Spridda tankar

Jag känner hur det byggs upp inom mig. En historia.

Ännu är det oklart vad den kommer att handla om, hur den kommer se ut eller vad jag vill säga med den. Men de senaste dagarna har jag kännt det där. Hur någonting håller på att forma sig inom mig: Lusten att berätta en historia. Jag tror att det kommer bli ett manus på cirka tre sidor, en treminutare. Något som går utanför den ram för det jag vågat berätta än så länge på film. Något som kanske handlar om sex eller kärlek på riktigt, och inte några slätstrukna banaliteter som de tidigare försöken har varit. Än så länge har jag ingen aning. Men någonstans inom mig finns en lust som blir starkare och starkare och det kommer inte krävas mycket för att jag ska veta vad det är som är på väg att hända.

Min dator fungerar igen, jag har bytt grafikkort. Det första jag gjorde var att lyssna på Knutna Nävar och Östen Warnebring. Nu är det Drive By-Truckers senaste skiva, "Brighter Than Creation's Dark", som strömmar ur högtalarna. Americana på hög nivå.

Den närmaste tiden kommer bli intensiv. Jag ska snart börja producera ett större projekt här på skolan som kommer bli en rent utav svettig uppgift. Mest längtar jag efter att få börja bearbeta manuset och regissera den 1-minutare som jag "arbetat på" i någon månad nu. Arbetsnamnet är "Till Liv" och är en historia om att börja leva, trots att man existerat i århundranden. Gud vad flummigt det låter. Jag som påstår mig vara pragmatiskt lagd. Den bubblan spricker lätt.

Något som jag bör fortsätta skriva på snart, även om intresset förmodligen är noll, är den Långa Vägar del II. Om mina äventyr i Prag och Wien.

Jag blev förövrigt vald till ordförande i skolrådet i dag. Bror Duktig-komplexet får jag väl leva med ett tag till alltså. Antar att jag får fortsätta överkompensera min skötsamma, tråkiga sida med fler dåliga sexskämt och smått överdrivna historier från min uppväxt i norrland.

Världens kortaste skämt enligt DN, by the way:
"Pretantiös? Moi?"

Långa Vägar, del I: Tyskland

Regnet faller tungt utanför fönstret. Augusti är snart halvvägs och jag är hemma hos min far i Kalix. Det är onsdag, det är grått och trist. Under tågresan fick jag med jämna mellanrum visa folk var på kartan jag egentligen kom ifrån. Urskuldande fick jag peka på det lilla landet uppe i norden och säga att jag faktiskt bott härikring (jag pekar på Norrköping och Karlstad) de senaste åren, men att det var där uppe nära finska gränsen jag faktiskt spenderat större delen av mitt liv. Den återkommande frågan var ”blir det inte väldigt kallt däruppe?”. Och jo, det blir det ju, med jämna mellanrum. Sen jag kom hem har jag tänkt mycket på resan och vad jag var med om. Det är många ögonblicksbilder som återkommer. Igår, när jag vandrade uppför Morjärvsvägen mot centrum –vilket jag gjort ett hundratals gånger under kalixåren- så kom jag tågluffens första dagar i Tyskland:

”Are you trying to get my couchsurfer drunk?”, frågade Christoph sin tyske kamrat när denna bjöd lagret runt på ännu en jägermaister. Hela gänget var nog lagomt berusade vid det här laget, och bättre skulle det bli.

Vi satt på en dekig bar I Hamburgs alternative kvarter, som de visst kallades I folkmun. För några timmar sedan hade jag och Christoph hookat upp på en Burger King vid centralstationen, och nu var det bestämt att jag skulle få slagga på hans soffa över natten. Christoph hade en grym lägenhet med rötter från sekelskiftet som faktiskt överlevt andra världskrigets bombningar, men smolket i bägaren var att byggnaden i sin tur var omringad av sexbutiker och turkiska matbutiker, vilket tog udden lite av den historiska känslan i byggnaden. Värden i fråga var en helskön kille, som försörjde sig med att jobba med animering till pre-produktionen till reklamfilmer. Efter en guidad tur runt Hamburg hade vi tagit oss till den här baren där vi mött några vänner till honom. För att fira min tågluffs första dag så tog vi oss några kalla öl typiska för staden, ”Astraal”, och några shots uppe på det. De tyska grabbarna flörtade rejält med tjejen bakom baren, och de tiggde friskt om att få veta hennes namn.

Jag lutade mig tillbaka och insöp stämningen i lokalen. Väggarna var slitna och det var ömkom tegel, ömkom gammal tapet som prydde dem. Vita pelare klöv rummet och ett smutsigt gult ljus flödade ur trattar som gick längst dem. På golvet stod soffor i olika modeller, färger och årsmodeller. Folk halvlåg i dem och ställde ifrån sina sejdlar av öl på de låga vita borden. Själv satt jag och mitt sällskap vid bardisken och jag flinade när någon sa något ofantligt roligt på tyska, som jag givetvis inte förstod ett ord av. Jag insåg plötsligt att jag verkligen hade kommit iväg. Shit! Det hade jag aldrig trott!

