Eldkvarn tar ett intressant grepp inför sitt nya album -Svart blogg. Blev förvånad över att gamla gubbar kunde ta modet till sig döpa en skiva efter ett internetfenomen, men se på fan. Plura har dessutom valt att skriva om processen med skivan på en -just det- svart blogg.
Adressen är: http://www.eldkvarnsvartblogg.nu/
Jag fastnade för Eldkvarn för lite under två år sedan. Många månader senare flyttade jag till Norrköping, vilket gav mersmak. Skivan "Atlantis", den för tillfället senast utkommna plattan, är förmodligen deras bästa. Jag sitter just nu och lyssnar på denna smått Dylanska samling av sånger om brustna hjärtan och för mycket alkohol. Minns hur uppjagad jag var över duetten med Håkan Hellström, "Konfettiregn", när den var ny. Spelade den som en galning. Million Miles parafrasen "Millioner mil bort" var en mäktig sak som jag hade sympatiångest till under kvava sommarnätter:
"Alltid svaret i fickan
på brevet jag fått
det blev aldrig skickat
miljoner mil bort
Det börjar bli sent
inte ett öga är torrt
det finns ingen morgon
miljoner mil bort"
Nu är det bara att vänta. De textrader som Plura teasar med på bloggen är lovande.
P.S: Just nu är jag helt besatt av Jay Z's "99 Problems" och Sahara Hotnights skrikiga cover av "Teenage Kicks"
Sunday, February 25, 2007
Thursday, February 22, 2007
Låtar med ordet "Over" -Lista
Min mp3 råkade spela ett gäng låtar som alla innehöll ordet "Over" i titeln. Så jag började -som varje sann musiknörd- gör en lista över låtar med temat "Det är slut, kvinna". I samma veva är jag lite inspirerad av gamla Bobban D som vecka efter vecka lägger upp snygga listor i sin radioshow Theme Time Radio Hour.
1. Bob Dylan - "It's all over now, Baby blue"
Blir det bättre? Bildspråket är så sinnessjukt snyggt att det gör ont. Van Morrison gjorde, som frontman i gruppen Them, en cover på denna låt som är svår att glömma, men det är när Dylan fraserar att "This sky, too, is folding under you/ And it's all over now, Baby Blue" som det verkligen gör ont.
2. Boz Scaggs - "It's Over"
Denna soulsnubbe har nog skrivit den mest svängiga sången som sjungits om att göra slut! (Läs den där meningen högt och hör hur snyggt S:en låter). Här handlar det om att Boz har en kvinna som inte vill förstå att det är "Over! Over! Over!". Lyssna på den käcka kören!
3. Rod Stewart - "It's all over"
En fortfarande väl bevarad hemlighet är att gamla Roddan en gång i tiden -före 80-talet alltså- kunde göra en massa bra musik. Här gör han pubrock som stolt förklarar att han brukade älska henne! Men det är över nu! Eller hur är det med? Detta är egentligen en cover som bland annat tidiga Rolling Stones satt tänderna i, men jag låter Rod representera låten på listan.
4. White Stripes - "Forever for her (is over for me)"
Nu är vi inne på lite mer nutid. Stripes senaste fick rätt mycket kritik, men personligen anser jag den pianobaserade rocken på denna platta vara deras bästa. Här finns tunggung om att -precis som det ska vara i den här sortens sånger- ha olika syn på saker.
5. Tom Waits - "It's Over"
Av någon anledning kändes Waits nödvändig på listan. På senaste samlingen hittade vi denna lågmälda melodi. Det här är ett jazzigt arrangemang som för tankarna till "Alice", mästerverket från det tidiga 90-talet. En tanke som slår mig i alla fall är att orden It's Over kan slå an såna strängar hos låtskrivare... Det visar även nästa låttitel på.
6. Elvis Presley - "It's Over"
Nej, det här är ingen cover någon av tidigare nämnda låtar. Istället hittar vi ett 70-tals melodram från Elvis ojämna period i Las Vegas. Men min namne Elvis (ett av mina mellannamn vid döpseln var just detta förnamn) lyckas kräma ut en och annan känsla ur denna pampiga disktrasa.
7. Lenny Kravits - "It ain't over till it's over"
Får jag ha med en smörig låt? I nån sorts sängkammarsoulrock försöker Lenny K göra det som många på denna lista har gjort, fast tvärtom. Försökt dra ut på det hela, låta slutet komma liiite senare. Det är visst värt det, menar Kravits.
8. Ryan Adams - "Harder Now That It's Over"
Det är alltså RYAN Adams som sjunger denna, inte BRYAN Adams. I vilket fall som helst: När Ryan har sina bästa stunder låter han som en Neil Young med ambition att göra musik för amerikansk collagepublik. På både gott och ont. Han tycker synd om sig själv, Ryan, det brukar de göra alla dessa ensamma män med gitarr. Men han kommer undan med det.
9. ELO - "It's Over"
Jag vet inte om jag är seriös med denna, men jag får försöka. Den är mysig.
10. Damien Jurado - "I Can't Get Over You"
Har ingen aning om vem den här killen är, men jag passar på att avsluta listan med ännu en ensam man med gitarr som sjunger uppgivet över... ja, gissa vad.
Nästa lista får väl bli raka motsatsen, folk som blir kära i varandra? Det känns som urvalet där är lite större. Googla på låtar med namnet "Love" så får ni se.
1. Bob Dylan - "It's all over now, Baby blue"
Blir det bättre? Bildspråket är så sinnessjukt snyggt att det gör ont. Van Morrison gjorde, som frontman i gruppen Them, en cover på denna låt som är svår att glömma, men det är när Dylan fraserar att "This sky, too, is folding under you/ And it's all over now, Baby Blue" som det verkligen gör ont.
2. Boz Scaggs - "It's Over"
Denna soulsnubbe har nog skrivit den mest svängiga sången som sjungits om att göra slut! (Läs den där meningen högt och hör hur snyggt S:en låter). Här handlar det om att Boz har en kvinna som inte vill förstå att det är "Over! Over! Over!". Lyssna på den käcka kören!
3. Rod Stewart - "It's all over"
En fortfarande väl bevarad hemlighet är att gamla Roddan en gång i tiden -före 80-talet alltså- kunde göra en massa bra musik. Här gör han pubrock som stolt förklarar att han brukade älska henne! Men det är över nu! Eller hur är det med? Detta är egentligen en cover som bland annat tidiga Rolling Stones satt tänderna i, men jag låter Rod representera låten på listan.
4. White Stripes - "Forever for her (is over for me)"
Nu är vi inne på lite mer nutid. Stripes senaste fick rätt mycket kritik, men personligen anser jag den pianobaserade rocken på denna platta vara deras bästa. Här finns tunggung om att -precis som det ska vara i den här sortens sånger- ha olika syn på saker.
5. Tom Waits - "It's Over"
Av någon anledning kändes Waits nödvändig på listan. På senaste samlingen hittade vi denna lågmälda melodi. Det här är ett jazzigt arrangemang som för tankarna till "Alice", mästerverket från det tidiga 90-talet. En tanke som slår mig i alla fall är att orden It's Over kan slå an såna strängar hos låtskrivare... Det visar även nästa låttitel på.
6. Elvis Presley - "It's Over"
Nej, det här är ingen cover någon av tidigare nämnda låtar. Istället hittar vi ett 70-tals melodram från Elvis ojämna period i Las Vegas. Men min namne Elvis (ett av mina mellannamn vid döpseln var just detta förnamn) lyckas kräma ut en och annan känsla ur denna pampiga disktrasa.
