Bastudiskussion

Inne på lundbybadets bastu.

Jag sitter på i hörnet på den högsta laven och pustar ut efter dagens simpass. Det är ingen annan i bastun förutom jag, så jag vågar slänga lite ytterligare vatten på stenarna. Det fräser till i aggregatet och en våg av värme slår upp mot taket. För mig är en stund i bastun det närmaste jag kommer en religiös upplevelse. En frizon i vardagen där man, för att rätta sig till den norrländska klyscha, kan vara sig själv för en stund.

Tre snubbar kommer in i bastun. Eftersom jag inte har mina glasögon på mig så kan inte jag beskriva deras utseenden, för mig är de bara suddiga konturer. Men av det lilla jag ser, och det jag hör av deras röster, kan jag utläsa att de är mellan arton och tjugo. Vita medelklasskids. Hyfsat vältränade. Två av killarna sätter sig på laven högst upp och till mitt höger, en av dem på mellersta laven. Mina fördomar säger att de här killarna heter Erik, Johan och Mattias. För enkelhetens skull säger vi att så också är fallet. De är mitt uppe i en diskussion dem sinsemellan, de gör ingen större notis om mig som sitter och tiger i hörnet. Jag ska försöka återge deras dialog som jag minns den.

Erik: Har ni hört Darins nya? Den ”apan som liknar dig”. Så jävla kass den är.

Mattias: Vet jag inte vilken det är. Hur går den?

Johan är den av killarna som sitter på raden under sina vänner och som ständigt får vrida sig runt när han pratar med de andra. Han säger: Det är cover. Var med i Så mycket bättre.

Erik: Ser du på den skiten eller?

Johan: Näe. Teven var på så jag råka bara se det liksom.

Mattias: Vem har gjort originalet då?

Johan: En kille som heter Olle Ljungström.

Erik: En apa som heter Olle Ljungström, haha.

Mattias: Vem fan är han då?

Johan: Jamen han var la typ... 90-talets Darin.

(Här kväver jag ett skratt, gör om den till en hostning.)

Erik protesterar: Han kan väl inte varit 90-talets Darin. Det var ju Michael Jackson som var det. Darin kopierar ju allt Jackson gjort.

Johan står på sig: Olle Ljungström var väl det i Sverige. Michael Jackson var det ju i världen. Fattar du?

Mattias: Ja det finns ju typ en sån popartist alltid. För de som var unga på 80-talet var det väl Abba eller nåt.

Erik: Abba var väl stora både i Sverige och världen.

Mattias: Jaja va fan. Men du fattar vad jag menar. Som Johan (jag gissade rätt! han hette Johan på riktigt!) sa: Varje årtionde är liksom likadant, i dag lyssnar folk på Darin, och för tio år sen lyssna de på nån annan, och tio år innan på nån annan. Det är liksom samma sorts artist, bara att de låter annorlunda för vad som är inne då. Folk är alltid likadana, det kommer bara nya versioner av dem varje år.

Erik: Ingen som funnits har varit som mig i alla fall.

Johan: Tror du på det eller?

Erik: Lätt. Min mattelärare på gymnasiet sa det en gång. 'Du är änna enastående' sa han.

Mattias: Varför sa han så?

Erik: Han kom på mig när jag fuska på ett prov.

Johan: Amen han menade ju att du var... äh, skitsamma!

Erik: Skitsamma! Det är kass låt i alla fall.

Johan. Vilken då?

Erik: Apa-låten!

Mattias: Men hur går den då?

Erik: Jag kan ju fan inte sjunga... amen typ (nynnar) jag är lyxvarianten..

Mattias: Jaha, den ja. Den har jag hört. Den är ju okej.

Johan: Tycker inte den är så dålig heller.

Erik muttrar.

Kort därpå reser killarna på sig och går ut. Det blir tyst i bastun igen. Jag slänger på lite mer vatten på stenarna. Lite senare kommer jag ini omklädningsrummet. Jag låser upp mitt skåp och börjar klä på mig; Sätter på mig mina glasögon. Jag hör bakom mig hur Erik, Johan och Mattias står och snackar på andra sidan rummet och är på väg ut. Jag slänger en blick mot dem. Till min förvåning är samtliga tre killar i trettioårsåldern. De stegar ut i led genom dörren, inne i en ny hetlevrad diskussion. Jag sätter mig ner på en bänk och sätter en hand för pannan.

Toni Sammanfattar 2012, del 2

Den obligatoriska andra delen av det jag ödmjukt kallar för årskrönika. För tionde året i rad -och kanske sista.

I den första sammanfattar jag mitt personliga 2012, och i denna andra del sammanfattar jag det som hänt på ett ”kulturellt” basis. Om den första delen (Läs här) avslöjar min egocentrerade världsåskådning så berättar denna om min illa dolda nördighet.

Årets bästa låtar väljer jag att sammanfatta i denna spotifylista: Best of 2012

Se det som ett soundtrack för kommande text.

Årets bästa skivor:

Jag skäms nästan över att sätta två gubbar i toppen. Bägge fyllda över 70. Men kan jag göra något annat än kapitulera när legender bevisar varför de är just sådana.

1. Leonard Cohen – Old Ideas

Jag trodde Leonard Cohen var slut som skivartist. Den föregående ”Dear Heather” (2004) gjorde ingen glad. Att han vid 77 års ålder skulle släppa ett sånt mästerverk som ”Old Ideas” trodde jag aldrig. Sångerna pendlar från mörk blues till hymner. Tempot är lågt och rösten mörkare än någonsin. Men från detta osar det av livskunskap, poesi, kärlek, ångest, kåthet och humor. Albumets ”Amen” slår alla gånger sångarens mest kända sång - ”Hallelujah”.

2. Bob Dylan – Tempest

Bob Dylan Tack för att du fortsätter leverera. Blodet stänker på albumet, men även berättarglädjen. Ingen sång påminner om den andra, ändå känns den som en självklar helhet. Bortsett från träiga ”Tin Angel” så älskar jag skivans galenskap. Den toksvängiga rabiata ”Pay in blood” är lika urspårad som eposet till titellåt, vars 13 minuter återberättar klart mer än Titanics undergång. Jag skulle kunna skriva en avhandling om dett album. Låt mig göra det en annan gång.

