JLTTB #1: Kaninen.

Det blev en omtumlande sommar, insåg jag i efterhand. Jag har börjat skriva ner små minnesbilder från den. Vissa av dem kommer jag publicera här. Jag är alltså tillbaka i bloggandet, tror jag, men det kommer nog se lite annorlunda ut.

Det är som någon tagit en tygkanin i öronen -jag tänker mig ett gosedjur nedärvt från 70-talet, i gul plysch- och slängt det rakt upp i luften. Med kraft flyger den upp i luften för att sedan segla ned och landa med en duns. Där ligger den sedan på marken, på nacken, med benen i luften. Kaninen flög upp i luften för att någon kastade den, och den landade på grund av naturlagarna. Men kaninjäveln landar som den landar (på nacken, med benen i luften) genom en ren slump. Den kunde lika gärna ha landat på magen, på ryggen eller på benen. Kanske skulle den lika gärna då ha rest sig upp och gått.

Det är så jag tänker mig den enorma kaninen av trä som står på stortorget i Örebro. Det är en konstnär som placerat den där genom ett konstprojekt som heter Open art. Tanken är alltså att den ska få människor att tänka på perspektiven i tillvaron: Att inse att det är betraktaren som avgör vad som är stort eller litet. Jag släpper tanken på att någon kastat en enorm kanin (av trä, märk väl, inte av plysch) och att den landat på nacken. Istället vänder jag mig till min vän S- och säger:
”Det är fan det coolaste konstverk jag nånsin sett! Här, ta ett foto på mig när jag gör såhär”

Jag springer fram några meter och försöker ställa mig på nacken, med benen i luften. Jag imiterar posén så bra jag kan, men det svårt att hålla balansen. För ett ögonblick är jag -i förgrunden- och kaninen -i bakgrunden- likadana. Som om någon tagit mig i öronen -ni kan tänka er en ansträng lirare nedstigen från 80-talet, helt klädd i svart- och släng mig rakt upp i luften. Jag landade därefter som jag landade. Jag är tjugofyra år gammal, och jag står och balanserar på nacken på ett torg i Örebro. Vi befinner halvvägs in i sommaren tjugohundraelva, och jag har landat lika mycket beroende av slumpen som av naturlagarna. Jag borde verkligen resa på mig och gå.

Iphonen säger ”klick” och fotot är taget. Jag reser på mig och springer tillbaka mot S-, och vi rör oss tillbaka mot bilen. Det är några timmar kvar bilresan hem till Göteborg. Jag har varit borta ett tag, men nu är det dags att komma tillbaka.