7. Lenny Kravits - "It ain't over till it's over"
Får jag ha med en smörig låt? I nån sorts sängkammarsoulrock försöker Lenny K göra det som många på denna lista har gjort, fast tvärtom. Försökt dra ut på det hela, låta slutet komma liiite senare. Det är visst värt det, menar Kravits.
8. Ryan Adams - "Harder Now That It's Over"
Det är alltså RYAN Adams som sjunger denna, inte BRYAN Adams. I vilket fall som helst: När Ryan har sina bästa stunder låter han som en Neil Young med ambition att göra musik för amerikansk collagepublik. På både gott och ont. Han tycker synd om sig själv, Ryan, det brukar de göra alla dessa ensamma män med gitarr. Men han kommer undan med det.
9. ELO - "It's Over"
Jag vet inte om jag är seriös med denna, men jag får försöka. Den är mysig.
10. Damien Jurado - "I Can't Get Over You"
Har ingen aning om vem den här killen är, men jag passar på att avsluta listan med ännu en ensam man med gitarr som sjunger uppgivet över... ja, gissa vad.
Nästa lista får väl bli raka motsatsen, folk som blir kära i varandra? Det känns som urvalet där är lite större. Googla på låtar med namnet "Love" så får ni se.
Sunday, February 11, 2007
Generaliserande test
Hittade ett sånt här otroligt löjligt och generaliserande, men underhållande, kryssa-i-test. Här publicerar jag mina svar (och kommentarer).
Min kvinnliga sida:
[ ] Köpt en hårfön?
[X] Sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut?
(Kommentar: Att sminka sig för en filminspelning måste väl räknas?)
[ ] Följt med som smakråd vid en shoppingrunda?
[x] Pratat känslor?
[x] Tänkt på att matcha mina kläder?
[ ] Berömt en person av manligt kön för sitt utseende?
[x] Ringt upp en person utan konkret syfte?
[x] Funderat på namn åt mina barn? (Kommentar: Leonard och Brutus)
[ ] Insett storheten hos Barbra Streisand?
[ ] Druckit Cosmopolitan?
[ ] Sett ett avsnitt av "Sex and the city"? (Kommentar: Inte ett helt...)
[ ] Sett två avsnitt av "Sex and the city"?
[x] Känt mig sugen på en kopp te?
[ ] Känt glädje över att få blommor i present ?
[x] Gjort någonting romantiskt på eget initiativ? (Kommentar: Varje dag. Jag är en loverman)
[x] Blivit arg utan anledning?
[x] Gråtit efter 9 fyllda år?
[X] Brytt mig om H&M:s val av modell? (Kommentar: Gissa varför)
[x] Pratat skvaller?
[x] Varit arg/sur utan att tala om det?
[x] Kramat en kille?
[x] Dansat? (Kommentar: Att jag inte gjort det bra är en annan sak)
Totalt: 14/22 poäng
Min manliga sida:
[X] Ljugit om hur mycket jag har druckit? (Kommentar: "Nej, jag är bara salongsberusad")
[x] Ätit en blodig stek?
[x] Läst en biltidning?
[ ] Framgångsrikt använt en borr, hammare och diverse andra redskap?
[ ] Lovat att ringa dagen efteråt och sedan struntat i det?
[x] Skött grillen under en grillfest?
[x] Läst en bok av Jan Guillou?
[x] Läst ett nummer av slitz?
[X] Dunkat någon i ryggen i syfte att få denne att känns sig uppskattad?
[X] Känt mig hungrig efter att ha ätit en hel pizza?
[ ] Gått på en Ulf Lundell-konsert ? (Kommentar: På vilket sätt är det manligt att gilla Lundell?)
[ ] Använt händerna till att slå någon i syfte att skada denna person?
[ ] Sett alla Die Hard och Rockyfilmerna? (Kommentar: Fan, jag har missat Die Hard III)
[x] Diskuterat bröst?
[ ] Gjort lumpen?
[X] Läst nick hornby?
[x] Känt mig nödgad att bräcka någon i armbrytning? (Kommentar: Lyckats bräcka någon? Nej!)
[X] Känt mig häftig över att åka jättefort i en bil?
[X] Enbart stirrat snettuppåt vid besök på en pissoar?
[x] Lagat någonting på egen hand?
[ ] Skrikit "kom igen nu gubbar (flickor) på en fotbollsplan? (Kommentar: Vad fan...)
[X] Tävlat i att dricka öl?
Totalt: 15/22 poäng
Okej. En poängs övervikt för den manliga sidan. Nära ögat.
Min kvinnliga sida:
[ ] Köpt en hårfön?
[X] Sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut?
(Kommentar: Att sminka sig för en filminspelning måste väl räknas?)
[ ] Följt med som smakråd vid en shoppingrunda?
[x] Pratat känslor?
[x] Tänkt på att matcha mina kläder?
[ ] Berömt en person av manligt kön för sitt utseende?
[x] Ringt upp en person utan konkret syfte?
[x] Funderat på namn åt mina barn? (Kommentar: Leonard och Brutus)
[ ] Insett storheten hos Barbra Streisand?
[ ] Druckit Cosmopolitan?
[ ] Sett ett avsnitt av "Sex and the city"? (Kommentar: Inte ett helt...)
[ ] Sett två avsnitt av "Sex and the city"?
[x] Känt mig sugen på en kopp te?
[ ] Känt glädje över att få blommor i present ?
[x] Gjort någonting romantiskt på eget initiativ? (Kommentar: Varje dag. Jag är en loverman)
[x] Blivit arg utan anledning?
[x] Gråtit efter 9 fyllda år?
[X] Brytt mig om H&M:s val av modell? (Kommentar: Gissa varför)
[x] Pratat skvaller?
[x] Varit arg/sur utan att tala om det?
[x] Kramat en kille?
[x] Dansat? (Kommentar: Att jag inte gjort det bra är en annan sak)
Totalt: 14/22 poäng
Min manliga sida:
[X] Ljugit om hur mycket jag har druckit? (Kommentar: "Nej, jag är bara salongsberusad")
[x] Ätit en blodig stek?
[x] Läst en biltidning?
[ ] Framgångsrikt använt en borr, hammare och diverse andra redskap?
[ ] Lovat att ringa dagen efteråt och sedan struntat i det?
[x] Skött grillen under en grillfest?
[x] Läst en bok av Jan Guillou?
[x] Läst ett nummer av slitz?
[X] Dunkat någon i ryggen i syfte att få denne att känns sig uppskattad?
[X] Känt mig hungrig efter att ha ätit en hel pizza?
[ ] Gått på en Ulf Lundell-konsert ? (Kommentar: På vilket sätt är det manligt att gilla Lundell?)
[ ] Använt händerna till att slå någon i syfte att skada denna person?
[ ] Sett alla Die Hard och Rockyfilmerna? (Kommentar: Fan, jag har missat Die Hard III)
[x] Diskuterat bröst?
[ ] Gjort lumpen?
[X] Läst nick hornby?
[x] Känt mig nödgad att bräcka någon i armbrytning? (Kommentar: Lyckats bräcka någon? Nej!)
[X] Känt mig häftig över att åka jättefort i en bil?
[X] Enbart stirrat snettuppåt vid besök på en pissoar?
[x] Lagat någonting på egen hand?
