Stefan Holm

Jag såg en intervju på tv där Stefan Holm fick svara på frågor som poeten Bob Hansson ställde. Jag är väldigt ointresserad av sport och har få gånger njutit av ett idrottevenemang, och då ofta har njutningen bestått av skadeglädje. Men Stefan Holm facinerar mig. Han är den ena idrottsman/kvinna som jag inte är i stort sett likgiltig för.

Orsaken till det hela är det att han är en tönt. På fritiden ägnar han all tid åt att ladda upp inför mästerskapen till den grad att det enda som skiljer honom från en finnig Star Trek-nörd är att han har fru och barn. När det väl är tävling och han ska hoppa så har Holm ett rörelsemönster som påminner om Dustin Hoffmans i "Rain Man". Stefan Holm är ingen cool idrottsman. Medan hans kompisar var ute och söp i sin ungdom så höll han på att träna. Stefan Holm är ingen av de där irriterande typerna som spelar bad guys i amerikanske high school filmer, han är snarare tönten som i slutet vinner tjejen.

Vanligtvis brukar jag ha svårt att förstå hur en människa kan vara så bisarrt målmedveten att de kan offra sitt familjeliv bara för att bli bäst på att göra en fysisk ansträngning. Men i Stefan Holms fall kan jag förstå honom. Det är nåt lätt autistiskt, nåt sorts tvångsbeteende, över hans beteende på plan. Han MÅSTE klara av den där höjden, annars går allt åt helvete. Jag menar inte att han nåt sorts begåvningshandikapp på riktigt, bara att han har de där vibbarna.

Jag tycker inte det är nåt coolt med nörderier. Det är snarare rätt patetiskt många gånger. Men när en snubbes nörderi slutar med att han blir bäst i världen genom att hoppa över en pinne så blir det en helt annan pryl. Dessutom så är Stefan Holm ingen stöddig jävel, raka motsatsen mot en jobbig typ som Zlatan. Stefan Holm är dessutom skrivkunnig och är med och vinner "På Spåret". Lite ovanligt för en idrottsstjärna. Vanligtvis brukar ett vm-guld innebära att man spelar in kass eurodisco på skiva eller börjar sniffa kokain. Ibland både och, som i fallet Björn Borg. Men även fast Stefan Holm lyckades bli bäst i världen 2001 så har han fortsatt med att vara en nörd. Det är respekt. Jag hoppas att allt kommer gå väl för Holm, det förtjänar han.

Men om han spelar in en singel nån gång i framtiden kommer jag däremot förlora all respekt. Så var försiktig Holm!

Tom Waits sångröst

Den är annorlunda, Tom Waits sångröst. Hans artisteri i övrigt. Jag gillar bäst tiden innan han började göra skivor med BARA oljud och skumma rytmer. Det kan vara bra med, men hans pianoballader är oftast bäst. Det är kontrasten med världens raspigaste röst som sjunger de vackraste melodier man kan tänka sig, och ofta handlar texterna om bakgatornas varelser.

Grundkurs i bra ballader med Tom Waits:

"Christmas card from a hooker in mineapolis"
"Rubys Arms"
"Cold cold ground"
"In the neighbourhood"
"Solidiers Things"
"Tom Trauberts Blues" (Refrängen går man och sjunger på veckor!)

Vill man börja med hans kanske mest kommersiella låt bör man lyssna på "Downtown train". Den är sjukt bra den med.

Men inte ens jag kan allt

Har haft de där Eldkvarn raderna ringandes i huvudet hela dagen... "Ja, det är svårt när inget händer, ännu svårare att bli äldre" och senare "Inte ens jag kan allt". Det är väl ungefär så långt jag kan identifiera mig med en sån sorts text. Jag har reflekterat hela dagen över storhetsvansinne och liknande. Vet inte om jag ångrat mig för att jag kallat folk för idioter hela dagen, eller i princip hela världens befolkning för idioter, men ibland måste man väl ha rätt att anse sig bättre än alla andra? Jag tror att storhetsvansinne och ego är bra i små doser. Så länge det är en tillfällig känsla!

Dagens låt: Nina Simone "Love me or leave me". Kanske världen enda riktigt bra jazzlåt?