För ett dygn sedan hade jag legat och kramats med S- i en bäddsoffa. Vi hade dragit våra täcken över våra huvuden och kysstes. Vi hade haft en fantastisk helg med midsommarfirande och sol. Det hade varit mitt första besök i Skåne och jag hade faktiskt uppskattat det låga landskapet. Min första äkta svenska sommarupplevelse, på något sätt. Nu låg vi där och på något sätt bävade för morgonen. Vi skulle vara tvungna att stiga upp i gryningen. S- jobbade på snusfabrik under sommaren, och väckarklockan stod därför på 04.30. Jag själv behövde stiga upp så pass för att hinna ta alla tåg jag behövde ta för att ta mig dit jag ville: hyfsat långt bort från Sverige. Men just då låg vi bara och höll och varandra och laddade för att inte se varandra på ytterligare några veckor. Jag hade resfeber och oroade mig för hur det skulle gå med allt. (En oro som försvann så fort jag steg på tåget).

Efter några druckna timmar på baren styrde vi stegen tillbaka upp från tunnelbanan mot Christophs lägenhet. Natten var klar och luften kittlade i näsborrarna. Jag var trött, det var nästan tjugofyra timmar sedan jag fick någon sömn. Jag visste inte att det skulle bli ganska många sådana här liknande kvällar under de kommande veckorna, men jag hade det väl ändå ganska bra på känn.”Man, that’s a skanky whore!”, muttrade Christoph och pekade mot en rätt skabbig prostituerad som stod vid ett gathörn och pratade med en presumtiv kund. Jorå, svarade jag. Det kan man lugnt säga.
”All the pretty ones are from Cezch Republic”, berättade han och fortsatte på sin proffsiga engelska:
”Det finns ju inte så mycket man kan göra mot att det är lagligt här. Man tänker liksom inte på det, och låter det vara. Så jag kan förstå varför du tycker att det är så sjukt. För det är ju, indeed.”

Jag satt på tåget och lade ner min bok. ”Okänd Soldat”, som hade blivit mitt bästa sällskap på tågresorna rätt fort. Tåget var på väg till Berlin där jag skulle möta Weng, en konstnär boende i Berlin som jag och S- mött när vi delat rum på vandrarhem under Göteborgs filmfestival. Jag tog upp mitt skrivblock och skrev några rader. Dessa anteckningar har sedan blivt underlaget för… denna text. Jag skrev om de första intrycken. Om att jag inom några minuter skulle ta en tupplur för att plussa på de där få timmar av sömn som blev av under natten.

I efterhand tycker jag nästan att det är lite löjligt hur laddad jag kände mig, hur fräckt det kändes att ha den där ryggsäcken på sätet bredvid mig (som vägde under 10 kilo! Det ni!) och den slitna regnjackan över axlarna. Jag kände mig som en äkta backpacker, och det kan jag väl i dag erkänna att jag varken var då eller nu. Bara för att jag på min första resa ”utomlands” köper ett interrail kort och ägnar en sommarmånad till att dra runt i Europa så är jag inte Jack Kerouac. Men jag kände mig som en resenär, och det var viktigt. Jag kände mig som om jag gjorde någonting av den här sommaren. Att jag uppfyllde drömmar. Att mitt första dygn varit en fantastisk upplevelse, och att de kommande skulle vara minst lika bra. Och jo, en viss sanning fanns det i de tankarna. Jag la ifrån mig blocket och bytte till MP3-spelare och placerade blicken ut genom fönstret. Håkan Hellström började sjunga ”Långa Vägar”. Lysande boogierock i västkusttappning.

Weng möter mig på stationen. När jag och S- mötte henne i Göteborg var hon där för att visa upp nåt abstrakt konstverk på nåt museum. Vid det tillfället drog hon till med den gamla frasen ”Om ni någonsin passerar Berlin är ni välkommna!”, och när jag väl insåg att jag planerade besöka den staden på min resa så mejlade jag för att kolla om erbjudandet stod fast. Det gjorde det. Så nu skulle jag stanna där för en natt, var planen, för att sedan dra vidare till Prag.
”No no”, sa hon med tysk engelska, ”du måste ju stanna här åtminstone imorgon och se matchen!”Christoph och hans vänner hade talat sig varma om Matchen med stort M och väckt mitt intresse redan den föregående kvällen. Det här utspelade ju sig under fotbolls VM och de glada tyskarna skulle möta de inte lika glada turkarna i en kvartsfinal som engagerade varje kotte i landet. En stor del av befolkningen i de tyska storstäderna var nämligen av turkiskt ursprung, och därför var det otroligt laddad stämning. Jag hade blivit varnad för att ”vad som helst kunde hända” och att helvetet kunde bryta loss på gatorna ifall det förlorande laget inte kunde tåla sitt nederlag.
”Well, det kan jag väl göra. Nu när Sverige inte är med i leken längre kan man väl få vara med om lite fotbollsfeber åtminstone..”, sa jag medan vi klev på tunnelbanan.