3.First aid kit – The Lions Roar

Deras genombrott är välförtjänt...

4. Anna von Hausswolff – Ceremony

...medan denna nattsvarta pärla förstås inte är lika lättköpt för publiken. Ett album bestående av en kyrkorgel, handklapp och ångestvrål? Fantastiskt.

5. Thåström – Beväpna dig med vingar
Ojämnt. Men stundtals strålande.

6. Mando Diao – Infruset

7. ZZ Top – Texicali (EP)

8. Neil Young & Crazy Horse – Pyskadelic Pill

9. Bill Fay - Life is people

10. Tomas Andersson Wij – Romantiken

Bubblare: Bruce Springsteen – Wrecking Ball, Dr John ”Locked down”, Lee Fields & the expression – Faithfull man, Frida Hyvönen ”To the soul”, Michael Kiwanuka ”Home again”, The tallest man on the earth ”There's no leaving now”.

Årets bästa filmer:

Få filmer kändes självklara när jag skulle påta ihop denna lista. Jag kom att tänka på många bra filmer, men så bra att de var bland de bästa? Det som är tydligt är i alla fall vilket starkt år det varit för svensk film. Förutom de två jag listar nedan så är även ”Äta, sova, dö” , ”För dig naken” och ”Call girl” väl värda att nämnas. Resultatet blev i alla fall:

1. Palme

(Dokumentär av Kristina Lindström & Maud Nycander)
Som svensk medborgare är den här filmen oumbärlig. Kanske den viktigaste svenska filmen som gjorts på många, många år. Vår nutid belyses lika mycket som det förflutna i den här dokumentären om den mest tongivande svenska politikern under 1900-talet. Som film så är ”Palme” ständigt intressant, rolig, smart och sorglig. Den röda tråd som drabbar mig mest i filmen är hur de som står upp emot orättvisor och rasism ständigt möter ett hat som i många fall blir deras död. Men deras kamp är den viktigaste striden som kan kämpas.

2.Guilty

(Frankrike, regi Vincent Gareng)

Årets starkaste bioupplevelse. Tyvärr vet jag inte hur man gör för att se den igen här i Sverige. På Göteborgs filmfestival fick jag se denna oerhört drabbande film. Den helt sanna historien om en man som blir oskyldigt anklagad för det värsta av brott -våldtäkt på sina egna barn- och hans resa genom rättssystem och fängelse. Historien är så nattsvart, så otrolig och ämnet så skakande, att en svensk biodistribution i Sverige förmodligen är omöjlig. Jag gick som i en dimma när jag kom ut ur biografen.

3.Moonrise Kingdom.

(USA, regi Wes Andersson)

Årets charmigaste film. Wes Andersson kanske inte förvånar särskilt många längre, men det finns några scener i den här filmen som gör den förtjänt av en så hög listplacering. Bland annat scenen då filmens unga kärlekspar träffar varandra som rymlingar på ett fält, eller den då Bruce Willis och filmens huvudperson diskuterar kärlek i en husvagn.

4. Dom över död man.
(Sverige, regi Jan Troell)
Det finns all anledning att anklaga mig för att vara partisk. Jag arbetade på den här filmen och fick vara med om en fantastisk inspelning. Men jag är övertygad om att detta snarare gör att jag räds för att ge den en ännu högre placering. En fantastiskt vacker film om ett fascinerande livsöde. I skrivande stund har filmen precis gått upp på bio, och jag hoppas att alla som läser detta går och ser den. För mig är det här en ”Film”-film, den sortens film som gjorde mig förälskad i mediet, den sortens film som gör livet större.

5. Shame

(USA, regi Steve McQueen)

Michael Fassbender gör en enastående rollprestation i den här filmen om en sexmissbrukare. En film som varken dömer eller förmildrar.

Årets konserter:

Det finns ingen anledning att göra en lista. Det finns egentligen bara en konsert i år, en spelning, värd att nämna i år. Jag har sett en massa bra annat i år också, Leonard Cohen på gamla Ullevi var fantastiskt. Jonathan Richman på way out west var riktigt bra. Men allt detta tycks blekna i jämförelse med...

Bruce Springsteen. Ullevi. 28/7 2012.

Det finns inga ord för att beskriva för de tre timmar och fyrtiofem minuter jag upplevde den kvällen. Spelningen har kallats en av de bästa i Bruces karriär. Jag fick uppleva den absolut bästa konserten jag förmodligen någonsin kommer få ta del av. Jag använder så pass starka ord utan att tveka. Det var en masspsykos, en explosion. Det var intimt och vackert. Tårar rann i hyllningen till Clarence Clemmons. Knytnävar viftades i luften, jag skrek så att lungorna tog slut i ”Thunder Road”. Och den lycka jag kände när ”Backstreets” rev genom Göteborgsnatten var ofattbar.

Andra saker jag älskat i år:

Podcast: ”Värvet”.

Där Kristoffer Triumf levererar ständigt högintressanta intervjuer.

Bok: Hannes Råstam ”Fallet Thomas Quick”.

Ett otroligt reportage om en av Sveriges största rättskandaler. Mer spännande och drabbande än vilken deckare som helst.

Föreställning:

Det var roligt att se Ricky Gervais på scandinavium, men att han levererade till största del gammalt material tog ner upplevelsen lite. Därför vill jag gärna lyfta fram Filip och Fredriks ”Den försvunna staden” som jag fick tillfälle att se två gånger i år. Roligt, smart och lärorikt.

Toni Sammanfattar 2012, del 1

Året var bara timmar gammalt när jag stod på en pall i kollektivets vardagsrum och sjöng duett med Tom Waits. Nyårsfesten hade övergått till efterfest, och jag gjorde några desperata försök att hålla feststämningen vid liv. Tom Waits var inte närvarande på annat sätt än genom stereons högtalare, men det räckte nog för mig. Min vän Anton utbrast: ”Kom ner från pallen, vad gör du!”
”Nej, festen är inte slut än!”, påstod jag och trampade snett så att jag föll handlöst ner på golvet.