Alice del II

Jag citerade "Alice" av Eldkvarn igår, men ångrar mig över att jag citerade fel vers, eller rättare sagt, en vers som var sämre än följande:

"Dina tårar nerför kinden
när du lägger makeup
är som ett regn i september,
och bara fel saker blir sagt
Ja, det är svårt när inget händer
ännu svårare att bli äldre
Jag har försökt att lära mig
med inte ens jag kan allt
Gå med mig över fälten
följ mig ner till havet
Är det nåt jag vill visa dig
är det den här vägen
När tiden hinner upp oss
får vi annat att tänka på
och både du och jag vet vem som
är mest ängelägen"

Den förra innehåll ju orden "Snön föll", och var väl det som fick mig att tänka på låten, men det här var väl bara sjukt mycket bättre.

Ännu mer tolvtaktare

Efter en hård arbetsdag så vill jag varva ner på bästa sätt. Jag kommer snart ta en fika med kamrat M på myggan, men innan dess återvänder jag till fenomenet tolvtaktsblues (Läs tidigare inlägg för förklaring). Alltså, ännu mer nonsentexter och en och annan citatstöld:

"Snön föll, snön föll, nu har den fallit klart
Snön föll, snön föll, nu har den fallit klart
Nu är det min tur att falla snart

Jag hörde Bob Dylan skratta å hosta å fräsa å blåsa
Hörde Bob Dylan skratta, ha-ha, å hosta å fräsa och blåsa
Jag köpte en svart mössa, för jag passade inte i en rosa

Jag försöker vara som jag är, men alla vill att jag ska vara som dom
Försöker vara som jag är, alla vill att jag ska vara som dom
Det var från "Maggies Farm" det där citatet kom

En blogg är inget annat än egocentrering i absurdum
En blogg är inget annat än egocentrering i absurdum
Jag håller på med en själv men ordet stakar sig i käften, b-l-o-g-g-g-o-b-l-o- äh skitsamma, det är väl säkert bara jag som är lite skum"

Alice

Nu när snön har fallit och lagt sig i ett täckte, ett täcke som kanske smälter bort imorgon men som återvänder snart igen, så kommer jag att tänka på Eldkvarns låt "Alice":

"Elefanter och clowner från Cirkus Scott
Miss Norrköping vinka' och jag vinka' tillbaks
se'n kom Floyd Patterson
på ett lastbilsflak

Och snön föll, snön föll, snön föll, snön föll"

Det är en ganska bra låt, ingen av deras bästa, och jag är fortfarande lite rädd för allt som låter det minsta likt Ulf Lundell. Men det är fortfarande en bra låt, en lång låt med mycket text och skiftande stämningar.

"Jag lärde mig att arbeta
jag växte upp till man
Goda år och hårda år
avlöste varann'
Nu går jag under skyarna
på ladugårdsbacken
Alice jag ser dig än i blå jeans
och halmhatten i nacken
Må dörrarna bakom mig
alltid hållas öppna
och jag bär din läderjacka
tätt omkring mitt hjärta"

Bob Dylan, Göteborg, 21/10

Jag har tillräckligt med självinsikt för att förstå att jag skulle älskat spelningen i fredagskväll även om den varit värdelös. Det här var trots allt min första upplevelse av Bob Dylan live, och jag hade varit nöjd med minsta lilla. Men euforin som drabbade mig och andra omkring mig efter spelningen visade sig vara befogad. Alla, till och med kritikerna, verkade enade om att det här var en av Dylans bästa spelningar i Sverige på år och dar. När jag pejlat in läget verkar betyget hamna nånstans på 4/5 i genomsnitt från folk, och även om den för mig kändes som en 6/5, så var nog just en 4a ett rättmätigt betyg.

Dylan var på lysande humör. Han stod bakom sitt piano och röjde lös, hans frasering och röst var på topp, jag trodde att stämman skulle vara extra grötig efter att ha hört några bootlegs från medelmåttiga spelningar från senaste tiden. Men tvärtom så var den stark och han var på tillräckligt lekfullt humör för att vrida och vända på orden istället för att bara raspa sig igenom dem fort.

Bandet var tajt, vilket jag hade förväntat mig, och Dylans roll bakom pianot tycker jag inte alls är opassande. Han står upp praktiskt taget hela tiden, och det vildsinta hammrandet påminner mig om hur han spelade "a ballad of a thin man" live 1966.

I alla fall, vi tar låtlistan punkt för punkt:

1. Maggie's Farm

Dylan öppnar strongt! Istället för att värma upp med typ "To Be Alone With You" så öste han igång från första början. Det tog en stund för mig att släppa chocken över att se The Commander-in-chief stå där på scenen livs levande, men när den väl släppte så förstod jag att även låten i sig var en fullträff. En av spelningens bästa.

