Just like Tom Thumb's liknelser

Jag har drabbats av en ny neuros. Lagom till mitt nya liv i Göteborg har jag upptäckt en ny ovana. Den är ostoppbar.

***

Det började när jag hade sett "The Social Network" och gick ut ur biografen och sa till A-...

...Nej, vänta lite. Det började tidigare än så. Med en annan film, och en annan replik...

***

Det var på gymnasiet, nångång under tvåan tror jag. SVT2 skulle visa "Annie Hall", alltså Woody Allens omtalade romantiska komedi från -77. Jag ville se den eftersom jag hört så mycket om Woodys filmer, men aldrig sett en själv. Filmen började, och efter de ikoniska förtexterna dök han upp. Killen i glasögon tittade rakt in i kameran och sa:

There's an old joke - um... two elderly women are at a Catskill mountain resort, and one of 'em says, "Boy, the food at this place is really terrible." The other one says, "Yeah, I know; and such small portions." Well, that's essentially how I feel about life - full of loneliness, and misery, and suffering, and unhappiness, and it's all over much too quickly.

Jag tror att det var nånstans där min fascination för liknelser föddes. (Det och en gravt ohälsosam identifikation.)

***

... jag kom alltså ut ur biografen med min nyblivna kollektivbo A-. När filmen hade slutat hade hela publiken rest sig upp och gått innan sluttexterna ens hunnit böja rulla. Jag tror jag redan skrivit om lustigheten som jag kastade ur mig så fort vi lämnat lokalen:

"Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!"

A- skrattade till: "Haha, det var ganska bra sagt. Jag ser det framför mig."

***

Det går inte att säga så till mig! När jag drar mina liknelser så flyger de bara ur mig och jag kommer inte tänka mer på dem om ingen anmärker på dem. Men någonstans i mig bor det ett bekräftelsekrävande ego som hajar till om någon skrattar åt skämtet i fråga. Det är som att jag inser att "shit, någon skrattade åt något jag sa. Det betyder att andra människor kanske också skrattar om jag säger det igen."

Och så blir det. Längst bak i huvudet sparas det en fil med lyckade liknelser, och när tillfället väl ges så dyker den fram igen. Vilket förmodligen bli ganska tjatigt för folk som umgås med mig ofta.

***

Jag står inne på mitt rum och spikar upp tavlor på väggen. Nu är sista pusselbiten lagd, och rummet inrett.

Min telefon ringer. Det är radiotjänst i Kiruna som undrar om jag har betalt min tv-licens. Jag förklarar återigen att det har jag inte, och det kommer jag inte heller att göra eftersom jag inte har en tv. Jag lägger irriterat på luren och säger till min andra kollektivbo T- som står ute i vardagsrummet:

"Nu ringde de till mig och undrade om jag har tevelicens... igen! Varje gång jag flyttar verkar de sätta mitt telefonnummer på snabbuppringning. Radiotjänst i Kiruna är som en kille som tror att han kommer få ligga med en tjej om han bara tjatar tillräckligt länge."

Jag använde den meningen till och med som en facebookstatus.

***

Det finns en sak jag får höra återkommande. "Hur länge har du klurat på den?". Många vänner verkar tro att jag sitter hemma och kommer på roliga liknelser som jag sedan drar vid tillfälle. Jag vet inte om det är något med mitt tonfall som får det att låta så, men det är verkligen inte fallet. Jag har svårt att uttrycka mig på många sätt. Känslor är inte min starka gebit. Jag påstår inte på något sätt att jag skulle vara rolig, men humor -hur tråkig den än må vara- har alltid varit det lättaste sättet för mig att kommunicera. Blir jag obekväm eller förbannad så kan jag inte hålla käften. Skämten bara ramlar ur mig. Av någon anledning har jag alltid haft lättast för liknelser. Kanske var det "Annie Hall" som satte igång nåt för sex år sedan.

***

Jag sitter i en bil med en kollega. Det är någon vecka in i min praktik på polisserien "Irene Huss". Jag kan i förbifarten säga att hela min höst försvunnit i blixtfart. Efter det att jag kom hem från Skåne och äventyret med "Kyss mig" så hoppade jag på en kortfilm som hette "Att köpa en bil". Jag hann knappt andas innan det projektet tog slut och det blev dags för flytt. Under några dagar packade jag ner allt jag ägde i Trollhättan, flyttade det till Göteborg och packade upp det igen. Dagen efter att jag installerat mig började jag på "Irene Huss". Ingen rast eller ro, men det är så roligt att jag lätt glömmer bort mig.