[ ] Skrikit "kom igen nu gubbar (flickor) på en fotbollsplan? (Kommentar: Vad fan...)
[X] Tävlat i att dricka öl?
Totalt: 15/22 poäng
Okej. En poängs övervikt för den manliga sidan. Nära ögat.
Thursday, February 01, 2007
Leonards Återkomst
Inledning:
Jag är rätt nöjd över att januari har tagit slut. Inte för att februari är en månad som brukar vara så värst behaglig för den delen, men den är egentligen inte värre än januari. Nu är vi nämligen några månader närmare sommaren och allt annat som väntar. För januari, och februari för den delen måste jag erkänna, är månader då man går omkring och väntar. Just nu vet jag massor med spännande saker som jag längtar efter, men det är ett tag innan de aktiviteterna kickar igång. Det blir som sagt Dylan i mars, och kanske också Sophie Zelmanie. M- ringde för ett tag sen för att diskutera Hultsfred till sommaren, och det tyckte jag lät som en bra idé. Grabbarna från Kalix ska till Stockholm i april, tror jag det var, och då tänkte vi åka över och festa en natt med dem. Ja, det finns massor som väntar uppför vägen. Men först måste man ta sig igenom de här vintrigaste vintermånaderna. Sen kan det roliga börja.
Förhoppning:
Det är inte så att jag bär på några större författardrömmar, men visst vore det roligt om skrivandet någon gång skulle leda till någonting. Eller bara för den sakens skull leda till att någon, jag vet inte…, läste det man skrivit! Jag filosoferade så när jag under förra veckans gång författade ihop en liten novell, den första på över ett år. Syftet var att skicka in den till en tävling som hette ”unga berättare” och som de håller för folk som bor i Östergötland, så jag tänkte whatthefuck och skrev ihop en liten sak. Den byggde på en kortfilm jag gjorde, men jag tror jag lyckades få den lite bättre och roligare i den här versionen. Vi får se vad det blir av det hela. Att bara bli publicerad vore schysst.
Tidsfördriv:
Vi var några snubbar från Greenpeace som hade tänkt gå och se Promoe under lördagen, men med det händelseförlopp som saker har en tendens att ta under druckna lördagskvällar så blev det lite ändrade planer. Det slutade i alla fall med att jag och kollegan M.H satt och diggade reggae på LP halva kvällen och utmanade hemmabions ljud. Jag hade lyckats leta fram kravmärkt öl, vilket jag tyckte var en lysande uppfinning. Jag och Lotten har försökt att köpa så mycket kravmärkt som möjligt (eller rättare sagt, Lotten har sett till så att jag inte fegar ut hela tiden och köper oekologiskt), så att om man ändå ska köpa pilsner så kan man ju åtminstone köpa miljömärkt. I vilket fall som helst blev det inget Promoe, utan var och en bestämde sig för att det kanske var lika bra att –efter den obligatoriska kebaben/fallafen- åka hem till sitt för att toffla för var mans flickvän. Det var kallt så för att hålla värmen tog vi en match kung fu i väntan på tåget. Det blev så att säga oavgjort, efter två krockade smalben som ömmade resten av helgen.
Det gamla vanliga:
På jobbet, om vi ska avhandla det uttjatade ämnet när vi ändå håller på, så har jag tagit modet till mig och börja basa över två städer istället för en. Mer folk att coacha, mer timmar att jobba. Vilket betyder mer lön. Mums.
Insikt:
Januari är en tråkig månad.
Kultur eller vad fan man vill kalla det:
Jag har faktiskt varit på konstmuseet i stan under helgen. Orsaken till det var rock and roll utställningen de hade där, allt från målningar av Warhol till skivomslag av Stones och Beatles. Vissa grejer var rätt fräcka, när det var riktig musik och grymma bilder. Men eftersom det handlar om konst fanns det givetvis också värdelösa och svårbegripliga saker som människor i gröna kroppsstrumpor som kravlar runt på golvet till tonerna av Velvet Underground. Suck. Vi passade på att ta en tur runt de andra salarna i museet. Den tavla som fick mig mest förbannad var ett konstverk bestående av en tom ram. Med fyra prickar i olika färger. Det som gör mig så upprörd är folks vilja att få sig själv att framstå som speciell och intellektuell eftersom man förstår något som inte andra gör –exempelvis att fyra prickar på en tom tavla betyder nåt överhuvudtaget. Folk i bockskägg som ser på dessa verk och höjer sig över mängden eftersom de förstår! Så när samma bockskägg står och beundrar omslaget till Sticky Fingers och kallar det konst så blir jag lite trött. Rock har aldrig handlat om att utesluta allt som inte är fint och kulturellt. Rock handlar om den vanliga människans sätt att fly verkligheten och glömma kneget. Tre ackord. Inget mer.
Iakttagelse:
En grej som är roligt när man jobbar i Norrköping igen är alla gamla lodisar som man ser på gatorna. De flesta har man inte sett sen i somras. En kille har jag skrivit om tidigare, han ser ut som Leonard Cohen när han låtit sitt skägg växa ut. Tyvärr har han slutat klä sig i kostym, så han är inte lika proper som han var tidigare, nu klär han sig i det vanliga modet som uteliggare följer. Det häftiga var att Cohen kom fram och pratade med mig häromdagen. Han ville tigga lite pengar och frågade om jag hade nåt på mig. Nej, tyvärr, svarade jag. I efterhand blev jag lite besviken att han inte sagt nåt mer… mystiskt. Nåt man förväntat sig att Leonard Cohen Reinkarnerad Som Lodis skulle ha sagt. Typ citera lite poesi?
Örongodis:
Laleh ”Prinsessor” är den låt jag lyssnar på just nu och som jag blir lite tokig i. Lite Cornelis, lite pianovals, lite oemotståndlig text. Leta reda på den. Dom är monster, dom är monster, sjunger Laleh.
Begynnande huvudvärk:
Det är snart dags att börja söka högskola så att jag kan börja plugga till hösten. Jag har skjutit lite på det, men nu är det kanske dags att ta itu med det. Jag vill läsa någon filmskola alltså, men jag vet inte var. Jag fantiserade lite om Danmark, men det skulle aldrig fungera. Konflikten jag har är att jag vill läsa i en stad som inte är för liten, så att jag kan ta Lotten med mig utan att hon ska kunna gå omkring arbetslös, och att jag för den delen ska få uppleva några år till bortanför småstadsmentalitet. Men alla bra skolor, till och med de dåliga verkar det som, ligger i riktigt dvärglika kommuner. Det löser sig nog, jag hittar nåt jag blir nöjd med. Det är vägen dit som är jobbig.
Fantasi:
"Det är lugnt Toni", säger han, "januari är över nu".
Wednesday, January 17, 2007
Ett sorts blått
Det blåser en storm över Sverige. Jag är inte förvånad, i jobbärenden har jag hållit rätt bra koll på SMHI’s hemsida och de har pratat rätt länge om vindar som blåser in över Sverige. Nu när jag tittar ut genom fönstret står det däremot still. Ibland innan jag går och lägger mig, när jag släckt alla lamporna i lägenheten och fyllt på ett glas vatten till nattduksbordet, så brukar jag ställa mig och kolla ut över gatan. Iaktta. Man gör det alldeles för sällan ibland. Ibland gör man det för ofta.