2. Tell Me That It Isn't True

Jag förbannar mig själv för att inte ha hört alla låtar på "Nashville Skyline", men även om jag hade hört låten tidigare så hade jag nog inte tyckt att det var någon höjdarversion Dylan framförde. Konsertens enda småsega stund.

3. I'll Be Your Baby Tonight

Ingen låt var nog lika annorlunda stöpt än sitt albumoriginal som denna låt. Jag hade inte en aning om vilken låt det handlade om förrän han bröt in i öppningsraderna, och jag var inte den enda som skrattade högt åt hur denna countyrock-klassiker förvandlats till en nästans dansbandsaktig trivsam liten pärla. Låten avslutas med att Bob lämnar sin plats vid pianot går fram lite nonchalant till mitten på scen och börjar blåsa ett helt underbart solo på munspelet. Lungorna verkade vara fulla av kraft så här i början, för även om senare blåsande under konserten må varit finare, så blev det aldrig så komplicerat spel som nu. Jag har hört många bootlegs då gubben i fråga stått och blåst slöa trudelutter, men det här var klart bland det bästa munspelandet jag hört honom framföra på "The Neverending tour" sen åtminstone -02 ungefär.


4. Lay, Lady, Lay

Vid den första tonen blir publiken vild. Den här låten är nog förmodligen hans största hit från countryrock-perioden, och säkert även den bästa. Den lät ovanligt lik albumversionen, och det var en riktigt fin version vi blev serverade. Den första av spelningen tre bästa ballader.

5. Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again

Det var svårt att sluta applådera när han tjöt in i den första låten i et trio av låtar från "blonde on blonde". Alltid lika fartig, och denna gång även rätt lekfull. Jag sa till min stolgranne att "det här var den hitills bästa låten", men då visste jag inte att spelningen kanske absoluta topp skulle slå till:

6. Just Like A Woman

Vid de första tonerna trodde jag att det rörde sig om "Every grain of sand", men efter några sekunder märkte jag till min glädje att det rörde sig om en av Dylans absolut största ballader. Och vilken ballad! Någon måste ha brytit Dylans hjärta itu timmar före spelningar, för den innerlighet som han sjöng med fick mig att rysa ända in i själen. Publiken svarade med entusiasm, och när den sjöng med i refrängen så kunde man höra, och med lite god vilja från min plats från 18e raden på parkett, se hur Bob skrattade! Ja, han skrattade! Något man inte ser alltför ofta... Och när jag inte trodde att låten kunde bli bättre, särskilt inte efter att han dansat runt publikens allsång med ett "just laiiiiik awomenaoha", så kliver han fram med munspelet än en gång! Han stod nästan dubbelvikt då han blåste och frustade likt stora stygga vargen, en passande liknelse, fast i detta fall en varg som förstått kärlekens allra innersta väsen....

Om jag ska våga mig fram till att betygsätta låten i fråga blir det utan tvekan en 5/5!

7. Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine)

Woho! Cirkus! "Blonde on Blondes" galnaste stund, om vi glömmer "Rainy Day Women # 12 & 35", i en lika galen version. En kritiker tyckte att det lät som disco, fast det är kanske en överdrift från dennes sida.

8. Cry A While

Visst, det här var kvällen mesta blues-låt, och för någon som älskar blues som jag gör så uppskattas det, verkligen. Men ska jag vara ärlig så är det ingen supervass låt. Taktbytena som är så lustiga på skivversionen är knappt märkbara här. Godkänt, men det grämer mig att veta att det lika gärna kunde varit "Mississippi" eller "High Water" som kunde varit den första representaten från "Love and Theft".

9. Make You Feel My Love

Den andra, och sista, låten jag inte hört före spelningen. Men det var likväl ändå en jättefin version och Dylan sjöng ganska fint. Salens alla kärlekspar måste ha hånglat upp varandra i brygga till detta.

10. Highway 61 Revisited

Titellåten från världens bästa skiva är ingen besvikelse. Hårt, rockigt, röjigt! Hade den här versionen släppts på skiva hade den kunna kallats för hårdrock. Det blixtrade till framför ögonen!

11. Love Sick

En livefavorit bland fans har jag förstått. En låt som drivs av trummisens hårda rytm, något som påverkades av att en cymbal byttes ut mitt under låtens framförande, vilket verkar ha gjort bandet lite okoncentrerat. Men Dylan fortsatte hammra fram hjärta och smärta. Man märker att det är de nyare låtarna som är bästa anpassade för rockpoetens röst. Det gör nästan ont i hjärtat när han i en handvändning väser "I wish I never met you". Hade uppbackningen varit mer laddad hade detta kunnat bli riktigt mäktigt.

12. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)

Kvällens absolut största överraskning. Den här låten har jag hört i många versioner, allt från det akustiska originalet till den vildsinta genomgången i "The Last Waltz". Och jag är klart nöjd med framförandet, mycket nöjd.

13. Desolation Row

Här kommer spelningens andra höjdpunkt, även detta en 5 av 5. Den långa resan är lysande, och ett bevis på att Dylan är på bra humör är att han kör alla verserna! Låten är i original elva minuter lång, men jag misstänker att denna var nästan en kvart lång. Mellan varje delikata utsökta rad så fyller Dylan i med underbart piano som påminner mig om hur han lät för 40 år sedan, och den akustiska gitarren som skakade fram några snabba ackord efter varje vers var en trevlig påminnelse om originalets sound. I den sista versen så tar de andra musikerna ett steg bakåt, och man får intrycket av att det bara är Dylan och hand piano ensamma på scen. Då, just då, är jag lycklig.

14. Summer Days

En av mina två favoriter från "Love and Theft"! Inget oväntat avslut på ordinarie spellistan, men inget för den delen sämre. Det svänger gott om denna rockabilly doftande avsked, och det nya arrangemanget på låten är faktiskt bättre än originalet! Det finns några högklassiga rader i låten som förklarar hur en 60-årig gubbe kan knäcka 20-årigt motstånd:

"She says 'You can't repeat the past!'
'You can't? What do you mean you can't? Of course you can!' "


Sen ställer sig bandet upp och poserar några sekunder framför publiken innan de försvinner bakom scenen. "Säg att det inte är slut ännu! Lova mig det!" säger stolgrannen och är rädd för att han dirigerat sig hemåt. Men jag försäkrar henne om de två extranummrena, och det tar inte länge förrän scenen lyses upp och Bob och bandet sparkar igång:


15. Don't Think Twice, It's All Right

Den här låten kan ingen ogilla känns det som. Många störde sig på att Bob gick upp i tonerna på praktiskt taget varje fras, men jag njöt ändå för fulla muggar. Mannen i den svarta hatten sjunger sin vackra ballad tills han återigen plockar fram munspelet. Nu är han lite andfådd, så nu står han faktiskt dubbeltvikt när han klämmer i som värst. Det här var magnifikt och bra, men med "Just like a women" i bakhuvudet så känns låten ändå inte som ett självklart extranummer.

16. All Along The Watchtower

När han sparkar igång vakttornet så blir jag lite besviken över att inte få höra min "Like a Rolling Stone", men den besvikelsen släpper snabbt. Musikaliskt är det lyyyysande, men han har fraserat låten bättre. En stund blir jag orolig för att låten ska bli lite av ett antiklimax, det känns inte som om gubbarna på scenen gett allt. Men som svar på tal så fortsätter de spela efter det vanligtivs avslutande "The Wind Begun To Howl", och plötsligt exploderar bandet. Jag håller på att gå i taket nu! De krämar i med varenda muskel, och Dylan upprepar första versen och rösten får en utmaning i att överrösta bandet. "Jävlar", måste de ha tänkt, "Nu lämnar vi ingen besviken!". Efteråt när jag hookade upp med lite andra Dylanfans så fanns det en som påstod att han aldrig hört en bättre version av låten.

Så bandet avslutar denna krafturladdning, ställer sig uppraddade längst scenen och står där och nickar och väntar på att få lov att gå av scenen. Det här är det otrolig med Bob Dylan, en av orsakerna till att han blivit det mysterium han är, en levande gåta. Efter att ha framfört en toppenspelning, något han själv måste ha märkt med tanke på att han bjöd på alla verserna av "Desalation Row", och en halvtimme längre speltid än de ordinarie en och en halv timme, så ser han inte ut som om han är värst brydd. Utan att röra en min i pokerfacet så promenerar han av scenen med sitt band och lämnar efter sin en sjövild publik. En helt vanlig dag på jobbet.

