Det är så skönt att komma hem

Inspelning, Västra Hamngatan i Göteborg. Ett fint hotell, för att inte säga lyxigt. Jag föser ett gäng statister från ett uppehållsrum till ett annat.
"Är ni snälla och ser till så att ni får med er allt?", ber jag vänligt och statisterna börjar plocka upp sina kaffekoppar och sina jackor.
"Kan ta ett tag", skämtar en av dem, "vi har redan hunnit bygga bo här."
"Såna är vi människor. Bosättare. Där vi lägger vår hatt är vårt hem, bokstavlingen."
Statisten skrattar.

---

Tåget anländer till Trollhättan. Jag är trött, äntligen fredag. Styr stegen från stationen upp mot skyskrapan där jag bor. Elefanten kallas området. Alf Robertson, urgöteborgaren, sjunger med sin strokestämma i mina hörlurar"Det är så skönt att komma hem".
Det är det, tänker jag. Skönt att komma hem efter en lång men god arbetsvecka i Göteborg. Äntligen hemm... Eller?

---

Där jag växte upp i Kalix hade vi älven. Där kunde jag och mina vänner sitta på en bänk när sommarnatten blev lång men ljus. Några grabbar på en bänk. Mygg som surrade irriterande.

I Norrköping, där jag spenderade en väldigt viktig tid i mitt liv, hade jag Backen. Jag hittade den en dag då jag var ute och joggade på det där spåret bakom mitt hus. Jag kom till en backe och när jag tog mig upp på krönet så skådade jag hela Norrköping. Från norr till söder kunde jag se slummen i Navestad till borgarbostäderna i Lindö. Jag brukade ha picknick där uppe och se på utsikten med vänner.

I Molkom... shit. Så många exempel jag kan dra. Det där taket vi i princip bodde på under de sista månaderna. Kommer ni ihåg den där första vårdagen då M- var på besök. Vi drog dit engångsgrillar, drack öl och lyssnade på musik. Oförglömligt.

Till och med i Helsingborg som bara var mitt hem för ett par månader. Jag minns en fredagkväll då jag hade en galen feber men ändå gick ner till den "tropiska stranden" ute på piren. Jag satt där med en söt skånska, vi tog några öl och såg solen gå ner i horisonten. Det var nyckelpigeinvasion och de små krypen fanns överallt.

Där och då. Jag la min hatt på backen och satt mig ner.

Nu bor jag i Trollhättan.

---

Msn-konversation med min namne T- söndag kväll. Det är roligt att läsa dem, man kan tro att jag har ett samtal med mig själv, eftersom vi heter likadant.

Toni säger:
du reser runt du.. Norrköping, Molkom, vart var det i skåne? och så trollhättan på det... Vad beror detta på?

Toni säger:
På grund av att jag är en rastlös själ. Inte på väg hemåt. Som en rullande sten.

Toni säger:
mm.. jag tror jag förstår

Toni säger:
Näe, men när man har så långt till Kalix så blir det ju lätt att man drar runt där man kan fixa boende. Nu i trollhättan hittade jag ju en så grym utbildning att jag var tvungen att dra hit. Om ett år när utbildningen börjar närma sig sitt slut (mars 2011), så är risken/chansen stor att jag hamnar i Göteborg. Priset jag får betala för att få syssla med film är väl just det att jag får vara beredd på att flytta på mig en hel del. Men om ett par år hoppas jag att jag får rota fast mig lite stabilare.

Toni säger:
ok
har du ordnat för dig nu så du har ett fruntimmer i varje hamn?

Toni säger:
Inte riktigt, men jag jobbar på det.

Toni säger:
ok... för det måste väl vara målet?

Toni säger:
Givet-jävla-vis


---

Jag gav mig ut och joggade i duggregnet. White Stripes i hörlurarna. Kom ner till älven och sprang längst den. Korta, huggna, andetag. Det är nåt med vattendrag som är så dramatiskt.

---

Jag började skriva det här för två veckor sedan. Sedan tog det stopp. Jag hittade ingen punch i texten, inget bra sätt att avsluta texten. Jag kände mig mest rotlös. Men jag satt där i min lägenhet som hade varken soffa, gardiner, byrå eller vardagsrumsbord. Jag hade jobbat mycket och inte haft så mycket tid till att umgås med vänner.

Ni vet vad en vändpunkt är? Här kommer den.

---

Jag köpte en soffa. Gick ner till prylboden nere på stan och prutade till mig ett bra pris på en schysst, skabbig soffa. (Ingen överdrift på att den var skabbig. Det både en uteliggare i den. Men när jag tvättade upp den blev den rätt fräsch.). Kort innan detta hade jag hittat en fullt fungerande byrå i mitt soprum. Bingo.

Det gick en vecka, jag åkte till Göteborg och bodde hos släktingar under ännu en praktikvecka. Trivdes. Kom tillbaka till Trollhättan. Tyckte att det var rätt skönt. Åkte med några klasskamrater på loppis i Vänersborg, köpte ett soffbord. Åkte till ett köpcenter och införskaffade gardiner och en del andra husgeråd. Laddade upp inför fest hemma hos mig, visste att det skulle komma ett gäng klasskamrater. Det skulle säkert bli trevligt.

Plötsligt stod jag där i min mysiga lägenhet. Hade Beatles i vinylspelaren, ett skönt gäng runt bordet. Det kändes som om det skulle bli en bra kväll. Då flyger dörren upp. En av festens deltagare D- säger:
"Toni, här kommer ett gäng veteraner".

In genom dörren kommer fyra vänner från Molkomtiden. De hade slängt sig i bilen och åkt från Karlstad när de hört att jag skulle ha fest. Jag kunde knappt tro det. Nu blandades "gamla" och "nya" vänner. Det var liv, rörelse, musik.

Jag var överraskad. Jag var överlycklig. Jag var hemma. Hatten låg på hyllan. Det skulle bli en oförglömlig kväll.

---

Bakfull. Äter gröt. Söndag morgon. Lägenheten är stökig och det står ölburkar överallt. Jag och D- sitter och ser på den episka musikvideon till Meat Loafs "Objects in the rearview mirror may appear closer than they are". Den är bland det mest underhållande jag sett.

D- stannade och sov på min soffa medan de andra molkomiterna stack till en gemensam kompis och sov. De sista gästerna gick vid halv fyra på morgonen. Jag häller upp ett glas cola var till mig och D-. Bakfyllemedicin. Vi spottar ut colan när vi inser att någon spetsat den med sprit kvällen innan. Jag skrattar. Ser ut genom fönstret. Det regnar. Lövträden där ute har blivit helt gula nu.