Bamsevintern

Det är lustigt det där med kreativitet. De senaste veckorna har varit ganska händelselösa, men mycket dötid som bara passerat. Man skulle ju kunna tro att jag hade haft tid till att pyssla med manusidéer och noveller hur mycket som helst. Men nej, så har det inte blivit. Under december dock, då jag höll på att begravas i arbete med den filminspelning jag var med och arbetade på, så brukade jag vissa dagar ägna mig åt en liten hobby. När jag kom hem från inspelning och inte var så trött att jag somnade på studs, så brukade jag sätta mig ner och skriva ner lite historier som poppat upp i mitt huvud. En av dessa var en historia jag nångång dragit i fyllan. Den handlade om hur jag och min polare C- hamnat i en livsfarlig situation med några arga brunbjörnar. (Varje ord var sant.)

Jag hade planerat att bara skissa ner historien och låta den bli som mest ett A4. Några timmar och omskrivningar senare var den fem sidor lång... Jag kan aldrig begränsa mig. Det var den enda historien jag gjorde färdigt. Nu har den legat på hårddisken ett tag. Det brukar ju bli så, att man mest skriver för byrålådan. "Vad fan", tänkte jag dock tidigare idag. Jag kan ju lika gärna publicera den här på bloggen. Blir förvånad om någon orkar läsa igenom hela eländet.

Äh! Det finns säkert någon niondeklassare som laddar ner eländet, skriver dit sitt eget namn och lämnar in den som uppsats. Han kanske får ett G+. I sådana fall har man gjort nån nytta!

Klicka här för att ladda ner / läsa "Bamsevintern"

Ett utdrag ur texten:

"......Jag såg hur Chrille sprang mot en gran och med ett imponerande skutt, förmodligen gödd av viljan att överleva, började klättra upp för det väldiga trädet. Jag följde efter honom. Även om det var ett par år sen jag klättrat i träd så lyckades min fjortonåriga kropp transportera sig kvick uppför trädet. När vi kommit fyra, fem meter upp i granen så stannade vi upp. Vi såg hur björnarna stannat vid det och lyfte sina huvuden mot oss. Nu såg vi dessa enorma varelsers fulla storlek. En hänsynslös syn. De ställde sig på sina bakben och det där förbannade vrålet kom nu från dem båda. Då hände det som inte fick hända. Trädet svajade till när det ena djuret började klättra.

Nu var våra dagar räknade. Jag och Chrille såg på varandra och insåg att döden var oss bokstavligen i hälarna. Då slogs jag av en idé. En vansinnig och omöjlig sådan. Men den kanske var den enda vi hade.
”Chrille. Jag har en plan.”
Sekunder senare, när jag berättat om den, skred vi till verket. Det fanns ingen tid för att tveka.
”1...2...3...NU!”

På kommandot utförde vi vår dödsföraktande manöver. Vi kastade oss ut från trädet och ner mot de två bestarna. Med en osannolik tur lyckades vi med vad vi föresatt oss. Jag landade mitt på den ena björnens rygg och slog hastigt mina armar kring dess hals. I ögonvrån såg jag att Chrille gjorde detsamma på björnen till höger om mig. Djuren reagerade instinktivt och försökte kasta av oss. Fruktlösa försök. Björnen som jag hängde på kände inte till att jag förra sommaren vunnit det inofficiella distriktsmästerskapet i ”Epa Rodeo”. En populär sportgren i dessa krokar, som går ut på att hålla fast sig på taket till en epa-traktor, trots förarens försök till motsatsen......."

Den som har guldet regerar

Det är lördagnatt och mina tankar kretsar kring världsläget. Hur pretentiöst är inte det? Orkar ni med att höra på vad jag har att säga?

---

200 000 människor har dött på Haiti. Det är ofattbart. En enorm katastrof. Jag har svårt att ta in detta när jag ser bilderna på nyheterna. Högar av döda människor på gatorna. Lik som grävs fram ur rasmassorna. Hade något liknande skett i min del av världen, i min närhet, skulle livet för alltid varit förändrat. Jag har upplevt min beskärda del av helveten här på jorden, jag vet vad det innebär att få någon hänsynslöst ryckt ur mitt liv. Men det här som skett på andra sidan jordklotet, det är nåt helt annat. Mina 50 kronor i månaden till Läkare utan gränser känns plötsligt än mer futtiga.

