Det var några dagar in i september, hösten hade börjat komma krypande. Jag satt på spårvagnen och pratade med B- och D-, två fina vänner. Precis innan de hoppade av berättade jag om en film jag sett kvällen och nämnde en illa utförd produktplacering för Dunkin' Donuts. När de klivit av vände sig mannen i sätet framför mig mot mig.
"I heard you say something about dunkin' donuts."
Mannen talade med en bred amerikansk brytning. Han var rundlagd, kanske drag av latino och höll i ett fiskespö. Jag svarade honom att jag aldrig varit där.
"Oh, that's a shame dude. They are really something".
Han fortsatte berätta om hur han saknat donutkulturen i Sverige. Hur de saker som vi kallade munkar inte alls nådde upp till de nivåer som han eftersträvade. Han hade letat efter ett dunkin' donuts men fått reda på att det närmaste låg på en flygplats i Finland. Sverige saknade överhuvudtaget många av de snabbmatskedjor som gjorde livet till en ynnest att leva, enligt honom. KFC, Starbucks, Taco Bell. Det verkade inte finnas i hans värld att detta kunde vara en bra sak, att vår hälsa kanske mådde bra av att slippa fler stora amerikanska kedjor.
Jag slogs ganska fort av hans öppenhet. Att inleda diskussioner med vem som helst på vagnen är sådär självklart amerikanskt. Han hade självförtroende och värme på ett sätt som kanske inte var helt och hållet genuint, men absolut godhjärtat.
"So where are you from in the states?" frågade jag honom.
"Chicago. Ever been there?"
"No... I never been to USA at all. I'd like to."
"You should, bro."
Han berättade om hur mycket han älskade sitt hemland. Det var stort, det var fritt, det var galet. Du kunde åka till de norra staterna och uppleva en fantastisk vinter, berättade han, och en flygresa senare vara nere på en tropisk sandstrand. Han gillade Europa, och Sverige i synnerhet. Han hade bott här i fem år. Ingenting gick dock upp emot hans Amerika. Hur kom det sig att han bodde i Sverige, undrade jag.
"My wife!"
Såklart, svarade jag. Kärleken var det enda som kunde motivera en människa att välja bort något annat som betydde så mycket. Varje gång jag träffade någon som tycktes befinna sig på ett ställe där de inte hörde hemma, människor som stack ut från tapeten för att deras mönster var lodrätt när väggens ränder helt klar var vågrätta, så hade det att göra med en tjej eller en kille. Han hade träffat henne här i Sverige och blivit kvar. Det hade bara varit tänkt att han skulle bli här ett par månader, men plötsligt hade månaderna blivit år. Den cyniske skulle lätt kunna skratta åt denna välgödde amerikans förkärlek till snabbmat. Den hjärtlöse kunde fördöma hans hemland bara genom att rabbla statistik om landets ekonomi. Men man måste ha varit blind för att inse att han offrat det liv han älskat och växt upp i, för någonting mycket större.
"My wife. She's worth it."
Amerikanen lyfte sitt fiskespö. Han berättade att han var på väg till en plats under Göta älvbron där han brukade stå och dra upp fisk. Han var inte orolig för att den skulle vara förgiftad, han brukade kunna dra upp en hel del under en bra dag.
"I catch a lot... Sometimes too many"
Vi närmade stoppet där han skulle av och där jag skulle vidare. Han tittade ut genom fönstret och såg solen stå högt på himmelen.
"Autumn is coming", sa jag.
"Yeah. This is the last one of the sunny days", sa han. De orden hängde kvar i mitt huvud i flera timmar efteråt.
Innan han klev av sträckte han fram en kraftig näve:
"I'm Jeff."
1 comment:
Jag har läst den här texten tre gånger nu. Precis såna här texter ska du skriva mer av.
Starbucks är bra. KFC vägrar jag befatta mig med. Ikväll åker jag förbi Dunkin' Donuts för första gången, för din skull. Kaffe och munk, jadå.
Du är välkommen till USA, Toni. Jag har plats för dig. Det går att sälla sig till massorna och säga många negativa saker om det, men det är fortfarande "the land of hope and dreams".
Post a Comment