I alla fall:

Jag sitter i en bil med en kollega. Snön yr utanför fönstret och det är kallt. Jag må vara varmt klädd, men likväl blir man frusen av att stå ute en hel dag. Efter en stunds tystnad säger jag:

"Jag hatar snö och kyla."
"Gör du det? Vad ironiskt, med tanke på att du är från norrland", säger hon.
Innan jag hunnit tänka efter säger jag:
"Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små vänjer sig vid det och börjar gilla det när de blir vuxna."

I samma sekund jag säger detta tänker jag: Nej! Varför sa jag så? Tänk om hon tar illa upp? Eller om jag trampar på nån öm tå? Åh, Toni! Varför gör du såhär mot dig själv!

Jag lugnar dock ner mig när jag hör hur hon försöker kväva en skratt.

***

Det är första kvällen av Novemberfestivalen i Trollhättan. Jag sitter hemma hos min klasskompis J-. S- är där med. Vi dricker öl och ser på en livedvd med Springsteen som river igenom "Rosalita".
J- säger: "Säg det där du sa tidigare Toni när jag frågade om vi skulle se den här".
"Nej", säger jag och försöker skona S- från min otroligt grabbiga metafor.
"Vadårå?", undrar S-
"Okej då. J- frågade mig om vi skulle se Springsteen-dvd'n eller om jag tröttnat på den. Jag kontrade med: Den är så bra så att man kan inte tröttna. Det är ju som att tröttna på riktigt bra sex."
"Hehe".
"Hur länge har du klurat på den?", frågar S-
"Nej, jag kom på den då, i samma sekund som jag sa den", försöker jag.
"Du har kört många liknelser på sistone"
"Jo... jag vet. Men jag vet inte varför."

***

Jag står på H&M och försöker välja ett par byxor. Jag hatar att konsumera, men jag behöver ett par nya byxor eftersom ett gammalt par lämnat jordelivet. Jag har överhuvudtaget problem med mode: Trendkänslighet, yta och konsumtionshets är de skällsord som återkommer i mitt huvud. Dagens mode får dessutom hälften av befolkningen att se ut som färgblinda sexualförbrytare.

I hörlurarna lyssnar jag på Oskar Linros. Inte min sorts musik, men jag ger skivan en genomlyssning eftersom "Från och med du" faktiskt är rätt schysst. Halvvägs in kommer det en bra ballad. Jag hajar till när den kommer till crescendot:

"Säg mig att det finns något mer
Mera än Ikeasoffans tystnad
Säg mig att vi har någon överraskning kvar
Säg mig att du kommer bli lite mer som Annie Hall"

Jag hittar ett par svarta jeans på halva priset och går till kassan.

***

En fredag satt jag på Scandinavium och såg ZZ Top. Det var en bra konsert, med både höjdpunkter och bottennapp. Jag inser ganska snabbt att det som saknas i mitt liv är förmågan att odla ett helskägg. Visst, jag skulle inte orka odla en halvmeter ansiktsbehåring som Billy & Dusty nere på scenen. Men ett härligt, southern rock-skägg... Ja, det vore nånting.

***

Jag vaknar på min kompis soffa. Cementkeps. Har inte sovit många timmar. I går natt blev lång. Det här är sista dagen på novemberfestivalen. Jag slår på teven och rapport berättar att USA just investerat i ett omfattande robotförsvar. Jag är så bakfull att det tar mig en minut att inse att robotförsvar betyder ett system som ska stoppa missiler. För ett ögonblick tror jag att Barack Obama införskaffat ett försvar mot Transformers. Jag sätter mig upp i soffan och tar de klädesplagg som ligger närmast på ryggsäcken som jag lever ur under helgen.

När jag är framme på Novemberfestivalens lokaler råkar jag se mig själv i spegeln. Jag har kavaj, t-shirt och en halsduk knuten runt halsen -och jag ångrar att jag inte tänkt på vad jag iklätt mig i morse.
"Helvete. Jag ser ut som en kulturkofta. Det enda som saknas är en diktsamling av nån suicidal stockholmare som sticker upp ur bröstfickan så är looken komplett. Varför tog jag inte på mig fleecetröjan i morse?"
Jag ser några vänner sitta vid ett bord i baren. Jag slår mig ner vid dem. E-, V- och G-, tre gamla molkomlirare. De är rätt slitna de med, de var mer på gårnattens äventyr fram till sent. Vi utbyter historier om timmarna efter att vi skiljts åt.

