Plötsligt minns jag min stundetbal. Jag vet inte varför, men historien poppar upp. Ni vet hur alla alltid tänker "sånt här händer bara mig", fast det egentligen händer alla. Så visst, det här är väl en historia som kunde ha hänt vem som helst.
Jag hade först inte tänkt gå på balen, jag var egentligen inte så brydd om spektaklet i sig, men när en snygg halvfinsk tjej i klassen frågade om jag ville gå så kunde jag ju inte tacka nej. Nu låter det som skryt, och det är det egentligen, men mina polare blev rätt avundsjuka. En kompis beskrev det som den värsta dagen i sitt liv, när jag berättade det för honom. En annan sa att jag inte skulle vara säker på att jag inte skulle befinna några meter under jord när dagen väl kom.
I alla fall. Jag stod med händerna i fickorna och väntade utanför ett kvarter som heter Kungsviks. Jag hade på mig min lite för stora studentkostym vilket kändes obekvämt. På den här tiden hade jag knappt burit en kavaj, speciellt inte med skjorta och en slips och hela tjotablänget samtidigt. Jag hade en ny frisyr också: Istället för att komma sidbena hade jag använt sånt där hårvax. Tyvärr kunde jag inte komma på nåt annat än nån sorts Tintin-lugg. Nåja, tänkte jag, det är bara tillfällig. Slipsen som jag fixat fram på nåt sätt skulle egentligen vara rosa för att matcha hennes klänning. Tyvärr var den nog en nyans för ljus, så när jag visat upp den för folk innan så hade några klagat på att den såg vit ut. Vilket var mer passande för en begravning än en bal.
Jag stod och väntade på att min baldejt skulle komma åkandes i den bil som skulle köra oss den 100 meter långa resan till parken där alla andra balklädda människor väntade. Att åka en fräck bil till själva samlingen är ju halva grejen med en stundetbal, ansåg jag. Jag hade pratat med N-, som hon hette, om detta. En gammal amerikanare hade jag hoppats på.
"Vet du nån som har en gammal bil?", frågade jag henne.
"Min syrra har en bil. Den är rosa!", sa hon.
"Men vad bra! Vad är det för modell? Är det en jänkare?"
"Jag vet inte sånt. Den är rosa. Och gammal."
Så där stod jag och väntade på att bli upplockad. Tillslut kom bilen puttrande. Ja, den var rosa. Men det var en Volvo 242, från mitten av 80-talet. Jag klättrade in i baksätet. Insidan av bilen var klädd i rosa plysch. Jag minns att jag tänkte: "ja, nog fan bor man i Kalix alltid."
En snar timme senare påbörjades marschen för alla balpar som gick mellan parken där alla möts upp till Folkets Hus där själva balen skulle äga rum. På nåt sätt hamnade jag och N- längst fram i ledet och därför var det vi som kom fram först till den röda mattan som de rullat ut framför ingången. Längst ut på mattan stod en stor betongkluns som lagts där för att inte mattan skulle rulla upp. Runt ledet som gick upp mot Folkets Hus stod en stor folksamling och fotade oss finklädda tonåringar. Jag började skämta om betongklumpen när vi närmade oss på det där sättet som jag själv kallar min oemotståndliga charm, men som andra kallar för nördig humor.
"Oj, vi får nog gå runt den. Vilken opampig entré det blir", sa jag.
"Äh, vi ska väl inte behöva flytta på oss bara för att det ligger en sten där", sa hon.
"Ska vi gå över den?", frågade jag.
"Vi går över den!", sa hon.
"Okej, här kommer den. Nu går vi över den."
Litet senare på balen tog en kompis mig åt sidan.
"Du To... varför har du en vit slips förresten?"
"Den är inte vit, den är rosa", försvarade jag mig.
"Vita slipsar har man på begravning.", sa han.
"Den är inte vi... äh, vad var det du ville?", sa jag.
"Varför lät du henne kliva på stenen när ni gjorde entré?".
"Vadå, vi gjorde det ju båda. Det var lite av ett skämt."
"Det såg rätt ogentlemannamässigt ut av dig", sa min vän.
"Struntsamma", sa jag, "ingen kommer ändå komma ihåg det."
Jag gick hem från efterfesten vid femtiden på morgonen. Om typ tre timmar skulle jag stiga upp och dra på champagnefrukosten inför studentexamen. Champagnefrukost var den officiella benämningen, men egentligen skulle vi äta kex och dricka finsk bål. Hälften av klassen skulle ha problem med att stå upp på traktorflaket. När jag gick hem i den ljusa sommarnatten passerade jag en cykel som låg i ett dike. En gul, något rostig, postcykel. Nån hade väl stulit den och lämnat den där. Det var helt folktomt på gatorna när jag cyklade hemåt.
När jag sedan slog upp lokaltidningen dagen efteråt så hade de en bildkavalkad från balen på mittuppslaget. På en av bilderna -och jag svär att det här är sant- såg man hur jag lät N- kliva över betongklumpen medan jag själv stod på marken. Dessutom så måste jag säga att med den dåliga upplösningen på bilderna i tidningen såg min slips kritvit ut.
No comments:
Post a Comment