Christmas in the heart?

Det är några månader kvar till jul, men jag har redan köpt biljetter hem. Norrlandstågen brukar bli snorfulla tidigt, så ska jag få chansen att få sitta och trängas med andra utflugna norrbottningar på en dygnslång resa så gäller det att vara ute i god tid.

Detta leder mig till det där ämnet som jag har försökt undvika, men som jag nu inte kan länge kan ignorera. Speciellt inte med tanke på att halva den här bloggen bygger på en viss persons artisteri:

Bob Dylan släppte en julskiva idag.

"Whut?"

De som har haft nöjet att spendera en vinter med mig vet vad jag anser om julmusik. Jag är oerhört svårflörtad, om man ska uttrycka det milt. Jag minns till och med ett fruntimmer (eller var det två?) som blev förbannad på mig för att jag endast kunde uppskatta julmusik som handlade om att vara ensam och full den 24e december.

Det kanske bara är musiknörden i mig som sätter käppar i hjulet. Men jag har svårt att hitta nöjet i den glättigaste av genres. Att ägna en månad av året till att tvångsmässigt köra samma tröttsamma truddelutter om tomtar och renjävlar på repeat, är inte något jag anser som en vettig sysselsättning. Allvarligt talat, måste jag genomlida ännu en jul till tonerna av Pretenders "Have yourself a merry little christmas" så blir jag muslim.

Då går plötsligt min husgud Bob Dylan och släpper en skiva med enbart tolkningar på mer eller mindre klassiska julsånger. "Christmas in the heart" heter den. Jag visste att Dylan var nyckfull (en av orsakerna till att han kunnat hålla igång så länge), men det här tar priset. Resultatet kan väl bara bli skit?

För att komplicera det ytterligare så skänker han samtliga royalties som han tjänar på skivan (varenda öre) till välgörande ändamål. I detta fall att mätta hungrande barn. Det är svårt att baktala en sån sak om man ens försöker.

Jag har inte hört hela skivan, bara enstaka spår och små smakprov. Hur det låter? Fullkomligt bisarrt. Musiken är sjukt glättig och myspysig. Ibland kommer det in körer som låter mer än lovligt amerikanska. Högst upp på detta ligger Dylans sandpapperstämma. Låtarna handlar inte om att vara ensam och full på julafton (förutom "Christmas Blues" ). Till och med "Have yourself a merry little christmas" finns med här.

Men det låter som om den tomte som sjunger dessa sånger ÄR full. Som om han blandat julwhiskeyn med klorin, och nu har allvarliga problem med matsmältningen. Det här är så bisarrt så jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag kan inte bedöma om detta är bra eller inte. Men det är definitivt intressant. Förmodligen kommer jag spela skivan återkommande gånger mot mitten och slutet av december, i brist på bättre. Men tro inte att jag blivit reformerad i julsångsfrågan bara på grund av detta. Jag fortsätter att hävda att världens bästa låt i genren är Tom Waits "Christmas card from a hooker in Minneapolis".