När vi sitter där och snackar skit och skrattar åt varandras upptåg ("Christer Petterson ringde i morse, han ville ha tillbaka sin livsstil") så drabbas jag av en bekant känsla. En otvungen gemenskap. Jag tänker ibland på Woody Allens citat ur dokumentären "Wild man blues": "Är jag i Europa saknar jag New York. Är jag i New York saknar jag Europa. Jag är alltid på det ställe jag minst av allt vill vara på." Just nu, den här sega söndagsmorgonen, är jag precis där jag vill vara.

***

Fredagkväll. Järntorget. Jag och två nyinstiftade bekantskaper rör oss från Pustervik mot 7eleven. Vindarna blåser iskalla, trots min fleecetröja.
"Jag hatar kyla!", säger jag.
"Och det ska komma från en norrlänning", säger J-.
Jag hinner knappt tänka efter innan en klassisk replik ramlar ur min mun:
"Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små..."
"Toni, jag har redan hört den."
Pinsamt tystnad.

Plötsligt minns jag varför jag hållit inne mina liknelser så länge. Förr eller senare börjar jag upprepa mig själv, och pinsamheten när spontana repliker blir uppenbart upprepade är för stor för mig. Lustigheternas tid är föbi. För den här gången.

***

Telefonen ringer.
"Jag måste ha ett svar nu!", säger O-, "Ja eller nej?".
"Men... jag kan inte bestämma mig."
"Biljetterna försvinner så fort, jag måste boka inom fem minuter."
"MEN! Jag vet ju inte vad jag gör i mars, det för långt fram i tiden för mig att bestämma mig... jag kan ju sälja biljetten...men... jag hatar sånt här."
Med eftertryck: "Toni... Det handlar om Woody."
"Okej då. Du har rätt. Jag säger ja."
Jag lägger på luren. Jag ha just bokat biljett till att se Woody Allen spela jazz i Stockholm till våren.

På nåt konstigt sätt känns det som att en cirkel sluts.

Så sant som det är sagt, Rocky

(Källa: http://www.rocky-digital.com/serien/default.asp?nr=327
Klicka på bilden för att få den större... )
Det här är lite av en klyscha, men Rocky var bättre förr. (Men vem var å andra sidan inte det?).

I alla fall, i den här seriestrippen lyckas Martin Kellerman fånga exakt mina tankar om att använda smileys och apostrofer i skrift. Jag vet att jag låter som en gammal, bitter gubbe när jag pratar om det här, men för mig är det helt omöjligt att använda ett ":)" eller "*glad*" om jag inte är ruskigt ironiskt. Om motparten inte förstår mitt känsloläge när skriver, så har jag antingen formulerat mig dåligt eller så är den andra dum i huvudet. Det är upp till var och en att uttrycka sig som man vill, men jag själv har och kommer alltid vägra smileys.

(För ungefär ett år sen försökte jag faktiskt bryta mot min egen regel. Jag hade en flörtig smskonversation med en tjej som frekvent använde alla förkortningar och symboler som fanns, och jag försökte smälta in och verka som en sund, vanlig kille och använda en blinkande gubbe för att ge en lite flörtigare ton på meddelandet. Men så fort jag såg detta ";)" framför mig bläddrade jag tillbaka och radera tecknen. Det kändes helt enkelt inte rätt.)

Säkert - "Dansa, fastän"

jag ska dansa fastän hjärtat brister
ska dansa fastän hjärtat brister
dåliga bandet jag tycker inte om er
men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer
spela nåt som alla kan jag kan berätta nåt som alla kan
är ni med mig syster, bröder
dansa för att hjärtat blöder

Tillsammans med Håkans nya och Bruce nya box så är Säkers "Facit" det bästa som händer musikvärlden i höst. Ovan citerade vers är crescendot och höjdpunkten i den här strålande poplåten.

Biofacisten uttalar sig.

Jag är alldeles nyss hemkommen från ett biobesök. Jag såg "The Social Network", som nog får sägas vara filmhöstens stora snackis. Med all rätt. Men det är inte mitt egentliga ärende med det här inlägget.

När filmen når sitt slut, en final som påminner om en korsning av "Citizen Kane" och "Gudfadern del II" utan att säga för mycket, så händer det där som jag stör mig på varje gång jag går på bio. Jag skulle till och med vilja säga att jag har börjat störa mig på det här fenomenet alltmer:

Så fort sluttexterna börjar så reser sig i princip hela biosalongen och lämnar lokalen.

Det är nästan med en komisk tajmning som folk hoppar upp ur sina säten och rusar ut ur lokalen. Jag har svårt att förstå meningen med detta... Vad är det alla har bråttom till? Personligen vill jag sitta kvar och smälta upplevelsen i ÅTMINSTONE två-tre minuter. Låta känslorna och tankarna komma! Men det är i princip omöjligt eftersom man måste resa på sig för att låta halva lokalen tränga sig förbi.