När det här stycket överfaller mig och hamnar på pappret så lyssnar jag på Miles Davis, ”Some kind of Blue”. Det är jävligt stämningsfylld jazz. Spännande. Det finns en trumpet i ”So What” som dyker upp ungefär vid 03.29 och börjar dansa runt lite galet och tycks vilja fly ut ur låten. Den byts snara minuten efteråt mot en klarinett som mest verkar jävlas med en klassisk melodi. Jag är absolut inget fan av genren, men det här är -Spännande!
För ungefär en vecka sedan befann jag mig i Stockholm. Jag var på en jobbkurs där jag skulle lära mig att bli en bra arbetsledare –efter att ha varit en sådan i fyra månader – och fick lyssna på både en och annan intressant person. Coolast var sjöbusen Frank som var kapten på ett av Greenpeaces största skepp. Killen berättade hur han i princip riskerade livet mot valfångstbåtar gång på gång, rena actionfilmsvardagen. På fredagen gick vi ut alla andra teamledare från övriga orter i Sverige och min chef. Jag var yngst i skaran, han som var närmast mig i ålder var 25, men det kändes som om jag smälte in rätt bra ändå. Vi blev rätt kvicka i mössan redan efter någon timmes middag. Snart satt vi på det, fick jag berättat, mest sunkiga stället på söder. Utspädd Norrlands på fat för en halv femtilapp. Jag är inget fan av vår huvudstad, men just kvarteren runt söder verkar schyssta. Efter en efterfest med Beatles i högtalarna (och Rod Stewarts 70-tal!) tog vi en taxi genom ett nattsvart Stockholm. Någon timme senare snarkar jag in på ett golv på Greenpeace huvudkontor på en madrass tunnare än ett täcke.
Ett nytt år alltså. Har ännu inte vant mig med att skriva –07, men det kommer väl tids nog. Vi köpte en LP-spelare nyligen, jag och Lotten, efter att ha längtat efter det ett bra tag. De senaste året/åren har jag/hon samlat på Lp-skivor som korsat våra vägar. Nu kan vi äntligen spela alla de där vinylerna som samlats på hög. Där kan vi se en krystad liknelse som jag hoppas kan bli ett signum för 2007. Ett sånt där år där alla ens tidigare erfarenheter kommer till användning och….
Kortfattat kan man säga att jag äntligen kan uppfylla min dröm att bli astronaut.
Det blåser in en storm alltså… tanken drabbade mig när jag skulle ta mig ner till närmaste livsmedelsbutik och vinden piskade i ansiktet. Det är början av januari och snön har inte fallit. Alla vet vad det beror på men ingen gör någonting. Vi står inför ett vägskäl. Alla vet vilken väg som är rätt men ingen vill ta den. Är folk för rädda? Fega? Lata? Förmodligen. Det finns nämligen ett problem. När det börjar blåsa om kvällarna så vet jag varför. När mörkret tar med sig de kalla vindarna och de möter de varma vindarna vi känt under dagen så blir det en naturlig reaktion: Kaos. Ännu en väckarklocka. Ännu ett bevis på att något är fel. Jag tror det finns hopp. Men shit, det börjar bli bråttom.
Min Volvo 240 är inte längre min. Jag fick tillslut sålt den, och även om det smärtade lite att se baklyktorna lämna synfältet så känns det skönt att ha ett problem mindre. Som sagt så handlar den där bilen mycket mer om nostalgi än kärlek till ett stycke bil, men det är väl ett bättre skäl än nåt annat varför det är svårt att skiljas. Men nu kan jag koncentrera mig på annat. Betala hyran exempelvis.
Det nya året börjar bra alltså. Jag har hållit någotsånär på nyårslöftena, har inte köpt läsk nästan alls tror jag. Däremot har jag kompenserat med att dricka öl istället, vilket kanske inte är ett så värst bättre alternativ. Jag har försökt skriva lite på någon novell, men eftersom jag inte orkar fantisera ihop någonting så blir det därför mest självbiografiskt alltihopa. Som ett långt dagboksinlägg där bara namnen är utbytta. En kväll, just innan jag gick och la mig givetvis, fotade jag med digitalkameran gatan utanför fönstret. Med en specialinställning så blev slutartiden så lång att alla förbipasserande bilar bara förvandlades till långa strimmor av ljus som visade vad som rört sig över vägen. Allt handlade givetvis om tid, ett gammalt favoritämne för mig som ni kanske känner till. Jag somnade den kvällen med en refräng ringandes i huvudet. Den löd:
”Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)”
Får man ju hoppas.
När det här stycket överfaller mig och hamnar på pappret så lyssnar jag på Miles Davis, ”Some kind of Blue”. Det är jävligt stämningsfylld jazz. Spännande. Det finns en trumpet i ”So What” som dyker upp ungefär vid 03.29 och börjar dansa runt lite galet och tycks vilja fly ut ur låten. Den byts snara minuten efteråt mot en klarinett som mest verkar jävlas med en klassisk melodi. Jag är absolut inget fan av genren, men det här är -Spännande!
För ungefär en vecka sedan befann jag mig i Stockholm. Jag var på en jobbkurs där jag skulle lära mig att bli en bra arbetsledare –efter att ha varit en sådan i fyra månader – och fick lyssna på både en och annan intressant person. Coolast var sjöbusen Frank som var kapten på ett av Greenpeaces största skepp. Killen berättade hur han i princip riskerade livet mot valfångstbåtar gång på gång, rena actionfilmsvardagen. På fredagen gick vi ut alla andra teamledare från övriga orter i Sverige och min chef. Jag var yngst i skaran, han som var närmast mig i ålder var 25, men det kändes som om jag smälte in rätt bra ändå. Vi blev rätt kvicka i mössan redan efter någon timmes middag. Snart satt vi på det, fick jag berättat, mest sunkiga stället på söder. Utspädd Norrlands på fat för en halv femtilapp. Jag är inget fan av vår huvudstad, men just kvarteren runt söder verkar schyssta. Efter en efterfest med Beatles i högtalarna (och Rod Stewarts 70-tal!) tog vi en taxi genom ett nattsvart Stockholm. Någon timme senare snarkar jag in på ett golv på Greenpeace huvudkontor på en madrass tunnare än ett täcke.
Ett nytt år alltså. Har ännu inte vant mig med att skriva –07, men det kommer väl tids nog. Vi köpte en LP-spelare nyligen, jag och Lotten, efter att ha längtat efter det ett bra tag. De senaste året/åren har jag/hon samlat på Lp-skivor som korsat våra vägar. Nu kan vi äntligen spela alla de där vinylerna som samlats på hög. Där kan vi se en krystad liknelse som jag hoppas kan bli ett signum för 2007. Ett sånt där år där alla ens tidigare erfarenheter kommer till användning och….
Kortfattat kan man säga att jag äntligen kan uppfylla min dröm att bli astronaut.
Det blåser in en storm alltså… tanken drabbade mig när jag skulle ta mig ner till närmaste livsmedelsbutik och vinden piskade i ansiktet. Det är början av januari och snön har inte fallit. Alla vet vad det beror på men ingen gör någonting. Vi står inför ett vägskäl. Alla vet vilken väg som är rätt men ingen vill ta den. Är folk för rädda? Fega? Lata? Förmodligen. Det finns nämligen ett problem. När det börjar blåsa om kvällarna så vet jag varför. När mörkret tar med sig de kalla vindarna och de möter de varma vindarna vi känt under dagen så blir det en naturlig reaktion: Kaos. Ännu en väckarklocka. Ännu ett bevis på att något är fel. Jag tror det finns hopp. Men shit, det börjar bli bråttom.