----

Lyssnar på P1 av nån anledning; Ett radioprogram om bland annat upphovsrätt. Visste ni att skivbolaget AOL Warner äger rättigheterna till b la "Bä bä vita lamm" och "Happy birthday". Det vill säga, använder du någon av dessa sånger i en film så kan du bli skadeståndsskyldig. AOL Warner har alltså köpt till sig den rättigheten. Jag kommer att tänka på några rader av Bob Dylan:

"Well, we live by the Golden Rule
Whoever got the gold, rules"

---

Det är väl ingen nyhet att påven representerar mycket av det som är fel här i världen. Nu senast så hade Vatikanen uttalat sig emot Avatar, James Camerons storfilm. Påven gick ut och varnade för att folk tagit åt sig det ekologiska budskapet i filmen. Jag citerar artikeln i aftonbladet:

-Den flörtar på ett fiffigt sätt med alla falska doktriner som har gjort ekologi till millenniets religion. Naturen är inte längre en skapelse att försvara utan en gudomlighet att tillbedja.

Vatikanstatens talesman Federico Lombardi menar att kritiken avspeglar påvens syn på att det är farligt att se naturen på ett gudomligt sätt.

Benedict XVI pratar ofta om vikten att skydda naturen, men samtidigt varnar han för att för att göra människan jämställd med andra levande varelser, skriver AP.

Trots min bakgrund som trädkramare så börjar inte jag varje dag med att be till en buske. Men jag skulle hellre göra det än att lyda en religion som förespråkar förtryck mot kvinnor och homosexuella. Jag har lärt känna många sköna religiösa människor, så jag vill inte dra alla över en kam. Men oavsett om man gillar den där filmen i 3D vars budskap är att rädda regnskogen eller inte, så anser jag att det är tjänstefel mot planetens alla innevånare att inte göra allt man kan för att hejda den destruktiva skövlingen av våra naturresurser.

---

Inget jag skriver i min blogg kommer få någon att ändra sig. Inget som inte är aktiva handlingar kommer nånsin påverka min omvärld i rätt riktning. Jag bara tänker högt. Nu har jag tänkt färdigt för i natt.

Bajs och sex

Komikerduon Anders & Måns är på torsdag tillbaka med en ny serie. I de här två promoklippen skämtar de om bajs och sex. Fast inte samtidigt då. Det lovar gott.

Toni vill inte göra en Rod

Vet ni vad som är en av de största farorna är med att bli äldre? Vet ni vad jag är livrädd för råka ut för i och med att jag går in i 2010?

Jo: Att göra "en Rod Stewart". Det kanske inte är ett vida spritt uttryck, så jag ska ta och förklara vad jag menar.

På 60- och 70-talet så var Rod Stewart "Rod the Mod". Beviset ser ni i klippet ovanför. Han var en av världens kanske coolaste personer. Han gjorde grym rock'n'roll och kunde sjunga gamla soulklassiker så att rösten brann. Rösten! Den var magnifik. Han varvade sin lysande solokarriär med att vara frontman i legendariska The Faces. Få har sjungit Bob Dylans sånger lika bra som Rod Stewart. Sedan hände något. Detta något kan kallas för 80-talet. Det började redan 1978 med "Do Ya Think I'm Sexy", sedan fortsatte det. Rocken byttes ut mot disco. Roddan blev pengakåt och började producera värdelös smörja. Rösten gick sönder och blev en parodi på sig själv. I dag sjunger han smöriga ballader och låter som en dålig karaokeartist när han sjunger sitt gamla material.

Det, mina vänner, är att göra en "Rod Stewart". Att sälja ut sig själv. Att glömma bort vem man är och bli något som är förmodligen bekvämare, men som tillför NADA till omvärlden.