Spelningen i Globen

Jag surfar in på aftonbladet och läser Markus Larssons totala sågning av Dylans konsert igår i Globen. Den gör mig faktiskt inte det minsta orolig över den kommande spelningen på fredag som jag ska besöka. För det första så har jag självinsikt nog att inse att jag skulle älska spelningen om han så bara stod där och sjöng barnvisor i två timmar. Och för det andra så hr jag lyssnat på många liveupptagningar från hans senaste turnéer och inte tyckt alls att det låtit dåligt. Hans omstöpningar av gamla klassiker fungerar bra, och hans frasering är alltid på topp. Bandet är, vad folk än säger, alltid tajt och spelar alltid bra. Det är ingen slump att han har just det kompbandet som han har, de är livemusiker ut i fingerspetsarna. För det tredje har jag också läst positiva omdömmen om gårdagens konsert. Per Backman på svenska dagbladet, ja han som de baserat Per Bäckman på, gillade spelningen och fick visst medhåll av många.

Kommer spelningen vara framförd av en spänstig tjugoåring? Kommer Dylan ryta ut "Like a rolling stone" som han gjorde -66? Kommer han dansa som han gjorde -75? Självklart inte. Gubben är 60+. Man kan inte gå dit och förvänta sig att höra samma sorters låtar som han spelade när han stod ensam på scen med gitarr i Carnage Hall -63. Men däremot kan man gå dit och förvänta sig en blandning av de största klassikerna från "Highway 61 Revisited" med hans egna personliga favoriter från "Under the red sky", framfört av en karl som känner sina låtar så väl vid det här laget att han kan ta dess beståndsdelar och göra något nytt av dem. Jag hör hellre "To Ramona" i en träsblues variant än i en akustisk version han kunde ha spelat på samma sätt i 40 år. (Aftonbladet verkar förresten avsky träskblues. Varje gång de vill beskriva nån sorts rock de inte gillar så använder de ordet "trött träskblues"). Bob Dylans bästa år ligger bakom honom. Men jag tror på det han bevisade på senaste skivan "Love and Theft". Bara för att du gör en annan sak än du gjort förr så betyder det inte att det är dåligt.

Stuck inside of Kalix with the tolvtaktsblues again

Det var så kul att skriva tolvtaktsblues i lördagsnatt så jag måste göra det igen. Det finns en otrolig tillfredställelse med att författa såna där fejkade visdomsord som lätt uppstår i såna. Konceptet är enkelt: Först upprepar man en till synes meninglös textrad två gånger innan man skriver ett svar och förlösande tredje rad, som i många fall inte är nåt annat än humbug. Tidigare skrev jag att "Den som hör trumman högst, är han som slår på den". Vad fan betyder det egentligen? Vill man så kan man få det och vara en ganska smart sanning om självcentrering, men man kan likaväl ta det för vad det är: Humor och ordlekar. Hoho, jag älskar verkligen blues. Hela dess mytologi med tåg, döden och "Girl, you've done me wrong". Alltså: Här följer "Blues för måndag, lunchtid"

"Dagens lektion blir nonsens, den kommer inte vara till nån nytta alls
Dagens lektion blir nonsens, den kommer inte vara till nån nytta alls
En gång var jag en grabbhalva, nu skriker jag för full hals

Om två dagar tar jag tåget, and girl then I'm on my way
Om två dagar tar jag tåget, and girl then I'm on my way
Men det kanske inte blir jag som tar tåget, utan tåget som tar mig

Tiden den går långsamt och jag känner rastlösheten nu
Tiden den går långsamt och jag känner rastlösheten nu
Klockan ger mig blues varje dag mellan halv åtta och tio i sju

Nu klämmer vi in en brygga
innan en sista vers
Den som letar efter det trygga
överlever sällan en riktig pärs

Robert Johnson sålde sin själ, jag rear ut mina gympadojor
Robert Johnson sålde sin själ, jag rear ut mina gympadojor
Den som säger sig vara fri, går oftast omkring i handbojor"

Ang. Det Roligaste Skämtet Just Nu

I en av årets roligaste komedier, "The 40 year old virgin" så figurerar det grabbiga, politiskt inkorrekta, enformiga och helt otroliga skämtet "Vet du hur jag vet att du är gay?".

Skämtet går helt enkelt ut på att man säger till någon: "Vet du hur jag vet att du är gay? Eftersom du...", och sedan fyller man i med något som ska beskriva varför den andra personen är gay. Humorn i sig ligger inte i att den andra personen skulle vara gay, utan snarare underfundigheten i den andra personens variation på skämtet. Mina tillfälliga favoriter på skämtet:

"Vet du hur jag vet att du är gay? Du bor med din mamma"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du har George Michaels alla skivor"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du hånglar med tjejer som ser ut som killar"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du har strumpbyxor på dig"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du har sex med män"