Berlin rullade förbi utanför fönstret medan vi rörde oss mot Wengs kvarter, en illaberyktat stadsdel med det lustiga namnet Wedding. Under de första timmarna i Hamburg så hade någon med så lite erfarenhet av Europa som jag tappat hakan för vartenda gatljus, men de här staden kände jag direkt var desto mer rock and roll. De olika stadsdelarna vi passerade var en bra metafor för hur jag skulle uppleva staden: Kontrastrik. Berlin är skabbigt och modernt, poetiskt och buissnes. Köpcentrum och råbilliga PLUS-butiker. Vissa byggnader tornade upp sig som skyskrapor med glasfönster, medan andra var kyffen med graffade tegelväggar. Jag såg män i kostymer jaga grönljusen. Berlin var –som jag några dagar senare upptäckte när jag satt med hörlurarna i en park- precis som Kent sjunger i ”Berlin” mellan raderna.

Jag stod även på tunnelbanan nästa dag när jag är på väg mot Schönhausser Allée. Jag ska möta Weng och några vänner till henne vid den stationen. Matchen visas på storskärm på något inhägnat område, och det är lagom bråttom dit för att hinna få några bra platser. Värmen är intensiv och jag svettas. Jag håller hårt i en stång och hoppas för guds skull att jag tagit rätt linje. Jag ser hur det kliver på en kille med jamaicanskt utseende, armékeps, dreads och en gitarr. Det tar inte många sekunder innan han börjar spela något som låter bekant… någon sorts reggae? Han svänger upp och ner på huvudet. Han börjar sjunga och dansa mellan de olika stenansiktena som låtsas som ingenting där de står i tunnelbanevagnen. Jag hör då att han spelar den gamla pojkbandsballaden ”Want you back for good” i en urskön baktakt. Det går inte att låta bli att dra på munnen. Ju längre han kommer i låten desto livligare blir han. Desto mer dansar han och svänger runt i vagnen. Hans dialekt är så jamaicanskt det kan bli –fejkad eller inte fejkad. Jag kliver av innan han spelat färdigt och förmodligen börjat vifta runt med kepsen i hopp om några kronor.

Matchen är jämn rakt igenom. Som klyschan heter: En fotbollsrysare. Inhägnaden är fylld med glada, fulla tyskar. Hockeyfrillor och begynnande flintskallar. Unga killar med tjocka bågar på glasögonen, jag föreställer mig att de spelar synth i nihilistiska postrockband i konstnärskollektiv. Tyskor -kvinnorna i det här landet är överlag inte så vackra- som ropar tyska svordomar mot lakanet som någon riktat en projektor mot. På detta lakanet utspelade sig en duell som kunde gått lite hur som haver. Själv sitter jag och mitt sällskap på ölbackar bland folkmassan och dricker iskalla Berliner.

Tyskarna gör ett mål. Turkarna kvitterar, och så vidare. Varje rörelse på planen får publiken att reagera med antingen burop eller motsatsen. Hade jag haft kniv och gaffel hade jag skurit i luften, så tjock som stämningen var. Tyskarna lyckas, några turer senare där mitt minne sviker mig över det exakta händelseförloppet, ta tillbaka ledningen. Det är inte många minuter kvar. Så får turkarna straff. Speltiden tar slut, men de får sparka bollen innan det blåses av. Ajdå. Plötsligt är det nästan knäpptyst på området. Den turkiska spelaren missar sin målchans. Luften exploderar. Jag har aldrig varit något större sportfan, men den här kvällen var förmodligen den häftigaste idrottsupplevelse jag upplevt. Lyckokänslorna är ofantliga bland publiken, jag blir givetvis smittad jag med. Det tar inte länge innan folk börjar köra ”Fiiinalee!”. Maxi, en av Wengs vänner, har en lustig hatt på sig med tysklands färger och är helt överkörd av glädje. Han försöker förmedla vad han känner för mig, trots sina bristande kunskaper i engelska. Vi övergår till att prata skit om svenska landslaget (”Theii ar soo oold!”) och då blir plötsligt hans spårkunskaper bättre.

Rätt som det är så dyker en kille som upp som hört mig säga ”skål” (eller kanske så hörde han min svenska redan tidigare när jag under ett tillfälle skrek ut det svenska ordet för det kvinnliga könsorganet under en kritisk period i matchen). Han visar sig vara svenskättling och har hyfsade kunskaper i språket.
”Miin mama er svänsk”, berättar han, ”mit namn er Staffan Hellstrand”.”Skojar du?”, säger jag och berättar att en hyfsad känd artist hemma i Sverige heter samma sak. Det visste han inte. Jag berättar kort om hans stora hit ”Lilla fågel blå”.

Klockan är över midnatt och vi dricker öl i köket. Vägen hem från matchen var spännande. Den ofantliga feststämningen mötte motstånd när den turkiska befolkningen kände sig besvikna över resultatet. Lyckligtvis behövde inte jag bevittna några större bråk, men att säga att det var taskig stämning när vi i nattmörkret gick igenom de invandrartäta kvarteren som vi var tvungna att passera för att ta oss till Wengs lägenhet, var ingen underdrift. Arga blickar följde mig, för jag var ju trots allt den som såg ”tysk” ut. Vi stannade på en mack och köpte mer öl. Det är sånt man inte riktigt kan göra i Sverige en onsdagsnatt, speciellt inte för tio kronor halvlitern. Nu sitter vi som sagt i köket och äter nylagat fyllekäk och dricker mer Berliner. Wengs lägenhet är en etta som jag blir lite avundsjuk på. Den är måhända lite sliten och rör, spisar och hoar är väl inte av högsta kvalitet. Men överallt hänger tavlor och underliga konstverk, allting går i vitt och visdomsord har stämplats på väggarna. På toaletten är temat ”Star Wars”. Eller rättare sagt ”Der Krieg der Stars”, stavfelen undanböjes.