Jag har en liknelse jag gärna drar om detta: Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!

Speciellt när man betalat 100 kronor för äventyret (och nu pratar jag om biobesöket igen -inte sex!) så tycker jag att publiken ska passa på njuta av upplevelsen så länge det går. Speciellt då David Fincher & Aaron Sorkin i det här fallet lämnar tittaren med ett rätt viktigt budskap så tycker jag filmen förtjänar en korts stunds reflektion i biofåtöljen.

Å andra sidan -publiken har väl bråttom hem så att de kan uppdatera sin facebookstatus med vad de tyckte om filmen...

Sketches of Järntorget

I Göteborg:

Jag promenerar in mot Järntorget. Jag är på väg till en föreläsning om filmavtal. Mycket roligare än det låter. Det är en fin höstdag. I mina öron spelar mp3-spelaren Miles Davis "Sketches of Spain", för att vara mer exakt skivans första spår. "Concierto de aranjuez". Ett fantastiskt stycke där Davis låter sitt tajta jazzband spela tillsammans med klassiska musiker.

Plötsligt hör jag något jag inte hört förut, en trumpet som bryter in bakom Miles trumpet och spelar en melodi som följer den elegant. Konstigt, jag har hört den här skivan hur många gånger som helst men aldrig hört DET där. Då upptäcker jag att trumpeten kommer från en gatumusikant på järntorget. En sliten rom, med ett smutsigt instrument. På nåt märkligt sett spelar han i takt med den musik jag lyssnar på i mina hörlurar. Jag blir förhäxad.... det låter fantastiskt, som om han jammade med musiken i mitt huvud...ända tills gatumusikanten byter takt och melodi.

Det kanske bara varade i sammanlagt 30 sekunder, men under den där korta stunden kändes det som om verklighet och fantasi smälte ihop. En ren slump som kändes som om den var planerad. Jag stänger av musiken och korsar torget.

Vila i frid, Solomon Burke.

Solomon Burke är död. 70 år gammal, på en flygplats i Amsterdam.

Några av de som läser detta vet kanske inte ens vem Burke var, men de flesta har nog hört någon av hans största låtar: "Everybody needs somebody to love", "Cry to me" eller varför inte "Don't give up on me".

Det finns nog inget jag kan berätta som inte kan berättas bättre på nån wikipedia-länk, men en kort grundkurs ser ut på detta sätt: Solomon Burke var en fantastisk soulsångare som på 60-talet sjöng in några i dagens öron odödliga sånger. Han fick dock aldrig något större kommersiellt genombrott, utan hade ett rykte som snarare växte med decennierna. 2003 fick han oväntat stora framgångar med albumet "Don't give up on me". En skiva som jag kom att älska när den släpptes och som jag fortfarande i dag håller lika högt. Stundtals anser jag den vara den bästa soulskivan genom tiderna. Van Morisson sa en gång om Burke att "han kan sjunga telefonkatalogen och få det att låta underbart".

Jag hade turen att se Solomon Burke live på Storsjöyran 2005. En fantastisk konsert, där den överviktiga mannen fick ledas in på scenen och som sedan från sin specialbyggda tron lät sin makalösa röst fylla Östersunds stortorg. Han hade med sig ett tajt liveband, några familjemedlemmar och den glittrigaste kavajen som någonsin klätt en man i hans storlek. Jag lyckades fånga ett halsband som Solomon kastade ner från scenen. Det var bara några dagar sedan som jag senast höll i det och mindes konserten.

Jag ville bara skriva detta och berätta något mer än de korta notiser som i kvällstidningar berättar om att han hade 21 barn och 90 barnbarn (!) eller att han hade en hit som var med på soundtracket till "Dirty Dancing". Jag ville berätta att den här mannen som nu är död har betytt något för mig. Hans musik har varit ett soundtrack till MITT liv.

Redan tidigare har jag skrivit spaltmeter just om "Don't give up on me"-skivan. Det var där låtskrivare som b la Bob Dylan, Van Morrison, Tom Waits och Elvis Costello gav bort specialskrivna låtar till Solomon som sedan producerades varsamt av Joe Henry. Det finns inte en låt på det albumet som inte trollbinder mig. Det finns ett ögonblick i slutfasen av "Flesh and blood" då Burke sjunger:

the fever in my brain
is leaving smoke behind my eyes
but the part of me that wants to change
fights the part of me that trys

När han når den sista frasen brister han ut i en ton som varje gång ger mig kraftig gåshud. Det ögonblicket för mig är större än mycket annat jag upplevt.

