Ett enda stort: Kanske.

Det var några månader sedan jag överhuvudtaget skrev något på den här bloggen. Ett så långt uppehåll har jag nog aldrig haft sen jag började för snart sex år sedan. Men ärligt talat kändes inlägget innan detta, den navelskådande texten om de gånger mitt dylannörderi och liv korsat vägar, som ett sorts avsked till den här sortens skrivande. Om det är fallet vet jag inte. Inte särskilt många läser här längre -och min skrivlust har avtagit avsevärt.

Jag får helt enkelt fundera på om det finns någon mening med att hålla det här lilla tillhållet vid liv. Att blogga har jag alltid ansett lite töntigt, så kanske har jag blivit vuxen nog att sätta stopp för det här.

Det händer fortfarande att jag i det vardagliga livet upptäcker små scener och sammanhang som skulle kunna bli hyfsat underhållande eller intressanta små historier. Händelser då mina neuroser får frispel och driver mig att fatta underliga beslut. Små flyktiga historier med kvinnor som är lika delar av romantiserat dravel som av snubbelhumor. Karriärmässiga framgångar och bakslag. Eller varför inte ogenerat skryt i kvadrat?

Problemet är detta: Jag har passerat den där tonåren då jag kunde skriva vad som helst och komma undan med det. Ovanstående exempel är väl vad en normal människa borde hålla för sig själv. Skriva om sitt privatliv och människorna som ingår i det är som att jonglera med dynamit. Att skriva om jobb får göras med största försiktighet, med tanke på sekretessen som ofta omgärdar en filminspelning. Så vad återstår? Dessa oändliga stycken om musik? Vem -som inte är en lillgammal gubbrockare- har nytta av det?

Många kanske funderar på det självklara svaret: Skriv dagbok istället, grabben. Ägna dig åt ett medium som ingen annan kommer läsa. Men där i ligger problemet! Att skriva för mig själv tar ur själva poängen av att skriva. Mitt ego göds av att skriva saker som andra kan läsa (även om få gör det). Orsaken till att jag skriver om saker som hänt mig är inte för någon terapeutisk anledning. Vill jag på riktigt må bättre av att lätta på hjärtat om nåt privat gör jag det för en polare, inte för internet. Det jag publicerar här på bloggen är ofta hårt censurerat och jag skarvar lika mycket med sanningen som en full mattläggare. Varför skriver jag om mig själv då? För att jag är för lat för att komma på något fiktivt...

Så jag vet inte riktigt vad den här omvända programförklaringen är för något. Kanske är det ett sätt att säga:

"Tack och bock! Här och nu slutar det. Läs det nedanstående inlägget om 'Tangled up in blue'. Allt jag har att säga har redan sagts i det. Det här projektet har nått vägs ände, och att skriva någonting mer vore att paja den dramaturgiska kurvan."

eller så är det mitt sätt att säga:

"Den här bloggen lider av samma symptom som mina förhållanden, folkölsfyllor och att färdas med Norrlandståget: Varje gång jag sagt att det varit sista gången, så har jag snart kommit tillbaka som en naiv och norrbottnisk bumerang".

Därför: På återkommande. Kanske.