Tom sjöng:
”Should auld acquaintance be forgot and never brought to mind
Should auld acquaintance be forgot for the sake of auld lang syne ”

***

2002 skrev jag för första gången en sån här sammanfattning . Sedan har jag fortsatt med det. I slutet på varje decembermånad har jag skrivit inlägg under epitet ”Toni Sammanfattar...”, och nu gör jag det alltså för tionde året i rad. Det här är den mer personliga sammanfattningen. I del 2 listar jag istället, skivor, filmer, osv.

2012 nu. Året då jag fick rota ner mig i Göteborg. Året då jag fortsatte arbeta med film. Året då det blev dyrare för mig att åka tåg. Året då jag blev äldre än min bror någonsin fick bli. Låt mig berätta om några minnesbilder från detta år.

***

”Vilket jävla sätt att börja året på”, gnydde jag i min sjukbädd. Jag ägnade halva janueri i sängen. Först på grund av ett ryggskott efter träningsfadäs. Sedan på grund av en efterföljande, tung, feber. Nu låg jag här igen och pendlade mellan självömkan och tristess. Tryckte i mig värktabletter och upprepande mantrat: ”Vilket jävla sätt att börja året på”.

Jag fick anledning att fortsätta min ramsa. Det skulle dröja till sena våren innan filmproduktionerna började sätta igång i Göteborg, och fram tills dess var det arbetslöshet som gällde. Jag var egentligen inte sysslolös. Filmfestivalen var som vanligt ett ljus i vintermörkret med sina filmer och sina fester. Jag deltog i arbetet med en mindre kortfilm, umgicks med vänner och tränade regelbundet. Tisdagsquizet på Sejdeln blev ett måste. Men jag behövde ett jobb, och oron över att gå utan var svår att skaka av sig. I samma veva var jag tvungen att börja söka efter en ny lägenhet. Vintermörkret tycktes aldrig ge vika.

En kväll på krogen satt jag och beklagade mig för min vän Judith. Jag sa:

”Jag har ingen aning om vad som händer med mitt liv! Var jag är på väg, var jag ska bo, vad jag ska göra. Jag trodde alltid att tjugofem skulle vara en dans på rosor. Att livet skulle vara som absolut bäst nu. Men vet du vad...”, drack en klunk öl som konstpaus, ”...att fylla tjugofem har varit en fet besvikelse.”

***

Det var skymning och jag korsade en fotbollsplan. Detta var en genväg som ledde mig till mina vänners lägenhet. Plötsligt såg jag ett rådjur ett tiotal meter framför mig. Det stod mitt i mellan två målstolpar. Rådjuret lyfte sitt huvud och tittade mot mig. Vi stod och tittade på varandra i ett par sekunder innan hen vände sig om och sprang sin väg.

***

Jag såg ut mot det Göteborg som låg utanför fönstret. Våren hade kommit till staden och jag njöt av utsikten. Jag satt uppe på ett produktionskontor och arbetade med castingen på en reklamfilm. Tja, saker verkade väl lösa sig till slut. Efter den här reklamfilmens slut skulle jag börja arbeta på en norsk fantasy. I takt med att blommorna på järntorget slog ut löste sig knutarna i min vardag. Livet var inte så tokigt. Jag väcktes ur mina funderingar av musik som strömmade från kontoret bredvid. Rösten som sjöng lät bekant, men jag kunde inte placera den. Men det lät bra. Riktigt bra.

Jag smög över till killarna som satt där, de som anställt mig för det här uppdraget. Det visade sig att de satt och gjorde de sista justeringarna till videon för Kents nya singel, ”999”. Då och där golvades jag över det jag fick höra och se. Jag tänkte på en kompis som är ett stort fan av Kent och som hade älskar att se detta. Det kändes som att sången kom vid exakt rätt tillfälle.

Jocke Berg sjöng:

”Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort”

***

Vi stod framför Cornelis Vreeswijks grav. Det låg en varm sommarbris i luften.

”Coolt”, sa min vän Erik, ”kolla på alla tomma glas folk lämnat kvar efter att de tagit ett järn med Cornelis.”

På morgonen när jag hoppat på tåget mot Stockholm hade jag inte haft en aning om var jag skulle sova den kommande natten, men efter några sms så hade det löst sig. Jag hade haft en tågbiljett och tyckt att det varit dumt att låta den gå till spillo.

Sommaren gick så fort. Plötsligt var jag mitt uppe i den. Jag fick jobb på en långfilm som hette ”Hotell”, projektet skulle vara hela sommaren och den tidiga hösten. I samma veva fick jag ett förstahandskontrakt på en fin lägenhet där jag skulle flytta in i början av oktober.

Vi sa hejdå till Cornelis, och rörde oss från mariakyrkan och promenerade ut genom söder. Plötsligt var det rätt gött att vara tjugofem.

***

Det finns egentligen ett minne som slår ut alla andra den sommaren. Eller kanske till och med det året. Det är det av mig, Amra, Gustav, Anna och Bruce Springsteen.

De där pianoackorden. Det tog några sekunder innan jag reagerade, men när de väl kom så vände jag mig mot de andra som för att förstå att det var sant. Vi stod i folkhavet på Ullevi. Gustav skrek, ”Det är den! Det är Backstreets!”. Efter de här timmarna av konsert var jag redan i upplösningstillstånd, och det var långt kvar tills det var slut. När vi suttit och köat i regnet utanför Ullevi och klunkat tetrapaksvin så hade jag sagt det: ”Får jag höra Backstreets så är min lycka total.”

Och det var den nu. Total. Den här andra kvällen av Bruce Springsteens segervrål på Ullevi skulle gå till historien som en av hans bästa. Den eurofori, de tårar och den dans vi fick uppleva dessa tre timmar och fyrtiofem minuter var makalös. Runt omkring mig hade jag de här älskvärda människorna till vänner. När vi tidigt på morgonen ramlade hem var vi fulla av liv, av natten och vad vi upplevt. När de andra fortsatte efterfesta slocknade jag på en madrass på mitt vardagsrumsgolv, utmattad och slutkörd.

***

Det blev höst. Jag fyllde tjugosex år och det blev dyrare att åka tåg. Det där nämnde jag ju i inledningen. Jag flyttade in i den där nya lägenheten. Jag började ett nytt jobb på ”Fjällbackamorden” och fick börja veckopendla till Tanumshede. Tidiga mornar och sena kvällar. Hade härliga arbetskamrater. Det var kallt och tyst på hotellrummet om nätterna. På helgerna sov jag, joggade eller gick på krogen. Det regnade ofta.