Jag har haft hans låtar på kassettband i min forna Volvo 240; Jag har suttit på mitt pojkrum i Kalix och med stänga ögon hört "None of us are free" och känt att det finns en värld utanför kommungränsen som jag bara måste se; Jag har varit kär och full till hans musik; Jag har tröstat mig till hans musik; Jag har stått utpumpad efter en konsert och tänk "Vad var det som hände?".

De sista plattorna i karriären var ojämna, men han avslutade starkt med skivan "Nothing Impossible". En nästan överdriven soulbomb där varje låt badar i stråkar och blås. Sista låten heter passande nog "I'm Leavin".

Nu har han åkt vidare, Solomon. Var han är på väg eller var han kommit, det får andra än jag svara på. Tills vidare tycker jag att ni ser den ovan bifogade videon innan ni förälskar er i denna skiva: http://open.spotify.com/album/0C7sxExzbaHFgJfF1BM2NM

Jimmie Åkessons funniest moments

Jag insåg det inte till en början. Men alltefter att dagarna gått, och Sverigedemokraterna fått allt mer utrymme i media så har det sakta blivit mer och mer självklart.

Jimmie Åkesson har gjort svensk politik roligare. Inte "roligare" i den positiva benämningen "intressantare" och "mer spännande". Jag syftar på "roligare" som i "mer komisk".

Här är mina tre favoritögonblick hittills.


1. Jimmie Åkesson och hockeykören

Vi var säkert många som såg Jimmie Åkesson hålla sitt segertal när det stod klart att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. I samma sekund som den äppelkindade smålänningen gick upp på scenen så fylldes jag och många med mig av skam, sorg och frustration. När man sedan insåg vad som försegick så blev plötsligt stämningen... pinsam.

Plötsligt hörde vi hur SD's DJ skruvade ner eurodiscon så att en hockeykör kunde skandera "Jimmie Åkesson, shalalala". Det var oklart om Åkesson tagit sitt parti in i riksdagen, eller ett lag från Divison 1 till Elitserien.

2. Jimmie är trött.
Tyvärr hittar jag inget videoklipp från den här fantastiska stunden som fick mig att ligga dubbelvikt av skratt i tv-soffan.

Efter att ha deltagit i SVT's Rapport dagen efter valet och fått sina fiskar varma av K-G Bergström i en utfrågning så tågade Jimmie ut från SVT. När journalistuppbådet mötte honom med frågor så fick de endast korthuggna svar i stil med "inga kommentarer".

Ända till en journalist frågar Jimmie: "Vad ska du göra nu?"
Med ett gnälligt tonfall som om han varit en brådmogen tonåring, på den bredaste smålänska du kan tänka dig:
"Nu ska jag hem och sova, för det har jag inte gjort på flera dagar!"
Ett tips Jimmie-ponken; Folk kommer inte tycka mer om dig för att du gnäller som ett barn.


3. Jimmie i folkdräkt.

Den femte oktober 2010 så var det inte Fredrik Reinfeldts nya regering som var dagens bottennapp. Inte heller var det Sverigedemokraternas dramatiska utstormning från en gudstjänst eftersom de kände sig förnedrade av att ordet rasism hade används i predikan. Nej, det mest underliga med denna dag, det som var så otroligt konstigt att jag inte kan fina andra ord än: "Ha Ha Ha" är att Jimmieboy dök upp denna dag i folkdräkt. Svensk folkdräkt.

Var, när och hur kändes det som en bra ide?
Ville Jimmie framstå som en äkta svensk? Var det ett skämt?
Ville han slå ett slag för ett alltmer utdöende mode?
Stannade han aldrig upp den morgonen när han klädde på sig och tänkte "...vänta lite... Folkdräkt? Folk kommer skratta åt mig! Jag tar på mig slips och kavaj, som alla andra".

Jag vet faktiskt inte. Däremot så vet jag att Jimmie Åkesson plötsligt framstod som den där konstiga ungen som den första skoldagen dyker upp i kostym när hans klasskamrater på sin höjd bär t-shirts med Kalle Anka-tryck.

En hög procent av Sveriges befolkning har låtit sig styras av egoism och rädsla. Än är inte resultatet av valet färdigt, men det ser tydligt ut som om det återigen blir en borgerlig regering och att SD kommer in i riksdagen. Det känns mycket tungt.

Det här landet består till stor del av idioter.

Scener från K- (Sommaren i Skåne, del II)

När jag och J- för första gången gick husesyn i Trollhyttan upptäckte vi en låst dörr.