”You know”, börjar jag, ”den här kvällen har varit en urtysk upplevelse. Jag har inte sett något av världen. Men nu känns det som jag har sett lite mer i alla fall.”
”Man måste börja någonstans. Ingen har varit någonstans innan de börjar”, säger Weng, ”Jag är faktiskt avundsjuk på dig som just fått börja. Som har alla de där veckorna på dig utan en aning vad som väntar eller var du ska. Jag minns när jag vandrade genom Spanien en sommar. Jag hade en väska med typ två ombyten och en kniv. Inte så mycket mer. Ett par rejäla kängor på fötterna. Jag vaknade bara varje morgon och började gå. Kändes det bra sov jag ute under bar himmel. Hittade jag ett vandrarhem tog jag in där. Det var frihet, det var vad det var.”

Hon berättade vidare om sitt nästa projekt, att nästa månad flytta till Reykjavik och plugga. Det tyckte åtminstone jag var hyfsat modigt, att utan att kunna ett ord isländska vid 28 års ålder flytta till ett land ute i tjotaheiti, bara för att det kändes som en kul grej. Korkat, skulle kanske någon annan säga. Jag åt upp det sista på min tallrik, pasta i tomatsås.

Jag står vid kön på väg in till biljettkassan för att reservera en sittplats på ett tåg mot Prag, det krävs nog på en så trafikerad linje, speciellt på en fredag. Det tog ett tag att hitta hit, den här centralstationen måste vara den största jag sett. Otroligt många våningar och rulltrappor. Det kändes som ett dataspel att hitta rätt, och att ta sig upp en ”level”. Jag upptäcker att jag bara efter ett par dagar av stadigt engelskt konverserande till och med börjat tänka på engelska från och till. Jag känner att mina rätt ostadiga kunskaper i språket har blivit bättre redan nu. När jag står där i kön ser jag tre snubbar bakom mig, ryggsäckarna skvallrar om att de också är ute och luffar. Tre killar i min ålder. En storväxt kille, en mellanlång med begynnande flint och en tredje småväxt, kanske asiatiskt ursprung. En av dem drar upp en InterRail-karta och börjar titta, så det visade väl sig att jag hade rätt.

”You guys also travelling with Interrail?”, frågar jag lite sällskapssjukt.
”Yeah”, svarar en av dem glatt.
”Where you from?”, kontrar jag.
”We´re from Sweden!”, säger de i korus.
”Åh fan. Jag med.”

Vi sitter i en tågkupé på väg mot Prag, jag, Markus, Peter och Martin. De visade sig att de tre svenskarna också skulle dit, och jag slog följe med dem. Efter att vi mellanlandat i Dresden i några timmar hoppade vi på det här tåget som ska ta oss till Tjeckiens huvudstad och nu sitter vi och bekantar oss. De tre grabbarna är gamla vänner som växt upp i Falkenberg, men som nu tar igen tid de missat under de senaste årens universitetsstudier på olika håll. Mer om dem i senare memoarer. Jag berättar om mina erfarenheter under de senaste dagarna, och de berättar om deras. Vi spelar ”Familjegeni” (!) och jag får briljera med mina kunskaper om den f.d finska presidenten Urho Kekkonen, fosterlandshjälten från öst. Eftersom det här är universitetsstudenter så är det också nästan den enda kunskap jag kan briljera med. De verkar också har gjort rätt tung research om ställena de ska åka till. Det enda jag har tagit reda på i förhand är vilka länder i Östeuropa där det inte är skottpengar på norrlänningar. ”Jag vill bara notera”, säger Peter med ett finger i luften när diskussionen börjar spåra ut, ”att vi en dag bör komma ihåg att vi suttit i en tågkupé på väg mot Prag och blivit upplysta om att alla söta horor i Tyskland är importerade från Tjeckien.”

Några veckor senare passerar jag Hamburg Hbf under några hektiska minuter. Jag springer till Burger King, beställer något att ta med mig och äta på tåget, och rusar fortfarande ursvulten mot plattform 8A. Jag är sliten, trött och längtar på att få komma hem. Plötsligt slår det mig att det bara var lite mer än tre veckor sedan jag här sist. Att det då kändes som världens häftigaste ställe, Tyskland liksom. Nu bleknar denna enorma tågstation vid minnet av de i Ungern, Slovenien eller Österrike. Jag minns de där orden ”Alla måste börja någonstans”. Det känns som en evighet sedan. Jag tänker också på när Christoph sa ”Man ska inte ta allt så seriöst här i livet.” Det är ord som kommer väl till användning när jag sitter i ett regnhärjat Kalix i augusti. Det finns så mycket mer jag skulle vilja berätta om, så många tankar och upplevelser bara de här första dagarna i Hamburg och Berlin. Men som jag redan upptäckt skulle det ta alldeles för lång tid, och den här berättelsen har redan blivit alldeles för lång. Men å andra sidan. Skitsamma. Ingen idé att ta allt så seriöst.

