nördgodis # 65

Lyssnade just igenom Dylan framföra en livecover av "Accidently like a martyr" från 2002. Alltså en cover på en gammal Warren Zevon-låt. Det sägs att det är från den låten tagit titeln "Time out of mind" som förekommer i texten. Coolt i alla fall att höra honom sjunga dessa rader... Men just nu hör jag honom och Willie Nelson framföra "Panco and Lefty". Jag önskar verkligen få höra Dylan framföra en cover nångång i framtiden på en eventuell konsert!

Svettigt värre; Popkoll augusti

Svettigt värre på grund av en seg morgon efter gårdagen bröllopsfest för några av flickvännens släktingar. Vaderna värker av allt vansinne som försegick på dansgolvet och huvudet bär om än en liten betongkepa, så i alla fall en betonkepa. Då har jag i alla fall mig att gotta över skivinköp och andra upplevelser.

De senaste skivinköpen lyder som följande: Bob Dylans "John Wesley Harding". Nej, jag har inte ägt den skivan tidigare, fy skäms på mig. En skiva som helt klart hade mer att komma med än "hitarna" "All along the watchtower" och "I'll be your baby tonight". Johnny Cash "American III: Solitary Man" Helt klart bästa skivan i American-serien. Har lyssnat mycket på den här skivan tidigare men inte hafft den på plastskiva förrän nu. Att höra Cash sjunga "One" är magi. Rolling Stones "Beggars Banquet" Mer Stones i skivhyllan -ja tack. Varje låt verkar vara en klassiker! Looptroop "The Struggle Continues" Vi köpte skivan efter en vild och röjig konsert med bandet i fråga i förra veckan. Hiphop som träffar där den ska. Dansant och tankeväckande.

Cry baby
Jag är för svårcharmad för det här med musikaler, men den här filmen var lite en annan sak. Egentligen en parodi på 50-talsrockfilmer, men underhållande likväl. Johnny Depp är cool.

Sopranos Säs 1
Jag och Baby har just börjat se om första säsongen av världens bästa tv-serie. Dramatiken är oerhörd, skådespelarprestationerna betvivlar man inte en sekund och vilket soundtrack! Såhär bra blir det inte på bio nuförtiden.


(Dessutom lyssnar jag just nu på bootlegen Winterland Nights med Brucan Springsteen. Fruktansvärt bra rockmusik)

Prine, John Prine!

Jag har återupptagit bekantskapen med en av de mest förbisedda låtskrivarna i modern tid: John Prine. Killen har visst hållit ett stadigt tempo sedan 70-talet men har ändå aldrig fått sitt namn omnämnt bland de andra snubbarna som lyckats blanda en nypa country med det som nu förtiden kallas singer/songwriter och gjort underverk. Prine är i klass med Johnny Cash i fråga om låtskrivare, fast utan bom chicka-bommet, han är en Kriss Krisstofferson med högre lägsta nivå. Jag har bara hunnit lyssna in mig på John Prine, men jag blir bara mer och mer imponerad. Som lyrisist är han fantastisk, en Warren Zevon med mindre spejsade texter. Som sångare är han inte världens största begåvning men han har en mysig och rund ton man gärna sjunker in i.

Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.

"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:

I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say

Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.

Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!

En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.

Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:

"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"

Tillbaka

Efter en misstänksamt lång tid är jag tillbaka. Har varit i Norrland och besökt människor, så mitt första blogginlägg på typ en månad blir en länk till en annan blogg. Logiskt. Här hittar ni många goda mp3er att ladda ner! Kolla särskilt innan Dylangrejerna och Sophie Zelmanis!

http://knkisser.blogspot.com/

Dylan & Norah Jones

Nu länkar jag väldigt mycket till YouTube.com, men här hittade jag en riktig pärla, en duett mellan Dylan och Norah Jones. Man märker att Jones har lite svårt att hänga med i Dylans frasering, men å andra sidan kompenseras det med riktigt snygga pianolicks från Dylans sida.

http://www.youtube.com/watch?v=kwKcm3jMOkI

Blues för Johnny Cash

Jag har en svart kostym
och en slips av skallerormskinn
Jag har en sång på tungan som går på repeat
Johnny, Den sången är din

Dom vägar jag tar är omvägar,
men jag har inte bråttom hem
Min hunger är outplånig, jag svettas
och det värker i varje lem

Jag har en sprucken röst
och en lång väg att gå
Men det hade du också, hundra gånger om
men det gick rätt bra ändå

Jag har en tom flaska i näven
den har gjort mig berusad och bitter
Landsvägen är ändlös, trots att natten är slut
Johnny, hör du fåglarnas kvitter?