(Jag har berättat grundstoryn i ett tidigare blogginlägg: Vi är ett gäng Trollhättebor som praktiserar på en långfilm som spelas in kring Ystad med omnejd. Vi bor i ett hus i den skånska byn K-, som vi har döpt till Trollhyttan. Jag är SAD och statistansvarig. Det är ett hårt knog men en väldigt bra inspelning, med ett härlig team. Jag berättade även i förbifarten om hur mitt år som Trollhättebo gjort mig rastlös och i behov av en förändring. Det är här historien tar vid.)

Det var i slutet av juli när jag och J- gick en första tur kring huset och spanade in de olika rummen. Källaren luktade mögel men hade en skivstång med vikter och en gaffatejpad bänk. Men på övervåningen fanns det inte bara två större rum, en öppen spis och en tilltagen balkong. Det fanns även en låst dörr. Vi kände på handtaget och testade huvudnyckeln i dörren. Inget resultat.
"Jag slår vad om att det är nåt som gömmer sig bakom den dörren", sa J-.
"Eller hur. Jag är sjukt nyfiken", svarade jag.
Vi lät saken bero. Tills vidare.

***

Det lilla kontoret är kvavt. Ur laptopens högtalare ljuder Bob Dylans "Going, Going, Gone". Det svajande riffet svävar ut över det fullbelamrade bordet där alla statistlistor och dagbesked trängs med tomma energidrycksburkar. Kontoret är tomt, resten av teamet är i Danmark och filmar medan jag stannar kvar här i K- och förbereder den kommande veckan. Min blick vilar ut mot fönstret, mot äppelträdet där utanför, när telefonen ringer. Inte jobbtelefonen som brukligt, utan min egen privata. "Hej Toni, det är T-"
T- & A- gick på Molkoms Folkhögskola samtidigt som jag. De blev ett par där och har bott i hop sen dess. När jag åkt förbi Karlstad har jag bott hos dem. Två mycket goda vänner.
"Vi ska flytta till Göteborg", säger T-
"Vad kul! Ni har kommit in på era utbildningar?", säger jag.
"Ja, och vi har hittat en lägenhet... Det är en stor trea, och vi har ett rum över. Vill du ha det?"
Jag dröjer med mitt svar och min blick återvänder ut mot äppelträdet.

***

Jag promenerar tillsammans med en flicka i gångtunneln under Lunds tågstation. En gatumusikant fyller tunneln med en ostämd "Desalation Row".
"Så hur trivs du i Trollhättan?", frågar hon.
"Ja du vet hur stan är. Trollhättan är...depreverande. Men jag ska flytta till Göteborg snart.", berättar jag.
"Jaså?"
"Ja. Ska flytta in i kollektiv med två kompisar. Jag har inte sett lägenheten eller nåt sånt. Men det kommer säkert bli bra. "
Plötsligt dyker det upp en snubbe från ingenstans. Han är speedad.
"DU! Jag behöver växla en hundralapp till biljettmaskinen! K-kan du hjälpa mig?", hasplar han ur sig.
Jag ljuger: "Tyvärr, jag har inga pengar."
Då gör han -helt oförklarligt- ett snabbt dansmove.
"Ooo! MICHAEL JACKSON!", ropar han. Han försvinner lika snabbt som han dök upp.


***

Jag springer i regnet som om det skulle göra någon skillnad. Regnet faller hårt och obönhörligt över Helsingborgs gator. Längre fram vid gathörnet ser jag tre välbekanta siluetter. Det finns vänner som man känner så väl att man kan urskilja dem ur mängden bara på sättet de hänger på huvudet. Jag når fram till dem och tar skydd i kulverten där de ställt sig. Det är M- och J- (Kalixgrabbarna som jag delade lägenhet med förra sommaren), och den förstnämndes bror H-. De bor kvar i här i Helsingborg, men det är alltså H- som tagit över min plats i det norrländska kollektivet.
"Det är ett jävla väder", säger jag som hälsningsfras.

Inne i den närliggande lägenheten hänger min jacka på tork. Jag sitter på det breda fönsterbläcket och ser på hur regnet slår mot glaset. Grabbarna sitter i soffan. Någon av dem bläddrar i en hårdrockstidning. En annan väljer låtar på datorn. Vi snackar skit.
"Ska ni bli kvar här i stan?", frågar jag.
"Får fan se", säger M-, "måste hitta ett jobb först. Jag är trött på Helsingborg. Fan. Funderar på att flytta till Göteborg".
"Fan vad du klagar!", säger J-.
"Håll käft!", kontrar M-, "
"Hade inte du ett jobb?", frågar jag.
"När då? Skitsamma. Jag vill bara hitta ett ställe där man känna sig nöjd och slå sig ner. Fattar du?"
"Jag är hungrig. Vill nån ha en pizza?", frågar H-

***

När jag promenerar hem mot huset en sen onsdagsnatt ser jag upp mot fönstret som vetter in mot det låsta, dolda, rummet i Trollhyttan. Jag tycker mig se något röra sig där inne.