Tänk om mitt 10-tal skulle bli som Roddans 80-tal? Tänk om jag försakar alla mina drömmar och förhoppningar? Hur gör man för att inte växa upp och bli nån som tar den lätta vägen? Ska man ta ett krummelurpiller som Pippi Långstrump för att inte bli stor? Eller gör man bara sitt bästa för att påminna själv i varje aktiv val man gör att ta den rätta vägen, och inte den lätta. Det låter lite jobbigt faktiskt. Jag måste nog klura på detta.

Toni sammanfattar 2009

Det finns fler traditioner värda namnet i det här landet än att se Kalle Anka på julafton och att bli dretfull på nyårsafton. För att nämna två exempel.

En av dem, som jag misstänker inte uppmärksammas särskilt mycket av någon annan än undertecknad, är att jag vid nyårskiftet skriver en text som jag kallar "Toni Sammanfattar 200..nånting". Detta har jag gjort sedan 2003, då jag alltså bara var sexton år gammal. Sedan 2005 har jag publicerat denna sammanfattning här på bloggen.

Det är ju lite av en trend just nu att folk inte bara försöker pränta ner deras djupsinniga tankar om 2009. Nej, eftersom det är dags för ett nytt årtionde så ska ju alla förståsigpåare komma med fantastiska insikter om 00-talet. Jag väljer att bara nämnde det i marginalen.

2009 alltså. Det har varit ett dramatiskt år. Myckar har hunnit hända och förändrats. Jag själv, till exempel. Så här skrev jag i förra årets sammanfattning:

Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.

Året började i Helsingborg. På en bänk med J- och M- i centrum av staden såg vi nyårsraketerna gå i skyn. Gatorna var rökfyllda. "Fan grabbar", minns jag att jag sa, "det här kommer bli ett bra år". Sedan åkte jag tillbaka till Molkom Folkhögskola för min sista termin.

Början av terminen blev rätt sunkig. Minst sagt. Var med om lite tråkiga grejer med tråkiga människor. Januari var en tuff månad. Sånt som händer.


Sedan kickade en fin vår igång. Det var slutet på min tid på Molkoms Folkhögskola. Den här våren försvann åt ett projekt som jag snurrade in mig fullständigt i: "Tag Plats"! En kortfilm på åtta minuter som ärligt talat inte blev en femtedel av vad den borde blivit. Jag skyller inte på någon förutom mig själv. Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det hela kulminerade under tre dagar i Nora som jag aldrig ska glömma. En fantastisk inspelning med rälsbussar till vänster och gamla stationshus till höger. Där i mitten hittade vi de underbara klasskamrater som följde med och en skön lirare på 60+ som hette L- som spelade vår stins!

I övrigt bestod hösten av ändlösa folkhögskolefester, taskiga raggningsförsök (inte helt fruktlösa dock...) och en viss framtidsångest. Vi får inte heller glömma den där sången, "Det var Toni..." som tycktes följa mig i månader. I juni var jag tvungen att ta farväl till de vänner för livet jag tillskanskat mig i den där värmlänska bondhålan.

"Vad fan ska jag göra av mitt liv!", var nästa tanke. Inte ens själva sommaren hade jag en utarbetad plan att följa. Så jag packade resväskan lätt och drog till Skåne av alla ställen. Det blev en fantastisk sommar ( som ni kan läsa om här).


Jag började arbeta för Greenpeace igen och väckte min inre hippie som hade legat och sovit ett tag. Jag bodde med M- och J- i en kaosartad lägenhet i Helsingborg. Jag hängde i parker i Malmö där det inmundigades både öl och falafel vid jämna mellanrum, ibland i sällskap med nån flicka. En dag som etsat sig fast i mitt minne är en paradisisk dag i Dalby stenbrott. En visit i Kalix, följt av ett par grymma festivaldagar i Östersund, hann jag också med.

När sommaren närmade sig sitt slut fick jag äntligen det besked som jag hoppats på i månader: Jag skulle påbörja en fantastisk utbildning i Trollhättan. Än en gång gick flyttlasset. Nu till västkusten. Bara några mil från staden där jag föddes: Göteborg. Plötsligt gick saker som jag ville.

