörden av hans ord var tyngre än så:
”Jag tror inte det går en dag av mitt liv utan att jag lyssnar på Dylan. Jag vet inte vad det är med hans musik... Jag är ledsen att säga det, men jag tror att det är nåt ångestdämpande över det. Nån sorts mental snuttefilt.”

Upplägget på konserten var att den delades med Mark Knofler. Så nästan på klockslaget halv åtta gick den gamla Dire Straits-frontmannen upp på scenen med sitt band... och ordet var ”gubbkoma”. Mark lät precis på scen som på skiva, bortsett att han mumlade mer än han sjöng. Musikaliskt var det polerat, perfekt, en enda uppvisning i skickliga musiker. Men det fanns inga risker. Inga utsvävningar, inget offrande eller någon hunger. Jag insåg plötsligt vad folk menade som föraktfullt pratar om gubbrock; det är det här som det hör framför sig. När Knofler spelade "Brothers in arms" sken jag upp. En låt jag verkligen älskar... En klassiker från Dire Straits-tiden, en mäktig berättelse som en tropisk kväll. Gitarren målar upp tavlor för mig om kvav luft och dimbeslöjade berg. Det var fint till en början, men sen kom gäspningarna över mig igen. Mark klev av scenen. Det var tyst på scenen en kvart.

Jag drack upp det sista av min öl när scenen släcktes. Figurer rörde sig upp på scenen och introduktionsrösten fyllde lokalen:

Ladies and gentlemen....

Den där elektriciteten jag nämnde... plötsligt var den där. Som när man vrider om tändningen i bilen. Scenljuset tändes och Dylan dundrade igång i ”Leopard Skin Phil-Box Hat”. Det var nåt med rösten, tänkte jag direkt. Visst, den blir grovkornigare för varje år som går. Men det var nåt annat. En glöd, en ilska, kanske just den där elektriciteten jag pratade om. Det var kanske där ifrån den kom. Dylan sjöng på ett sätt jag inte hört honom göra tidigare, han försökte hålla ut varje ton till bristningsgränsen.

Under de första fem låtarna höll han Mark Knofler som kompgitarrist, vilket i sig är lite av ett hån mot en artist så välkänd som Knofler. (Orsaken till att han bara var med de första låtarna, läste jag senare, var för att Mark var tvungen att jogga av scenen för att hinna med planet till nästa hotell och spelning!). Det var just i början som kontrasten mellan detta set och det vi sett bara en kvart tidigare slog mig.

Den sångare och frontman jag fick se på scenen var en man som trots sina sjuttio år fortsätter utforska sina låtar. Sedan jag sist såg Dylan har jag lyssnat mycket på jazzlegenden Miles Davis och det var tydligt för mig hur lika de var i sitt uttryck. Dylan bänder sina ord och sina strofer som om det varit trumpetsolon. Han letade efter melodier i melodierna, gick in i fraserna och sträckte ut dem.

Bob Dylan formar om sina låtar till den grad att det är svårt att känna igen dem från albumversionerna. Det är något han gjort ända sedan mitten av 60-talet. Ändå finns det en stor publik som fortfarande använder detta som ett glåpord: ”Man hör inte vilka låtar det är.” I mitt tycke är det en av anledningarna till att denna artist under så många år fortsatt vara så intressant. Han tar risker, och han är inte rädd för att misslyckas.

Han kunde tryggt och säkert tagit sig igenom låtarna som om de låtit decennium innan. Men då hade han inte varit en artist, då hade han varit ett museiföremål. En blek kopia av sig själv. Men en av orsakerna till att Bob Dylan har såpass många hängivna fans är för att de vet att han aldrig står still.

Bob verkade vara på gott humör. De gånger han stod ensam framme vid micken, utan gitarr, var de bästa. Då blev rörelseschemat större, rösten friare och gesterna generösare. Den tredje sången var den första höjdpunkten: ”Things have changed”. Nästan lika cool som originalet, en svävande historia om en man som fortfarande inte har nåt att förlora och som låtsas som om han inte bryr sig längre om det. Det låter som han befinner sig i en nedcabbad bil, med en hastighetsmätare som klättrar uppåt, på väg från stan. Midnattsrock.