***

Morgonsolen ligger i ansiktet när jag springer den vanliga joggingrundan längst fälten. Havren vajjar i vinden medan "Zip City" låter sitt gitarrsolo rulla i mp3-spelaren. Jag är halvvägs när jag stannar upp och drar efter andan. Svetten rullar nerför pannan. Jävla skitkondition, tänker jag. På andra sidan fältet ser jag den nedlagda sockerfabriken som byn är byggd kring. En gång i tiden försörjde den hela orten, men nu står den tom och påminner K- om vad den aldrig mer kommer bli. Rörsockret från Brasilien var så mycket billigare, att produktionen i skåne inte hade en chans. Jag höjer voylmen på musiken i mina hörlurar och börjar springa igen.

***

Grabbarna i Trollhyttan. Vi sitter kring ett bord i matsalen på det närliggande vandrarhemmet. Vi diskuterar den låsta dörren på övervåningen i Trollhyttan.
"Min teori är att det ligger en arm- och benlös kille bakom den där dörren. På en skatebord!", säger D-.
"Hahaha", skrattar F-.
"Eller hur!", fyller B- i, "och mellan tänderna har han en piska som han slår i golvet"
"Vilket förklarar de där konstiga ljuden man hör om nätterna i huset", säger jag.
"Vet vad vi borde göra", säger J-
"Näe."
"På slutfesten borde vi samla ihop lite verktyg och se vad fan som egentligen döljer sig bakom den där dörren. Sanningen måste fram!"
"Lätt!"
"Absolut!"


***

Inspelningledaren ropar "TACK FÖR IDAG" i walkie-talkien, och nedriggen börjar. Efter en snar halvtimme är allt nedpackat, jag har delat ut alla dagsbesked och skickat hem alla statister. Produktionskontoret har fixat med pizza till teamet, och vi slår oss ner kring bänkarna i klassrummet vi haft som uppehållsrummet och börjar äta. En lång inspelningsdag är över, en utmaning till sådan. Vi har filmat hela dagen i en högstadieskola som vi fyllt med 110 statister. Jag har fixat, bokat och organiserat dem alla. Nu är jag trött och känner hur adrealinet lämnar kroppen. Jag lyssnar på hur de andra i teamet skrattar och skojar medan jag tuggar på vegetarianan. För lite mer än ett ett år sedan hade en sån är arbetsdag varit en dröm för mig. Nu är det med eller mindre vardag. Jag kommer sakna den här inspelningen... Den har varit en av de bästa jag varit på. Jag häller upp ett glas cola och slukar det snabbt. Sätter mig bredvid min klasskamrat D- och håller upp glaset för en skål.

***

Den skånska housemusiken fyller stortorget. Jag tränger mig igenom folkmassan för att ta mig dit som de glada smsen leder mig. "Toni! Kom hit!", stod det i dem. Det är några gamla kollegor från Greenpeace som gömmer sig där. Det är Familjen som står på scenen, och det sprätter i benen på mig. Det känns som om hela Malmö är ute på stadens gator i natt. Tillslut hittar jag dem.Vi utbyter kramar. En gammal flört från förra sommaren är där. Det blir lite konstig stämning när hennes pojkvän ska presentera sig tre gånger för mig. Jag tror han försöker markera nånting. Jag vänder mig om och pratar med min forna kollega S-, den alltid lika glada helsingborgaren. Hennes dialekt sjunger lika mycket som någonsin. Vi skriker för att överrösta musiken, jag är uppe i varv på det där sättet som jag blir när jag har bra dagar.
"Så hur är det med dig Toni?"
"Det är..fan, det är fantastiskt! Jag älskar att vara här! I Skåne! I Malmö! Folket, känslan, det är underbart! Jag är på en grym inspelning, jag bor med assköna människor...jag har fan stått och sålt smycken i dag."
"Haha, va? Varför då?", skrattar S-.
"Vad tror du? Imponera på en tjej förstås. Vette fan om jag lyckades...", skriker jag och stannar upp.
På scenen börjar Familjen spela "Det snurrar i min skalle".
"...nu måste vi dansa! Kom!"
Vi försvinner in i publikhavet. För att citera Kerouac: Det är natten och vad den gör med dig. Jag hade inget annat att erbjuda någon än min egen förvirring.