Marcus Grahn valde också Molkom

Under sommaren har jag läst en del. Rättare sagt, ganska mycket. Det har bara blivit så med all tid på tåg, all dötid hemma i Kalix och därför att det är ett ganska bra tidsfördriv om man ligger ute i solen eller något liknande. Vissa böcker har mest varit tidsfördriv, medan andra har varit så fruktansvärt jävla bra (Väinö Linna "Okänd Soldat"!!! -Den lär jag återkomma om).

En av de senare har varit "Picasso valde också Kristinehamn", av Marcus Grahn. Detta därför att boken verkade intressant -en helt okej musikkritikers debutroman- och för att författaren en gång i fråga har pluggat på Molkoms Folkhögskola. Eftersom boken är en sorts värmlänsk "roadmovie", så tänkte jag väl att de kanske passerar just orten Molkom på vägen. Mycket riktigt visade det sig.

Halvvägs in i boken stannar bokens huvudperson och dennes vän på Molkoms Folkhögskola för att delta i en krokikurs (!). Grahn beskriver detaljerat omgivningarna när de åker genom byn, förbi Preem och Konsum, upp mot skolan. Det roliga i kråksången är när de stöter på en förståndshandikappad kille med ett väldigt speciellt sätt att prata. Författaren kallar honom "Polomannen", men för oss som nånsin satt en fot på denna folkhögskola vet direkt vem det är han pratar om. En glad kille som gärna frågar dem han möter "Vad gör duuu?" med ett tjugotal följdfrågor därefter. Jag kunde inte hålla mig från att skratta igenkännande.

Kort därefter drar huvudpersonen på en fest på internatet Nordan, på rum 53 för att vara exakt (är inte det P-s gamla rum?) och feststämningen ligger inte särskilt nära verkligheten, men miljöbeskrivningarna och persongalleriet gör väl förmodligen det. Det bisarra i historien är när -här spoilar jag lite- "Polomannen" blir uppraggad av en folkhögskoleelev "för skojs skull".

Här blir jag plötsligt lite oroad. Hur mycket har Marcus Grahn hämtat från verkligheten egentligen? Vad har hänt -och inte hänt- på Molkoms Fhsk innan min årskurs anlände? Stöter jag på denna människa nångång (författaren, inte "Polomannen") måste jag våga mig på att fråga...

Anyway. Det här var förmodligen rätt ointressant, men med tanke på att jag börjar andra året om exakt en vecka, så får man väl se det lite som en uppladdning. Det ska bli skönt att kicka igång igen. Tills vidare: Tjoflöjt.

Filmer (och en del annat)

Nu tror jag att jag är lite på G igen. Vad gäller det här med att skriva åtminstone. Jag har nu tillgång till dator igen: Det vill säga en som jag kan ägna mer än en halvtimme åt gången på. Detta innebär att jag kan skriva saker längre än ett par stycken igen. Än så länge har det burit frukt. För några minuter sedan skrev jag färdigt det första utkastet –inklusive dialog- av det som blir mitt första kortfilmsmanus sedan ”Karlstad/Casablanca”-grejen. Om man räknar bort några synopsisliknande saker som kanske kan bli manus till en eller två 1-minutare med lite tur.
Inspirationen har det varit lite sisådär med under sommaren, jag har haft annat att tänka på så att säga, med alla resor och blöta sommarnätter i bagaget. Men nu känns det som att blodet flyter tillbaka till fingrarna och jag känner hur jag laddar inför att börja skriva det där ”Långa Vägar”-eposet angående sommarens tågluff.

Det nya manuset –Ett av arbetsnamnen är Bob och Louise- är väl säkert ingen festivalvinnare, men jag blev själv lite förtjust i det. Jag tror och hoppas på att kunna få till stånd någon sorts stilla humor med några stråk av allvar. Det krävs att jag blir lite kär i ett manus i början av processen för att jag ska orka med det om sisådär 200 omskrivningar som lär vänta. I slutändan kanske det inte ens blir någon film av det hela, vad vet jag. Det viktiga är i alla fall att jag känner den där lusten i maggropen just nu. Den är viktig.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Istället tänkte jag väl leka lite recensent och skriva lite korta omdömen angående aktuella som jag konsumerat på sistone. Det lustiga är att så många av de filmer som kommer upp nuförtiden antingen handlar som superhjältar eller är baserade på serietidningar. Vad var det som hände? Behöver folk fortfarande omutliga hjältar såhär post-9/11?