Jag kom till staden där det aldrig tycktes vilja sluta regna. Jag kastades huvudstupa in i nåt nytt. Lärde känna ett tjugotal nya vänner och klasskamrater som jag generellt kan kalla goda. Jag fick plötsligt en ny och tydlig riktning för var jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit.


En klasskompis beskrev min vårtermin i Trolhättan skämtsamt med orden "En winter utan snö". De två projekt jag spenderat min höst/vinter åt har nämligen varit dessa. En månad var jag på "Kommissarie Winter" på SVT. En otroligt rolig erfarenhet. Resterande tid ägnades åt "Utan Snö". En novellfilm som en ambitiös och skicklig regissör på polska filmskolan valt att göra till sin examensfilm. Jag fick vara med i en ledande roll i inspelningen. Grymt roligt.

Året slutade med det vanliga julfirandet i hemstaden Kalix. Nyår, som ni kanske förstått, är ju för mig en uppskattad högtid. Den här gången ägnar jag den i Karlstad. Än är inte värmland ute ur mitt liv, och jag kan inte se så många bättre ställen att välkommna det nya decceniumet på.

Så här står jag. Igen. Ett år klokare, ett år mer korkad. Jag tog mig hit på nåt sätt och resan var värd biljettpengarna. Jag skulle vilja säga att det var ett av de mer dramatiska åren av mitt liv, men de senaste tio åren har ärligt talat varit lite av en berg och dal-bana, så jag ska inte överdriva. Nästa år kommer jag förmodligen säga detsamma. Nästa år kommer jag vara några filminspelningar rikare, några studieskulder fattigare, några kvinnohistorier fler på hyllan och några fler fester i bagaget. Som det ska vara.

Jag skrev för ett år sedan att det skulle bli spännande att se var det slutade. Det var det också. Men det slutade inte. Det bara fortsatte.

Gott nytt år, vänner. Tack för 2009. Vi ses igen på andra sidan 2010.



---



Nu till den biten då jag tvångsmässigt listar vad som varit bäst i musik och filmväg under året. Jag inleder även med en kort summering av 00-talet:

Bäst på skiva under 2000-2009
Håkan Hellström. (Svårt att avgöra mellan debuten "Känn ingen sorg..." och "Ett kolikbarns bekännelser".) Dylans "Love & Theft" var också majestätisk.

Bäst på film 00-09:
"Sånger från andra våningen". (Lätt! Mästerverk!)

Bäst på tv 00-09:
"Sopranos". Det var under det här decceniet som tv-serier tog ett seriöst kliv från krams till konst. Vita Huset, The Wire, Six Feet Under, The Office, 24, osv osv.



Årets bästa skivor (utan inbördes ordning):
Jag vet inte om det beror på mig (förmodligen), men många av mina favoritskivor i år har en gemmensam nämnare: Den amerikanska södern. En stark trend under 2008/2009 har i mina öron och öron varit områdena kring Texas, Alabama och Mexico. Alltifrån tvs "True Blood" till många av de nedan nämnda skivorna.

Levon Helm "Electric Dirt"
Enligt ett känt citat är Levon Helm "den enda trummis som kan få dig att gråta". "Electric Dirt" är fylld av en äkta, familjär känsla med både nytt och gammalt material. Absolut bäst blir det när Helm sjunger den nyskrivna "Growing Trade". En hjärtslitande historia om en bonde som tvingas börja odla marijuana för att överleva. Trots att jag inte gått en dag bakom en plog, eller ens varit i närheten av den amerikanska södern, så kan jag känna djup sympati för berättaren i sången. Ett bevis på hur fantastiskt musik kan fungera.

Promoe "Kråksånger"
Svensk hiphops starkaste bidrag i år. Promoe rappar med hjärta och hjärna om politik, kärlek och en cynisk omvärld. Bäst är han i "Imperiet", en mästerlig jämförelse mellan blind kärlek och ett babylon som måste rasa. Passande i finanskrisens tider. Dessutom var "Svennebanan" en lysande sommarplåga, "Dekadansen" dansant och gästande PSTQ låter som en svensk Eminem i "Ondska".

