Just nu -när jag inte jobbar eller grillar- så läser jag Miles Davis självbiografi. Även om boken i sig är medelmåttig så har den fått mig att börja gräva djupare i jazz som genre. Under de senaste tre åren har jag gått från att avsky genren till att faktiskt börja bli lite av ett fan. Från att olika hiphopsamplingar inspirerat mig så har jag faktiskt kommit en bit på vägen.
Oavsett vad man tycker om musiken så måste man erkänna att många av de klassiska albumen har otroligt grymma omslag. Om jag får tag i någon av de här skivorna på vinyl så kan ni räkna med att jag hänger upp dem på väggen som konst. Visst känns det lite trist med mp3-kulturen när man går miste om sånt här:
2 comments:
Köln-koncerten är varenda gräsrökande kulturares heligaste ikon. Den och Blue in Green. Hur bra som helst. Förtjänar en lyssning - omedelbart!
Köln-skivan är magnifik, har lyssnat på den mer eller mindre intensivt sen över ett år tillbaka... Problemet är just det att alla tror att man röker gräs så fort man säger nåt positivt om den!
Post a Comment