The Dark Night
Sommarens snackis, eller hur. Det är ju lite såna här filmer som är innebörden av ”biofilm”. Mycket action, mycket stämning, mycket stora känslor och dramatik. Det är en film som det är svårt att klaga på, eftersom man gärna blir uppslukad som ett litet barn där i biosätet. Heath Ledgers ”Jokern” är väl det som eggat upp folk mest av allt verkar det som, men jag tror ärligt talat att hypen inte varit lika stor utan hans oväntade dödsfall. Att killen är sjukt bra och sjukt sjuk i rollen är det inget tal om. Han har verkligen varenda nerv utanpå kroppen, det är ganska okonventionellt agerande för en Hollywoodskådis i så här stora sammanhang. Men oscarsvinnare, näe, där vet jag inte. Jag tycker personligen han var bättre i ”Brokeback Mountain”.

Det är en mörk, djupsinnig actionfilm. Christopher Nolan som regissör är verkligen en av jänkarnas intressantaste just nu. Men om man skärskådar filmen finns det mycket som inte riktigt håller ihop, och ibland känns alla smarta planer och tuffa val som antingen Batman, poliserna eller skurkarna ställs inför, lite för ogenomtänkta. Betyg 8/10

Hancock
Jag har själv aldrig hört talas om Hancock förut, men han har visst också sitt ursprung från seriernas värld. Filmens trailer väckte mitt intresse i alla fall. En actionkomedi om en dekig superhjälte, det måste väl vara schysst? Jorå, en sån film är det också. I en halvtimme. Utan att avslöja för mycket tar filmen en ganska oväntad vändning och det tar inte alldeles länge innan humorn tar ett steg tillbaka för att vara lite mer allvarlig och nästan fokusera mer på relationer än pang pang. Men bara nästan. Jag måste säga att jag faktiskt fann båda delarna både bra och intressanta, och även om jag inte lär minnas filmens samtliga scener på ålderdomshemmet så är väl ”Hancock” i alla fall värd biobiljetten. Betyg: 7/10

Hair
Nej, filmen är inte ens aktuell. Snarare än klassiker. Jag ville bara avbryta med något som var lite mindre macho. Jag är inget stort fan av musikaler, men ”Hair” är en riktig höjdare. Jag såg om den nyligen för första gången på länge. Det var första gången för Spettekakan, ett inbitet fan av genren, och även hon tyckte att den var något extra. Hippies, funk och annan bra musik, politiska demonstationer och enkla pungsparkar mot överklassen. Det tackar man inte nej till. Betyg 9/10

Wanted
Denna film minns jag att de annonserade rätt friskt om i östeuropa, och den är faktiskt delvis inspelade i trakerna av Prag, om jag inte har fel. Angelina Jolie och folk som kan skruva pistolskott. Kan det vara dåligt? Jo, det kan det. Manusförfattarna har försökt ändå från tårna att göra något coolt och fräckt och annorlunda. Det blir mest överdrivet och förutsägbart. Underhållande, javisst. Men precis som en BigMac gjorde på tiden jag åt sådana: Den mättar inte ens i en kvart. Angelina var snygg dock. Betyg: 4/10.

Be kind Rewind
Akutell på vhs och dvd, som det hette för i tiden. Jag fick sett Michael Gondrys senaste först i går och precis som ryktet säger så är den en besvikelse. Upplägget är genialt och bäddar för humor. Jack Black och Mos Def gör egna versioner av storfilmer. Roligt är det stundtals, men eftersom Gondry siktat på att tona ner galenskaperna, låta det vara myspysigt istället för flabbigt så blir också resultatet att det inte riktigt sticker ut någonstans. Man har inte tråkigt åt ”Be Kind Rewind”, och slutet är rätt fint, men någonstans blev det här lite tillrättalagt. Betyg: 6/10

Down By Law
Det här är inte heller aktuellt på långa vägar (inspelad 1986!), men jag såg den på tv för några veckor sedan och… Jim Jarmusch regisserar bland annat Tom Waits, i en historia om fängelsekunder som rymmer. Lysande. Betyg: 8/10

Sittin' at the dock of the bay...

Jepp, man börjar lätt tänka på Otis Reddings gamla hit när man sitter nere vid Kalixälven en onsdag och dricker en kall folköl med några av "grabbarna". Ibland är det helt okej att vara hemma, eller att åtminstone känna sig hemma...

Now, I'm just gonna sit at the dock of the bay
Watching the tide roll away
Sittin' on the dock of the bay
Wastin' time

Töre

Eftersom jag inte har tillgång till en ordentlig internetuppkoppling går det sådär med mina intentioner att publicera fler inlägg av den längre sorten med temat "Mitt Sommarlov". Typ. Men jag kan i alla fall nu placera ännu ett ortsnamn till listan över legendariska platser jag befunnit mig i under sommaren: Töre. Vet ni inte var Töre ligger? Stackare. Det är en mycket liten ort någonstans mellan Kalix och Luleå som några av mina vänner är uppväxta i. Vi mellanlandar här över natten för att imorgon åka till nämnda staden L-. Snart vankas det bastu och en kall pilsner på det.

Anyway. Jag inhandlade en ny mobiltelefon i veckan, angående det här med överkonsumering. Det var fyra år sedan sist, så det kanske inte är så farligt. Kände att det var dags att uppdatera efter att den förra inte längre gick att ladda. Det här tror jag är den fjärde luren jag ägt under min livstid och jag minns hur extatisk jag var över min första. A1018, hette den, hade en antenn som stack mig i magen när jag hade den i jeansfickan och den enda "roliga" funktionen var att man kunde programera sina egna ringsingnaler. På den nya kan jag ladda ner mp3or med några knapptryck. Jag kan automatiskt skicka bilder tagna med 1,3 mp-kameran direkt till den här bloggen. Utvecklingen går framåt.