***

Det var en fredag i början av december och spårvagnstrafiken stod still i centrala Göteborg. Att ta sig över från fastlandet till Hisingen var en pärs, men jag lyckades klämma in mig på en överfull buss som gick till Hjalmar branting. Min plan var att ta mig till Rambergsvallen för att ta en simtur på vägen hem. Jag valde att promenera dit. Det var smällkallt, så man fick gå raskt för att hålla värmen uppe.

På vägen dit passerade jag en välbekant sidogata. Jag hade åkt förbi här dagligen med spårvagnen men aldrig passerat så här nära. Min bror hade bott här en period. Jag stannade upp och såg åt fönstret där hans forna lägenhet låg.

Plötsligt kunde jag framför mitt inre öga se oss komma ut genom porten bredvid. Det var sommar då, för kanske tio år sen. Om inte längre bak i tiden än så. Jag såg oss lunka förbi mig i korsningen i riktning mot en pizzeria som låg ett kvarter härifrån.

Kylan gjorde sig påmind och jag väcktes från mina dagdrömmar. Jag började gå igen, i motsatt riktning från det håll jag sett oss gå i mina minnesbilder. Det gjorde ingenting. Var jag än går så är han alltid med mig. Kort därpå nådde jag simhallen, bytte om och hoppade i bassängen. Jag simmade tills det kändes som att lungorna skulle spricka.

***

Nu.

Jag sitter i en vänthall på Arlanda och tittar på folk. Utanför fönstret faller snön. Jag är på väg hem till Göteborg efter att ha firat jul i Kalix. I min famn ligger anteckningsblocket där jag skriver den här texten. Jag ser på folkmassan i vänthallen: Stressade vuxna, skrikande barn, uttråkade pensionärer. Mitt anteckningsblock är nedkluddat av oläsliga kråkor som jag inte kan få fason på. Jag försöker hitta ett sätt att avsluta texten på. Bill Fay sjunger i mina hörlurar: ”Life is people...Life is people.”

Då slår det mig plötsligt. När jag skriver ser jag scenerna framför mig. Jag hör musiken och jag hör dofterna. Jag försöker hitta stycken med en röd tråd. Fram tills nu, när jag sitter i den här rastlösa och stimmiga vänthallen, så trodde jag att jag skrev om och kring låtarna i texten, att jag valde dessa ögonblick på grund av deras soundtrack. Men det är fel: jag har skrivit om människorna!

Vännerna, de tillfälliga bekanta eller de långvariga. Levande eller döda går de en match i mitt minne, de påverkar allt jag gjort eller gör. Bilderna kommer till mig...

...Första maj när jag, Isabell, Sandra och Jonas grillade på en balkong i solskenet...

...Andra långdagen då jag stod med Mackan i folkhavet och skrattade...

...En lunch på Solrosen med Björn, Dannie, Emil och Anna...

...Midsommar i Ash & Tuvas lilla stuga när vi kastade yxor...

...En kväll i Kalix med Ricke, Chrille och John då vi skålade för gamla och nya tiders skull...

...för att bara nämnda några. Jag önskar att jag kunde skriva om dem alla. Varenda en av dem förtjänar en roman. Tyvärr har jag inte möjlighet för det, tiden här i väntrummet håller på att ta slut i samma takt som sidorna i mitt anteckningsblock. Det får bli en annan gång. Ett annat år. Nu ropar de nämligen ut avgången och jag ska stiga ombord planet. Jag ska åka hem, fortsätta med mitt liv och göra 2013 till ett fantastiskt år. I mitt huvud ringer de där orden jag utbrast stående på den där pallen när året bara var timmar gammalt:

Festen är inte över än.

Gott nytt år.

Sexans spårvagn: "Tycker du det är rättvist?"

Jag har funderat på att byta namn på den här bloggen till "Sagor från sexans spårvagn". För det senaste året, de få gånger jag överhuvudtaget skriver något i den här bloggen, så är det för det mesta spårvagnsrelaterade historier. Så är blir det även denna gång. Jag är passiv i den här historien, eller rättare sagt i den här monologen. Huvudpersonen är i stället en för mig okänd kvinna.

En kvinna, vid första anblick 30 och välvårdad. Vid en andra anblick 35, välklädd men med ett hårt liv bakom sig. Jag vet inte hur länge hon hade suttit på sätet på andra sidan mittgången, men plötsligt hörde jag hennes röst och hennes livshistoria vecklas ut framför mig. Jag vred på huvudet, en snabb blick mot hennes håll. Hon talade i en hands-free, hon bar på en dialekt från Göteborg. Jag hade mitt anteckningsblock med mig och kunde inte hålla mig från att tecka ner hennes ord i hemlighet. Från början förstod jag inte vem hon talade med, deras relation eller om vad. Men det var nåt med hennes ordmelodi, hennes sätt att upprepa fraser, som fångade mitt öra. Jag tror att jag lyckades fånga ett litet, men viktigt ögonblick i två människors liv.