Drive By Truckers "Live at Austin, TX"
Den här skarpa liveupptagningen är den enda i år som fått mig att både spela luftgitarr till fingrarna tagit eld ("Marry me"), önska att jag hade polisonger ("Ghost to most") och att kämpa emot tårarna ("18 wheels of love"). Den sistnämnda är en 11 minuter lång monolog om sångaren Patterson Hoods mamma och en lastbilschaufför vid namnet Chester. När monologen nådde sitt slut fick en norrlänning sätta sig ner där han stod och diskade för att han blev så rörd. Det ni!

Bob Dylan "Together trough life".
Inte någon av Bob Dylans bästa skivor, nej. Men ändock en stark uppvisning med det coolaste soundet på länge. Även här doftade sångerna texmex och tequila. 2009 var ett bra, och underligt, år att vara fan av Dylan, med både en julskiva och inofficell comeback som liveartist.




Årets bästa konsert:
Efter många funderingar och ett bra konsertår så säger jag:
1. Thåström på Malmöfestivalen. (Det som på skiva var tråkigt, blev live så suggestivt att luften vibrerade. Hångla fick jag också.)
2. Jenny Almsenius i Karlstad (Ja, den här relativt okända Göteborskan stod för en oförglömlig kväll!)
3. TSOOL i Karlstad med en gästande Sven-Erik Magnusson. (Rock and roll. Punkt.)
4. Promoe på Malmöfestivalen.

Därefter: Bob Hund på Malmöfestivalen & Storsjöyran, Tomas Andersson Wij på Storsjöyran, Dundertåget i Karlstad. Eldkvarn i Malmö.Mycket svenskt!


Årets bästa filmer:
1. "Apan" (En högst personlig upplevelse. Men jag blev så berörd, så påverkad, att ingen annan film kan mäta sig i år med denna.)
2. "Frost/Nixon" (Jag älskar välskrivna kammardraman)
3. "The Wrestler" (Allt som kan sägas är redan sagt)
4. "Flickan" (Även här en fantastisk svensk film. Otroligt förbisedd.)
5. "Eden Lake". (Gastkramande skräck med budskap)
6. "Anvil. The story of Anvil" (Underhållande dokumentär om hårdrocksbandet Anvil)


Årets beståndsdelar: Luftgitarr. Norrland. Värmland. Skåne. Västra Götaland. Festival. Fönster. Falafel. Efterfester. Bastu. Greenpeace. Filminspelningar. Tåg. Klockor. FAD. Trasiga toalettstolar. Rockquiz. Lägenheter. "Det var Toni Savela".

Lonely This Christmas

Näe, särskilt ensam har jag inte varit den här julen. Omgiven av familj och vänner, så har jag haft det fint. Men nu när det bara är några timmar av denna julafton så vill jag dela med mig av detta fantastiska musikstycke. En riktigt bra julsång, som jag skrev för inte så länge sen, handlar om att vara ensam och full på julafton. Roliga frisyrer är även ett måste. Därav denna videon:



Även om julen är överskattad och kommersiell... God Jul allihopa.

Det här är jätteroligt, tycker jag:

http://www.savela.com/

Jag gillar de käcka citaten mest av allt. De beskriver ju trots allt mig på ett sätt, eller hur?

Nattliga funderingar om färden hem

Nätter som denna känns det som om världen inte är på väg någonstans.

När jag skriver detta rapporterar medier att klimatförhandlingarna i Köpenhamn har strandat. Kanske inte oväntat. Staden jag bor i har drabbats mer omedelbart: Jänkarna har meddelat att de tänker lägga ner SAAB, företaget som håller Trollhättan vid liv. Jag tror personligen att det här är två händelser som kan komma att påverka omvärlden negativt, lokalt och globalt. Naiv som jag är, hoppas jag på att allting ordnar upp sig.