OJOJOJOJOJ!

Ja, mitt utrop beror på denna fantastiska sida som vi kallar YouTube.com! Här har någon skön lirare lagt ut detta videoklipp med Bob Dylan vid sitt piano, som vi alla vet är stor konst, framförandes Sam Cookes soulklassiker "A change is gonna come". Detta är så sjukt bra att det ni bara måste se det...

Memphis Slim

Det fina med blues är att det finns otaliga samlingsskivor för under femtiolappen att hitta i de flesta skivbutiker. Idag kunde jag inte hålla mig från att köpa en samling låtar av Memphis Slim för 40 spänn. Tyvärr fanns inte "Mother Earth" med, en mästerlig blues, men man kan inte få allt här i världen. Dock fanns det många pärlor som bevisar tesen att ett piano och en saxofon kan vara det lilla som krävs för att få till ett riktigt tunggung!

Johnny Cash & Marit Bergman

Johnny Cash "A Hundred Highways
Jag lyssnar igenom den postumt utgivna femte delen i Cashs American-serie på AOL.com. Det märks att han kramades med döden, gamle Johnny. Vid en första genomlyssning verkar skivan inte vara något mästerverk, men när det bränner tills så bränner det till ordentligt. Min favorit är helt klart "God's gonna cut you down". En apocalyptisk tungblues med handklapp och Cash i sitt coolaste mood. Springsteens "Further on up the road" var den låt som jag hade störst förväntningar på, och den är bra, och raderna om att ha på sig sin deadman suit är väldigt bra med den åldrade stämman, men den påminner en också om att Rick Rubin kanske jobbade lite väl mycket på konceptet "Nu ska Johnny sjunga en ny låt" ibland. För på "A Hundred Highways" är det gospelsångerna som är bäst, Cash älskade låtskatt som han sjunger över sin ankommande död och sin förlorade hustru. Värt att notera är också hand sista egenskrivna låt "Like the 309", en riktig blues tamefan, som bevisar att Johnny Cash var en fantastisk låtskrivare in i det sista. Betyg vid första genomlyssningen: 7/10


Marit Bergman -Live
Jag & my lady var och såg Marit Bergman live igår i Norrköping. Med akustisk gitarr i famnen blev hon backad av en ståbas och ett piano. En magisk spelning. Marit spelade hälften låtar från den kommande skivan och hälften gamla "hits". Förutom några mindre laddade partier höll den supercharmiga popsångerskan publiken i ett järngrepp. När hon med sin klara stämma (har hon tagit sånglektioner på senaste?) brast iväg i en brinnande "I Miss You" var det solklart att hon är Sveriges bästa kvinnliga artist just nu! Det var också häftigt hur "I Take My Wings Of You" och "Keanu Eyes" som var med på den ojämna och stundtals svala debuten "3.0 AM Serenades" lät som självklara klassiker i genren sorgsna svenska ballader när hon framförde dem utan elektronisk uppbackning. Betyg: 8/10

Be my Baby

Ronnetes - Be My Baby
Kom igen, Be my baby! Be my baby lite mer än vad du är nu, det vill säga 110%, jag är så tacksam för det du givit mig hitills, vilket är typ allt, men jag kan aldrig få nog, min törst är outtörstlig, en girigs begär, en narkomans beroende, be my baby! Nu har det gått ett halvår + en dag sen vi såg varandra för första gången, sen vi faktist blev ihop, sen du blev my baby. Det här är ultimat danssoul, kommersiell på sin tid, älskvärd idag, älskvärd då, musik som det kallas. Tack för min hatt, den var underbart fin, vi har The Platters nu på vinyl, Only You (And You Alone), vi har halva sommaren på oss. Du står på knä på golvet och gör blandband till vår åktur, vår åktur över Sverige. Ett halvår. Be my baby mer än nu och vi blir aldrig såhär mycket igen, men vi blir det för alltid.