Molkom Revisited

Det var lite som en tidsmaskin.

Jag åkte tillbaka till Molkom, det var långhelg och ledigt från inspelningen. Jag passade på att åka till den där värmländska byhålan som för ett år sedan var mitt hem. Eller hem och hem: det var där jag sov, jobbade, åt, drack, bajsade och förvarade mina cd-skivor från och till i två år. Så visst, det är väl det som behövs för att nåt ska räknas som ens bostadsort.

Att komma tillbaka till Molkom var inte bara som en tidsmaskin. Det var som att resten av världen skärmades på samma gång. Som om allt annat i världen sattes på pausläge, medan jag återvände till bubblornas bubbla.

Klockan stod still i Molkom. Vi åt pizza. Vi tog en bastu. Vi satt på diverse tak och drack öl och vin. Vi gick ner till den lokala puben/ pizzerian och var nära på att hamna i bråk med lokalbefolkningen. Allt var som det alltid varit.

När jag lämnade Molkom för sista gången som elev så satte jag mig på tåget till Helsingborg. Det hade inte tagit länge innan jag fick ett sms: "Toni, du glömde din Woody Allen-affisch!". Ända sedan dess har jag planerat att återvända dit för att hämta tillbaka denna klenod. De två tidigare druckna besöken har jag glömt detta. Så det var inte mer än passande att när jag nu besökte Molkom för förmodligen sista gången i mitt liv, så tog jag den bökiga tavlan under armen och tog bussen hem till Trollhättan i spöregnet. Den här gången lämnade jag ingenting kvar där i Värmland.

Jag satt första kvällen med min compadre och f.d klasskamrat H-. Vi pratade om avslutningen då jag höll ett tal och i en svag stund så lovade jag att lägga upp en videoupptagning av just detta icke så märkvärdiga tal. Här kommer det. Bered er för att det blir något internt för er icke-molkomiter.