"Tycker du det är rättvist?", frågar hon någon och tystnar en sekund.
"Tycker du det är rättvist", upprepar hon..
"Du lovade ju att du skulle göra det. Nu har du lämnat mig i skiten. 
...
Det här sker ju upprepade gånger. Nej, lägg inte på nu. Det här sker ju upprepade gånger men du tycks inte vilja se det. Lyssna på mig nu. Du kan åka hem om du vill, men jag tycker att vi ska diskutera om vi verkligen ska bo ihop.
...
Tråkig attityd du har asså.
Vadå tråkig, det fattar du väl själv. Du beter dig som om du inte har problem med det här.  Du har en attityd som om det inte vore nåt problem.
...
Ja, jag är förbannad. Det jag blir förbannad över är din nonchalanta stil. Du satte dig på den där puben utan att tänka på mig.
....
Han kanske inte har samma problem som du. Har du tänkt på det? Du har ett problem. Det har inte han. Så tänk lite. Tänk. Du får ju fan tacka nej till Henrik om han frågar dig om nåt sånt. Tänk. Du kan inte gå på puben sådär.
...
Då kanske du borde skaffa dig en annan kärr-ing om du ska vara så.
....
Men du sätter MIN nykterhet på spel också. Fattar du inte det. Så sluta upp med det där. Jag hör det på din röst. Det där nonchalanta, jag hör det i din röst. Du klarar ju inte av det här. Förstår du inte det, är det inte uppenbart för dig. Att vara så där nonchalant, det är inte att klara av det här. Fattar du inte det. Du riskerar min nykterhet också.
...
Efter allt vi har kämpat för. Och så den där nonchalansen.
...
Vad jag tycker du ska göra? Du har ett val, fattar du inte det. Sitter du kvar där så sitter du kvar där. Men då blir du fan sittandes där. Om du tycker att det här vi har, det här vi har kämpat för är värt nåt. Ja, då kommer du fan i mig hem. Jag kliver av vagnen nu och lägger på. Är du hemma när jag kommer fram då vet jag vad du tycker. Hör du det?
....
Ja är du inte hemma när jag kommer fram så...ja, då är det så. Jag lägger på nu. Jag lägger på nu. Hej."

Hon kliver av vagnen. Hållplatsen vid domkyrkan. Jag får en sista glimt av henne då hon står kvar på hållplatsen. Hennes ansikte är villrådigt. Det ser ut som om hon inte vet var hon ska. Men när vagnen börjar röra på sig drar hon sin kappa upp över öronen och börjar gå.

Så vände vinden

Svårt att tro att Helen Sjöholm eller Kleerup kommer överträffa sig själva efter detta musikalstycke.

Om idag.

Det är här jag borde gå och lägga  mig.

Men det är så klart just då jag inte kan motstå att sätta mig ner för att skriva detta. Några minuter innan midnatt sitter jag med trötta -alternativt allergiska- ögon som en förvuxen Alfons Åberg och viskar för mig själv ”jag ska bara -jag ska bara”.

Scenen är mitt vardagsrum, där en dämpat gult ljus kastar sig över mig där jag sitter vid laptopen och lyssnar på The National. Den dova sångrösten och de reverb-dränkta trummorna fyller mitt bröst med melankoli: Åh, jag gör mitt bästa för att leva upp till klyschan av den halvfinska man jag önskar att jag var.

”You said, I think I'm like Tennessee Williams
I wait for the click
I wait, but it doesn't kick in ”

Jag borde gå och lägga mig. Borsta tänderna så att jag orkar stiga upp i morgon och göra mig redo för att fira midsommar i Skövde. Mina vänner bor där, i ett torp i skogen. Det kommer bli en väldigt trevlig dag. Om jag lägger mig nu kanske jag hinner ta en joggingtur efter frukosten. Nu låter det som en bra idé, men jag känner mig själv väl. Det kommer inte att hända. Nu sitter jag här och nyser -uppenbarligen allergi- i halvdunklet och reciterar obegripliga The National-texter.

Den inlägg som jag här påbörjat har inte blivit som jag hade föreställt mig då jag satte mig ner vid datorn för fem minuter sedan. Jag hade tänkt skriva om den tjej jag såg -och förälskade mig i- från spårvagnsfönstret i dag....

Innan jag går vidare vill jag be om ursäkt för att jag inte kan skriva ett blogginlägg utan att berätta om hur jag åkt spårvagn.

...eller rättare sagt den känsla hon framkallade i mig. Jag berättade detta för mina vänner E- och A- när vi en timme senare satt nere vid kanalen inne i stan och njöt av solen och ljummen öl.

”Jag såg en tjej idag...”, började jag.

”Det är något primalt hos killar som bara måste kolla på tjejer som går förbi.”, sa E- ”Jag upptäckte det i dag då en tjej gick förbi. Alla blickar hos männen runtom liksom vreds mot henne i synk. Så jävla töntigt.” Han imiterade hur deras blickar gick nedifrån och upp och avslutades med en gillande nickning.

”Jag fattar vad du menar”, sa jag, ”men det här var inte så. Jag satt på vagnen och såg henne på andra sidan fönstret och bara... Det var nåt svalt över henne. Hennes hållning, hennes attityd.. Hon var vacker, men inte snygg, och hade kanske inte räknats som en klassisk skönhet. Men hon hade DET. Hon utstrålade att hon visste något, nåt som jag förmodligen inte hade en SUSNING över. Det var inte bara för att hon såg bra ut. Jag ser ju tjejer varje dag i sitt liv, det är ju inte som att man reagerar som en löpande hanhund för det, det är inte så. Hade hon klivit på spårvagnen och frågat mig om vi skulle gifta oss hade jag bara, 'Okej'. Jag hade inte varit kapabel till kritiskt tänkande i den stunden. Jag hade bara instinktivt varit helt övertygad om ...”

”Du hade tagit ur hörlurarna när hon kom fram och bara 'ursäkta vad sa du? Gifta mig med... Eh ja. Öh.'. Stammat och stirrat ner i backen”, flinade E-.

”Hon hade ju lika gärna kunna varit värsta svinet”, inflikade A-.

”Ja, det har du förmodligen rätt i”, var jag tvungen att hålla med om, ”det var inte som att jag trodde att det skulle hända. Men kan ni förstå vad jag menar? Borde jag söka hjälp?”

”Ja men kanske på grund av helt andra orsaker... Ska vi börja röra på oss? Bion börjar snart.”

Den svala typen. Det kanske bara var det som det handlade om, tänkte jag senare. Det är ju en klassisk, uttjatad och tröttsam klyscha. Att man dras till personer som verkar ointresserade. Jag var på en dejt för ett tag sen med ett väldigt trevlig tjej. Jättetrevlig. Jag kan inte säga något fel med henne överhuvudtaget. Men det fanns ingen spänning där, och kanske just därför. Efter alla dessa år då jag, precis som alla andra, växt upp med tanken om att vara unik, att inte falla i samma fällor som alla andra gör, så är det en smått irriterande insikt att inse att just så är fallet. När jag snubblar på härvan av mänskliga relationer så faller jag huvudstupa in i samma dåliga ursäkter som generationer av självupptagna män och kvinnor gjort innan mig. Jag såg nåt jag inte kunde få, och i samma sekund ville jag ha det. Det är inte bara Savela som gillar Den svala typen, är min slutsats. (Savela. Svala. Det låter snarlikt i alla fall.)