När jag skulle köpa telefonen på Elgiganten tog det dock tid när affärens datanät bröt ihop och Försäljaren var tvungen att vänta på att de fixade till problemet. "Kan du inte...jag vet inte, använda papper och penna?", frågade jag. Han skrattade. "Sånt gör man inte nuförtiden", sa han.

Utvecklingen går framåt.

I förbifarten

Nu känns det som att sommaren har så att säga toppat, och att allt härefter fram till den 19 augusti kommer vara ett långsamt lunkande och väntande.

Efter tågluffen följde ett återbesök hos min S-, en helt underbar vecka ute bland de skånska slätterna. Underbart, romantiskt, mysigt, you name it. Vi hade till och med en liten utflykt till Kalmar som inte var fy skam heller, pjäsen vi såg var mycket rolig och välspelad.

Jag var däremot tvungen denna helg att sätta mig på tåget norröver för att återvända hem till päronen och vännerna i Kalix. Inte för att jag nu tror att den här andra kalixsvängen den här sommaren kommer bli tråkigt, jag menar inte att racka ner alltför mycket på min hemort. Nej, det är snarare det att det inte kommer bli lika bra som den gångna månaden har varit. Den kommer helt enkelt blekna i jämförelse.

Nåja. Ikväll ska jag försöka mig på att få sett den här The Dark Night på den lokala biografen. Kan säkert bli underhållande. I helgen ryktas det om luleåkalaset, vilket kommer säkert både innehålla festligheter och jästa maltdrycker. Den som lever får se.

Nu blir nästa mål att slänga sig på cykeln -jag sitter på bibliotekets drop in-dator i avsaknad av bättre internetuppkopplingar- och ta mig hemåt för att ta en joggingtur.

Gud vad den här bloggen har blivit anonym och ointressant.

Långa Vägar, Prolog

Taklampan, en röd sak i plåt, kastade ett skarpt sken i köket som den enda ljuskälla det var. På andra sidan bordet satt en rysk professor och drack öl, han doftade påtagligt av alkohol. Det var måndag och jag befann mig på ett vandrarhem i Bratislava, Slovakiens huvudstad.

Klockan hade väl börjat närma sig midnatt och jag skulle inom kort gå och knyta mig. Men av pur nyfikenhet hade jag börjat samtala med denna ryss i 50-års åldern -vars namn jag inte minns, men vi kan kalla honom Sergej. Hans näsa var en stor rysk sak, och hans kroppshydda avslöjade att detta inte var första gången han ägnade en kväll åt att konsumera alkohol. Vi pratade om hans förehavanden i Slovakien, och därefter om mina. Hemma i Ryssland forskade han om de fysiska orsakerna bakom hypnos, sömn och andra tranceliknande tillstånd. Han påstod sig vara en av de få människorna i världen som visste exakt varför vi behöver sömn. Orsaken till detta yrkesval hade varit hans far som en gång skämtat med honom och sagt att han skulle ta reda på de fysiska orsakerna till hypnos, och därefter bygga en maskin som skulle kunna styra alla världens presidenters hjärnor, och därefter skulle vi aldrig mer ha några krig. Detta skämt hade triggat den tonåriga Sergej.

Vidare pratade han om sin dotter som studerade foto på Moskvas filmskola. Den som Tarkovsky en gång i tiden pluggat på. Hon var också 21. Jag var bara lite avundsjuk.
”Det estetiska sinnet har hon ärvt från min far”, berättade Sergej, ”han var alltid intresserad av konst och fotografi, det kom i alla fall inte från mig...”
Jag hajjade till när jag hörde detta påstående: ”Tror du som forskare verkligen att man kan ärva egenskaper och intressen på det sättet?”
”Givetvis. Allting i världen handlar om upprepningar. Ingenting skapas ur ingenting. Det finns två saker som påverkar en människa, det genetiska arvet och det sociala. Det är antingen eller om inte båda. De enda förändringar i människor eller natur är mutationer, naturens misstag. Allt annat är bara upprepningar på något som redan existerar. Det är därför nya idéer aldrig kan och aldrig blir emottagna som idéer. Det är först i efterhand som man, enligt Darwins teori, kan upptäcka att en mutation överlevt, just på grund av att den var bättre än den då rådande normen. Helt enkelt, intressen, egenskaper och personliga mål är ett resultat av gener och den omgivande samhället. Allt som inte är missbildningar handlar om en enda sak...”
“...Upprepningar?”
“Precis”.