Min Volvo 240 är inte längre min. Jag fick tillslut sålt den, och även om det smärtade lite att se baklyktorna lämna synfältet så känns det skönt att ha ett problem mindre. Som sagt så handlar den där bilen mycket mer om nostalgi än kärlek till ett stycke bil, men det är väl ett bättre skäl än nåt annat varför det är svårt att skiljas. Men nu kan jag koncentrera mig på annat. Betala hyran exempelvis.
Det nya året börjar bra alltså. Jag har hållit någotsånär på nyårslöftena, har inte köpt läsk nästan alls tror jag. Däremot har jag kompenserat med att dricka öl istället, vilket kanske inte är ett så värst bättre alternativ. Jag har försökt skriva lite på någon novell, men eftersom jag inte orkar fantisera ihop någonting så blir det därför mest självbiografiskt alltihopa. Som ett långt dagboksinlägg där bara namnen är utbytta. En kväll, just innan jag gick och la mig givetvis, fotade jag med digitalkameran gatan utanför fönstret. Med en specialinställning så blev slutartiden så lång att alla förbipasserande bilar bara förvandlades till långa strimmor av ljus som visade vad som rört sig över vägen. Allt handlade givetvis om tid, ett gammalt favoritämne för mig som ni kanske känner till. Jag somnade den kvällen med en refräng ringandes i huvudet. Den löd:
”Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)
Time is on my side
(Yes it is)”
Får man ju hoppas.
Sunday, December 31, 2006
Kamrat Savela Sammanfattar 2006
När Claes Elfsberg ledde ett nyhetsprogram som skulle sammanfatta år 2002 så minns jag hur han inledde med att sammanfatta det året med tre ord: ”Ond, bråd död.” Jag minns att jag tyckte att det var skitkul just på grund av att det var så bisarrt cyniskt sätt att sammanfatta allt som hänt på 365 dagar. Skulle det vara Claes Elfsberg istället för undertecknad som nu ska ge sig på att –för fjärde året i rad- sammanfatta det senaste året i mitt liv så hade han säkert hittat både ett och annat att reta upp sig på. Men tur då att jag inte är ett snart pensionerat nyhetsankare för Sveriges television, för bitterhet och cynism är något som kommande stycken av text kommer lida brist på. År 2006 har varit ett bra år. Det har av en händelse varit ett av de bästa… om inte det bästa!… året i mitt liv.
Den tjugonionde december är en bra dag att komma till Norrköping. Det gjorde jag förra året, den då jag för första gången kom till stan och som jag och Lotten gick och blev ett par på. I år höll vi på traditionen och återvände från ett veckolångt julfirande i Kalix just detta datum. Det är en lustig tanke på hur mycket som har hunnit hända under tolv månaderna som passerat. Jag har inte bara gått och fått ett stadigt förhållande á la kardborreband, jag har också flyttat över hundra mil och lämnat min hemstad med vänner och familj bakom mig. Hela det här året har varit en nedförsbacke där varje ny månad bjudit på nya minnesvärda upplevelse. Shit, jag håller ju på att skriva ett värsta happy ending här. Nåja, det är nog lika bra att passa på att njuta innan allt går åt helvete.
Att återigen besöka Kalix var skönt. Vi hade väldigt lite på schemat, så det hann aldrig infinna sig någon större stress. Men ärligt talat, nu kommer jag ihåg varför jag var så ivrig att komma därifrån en gång i tiden. En kväll när vi trängdes på hortellet (alldeles för dyrt, alldeles för tragiskt) så kom jag att tänka på en liknelse som sammanfattar trångsynta samhällen i allmänhet och Kalix i synnerhet. Ni vet såna där leksaker för små barn där de ska stoppa klossar av olika former i en burk med ett lock där det finns olika hål som passar för dessa tringlar, cirklar och vad mer? (Jag googlade på nätet vad en sån leksak heter… Plockbox var namnet). Kalix är en plockbox. Skillnaden är att det typ bara finns ett hål, en form som passar in. Det går inte att få plats med nåt annat än kvadrater i hålet. Alla cirklar kan dra åt helvete. Men vad vet jag? Jag hade ingen plockbox när jag var liten.
Förövrigt hann jag bara äta två norrländska kebabpizzor, vilket var underbart, vi hann besöka det växande Haparanda, frossa i julmat och bli massivt uttråkade på connex nattåg. Dessutom har jag och Lotten bokat två biljetter till Bob Dylan i globen i mars. Första raden… Det kommer bli grymt.
Det som i första hand gjort det här året till ett så speciellt sådant är att mycket av det jag upplevt har varit så nytt. Så mycket ”det-här-är-jag-inte-van-med”. Året började med ganska mycket tungt filmande och fixande, men efter mars har allt varit en lång radda av nya boplatser, kärlek nog för en tok, pubande, Greenpeace, och hattar och kavajer. Jag kan ro december i hamn och lägga siktet på ännu ett grymt spännande år. Nedförsbacken har bara börjat, nu är jag fokuserad och redo. I en sammanfattning av året 2004 avslutade jag med utropet att liksom Marvin Gaye säga ”Let’s Get It On”. Låt oss sätta igång. Jag behöver inte säga det längre. Saker är igång.
Jag ska avsluta det här med alla sedvanliga listor, jag är inte mindre nörd än att jag älskar listor.
Årets bästa filmer:
Jag har lyckats se en hel del bra filmer i år, men jag har blivit riktigt dålig på att se nya filmer! De rullar som varit nya har ofta varit b-filmer som någon av grabbarna i Kalix tankat hem. Men av det jag sett i år, så är detta det bästa:
1. Walk the Line
-Jaja, filmen är egentligen från 2005, men kom på bio tidigt i år i Sverige. Johnny Cash är den coolaste människa som någonsin levt.
2. Capote
3. Den obekväma sanningen
4. Tristam Shandy
5.Borat
Årets bästa filmupplevelser:
1. Se ”Blåsningen” på Folkhögskolans aula, bara jag och Lotten för oss själva.
2. Kortfilmsgrejen med skottarna. Hur fan hamnade jag där egentligen?
3. Inspelningen av ”10 saker du inte visste om skräckfilmsmördare”. Sista filmen med gänget?
Årets bästa skivor:
I år kom det inte många skivor som väckte mitt intresse. Är det jag som blivit slö på att köpa nytt eller de nya som blivit slött?
1. Bob Dylan ”Modern Times”
-Ingen kan slå honom, trots allt. Här hittar ni årets svängigaste låt (”Thunder on the mountain”), årets vackraste ballader (”When the deal goes down” och ”Wokringmans blues #2”), årets mörkaste epos (”Aint Talkin’”), årets i särklass coolaste låt (”Someday Baby”) och årets mest plågade sångare (”Spirit on the water”).
2. Johnny Cash ”A Hundred Highways”
Andra favoriter: Bruce Springsteen ”The Seeger Sessions” (Har inte hunnit lyssna så mycket som jag borde, men det är grym folkrock). Anna Terheim ”Seperation Road”. Marit Bergman ”I think it’s a rainbow”. Gnars Barlkey “St Elsewhere”.
Årest mest lyssnade skivor:
Neil Young ”Everybody knows this is nowhere”, Bob Dylans ”Time out of mind” och Rolling Stones “Sticky Fingers”
Årets singlar:
1.Bob Dylan “Thunder on the mountain” (Suprise?)