Efter en dag i isolation och ensamhet befinner jag mig i ett limbo. Jag kunde, och borde, befunnit mig i Värmland just nu, men det är en helt annan historia. Bakom mig har jag en filmproduktion som jag kommer att minnas med värme, och framför mig har jag en jul och nyår som blir detta årtiondes sista. Nyårsskiftet kommer jag att fira i Karlstad, bland vänner och bekanta. Det kommer att bli... episkt. Först har jag dock en annan resa att klara av.

På söndag åker jag tillbaka till min hemstad. Det är snart fyra år sen jag flyttade från Kalix, och jag är aldrig så mycket norrlänning som när jag befinner mig söderöver. Att återvända har dock alltid en symbolisk innebörd. Den här gången är symboliken överhängande. Den här gången kommer jag klippa navelsträngen till min uppväxt. I framtiden kommer Kalix vara stället dit jag åker för att besöka min familj. Jag kommer inte längre åka till Kalix för att återuppleva min tonår.

En gång i tiden var vi fem grabbar. "Grabbgänget", som jag fortfarande refererar oss som. En bunt oroliga själar. Högljudda ungdomar med ovett i skallarna och fanskap i kikarna.

En gång satt vi i J's källare. M- knäppte på en gitarr. R- och C- spelade Xbox. J- tittade på.
"Vem av oss tror ni flyttar härifrån först?", frågade C-.
Undertecknad svarade ärligt: "Jag tror det blir jag".
Grabbarna skrattade tills de låg dubbelvikta på golvet.

Idag är gruppen spridd över Sverige. J- och M- bor tillsammans i Helsingborg (det var med dem jag spenderade årets sommar i Skåne). R- har jag tyvärr inte särskilt mycket kontakt med längre. C- blev kvar i Kalix på folkhögskolan. Jag blev den första som lämnade Kalix. Jag drog till Norrköping för att flytta ihop med en tjej. Sånt som händer.

Jag brukar i regel återvända hem två gånger per år. Några veckor över sommaren, och en vecka över jul. Då brukar de som flyttat vara på återbesök, och vi har ofta möts upp i C-s lägenhet för att återuppliva vår gemensamma uppväxt. Vi har druckit öl i en trång lägenhet med alldeles för hög hårdrock i högtalarna. Sånt som brukade hända.

Det går att säga att så länge jag kunnat göra detta, åka ”hem” och ”hänga med grabbarna”, så har jag aldrig riktigt lämnat Kalix. Jag har stått med ena foten i min uppväxt.

Nu ska C- flytta. Han drar efter årsskiftet. Han ska till Stockholm för att satsa på filmkarriären. Detta innebär att det här blir sista gången som en majoritet av ”grabbgänget” träffas på hemmaplan. Sista gången vi kan ta en fest i en stökig lägenhet i Norrbotten och låta allt vara precis som förut. Planen är just densamma. M- kommer följa med upp. R- kommer till och med haka på.

Efter detta besök kommer jag kanske inte återvända till Kalix på ett år. Min studiesituation ser ut så. När jag sedan åker tillbaka till Kalix kommer jag inte ha några vänner att besöka, alla andra som jag kände där förr är idag antingen utflugna, främlingar eller ointressanta bekantskaper. Jag kommer att träffa ”grabbgänget” många gånger till, vi är ju trots allt fortfarande bästa vänner. Vi kommer att ses i Stockholm, Helsingborg, Trollhättan och en massa andra platser som framtiden erbjuder. Men vi kommer inte svettas i de där trånga lägenheterna i Kalix längre. Det är ett naturligt och nyttigt steg. Så när jag tar den där dygns långa resan hem, så gör jag det med glädje. Dags att begrava det förflutna på riktigt.

Nätter som denna är kanske inte världen särskilt mer annorlunda än den var igår. Den kan lika gärna vara totalt förändrad, jag har bara inte förmågan att se detta. Det jag däremot kan se är vad som kommer att förändras, och vad det kan innebära. Jag måste säga att det känns rätt...gött.

Mämmilä Rock (Angående finnen i mig)

Just nu handlar mitt liv bara om "Utan snö", den här novellfilmen som jag varit med och både FAD'at och SAD'at på valda dagar. Ett fantastiskt roligt projekt som tar slut på onsdag. Privatlivet blir ju ruskigt lidande, men vad gör man inte för att leka det (inte så) glamorösa livet som filmarbetare.