Min enda stora besvikelse var av personlig art, att han spelade många låtar jag hört innan. ”Desalation row” och ”Summer Days” var kompetent framförda, men så mycket bättre 2005. ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder on the mountain” står som stenstoder i hans setlist, men särskilt spännande är de inte. Repriserna ”Tangled up in blue” och ”Make you feel my love” var dock välkomna, de var framförda med rätt glöd. Den sistnämnda har ju sedan sist blivit en världshit med Adele, och det går inte att undkomma vilken vackert skriven sång det är.

Men det var mot slutet som konsertens stora höjdpunkter kom. Den första av dem två: ”Forgetful heart”.

Jag har skrivit hela den här texten bara på grund av den sången och framförandet. Om resten av spelningen pendlade mellan bra och väldigt bra så var det här så mycket mer. ”Forgetful heart” låg på senaste skivan ”Togheter trough life” och var en låt som växte sig allt starkare med tiden. Nu var den avklädd, ackompanjerad av stråkar och en ensam akustisk gitarr. Globens hockeyhallskänsla försvann slutligen. Vi var i en annan tid, i ett universum som befolkades av döda irländska poeter. Bob ställde sig vid mikrofonen och höll tillbaka varje onödigt frustande. Sången framfördes rakt och naket.

”Forgetful heart” känns som ett spöke. Den bittra känslan av förlorad kärlek. Det är en man som sjunger i vargtimmen. Han försöker trycka ner åratal av ångest tillbaka i det hål det hör hemma. Men i natt går det inte, han sänker garden och accepterar sitt öde. I natt ser han monstret i vitögat. På albumversionen har jag alltid fått känslan av att han sjöng till sitt hjärta och förbannade det för att det återigen förälskat sig i en specifik kvinna. På scenen, denna kväll, kändes det som han försonades med faktumet att varje slag det någonsin slagit varit i onödan. I sångens fruktansvärda final sjunger han:

The door has closed forevermore
If indeed there ever was a door

Applåderna efter sången är åtminstone dubbelt så långa som för sångerna innan. Jag är omöjligt den enda som blivit berörd. Jag återvänder till verkligheten för några sången innan den andra höjdpunkten: ”Ballad of a thin man”.

Det har alltid varit en favorit bland Dylans sånger, en låt där hans teatraliska sida får fritt spelrum. Av alla de låtar han framförde ikväll kändes det som att det här var den där han behärskade scenutrymmet bäst. Återigen med händerna fria framför mikrofonen gör han ett framträdande i samma gränsland som Tom Waits eller Screamin' Jay Hawkins. Eller för den delen Vincent Price. Det var en sång som låg ovanligt nära originalversionen, med sina klånkande ackord. Det var tydligt att Bob trivdes med sina poser. Reverben var uppskruvad på max och han lekte med orden i vissa verser så att det nästan låt som om han sjung duett med sig själv. Jag har alltid älskat den mäktiga bryggan halvvägs in i sången, det var fint att få höra det med egna öron för en gångs skull.

Konserten avslutades -som alltid- med ”All along the watchtower” och ”Like a rolling stone”. Även om sistnämnda är världens bästa låt så kändes det något bortslarvad. Väldigt nära sitt original i alla fall. I vanliga fall brukar konserterna i Bobs värld vara slut där om han inte tycker att publiken förtjänat nåt extra, och tydligen hade vi det. Han sprang snabbt fram till basisten och bandledaren Tony Garnier och sa något, innan bandet slog i ”Blowin' in the wind”. Roligt nog var den totalt omformulerad till en vals, men fiol och en allsångsvänlig ”refräng”. Jag log mig igenom de minuter den pågick. På nåt sätt var det en av de största behållningarna konserten igenom.

Och vips, steg han av scenen. Ljusen i lokalen tändes. Jag vände mig om till den lakoniska göteborgaren till höger om mig, för att fråga honom hur det stod till med ångesten. Men även han hade försvunnit i tomma luften. Jag rätade på mig och gick ut ur lokalen. Jag insåg att jag för förmodligen sista gången sett Bob Dylan i livslevande form framför mig. Utanför arenan var luften klar och lätt, som efter en storm.