***

"Inse att det här är den sista grillkvällen i hyttan. Skål, mina vänner!", säger jag och lyfter mitt glas.
Kollegorna runt bordet gör det samma. Vi skålar in denna sista helg i K-, vi skålar in början på slutet. Vi sitter ute på balkongen och septemberkylan gör sig påmind. Jag känner mig mätt och ser ut över bordet med dess rester. Det luktar surt från kräftorna som vissa av bordets deltagare inmundigat. Själv är jag mätt av sojakorv, klyftpotatis, halloumi och öl. Någon kring bordet kläcker då en idé.
"Låt oss öppna dörren på övervåningen. Inatt!"

***

Sommaren är över. Det är dags att lämna Skåne och återvända hem. Så fort jag kommer hem ska jag börja arbeta på en kortfilm, så att ta det lugnt kommer det inte vara tal om. Livet kommer att fortsätta i hundrafyrtio knyck, men saker kommer att bli annorlunda. Jag ska flytta till Göteborg. Jag har bara ett halvår kvar på min utbildning, och är rätt säker på att det kommer innebära en del förändringar. Det känns som om jag fortfarande är på jakt efter något diffust mål, och att jag inte kan vila förrän jag hittat det. Människor jag träffat tycks också vara ute och rastlöst söka; Efter pengar, kärlek eller bara nånstans att trivas.

Jag är inte den enda som vettlöst ränner runt och försöker hitta rätt. Men på sistone så har vägen dit varit mer spännande och tillfredsställande för mig än på mycket länge. Jag har fått så mycket i bagaget av den här upplevelsen som mina två månader i K- inneburit. Nu lämnar jag allt det här bakom mig. Man stänger en dörr och öppnar en ny.

***

Jag har digitalkameran på videoläge, bilden är grovkornig i det dunkla ljuset, men den fångar huvuddragen. Grabbarna och tjejerna kämpar framför dörren. De utbyter idéer om hur det hela ska gå till, vad är egentligen det bästa sättet att öppna den låsta dörren. Jag känner en viss förväntan. Olika metoder testas. Tillvägagångssätt förkastas och nya föreslås. Det är en koncentrerad kamp, trots att alla döljer spänningen med skratt och skämt. Men plötsligt. J- kommer på en idé, och det fungerar. Vi drar efter andan.

Dörren går upp. Den öppnar sig långsamt, det följer en hög smäll. Jag hoppar till. Alla tar ett steg närmare och sticker sedan huvudena genom dörröppningen. Vi ser vad som döljer sig där bakom.

***

Löftet

Jag hatar när jag känner att jag måste köpa något som jag egentligen klarar mig utan. Den maffiga boxen "The Promise: The Darkness on the edge of town story" har redan gett mig den känslan. Den 16e november kommer Bruce Springsteen tjäna ännu mera pengar än han redan har. Det är en box byggd kring Springsteens klassiska skiva "Darkness on the edge of town" från -78, ett mörkt mästerverk som påverkat mitt liv mer än vad ni tror. Den kommer att innehålla förutom originalskivan 21 tidigare outgivna spår (därav hälften ärligt talat redan finns på bootlegs). I en ännu dyrare deluxversion finns på 3 DVD'er en högintressant dokumentär om inspelningen av skivan, konsertupptagningar och en replika av anteckningsblocket som Springsteen kladdade låttexter i. Läs mer här.

"Darkness.." är en roman uppdelad på tio låtar och är en av Springsteens mest personliga album. Musiken är en urkraft. Trendkänsliga kritiker skulle kalla den för bredbent utan att ens reflektera över de insiktsfulla texterna, den sorgsna rastlösheten och känslan av att Springsteen skriker för att överleva. Den gräver i sångarens bakgrund och gör upp med de trasiga relationerna till fadern. Den minns arbetarklassens tunga ok, och den har en livsglädje som är svårslagen. Mörkret i utkanten av stan är skrämmande, men också renande. Vissa historier handlar om människor som livet kört förbi för att de var för upptagna med att köra för fort, andra historier handlar om ta sig så fort man kan mot det man vill ska bli ens liv. Den mest ikoniska textraden är ändock: "Ain't no sin to be glad your alive".

När jag 2007 fick höra "Badlands" framförd live på globen så kändes det som om livet sällan skulle bli lika stort igen.

Om jag köper den dyraste och onödiga utgåvan återstår att se. Även min massiva nördighet har sin gräns, som är helt och hållet ekonomisk. Men jag ska inte lova något. Vi får se hur starkt det där köpbegäret blir när den 16e november närmar sig. Men en sak är säker. Omslaget med Springsteen lutad mot en jänkare, i ett öppet landskap (Badlands!), under molntunga skyar, är makalös.