2. Gnars Barkley “Crazy”
3. Springsteen “Oh Mary, Don’t You Weep”
4. Totta Näslund “När natten faller som en sten”
Årets partylåtar:
1. ZZ Top ”Sharp Dressed Man”
2. The Undertones “Teenage Kicks”
3. Depeche Mode “Personal Jesus”
4. Ryan Adams ”To Be Young (Is To Be Sad)”
5. Neil Young ”Rockin’ in the free world”
Årets konserter:
1. Håkan Hellström. Live.
-Jag var febrig, men hade blivit det i vilket fall som helst av den sorgsna saxofonen i ”Gårdakvarnar och skit” och ”Det är så jag säger det”/”Kärlekens Tunga”. Den här konserten har jag väntat på i sju år.
2. Peps Persson. Live.
-Jag älskar blues. Jag älskar reggae. Jag älskar supersvängig musik.
3. Marit Bergman. Live & akustisk
-Vi satt den där sommarkvällen på asfalten och allt var vackert.
4. Looptroop. Live i parken.
5. Något medelmåttigt coverband på hortellet i sommras.
-Inte för den skull att det var någon större musikalisk upplevelse, men när de spelade ”Rockin’ in the free world” och jag och grabbarna stod längst fram och skrålade med så var det ett ögonblick att minnas.
Årets böcker:
Alexander Andohril “Regissören” och, även fast jag inte hunnit läsa färdigt boken i fråga, Håkan Nesser ”Människa utan hund”.
Årets bästa dagboksinlägg:
”Bye Bye –Jag tar och drar nu” och ”Del II: En vecka i livet av”.
Årets nyårslöften:
-Skriva åtminstone två noveller och ett filmmanus under årets första hälft.
-Försöka sluta dricka läsk.
-Fortsätta vara nöjd med mitt liv, men ändå kämpa för det jag tror på.
Gott Nytt År.
Den tjugonionde december är en bra dag att komma till Norrköping. Det gjorde jag förra året, den då jag för första gången kom till stan och som jag och Lotten gick och blev ett par på. I år höll vi på traditionen och återvände från ett veckolångt julfirande i Kalix just detta datum. Det är en lustig tanke på hur mycket som har hunnit hända under tolv månaderna som passerat. Jag har inte bara gått och fått ett stadigt förhållande á la kardborreband, jag har också flyttat över hundra mil och lämnat min hemstad med vänner och familj bakom mig. Hela det här året har varit en nedförsbacke där varje ny månad bjudit på nya minnesvärda upplevelse. Shit, jag håller ju på att skriva ett värsta happy ending här. Nåja, det är nog lika bra att passa på att njuta innan allt går åt helvete.
Att återigen besöka Kalix var skönt. Vi hade väldigt lite på schemat, så det hann aldrig infinna sig någon större stress. Men ärligt talat, nu kommer jag ihåg varför jag var så ivrig att komma därifrån en gång i tiden. En kväll när vi trängdes på hortellet (alldeles för dyrt, alldeles för tragiskt) så kom jag att tänka på en liknelse som sammanfattar trångsynta samhällen i allmänhet och Kalix i synnerhet. Ni vet såna där leksaker för små barn där de ska stoppa klossar av olika former i en burk med ett lock där det finns olika hål som passar för dessa tringlar, cirklar och vad mer? (Jag googlade på nätet vad en sån leksak heter… Plockbox var namnet). Kalix är en plockbox. Skillnaden är att det typ bara finns ett hål, en form som passar in. Det går inte att få plats med nåt annat än kvadrater i hålet. Alla cirklar kan dra åt helvete. Men vad vet jag? Jag hade ingen plockbox när jag var liten.
Förövrigt hann jag bara äta två norrländska kebabpizzor, vilket var underbart, vi hann besöka det växande Haparanda, frossa i julmat och bli massivt uttråkade på connex nattåg. Dessutom har jag och Lotten bokat två biljetter till Bob Dylan i globen i mars. Första raden… Det kommer bli grymt.
Det som i första hand gjort det här året till ett så speciellt sådant är att mycket av det jag upplevt har varit så nytt. Så mycket ”det-här-är-jag-inte-van-med”. Året började med ganska mycket tungt filmande och fixande, men efter mars har allt varit en lång radda av nya boplatser, kärlek nog för en tok, pubande, Greenpeace, och hattar och kavajer. Jag kan ro december i hamn och lägga siktet på ännu ett grymt spännande år. Nedförsbacken har bara börjat, nu är jag fokuserad och redo. I en sammanfattning av året 2004 avslutade jag med utropet att liksom Marvin Gaye säga ”Let’s Get It On”. Låt oss sätta igång. Jag behöver inte säga det längre. Saker är igång.
Jag ska avsluta det här med alla sedvanliga listor, jag är inte mindre nörd än att jag älskar listor.
Årets bästa filmer:
Jag har lyckats se en hel del bra filmer i år, men jag har blivit riktigt dålig på att se nya filmer! De rullar som varit nya har ofta varit b-filmer som någon av grabbarna i Kalix tankat hem. Men av det jag sett i år, så är detta det bästa:
1. Walk the Line
-Jaja, filmen är egentligen från 2005, men kom på bio tidigt i år i Sverige. Johnny Cash är den coolaste människa som någonsin levt.
2. Capote
3. Den obekväma sanningen
4. Tristam Shandy
5.Borat
Årets bästa filmupplevelser:
1. Se ”Blåsningen” på Folkhögskolans aula, bara jag och Lotten för oss själva.
2. Kortfilmsgrejen med skottarna. Hur fan hamnade jag där egentligen?
3. Inspelningen av ”10 saker du inte visste om skräckfilmsmördare”. Sista filmen med gänget?
Årets bästa skivor:
I år kom det inte många skivor som väckte mitt intresse. Är det jag som blivit slö på att köpa nytt eller de nya som blivit slött?
1. Bob Dylan ”Modern Times”
-Ingen kan slå honom, trots allt. Här hittar ni årets svängigaste låt (”Thunder on the mountain”), årets vackraste ballader (”When the deal goes down” och ”Wokringmans blues #2”), årets mörkaste epos (”Aint Talkin’”), årets i särklass coolaste låt (”Someday Baby”) och årets mest plågade sångare (”Spirit on the water”).
2. Johnny Cash ”A Hundred Highways”
Andra favoriter: Bruce Springsteen ”The Seeger Sessions” (Har inte hunnit lyssna så mycket som jag borde, men det är grym folkrock). Anna Terheim ”Seperation Road”. Marit Bergman ”I think it’s a rainbow”. Gnars Barlkey “St Elsewhere”.
Årest mest lyssnade skivor:
Neil Young ”Everybody knows this is nowhere”, Bob Dylans ”Time out of mind” och Rolling Stones “Sticky Fingers”
Årets singlar:
1.Bob Dylan “Thunder on the mountain” (Suprise?)
2. Gnars Barkley “Crazy”
3. Springsteen “Oh Mary, Don’t You Weep”
4. Totta Näslund “När natten faller som en sten”
Årets partylåtar:
1. ZZ Top ”Sharp Dressed Man”
2. The Undertones “Teenage Kicks”
3. Depeche Mode “Personal Jesus”
4. Ryan Adams ”To Be Young (Is To Be Sad)”
5. Neil Young ”Rockin’ in the free world”
Årets konserter:
1. Håkan Hellström. Live.
-Jag var febrig, men hade blivit det i vilket fall som helst av den sorgsna saxofonen i ”Gårdakvarnar och skit” och ”Det är så jag säger det”/”Kärlekens Tunga”. Den här konserten har jag väntat på i sju år.
