Två steg från Pääääradise

Mitt rum är lika stökigt som alltid -kläder som ligger överallt, cd-skivor i drivor och min bokhylla är lika dåligt organiserad som min garderob. Så jag kan inte skylla på att de senaste månadernas förfall har berott på att jag jobbat för mycket, att jag inte haft tid. Inte egentligen, i alla fall. Nu ligger det en packad resväska på golvet. Om några timmar drar jag vidare.

I fredags avslutade jag min senaste praktik. Det var en väldigt rolig och givande inspelning som slutade väldigt tillfredsställande. Sedan jag kom hem från den utdragna slutfesten i lördags morse ha jag dock inte hunnit sova eller återhämta mig särskilt mycket. Men nu i dag, måndag, då jag dragit omkring i lägenheten och förberett mig för kvällens resa så har jag umgåtts med tankarna om de senaste nio månaderna. Bortsett från de lediga helgerna (åtminstone har de flesta varit sådana) så har jag bara haft sju-åtta lediga dagar sedan 12 april. Jag har varit ute på inspelningar non stop sen dess, med vissa få avbrott för dagar i skolan. Det är ingen överdrift att jag inte haft mycket till privatliv under den här tiden. Nu -plötsligt- när jag är färdig med "Irene Huss" så står jag plötsligt här och har ingen aning vad jag ska göra. En enda dag utan något på schemat försätter mig antingen i apati eller rastlöshet.

Så det finns bara en sak att göra för att få lite tidsfrist. Det är att göra vad jag alltid gör. Sticka iväg. Sätta mitt liv i Göteborg på paus, och göra ett mellanspel på andra ställen i Sverige. Jag har haft den livsfilosofin sedan jag var 18 år och tillkännagav: "It's a town full of losers. I'm pulling out of here to win" och lämnade Kalix bakom mig. Jag vet inte om jag vunnit särskilt mycket sedan dess, men så fort jag har börjat känna mig som en förlorare så har jag dragit mig ur, dragit iväg och dragit vidare.

Jag åker till Stockholm ikväll. Till C-. Imorgon kväll ska vi se Roky Erickson när han sjunger sina galna klassiker om zombies och blodiga hammare. Jag såg Rokys första europaspelning på Hultsfred '07 och det är bland det bästa jag sett.

Efter att jag och min vän från de norrbottniska skogarna umgåtts under ett par dagars tid ska jag sedan fortsätta resan uppåt -just till den nyss nämnda delen av Sverige där kylan och snön har sitt säte. Jag åker upp till Kalix och besöker släkten. Besöker J-. Det var ett år sedan sist som jag var "hemma" och jag har börjat få en viss längtan efter detta igen.

(Jag vet hur det kommer bli -jag kommer vara glad att se familjen, men bli uttråkad efter två dagar och sedan släpa omkring i två veckor och bara läsa och tänka för mycket.)

(Det är också snart dags för mig att skriva ner min "krönika". Alltså mina listor över vad som varit bäst i musik och film väg under livet. Jag kan säga redan nu att det inte är en hemlighet att Håkans nya skiva kommer få en bra placering på listan. "Jag vet vilken dy hon varit i" är på albumets årets bästa souldänga.)

Ja, sedan blir det något slags nyår i Eskilstuna som det ser ut just nu. Jag kommer förmodligen inte tillbaka till Göteborg förrän 2011. Då ska jag trycka på "play" igen och återuppta mitt liv. Jag har faktiskt lite idéer och planer på vad jag behöver i mitt liv just nu. Jag är dessutom rätt säker på att jag innan den 31 december kommer börja längta ihjäl mig efter att komma ut på inspelning igen.

För mitt i allt det här egocentriska rabblandet som jag antar inte är till intresse för någon som helst så vill jag bara göra en sak klar. Det kanske låter mig som att jag beklagar mig och deppar, men jag lever ett liv jag längtat efter sedan jag var en finnig tonåring med tandställning. Ett liv där jag bor i Göteborg och (nåja) arbetar med film. Nu är det bara de sista pusselbitarna som saknas.