Se där. Några stycken och en snar timme senare sitter jag kvar vid lap-topen i detta halvdunkel. Det enda jag lyckats åstadkomma under denna tid är en cementerad insikt om att den där joggingturen imorgon bitti inte kommer bli av. (Det är inte hela sanningen, jag lyckades borsta mina tänder också.)

I alla fall. Jag får önska vem det nu är som läser detta, beroende på när ni läser detta, en god natt, en god morgon, en god midsommar eller bara en gott liv. Det är här jag går och lägger mig.

Återigen har jag tagit en lång paus från skrivandet. Men det finns ju för mycket att göra där ute. Håll er till godo med Bob tills vidare.

Installatören

Måndag.

Det ringer på dörren till vår lägenhet. Jag sitter vid datorn och äter frukost. Jag ställer undan min gröt och går till dörren för att öppna.

Där står en man i 40-års åldern, med en liten väska med verktyg hängande över axeln. Han är för prydligt klädd för att vara vaktmästare, är min första tanke.
”Ja hej, jag är från hyresvärden. Jag skulle installera den här i dag.” säger han och håller upp en liten låda med display.
”Ja visst ja, vi fick nåt brev om det... Det hade jag glömt bort...”, säger jag medan han kliver förbi mig in i hallen. Tänker en tanke att han kunde väntat till dess att jag bjöd in honom.

Han ställer sig vid ett hörn och börjar mäta upp avståndet till närmaste eluttag.
”Vad är det egentligen du ska installera?”, frågar jag.
”Det är den här som sagt”, säger han med ett tonfall av självklarhet.
”Okej. Men vad gör den?”
”Den mäter inomhustemperaturen”, mumlar han medan han börjar skruva fast den.
”Jaha. Varför då?”, säger jag och känner mig som en nyfiken 5-åring.
”För att... vi ska kunna kolla så att ni har rätt temperatur. Det är en... tjänst till våra hyresgäster.”
”Hm. Så den sänder information till er?”
”Sådär, nu var jag färdig”, säger han och sätter i el-sladden i uttaget. Han skyndar att samla ihop sina grejer och skyndar ut som om han hade bråttom. Lustigt, tänker jag.

***

Jag sticker ut huvudet i hallen när jag hör att ytterdörren öppnas. Det är min kollektivkompis A- som kommer hem. Vi snackar lite skit ett tag, jag berättar bland annat om snubben som kommit och installerat temperaturmätaren tidigare under dagen.
”Visst fan, det hade jag glömt”, säger A-.
Jag är på väg in till köket igen för att fortsätta med att laga min lunch när jag stannar till vid hallspegeln. Jag granskar min skäggväxt och mumlar för mig själv:
”Fan jag borde raka mig snart, jag börjar se ut som en terrorist.”

Över min axel ser jag i spegelbilden hur mätaren blinkar till i ett gult ljus.
”Vad konstigt, den blinkade.”
”Ja, jag såg det också”, säger A-. Vi tittar på mätaren. På displayen står det bara att det är 20 grader plus. Inget konstigt.
”Undrar varför den gjorde det.”, säger A-.
”Den kanske reagerade på när jag sa att jag såg ut som en terrorist” skämtar jag. I samma sekund blinkar den till igen. Jag och A- tar ett steg tillbaka och tittar på varandra.
”Terrorist.”, säger jag igen.
Blink.
Nu hoppar både jag och A- till.
”Terrorist”, säger A- för att pröva.
Blink.
”Shit, reagerar den verkligen på... terrorist?”, säger jag.
Inget blink den här gången. Jag säger ordet en gång till. Ingen reaktion nu heller.
”Hehe, ett tag var jag orolig”, säger A-.

***

Tisdag.

Om jag skyndar mig med dammsugningen så hinner jag sticka och simma innan quizet på Sejdeln, tänker jag. Jag vill ju inte bli sen till quizet, liksom. När jag är färdig med vardagsrummet rör jag mig in i hallen. Trots att det är den minsta ytan i lägenheten är det alltid den smutsigaste, speciellt nu på vårkanten då allt grus och all sand ofrånkomligen dras in. Jag behöver ett eluttag så jag kopplar ur temperaturmätaren och sticker i dammsugaren istället. Fortsätter städningen.

En halvtimme senare är jag färdig. Jag kastar ner mina simshorts och min handduk i ryggsäcken och ger mig ut genom dörren. När jag kommer ut i trapphuset möter jag mannen från igår, installatören, som är på väg upp för trapporna. Han nickar en hälsning.
”Hej hej-”
”Hur fungerar mätaren?”, frågar han abrupt.
”Jooo bara bra”, säger jag och kommer på att jag inte kopplade in den i väggen igen efter dammsugningen. Det behöver inte han veta, tänker jag och skyndar mig mot spårvagnen.

***

När jag kommer hem på kvällen är jag upprymd efter att jag och min kompis vunnit quizet. Segerölet gör att jag känner mig lite salongsberusad. När jag tar av mig skorna upptäcker jag att temperaturmätaren återigen är kopplad i väggen. Konstigt, tänker jag, jag trodde inte att nån av mina kollektivkompisar skulle hunnit hem före mig. Jag står i köket och gör en kvällsmacka när de båda kommer hem från att ha varit på bio.
”Tjena. Har ni varit hemma i eftermiddag?”
De båda skakar på huvudet.

***

Torsdag.

Så fort jag är ensam hemma och lyssnar på musik så släpper jag loss. Jag sjunger med i låtarna och spelar luftgitarr när tillfället bjuds. Det både ser ut och låter löjligt. Det gör så att matlagning och diskning tar dubbelt så lång tid som det borde göra. Men det är vad jag kallar livskvalité. För tillfället lyssnar jag på Kjell Höglund, en artist vars röstomfång passar mitt. Det går lätt att sjunga med i låtarna utan att mitt begränsade register ska få en utmaning. Jag lyssnar på en sång där han sjunger, smått ironiskt, om revolution och brustna politiska ideal. När jag passerar hallen tystnar jag och blir tittande på mätaren. Den blinkar som en discolampa. Medan de långa textsjoken i Höglunds sång nämner ord som ”militär” eller ”vänstersnubbe” så får det att displayen att avge ett gult ljus. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag rycker ut dess sladd ur väggen. Displayen släcks. Då, när musiken fortfarande rullar i bakgrunden, sjunger sångaren ”profeter och gudar”.