2. Peps Persson. Live.
-Jag älskar blues. Jag älskar reggae. Jag älskar supersvängig musik.
3. Marit Bergman. Live & akustisk
-Vi satt den där sommarkvällen på asfalten och allt var vackert.
4. Looptroop. Live i parken.
5. Något medelmåttigt coverband på hortellet i sommras.
-Inte för den skull att det var någon större musikalisk upplevelse, men när de spelade ”Rockin’ in the free world” och jag och grabbarna stod längst fram och skrålade med så var det ett ögonblick att minnas.
Årets böcker:
Alexander Andohril “Regissören” och, även fast jag inte hunnit läsa färdigt boken i fråga, Håkan Nesser ”Människa utan hund”.
Årets bästa dagboksinlägg:
”Bye Bye –Jag tar och drar nu” och ”Del II: En vecka i livet av”.
Årets nyårslöften:
-Skriva åtminstone två noveller och ett filmmanus under årets första hälft.
-Försöka sluta dricka läsk.
-Fortsätta vara nöjd med mitt liv, men ändå kämpa för det jag tror på.
Gott Nytt År.
Monday, December 18, 2006
Julkort från en lirare i Norrköping
Jag har alltid varit svag för att sammanfatta saker.
Det är något jag gärna gör nu när året närmar sig sitt slut. Nu har det blivit dags att börja avrunda saker och sluta den cirkel som jag påbörjade vid nyårsafton för snart ett år sedan. Jag har spenderat större delen av de senaste tolv månaderna i Kalix, och nu är det dags för mig att återvända hem igen för att fira en jul i min hemstad. Det har blivit tradition att varje fjärde månad eller så att åka tillbaka dit och se vad som händer eller inte händer på grusvägarna och asfaltsstigarna i mitt kära norrbotten. Även den här gången, precis som i somras vilket känns som en evighet sedan, tar jag med mig Lotten, min vapendragare och sambo. Vi ska ge året en grande finale de sista veckorna i december genom att återse vänner och familj.
Egentligen borde jag ha lagt mig för att sova nu, imorgon kommer bli en lång dag. Jag kommer att vara tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med diverse viktiga ärenden, inklusive att boka biljetter till Bob Dylans konsert i Globen som kommer äga rum i slutet av november. Vid tolvtiden ska vi sedan först ta bussen till Stockholm, och kort därefter tåget därifrån till Luleå. Återigen blir det sittplats andra klass djävulskap, vilket jag de senaste fyra fem gångerna alltid ångrat och svurit att aldrig återupprepa. Men va fan, är det något jag inte är så är det konsekvent.
De två senaste veckorna har varit grymt effektiva. För ovanlighetens skull har jag haft nästan varje kväll uppbokad, och det har blivit en hel del festande. Exempelvis har jag festat två fredagar i rad i Linköping, vilket faktiskt har varit väldigt schysst. Första gången blev det utestället Platens där de spelade Doors och Elvis på dansgolvet. Andra gången var nu i fredags då en arbetskompis hade fest i sitt kollektiv. Typ hundra pers dök upp, och det blev lite av en julavslutningsfest för arbetskamraterna på Greenpeace. Det blev en hel del vansinnig fylledans, åtminstone från min sida. Vi har blivit ett grymt tajt gäng där borta i Linköping, alla gillar varandra och stämningen är helt sjukt bra. Samma dag tidigare hade vi åkt till Stockholm för att gå på en föreläsning med andra värvare från Sverige. The big boss Lennart Daleus snackade lite och man fick skaka hand med folk man bara pratat på telefon med tidigare. Jag drabbades av hybris när jag insåg att jag förmodligen var den yngsta personen i rummet, och ändå var arbetsledare. Hybris (vilket betyder att man får överdrivet bra självförtroende kan jag förklara för alla lowlifes med bristade ordförråd innan ni börjar bläddra i era lexikon) är det värsta som kan drabba mig. Det i kombination med att så fort jag hör någon auktoritär chef eller nåt prata så vill jag ha hans jobb, är ganska farligt. En dag kommer det sätta mig i trubbel. Samtidigt siktar jag på att kunna ta mig an så ansvarsfulla arbetsuppgifter så tidigt som möjligt. Fortsätter jag i den här takten kommer jag inom tio år vara statsminister över Sverige.
Vi hade en trevlig mini-jul hos svärföräldrarna i dag. Det kom en hel del ingifta släktingar som passade på att fira innan alla drog på olika håll. Jag fick en Tom Waits dvd i julklapp av Lotten, det var sjukt roligt att få. Den innehöll det klassiska framförandet där en spelat packad Waits sjunger jullåtarna ”Silent Night” och ”Christmas card from a hooker in minneapolis”. Jag önskar jag kunde få ett sånt julkort nångång.
E- har slutat nu och flyttat till Stockholm. Han var en kille på jobbet som började i höstas och vi har blivit riktigt bra vänner. Eller rättare sagt, han verkar vara en sån där kille som blir bra vän med alla han lär känna. Grymt förtroendeingivande och störtskön humor. Han var norrbottning och kom från Piteå, så det förklarar väl en hel del. I helgen fick han låna min bil för att frakta sina grejer till Stockholm, och tidigare i kväll lämnade jag av honom och hans flickvän på resecentrum nere i stan. Jag har alltid svårt för avsked, och även fast vi lär ses igen försöker jag få det så bra men soft som möjligt. Det slutade mest med att vi sa ”Dö inte” till varandra och jag kastade en halvfull red bull burk åt hans håll. En störtskön lirare.
”Tid är en bristvara för mig” säger jag.
”Nja, jag vet inte… Du sa häromdan att du laddat ner alla sju polisskolan filmerna.”
Det känns som om jag packat väskan allt annat än ordentligt för imorgon, men det lär säkert gå bra ändå. Jag packade inte väskan särskilt bra när jag flyttade till Norpan i april, och det var ju det bästa jag gjort. Det roliga är att när vi kommer tillbaka från Kalixresan så är det exakt ett år sedan jag kom till den här stan för första gången, dagen som jag och Lotten slog våra påsar ihop och blev ett par. Det är väl att sluta en cirkel om något? Jag är som jag antydde tidigare en sucker för dramaturgi här i livet, det blir så mycket lättare för mig att skriva ner det i efterhand då, mer dramatiskt det vill säga. (Å andra sidan: Finns det ingen dramaturgi i livet så hittar jag på en…). Det viktiga är i alla fall att jag känner att jag kommit någonstans sen dess. En rätt lång väg faktiskt. Till och med sen jag senast hade vägarna förbi hemstaden i augusti, så har jag nog förändrats litegrann i alla fall. Okej, jag åker fortfarande andraklass sittplats med Connex om jag ska åka genom Sverige, men man kan väl inte bli en helt ny person bara för att man utvecklas?
Nu är det dags för mig att göra det smarta draget och försöka få lite sömn. Den här lägenheten har bara en tendens att vilja få mig att hoppa över något så oviktigt som att sova, det finns alltid något roligt jag vill passa på att hinna med. Just nu kan jag dock bara tänka på den där kebabpizzan de har i Kalix, hur lustigt det än kan låta. Min svaghet för att sammanfatta saker gör sig påmind, men är det nåt jag lärt mig så är det att påbörja saker istället för att avsluta dem. Skitsamma vad jag menar med det. Imorgon åker jag hem igen.