MEN! Därför vill jag nu ägna några tankar och minuter av mitt liv denna fredagsnatt (ja, jag ska upp och jobba imorgon) till att filosofera över nåt helt annat. Tidigare idag lyssnade jag på en skiva som fallit lite mellan stolarna. Laaksos finska album "Mämmilä rock". Denna finns varken på youtube eller spotify, så jag kan inte dela med mig av denna musikupplevelse. Det enda jag hittat är den taskiga liveupptagningen jag bifogat ovanför. Men jag kan åtminstone berätta om de tankar som detta album väckte hos mig.

"Mämmilla Rock" är i mitt tycke Laaksos bästa prestation. Jag är inte så förtjust i dem vanligtvis, men på den skivan så lyckas de blanda sylvassa refränger med tangodoftande melodier. Ibland gränsar den till vildsint punk, med blandade resultat. Markus Krunegård sjunger skivan igenom på finska. Det är underbart. "Hetkinen Juice Leskinen" borde blivit en hit lika stor som nånsin "Jag är en vampyr".

("Hetkinen Juice Leskinen", en hyllningslåt till diverse finska rockhjältar innehåller ett par rader som översatt lyder "Tack Remu Aaltonen, dina sånger räddade mitt liv". De är alltså riktade till Hurriganes legendariska trummis och ena sångare. Jag kunde själv ha skrivit de raderna utan problem.)

Jag är halvfinne. Det första språket jag talade var finska, men jag slutade tidigt med det och kan idag inte prata det längre. Känns ärligt talat som om jag försakat mitt eget kulturella arv. Jag kan fortfarande många ord och meningar och kan i vissa fall med viss koncentration förstå både det ena och det andra. Men jag klarar mig inte i en konversation längre än några centimeter.

Att lyssna på finska är dock för mig en känsla svår att beskriva. Det känns tryggt och hemmavid, som om att träffa en gammal barndomsvän. Som om finska vore mer kärt för mig än svenska. Det finska kynnet känns även för mig mer passande. Där glädjen är lika stor som melankolin, och den bullriga humorn lika framträdande som den tysta eftertänksamheten. Trots detta kan jag inte tala språket. Dumt, eller hur?

I samma vända har jag funderat över 2010. Det nya decennium som närmar sig med hyfsat tydliga besked. Popmpös som jag är känner jag att jag borde lova mig själv att sätta några mål för dessa kommande tio år. Ge mig själv uppgifter som jag borde genomföra för min egen skull, för min personliga utveckling, för att jag ska vara snäppet mer nöjd med mig själv. I och med att jag skriver detta så slår tanken mig: Jag ska ge mig själv tio mål, ett för varje år! Ett av dem: Lära mig finska. Igen. Innan 2020 blir verklighet (vilket känns som en evighet) så ska jag kunna ha helt okej kunskaper i finska. Jag ska kunna lyssna på "Mämmilä Rock" och förstå varje ord av texten. Det du, Toni. Där har du nåt att pyssla med.

De övriga nio målen ska jag fundera på. Publicera dessa innan nyårsskiftet. Tror redan nu att ett av dem ska bli "resa till USA". Men vi får se. Den 31 december 2009 kommer jag i alla fall sjunga refrängen till "Tu tu tu tulevaisuus":

Tule, tule, tule, tule tulevaisuus
tule, tule, tule, tule tulevaisuus
Mä sua ootan, mä sinuun luotan
Tuo mitä vaan vie mitä vaan

(Översatt till svenska: "Kom, Kom Framtid, jag väntar på dig, jag räknar med dig, ta med vad som helst, ta vad som helst")

Nakenlekar

Såg denna kortfilm på Novemberfestivalen (den kom trea i Tungviktsklassen) och höll på att skratta ihjäl mig. Tyckte först att det var en ganska enkel film, mer som en sketch, men när jag väl tänkte på den i efterhand insåg jag att den på nåt sätt ändå bidrog till könsrollsdebatten. Lyckligtvis fanns den på YouTube.