Den blinkar igen.

***

Lördag.

Jag tittar på listan jag håller i min hand. De senaste dagarna har jag testat olika ord på måfå för att se vilka som får mätaren att reagera. Jag har skrivit ner dem på en lista som omfattar ett tjugotal ord. Här är några av dem:

Krig.
Religion.
IPRED
Karl Marx.
Ekologisk mjölk
Josef Stalin.
Rondellhund.
Folkpartiet.
Barack Obama.
Glenn Hysén.

Jag tittar upp mot mätaren. Displayen är mörk. Jag testar några ord och namn. Den blinkar till och jag skriver ner ”rastaflätor”.

***

Måndag:

Jag stänger dörren till mitt rum och slår in ett telefonnummer på mobilen. Det går till hyresbolaget. Jag har vankat av och an i en timme för att lista ut hur jag ska lägga upp samtalet på bästa sätt. I samma sekund de svarar har jag glömt bort min strategi.

”Öh, hej”, säger jag och presenterar mig och min adress.
”Vad gäller saken”, säger tanten på andra sidan linjen.
”Jo, det här kommer låta lite konstigt. Men det är angående den här temperaturmätaren ni var och installerade för en vecka sedan. Det är nåt som inte riktigt, ehm, den beter sig lite-”
Tanten avbryter mig: ”Temperaturvadå?”
”Mätare. Mätaren, det var en kille här förra veckan från er och installerade en i vår hall. Den skulle skicka information till er om temperaturen i lägenheten.”
Det är tyst en sekund i luren: ”Nu förstår jag inte vad du pratar om. Vänta lite ska jag kolla lite med mina kollegor”
Tanten lämnar telefonen ett ögonblick. Jag tittar ut genom fönstret och känner förvirringen komma över mig. Det rasslar till i luren.
”Tyvärr”, säger hon, ”ingen här har hört talas om nån sån installation. Är du säker på att du har ringt rätt?”

Jag muttrar något och lägger på luren. Sedan tar jag en skruvmejsel, går ut i hallen och skruvar ner mätaren. Den sitter åt ordentligt, men efter en viss kamp får jag ner den. Sedan sätter jag manicken i en låda som jag gömmer långt in i garderoben.

***

Jag surfar runt på nätet och försöker hitta liknande historier som den jag upplevt de senaste dagarna. Inga träffar. Som vanligt slutar det med att jag istället skriver skit på facebook med vänner. Däremot börjar jag läsa en artikel på DN av ren nyfikenhet. Den heter ”Nätjättarna vill veta allt om dig”.

Den handlar bland annat om hur de stora nätföretagen – facebook, google, amazon och apple- har system som riktar direktreklam mot sina användare. Skriver någon till sin kompis att hen ska ha en fest, så kan det plötsligt dyka upp reklam om passande rödviner. Det står om hur exempelvis Twitter sålt vidare information om sina användare. ”Nätgiganterna utvecklar allt fler sätt att ta sig in i människornas hjärnor via deras sociala relationer. Vad tänker folk på? Vad vill de betala för? Vad kommer folk att vilja ha om en timme?”.

Det är en intressant artikel, men jag tycker det verkar lite överdrivet. Nästan som om artikelförfattaren är paranoid. Allt det där pratet om övervakning på nätet blir lätt så konspiratoriskt ibland. Jag klickar bort artikeln och börjar snart tänka på nåt annat.

***

Tisdag

Fan! Jag kommer bli försenad till quizet, tänker jag, och slänger i mig det sista av middagen. Jag tittar på klockan igen, om jag skyndar mig kanske jag hinner. Då hör jag ljudet av dörrklockan. Jag dumpar tallriken i diskhon och skyndar för att öppna dörren. Där står mannen från förra veckan. Installatören.

Vi står båda tysta en stund och ser varandra i ögonen. Han flyttar blicken och ser över axeln på mig mot hörnet där mätaren satt tidigare.
”Jag ser att du tagit ner mätaren.”, säger han.
”Ehm. Ja. Vi... hade lite problem med den”.
”Jag förstår.”, säger han och rycker på axlarna. Han hostar till och sedan fortsätter han:
”Jo, vi har märkt att vi haft lite svårt med sändningen från våra mätare här i området så jag samlar ihop dem för kalibrering och så återvänder jag med den när vi fixat den. Men det kan dröja ett tag.”
”Okej...”

Jag stänger ytterdörren och går in på mitt rum där jag gräver fram lådan den ligger i ur garderoben. Återvänder till hallen och öppnar dörren. Han står kvar där i trapphuset. Jag sträcker över lådan långsamt och han tar emot den, men jag släpper inte taget. Vi står i några sekunder och håller i varsin ände av lådan. Han hostar till och jag lyfter min blick och ser in i hans spända ansikte. På ren automatik släpper jag taget.
”Tack så mycket, ha en bra dag”, säger han och vänder på klacken. När han hunnit några trappor ner hör jag hur han börjar vissla. Jag stänger dörren bakom mig.

Barnvagnen

Februrari, 2012:

Snön hade försvunnit, men det var fortfarande kyligt i luften. Jag gick med raska steg för att få upp värmen, svängde med armarna för att mjuka upp musklerna inför joggingturen. Jag vek upp min huva över huvudet och drog åt snörena i resåren så att den slöt sig tätt runt mitt ansikte. Det värmde något. De veckor då de legat snö på backen hade jag inte varit ute och sprungit i skogen så jag såg fram emot att få komma ut där igen. Plusgraderna må ha varit få, och himlen må ha gott i windows 98-grått, men backen var bar.

Jag gick upp för den lilla asfalterade stigen som ledde upp mot den parkeringsplats där motionsspåret tar vid. På min vänstra sida skymtade jag någonting som rörde sig i ögonvrån och jag vred blicken dit. Där står det en byggnad i tegel, jag tror att det är nåt sorts föreningshus till den närliggande idrottsklubben. Då såg jag vad det var som kom rullande. En barnvagn.