Några år tidigare, på ett tåg mot Göteborg, hade jag suttit insjunken i en bok i en kupé som luktade instängt och gammalt tyg. Ännu en resa på norrlandståget, den här gången i tråkiga ärenden, jag var på väg till en begravning. Min sinnesstämning var minst sagt mörk. Dörren till kupen flög upp och jag fattade biljetten, men det var inte konduktören som var på jatk efter att stämpla biljetter. Nej, iställe kom en kille i 20-årsåldern, med en stor ryggsäck över ena axeln. Han såg trött ut och ur hörlurarna till sin bärbara cd-spelare (ja, folk hade sådana på det tidiga 00-talet) pumpade högljudd techno. Han stängde av musiken och satte sig mitt emot mig.
“De' ledigt här?”, frågade han.
“Det tror jag”, svarade jag.
“Gött”
Vi utbytte hälsningsfraser och jag frågade honom om var han var på väg.
“Tågluff”, sa han och höjde på ögonbrynen, “Jag ska tågluffa genom Europa i en månad nu, det här är tredje gången, förmodligen inte den sista heller. Typ det bästa sättet att resa, man betalar 3500 för biljetten å sen får man åka hur mycket tåg man vill i en månad. I lööv it.”
“Åh fan”, sa jag och tyckte att det lät intressant, “Men åker du själv eller, är inte det ganska läskigt?”
“Det är det enda sättet. Det enda sättet att resa.”

När jag satt där i köket i Bratislava och hörde Sergej prata om upprepningar och de faktorer som påverkar människor i dess val, så mindes jag för första gången på länge det där mötet med Tågluffaren på ett tåg mot Göteborg. Sergej tog en klunk av sitt öl och avslutade sitt resonemang.
“So, enough about me and my work. Why are you traveling?”

Sverige

Home, at last.

Då var alltså den nästan månadslånga tågluffen till ända. Sorgligt, faktiskt. När tåget gick från Ljubljana och jag påbörjade en två dagar lång klättring hemåt så kände jag en lust att hoppa på vart och vartannat tåg som korsade min väg. Att ha fortsatt neråt mot Zagreb eller Sarajevo, eller svängt österut mot Krakow, eller kanske åtminstone tagit en heldag i Belgien, var ytterst frestande. Men nångång måste man komma hem, allting har sin tid och så vidare.

Hemma är kanske inte den rätta benämningen dock. Sverige, i alla fall. Fram till mot fredag nästa vecka uppehåller jag mig hos min älskade S- här i Skåne, innan jag åker mot de kallare bredgraderna i norrbotten. Jag hoppas att tiden går långsamt... Under förmiddagarna jobbar min Spettekaka (på snusfabrik!) och då kommer jag förhoppningsvis få lite tid att skriva på en eller två krönikor om mina blygsamma äventyr i Europa. Jag har faktiskt både en och annan incident och insikt att dela med mig av. Prio ett är dock att börja vässa på kortfilmsidéer som sedemera ska bli manus, som under den anstormande höstterminen ska bli kortfilmer. Vi får se hur det går.

Helgen är dock vikt åt Kalmar. En skolkamrat till mig och S- spelar i en pjäs med Robert Gustavsson, Peter Dallé och Suzanne Reuter, så det ska bli riktigt häftigt att se. Hon, vår gemensamme skol- respektive klasskamrat är en ohyggligt skicklig skådespelerska så nåt säger mig att det inte är sista gången hon spelar mot namn i den divisionen. Det är alltid kul att känna begåvade människor.

Just nu sitter jag och lyssnar på en slovensk jazzskiva jag inhandlade under mina sista dagar, "Attic Dance". Faktiskt riktigt coolt, väldigt anarkistiskt blåsande med ett stundtals skönt sväng. Det blev många jazzupplevelser under resan, av någon anledning. Öststaternas starkaste sida verkar inte vara rock! Dock så minns jag en Leonard Cohen-aktig ungrare på en uteservering i Budapest som spelade måhända inte så svängig, men otroligt suggestiv time out of mind-musik.

Nåja, alla de där historierna tar vi sen. Nu ska jag springa till den lokala handlaren och kanske inhandla en påse svenska chips. Som jag har längtat.

Ljubljana

Det blev nagot av Ljubljana planerna, trots allt.

Efter tva ratt trista dagar i Salzburg och Munchen kande jag att jag saknade varmen och de slaviska landerna. Sa jag stod pa perrongen och var nastan pa vag att stiga pa ett tag mot Basel i Schweiz , men angrade mig och tog den sex timmar langa resan till Slovenien istallet. Det var det vart. Jag har varit har i tva natter nu, och stannar har ytterligare tva innan skeppet gar hemat. Jag alskar det har landet. Det ar inte lika sevart som Budapest eller Prag kanske, men manniskorna ar sa skona och stamningen sa avlsappnad sa det vager upp.

Sa nu skriver jag nagra korta ord innan jag tar en liten siesta, ar ratt utpumpad sedan jag och mitt sallskap tog en promenad upp till den lokala borgen. Kanske en liten dusch vore pa sin plats ocksa. Nagon i receptionen spelar Thelonious Monk, och inom nagra timmar bar det val av ut igen for att ta nagot glas Lasko pa en uteservering. Jag ar ratt tillfreds med livet just nu.

Det har ar alltsa slutetappen, och det ska bli skont att komma tillbaka. Men jag kommer sakna det har livet. Bigtime.

Nasta Sverige alltsa. Men forst ska jag bara avnjuta helgen alltsa.