I en halv sekund stod jag still och bara registrerade det. Hade jag haft ett ögonblick extra att reflektera över detta hade mina tankar förmodligen gått till den berömda scenen i pansarkryssaren Potemkin: Det var en barnvagn som kom åkandes ner från huset och mot den slänt som tog vid och mynnade ut i ett dike. På något instinktivt sätt gjorde jag en spurt och kutade mot den rullande vagnen. Jag befann mig bara ett tiotal meter från vagnen, men risken var stor att jag inte skulle hinna fram i tid.

Det är lustigt hur sällan man i dagens samhälle aldrig utnyttjar sin kropps kapacitet, såvida det inte är i idrottssammanhang. Det skulle i så fall vara att springa efter en spårvagn på sin höjd. Det här var inget jag reflekterade över de korta sekunder det tog för att nå fram till barnvagnen, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sprang som jag brann. I sista sekund innan vagnen skulle nå diket och ofrånkomligen tippa över kom jag fram och fick tag i handtaget.

Då, när jag plötsligt stannat upp, blev jag stående och tittade in i själva vagnen. Den var givetvis tom. Jag såg mig om. Ingen hade sett mig, och jag tittade upp mot huset. Det stod en till barnvagn uppe vid husväggen, och min slutledningsförmåga sa att den stått parkerad bredvid och på nåt sätt kommit i rullning. Barnet och dess förälder var förmodligen inne i värmen. Plötsligt kände jag mig otroligt töntig. Mitt adrenalin pumpade efter den korta stund då jag inbillat mig att jag kastat mig huvudstupa in i en heroisk bedrift. Men om någon plötsligt skulle titta ut genom ett fönster eller gå förbi skulle de bara se en suspekt lirare i hoodie som stod och höll i en barnvagn.

Jag puttade barnvagnen upp för slänten och in mot huset. En kort sekund funderade jag på att ringa på dörren och säga att...ja, vad skulle jag säga? ”Hej, parkera din barnvagn bättre nästa gång.” Vem som än skulle ha öppnat skulle bara tagit mig för en väldigt konstig person. Vilket å andra sidan inte är långt ifrån sanningen... I alla fall, jag ställde barnvagnen mot väggen och smög därifrån. Min stora skräck var att någon inne i huset skulle kika ut genom fönstret vid det tillfället, se mig vid barnvagnen och hur jag sprang därifrån. Folk har ringt polisen för mindre. Av någon anledning kände jag mig väldigt bortgjord. Så fort jag hunnit en bit bort började jag öka farten igen och gav mig ut på själva joggingturen. Jag satte i mina hörlurar i öronen, tryckte igång lite musik och drog huvan ännu tätare runt mitt ansikte.

Reprisdags

Om ni tidigare besökt den här bloggen upptäcker ni kanske att jag har bytt design. Jag vet inte riktigt hur det gick till, två knapptryck och sen blev plötsligt texten lite mer lättläslig. Designmässigt alltså. Stilistiskt finns det nog inte mycket att göra åt.

Den nya designen bar i alla fall med sig att det blev enklare att bläddra i gamla tiders inlägg. Vilket för mig blev lite nostalgiskt, då jag plötsligt kunde läsa gamla dagboksanteckningar och minnas tider som flytt. Det jag också blev smärtsam medveten om var hur otroligt mycket tid jag lagt ner på att skriva saker som i princip ingen har läst. Visst, jag skriver -som det heter- mest för mig själv som en sorts litterär gympa för att hålla huvudet igång. Men istället för att skriva en ny mastig text så leker jag Minnenas Television och kör några repriser från händelserika perioder. Det kan det ändå vara värt.

***

Från Augusti 2007:
Om hur jag flyttade från Norrköping till Molkom. Det kom efter en lång period då jag skrivit lite för personliga krönikor om min vardag och det blev den sista texten i den stilen på ett väldigt bra tag. Därav den dramatiska titeln "Det sista kapitlet". I dag skäms jag lite över mina lite väl yviga gester, men kan väl åtminstone känna att jag blivit klokare med åren.
http://kamratsavela.blogspot.com/2007/08/det-sista-kapitlet.html


Från Juli 2009:
Två år senare slutade jag Molkom och visste inte var jag skulle ta vägen, så jag åkte till Skåne. Den här texten skildrar en sommar som jag ofta återvänder till i tanken. Den var fördjävlig och förvirrande. Men också helt fantastisk.
"A-changing times: En avhandling om dåtid, framtid och sommaren 2009"
http://kamratsavela.blogspot.com/2009/07/changing-times-en-avhandlinghttp://www.blogger.com/img/blank.gif-om.html


Från sommaren 2010:
Min tid i Trollhättan var inte särskilt rockig, men den här texten satte fingret på en av mina största neuroser, min beslutsångest:
"Mixed Up Confusion: En avhandling om min beslutsångest"
http://kamratsavela.blogspot.com/2010/06/mixed-up-confusion-en-avhandling-om-min_09.html

Senare den sommaren återvände jag till Skåne, för en långfilmsinspelning. Det är om inte annat en röd tråd från tidigare texter:
"Scener från K-: Den tredje sommaren"
http://kamratsavela.blogspot.com/2010/09/scener-fran-k-den-tredje-sommaren-i.html


Från April 2011:
För snart ett år sedan skrev jag det som jag trodde skulle bli bloggens sista inlägg. Jag hade fel som så många gånger förr. Det blev en mastig text om Bob Dylan och mitt liv. Kanske det mest personligt utelämnade jag skrivit. Många scener och teman från länkade inlägg ovan återvänder, men även saker jag aldrig berättat förr. Jag vet inte vad jag tycker om det, men det var nåt inom mig som kände att jag behövde skriva det.
"Tangled up in blue: Ett telegram på födelsedagen"
http://kamratsavela.blogspot.com/2011/05/tangled-up-in-blue-ett-telegram-pa.html


Från November 2011:
En historia där jag själv bara är en biroll. För att avsluta det här med en lite komisk touch. Ni får själv bedöma sanningshalten i den:
"Erik och Jörgen"
http://kamratsavela.blogspot.com/2011/11/5-erik-jorgen.html