Det är något jag gärna gör nu när året närmar sig sitt slut. Nu har det blivit dags att börja avrunda saker och sluta den cirkel som jag påbörjade vid nyårsafton för snart ett år sedan. Jag har spenderat större delen av de senaste tolv månaderna i Kalix, och nu är det dags för mig att återvända hem igen för att fira en jul i min hemstad. Det har blivit tradition att varje fjärde månad eller så att åka tillbaka dit och se vad som händer eller inte händer på grusvägarna och asfaltsstigarna i mitt kära norrbotten. Även den här gången, precis som i somras vilket känns som en evighet sedan, tar jag med mig Lotten, min vapendragare och sambo. Vi ska ge året en grande finale de sista veckorna i december genom att återse vänner och familj.
Egentligen borde jag ha lagt mig för att sova nu, imorgon kommer bli en lång dag. Jag kommer att vara tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med diverse viktiga ärenden, inklusive att boka biljetter till Bob Dylans konsert i Globen som kommer äga rum i slutet av november. Vid tolvtiden ska vi sedan först ta bussen till Stockholm, och kort därefter tåget därifrån till Luleå. Återigen blir det sittplats andra klass djävulskap, vilket jag de senaste fyra fem gångerna alltid ångrat och svurit att aldrig återupprepa. Men va fan, är det något jag inte är så är det konsekvent.
De två senaste veckorna har varit grymt effektiva. För ovanlighetens skull har jag haft nästan varje kväll uppbokad, och det har blivit en hel del festande. Exempelvis har jag festat två fredagar i rad i Linköping, vilket faktiskt har varit väldigt schysst. Första gången blev det utestället Platens där de spelade Doors och Elvis på dansgolvet. Andra gången var nu i fredags då en arbetskompis hade fest i sitt kollektiv. Typ hundra pers dök upp, och det blev lite av en julavslutningsfest för arbetskamraterna på Greenpeace. Det blev en hel del vansinnig fylledans, åtminstone från min sida. Vi har blivit ett grymt tajt gäng där borta i Linköping, alla gillar varandra och stämningen är helt sjukt bra. Samma dag tidigare hade vi åkt till Stockholm för att gå på en föreläsning med andra värvare från Sverige. The big boss Lennart Daleus snackade lite och man fick skaka hand med folk man bara pratat på telefon med tidigare. Jag drabbades av hybris när jag insåg att jag förmodligen var den yngsta personen i rummet, och ändå var arbetsledare. Hybris (vilket betyder att man får överdrivet bra självförtroende kan jag förklara för alla lowlifes med bristade ordförråd innan ni börjar bläddra i era lexikon) är det värsta som kan drabba mig. Det i kombination med att så fort jag hör någon auktoritär chef eller nåt prata så vill jag ha hans jobb, är ganska farligt. En dag kommer det sätta mig i trubbel. Samtidigt siktar jag på att kunna ta mig an så ansvarsfulla arbetsuppgifter så tidigt som möjligt. Fortsätter jag i den här takten kommer jag inom tio år vara statsminister över Sverige.
Vi hade en trevlig mini-jul hos svärföräldrarna i dag. Det kom en hel del ingifta släktingar som passade på att fira innan alla drog på olika håll. Jag fick en Tom Waits dvd i julklapp av Lotten, det var sjukt roligt att få. Den innehöll det klassiska framförandet där en spelat packad Waits sjunger jullåtarna ”Silent Night” och ”Christmas card from a hooker in minneapolis”. Jag önskar jag kunde få ett sånt julkort nångång.
E- har slutat nu och flyttat till Stockholm. Han var en kille på jobbet som började i höstas och vi har blivit riktigt bra vänner. Eller rättare sagt, han verkar vara en sån där kille som blir bra vän med alla han lär känna. Grymt förtroendeingivande och störtskön humor. Han var norrbottning och kom från Piteå, så det förklarar väl en hel del. I helgen fick han låna min bil för att frakta sina grejer till Stockholm, och tidigare i kväll lämnade jag av honom och hans flickvän på resecentrum nere i stan. Jag har alltid svårt för avsked, och även fast vi lär ses igen försöker jag få det så bra men soft som möjligt. Det slutade mest med att vi sa ”Dö inte” till varandra och jag kastade en halvfull red bull burk åt hans håll. En störtskön lirare.
”Tid är en bristvara för mig” säger jag.
”Nja, jag vet inte… Du sa häromdan att du laddat ner alla sju polisskolan filmerna.”
Det känns som om jag packat väskan allt annat än ordentligt för imorgon, men det lär säkert gå bra ändå. Jag packade inte väskan särskilt bra när jag flyttade till Norpan i april, och det var ju det bästa jag gjort. Det roliga är att när vi kommer tillbaka från Kalixresan så är det exakt ett år sedan jag kom till den här stan för första gången, dagen som jag och Lotten slog våra påsar ihop och blev ett par. Det är väl att sluta en cirkel om något? Jag är som jag antydde tidigare en sucker för dramaturgi här i livet, det blir så mycket lättare för mig att skriva ner det i efterhand då, mer dramatiskt det vill säga. (Å andra sidan: Finns det ingen dramaturgi i livet så hittar jag på en…). Det viktiga är i alla fall att jag känner att jag kommit någonstans sen dess. En rätt lång väg faktiskt. Till och med sen jag senast hade vägarna förbi hemstaden i augusti, så har jag nog förändrats litegrann i alla fall. Okej, jag åker fortfarande andraklass sittplats med Connex om jag ska åka genom Sverige, men man kan väl inte bli en helt ny person bara för att man utvecklas?
Nu är det dags för mig att göra det smarta draget och försöka få lite sömn. Den här lägenheten har bara en tendens att vilja få mig att hoppa över något så oviktigt som att sova, det finns alltid något roligt jag vill passa på att hinna med. Just nu kan jag dock bara tänka på den där kebabpizzan de har i Kalix, hur lustigt det än kan låta. Min svaghet för att sammanfatta saker gör sig påmind, men är det nåt jag lärt mig så är det att påbörja saker istället för att avsluta dem. Skitsamma vad jag menar med det. Imorgon åker jag hem igen.
Sunday, December 17, 2006
Årets Bästa Julskiva
Jag vet. Julmusik är fruktansvärt. Lyckligtvis kommer jultomten tidigt i år: Toni ger er det bästa förslaget på en blandskiva julglädje:
1. U2 - Christmas (Baby Come Home)
En klassiker i såna här sammanhang. Fartfylld, men inte för glättig.
2. Otis Redding - Merry Christmas Baby
Soul är av någon anledning bra julmusik. Kanske är det för släktskapet till gospeln? Eller är det för att Otis och gänget kan få det att svänga ordentligt?
3. Tom Waits - Rubys Arms
Efter två glada låtar måste man klämma in lite sorg. Det här är en jullåt som utspelar sig i rännstenen en julaftonsmorgon. Stort och väldigt lite christmas spirit. Som det ska vara. Ett alternativt låtval kan vara Waits "Christmas card from a hooker in minneapolis", särskilt den version då han inleder och avslutar med att sjunga "Silent Night".
4.Johnny Cash - Little Drummer Boy
Johnny har åtminstone rösten.
5. James Brown - Santa Claus go straigt to the ghetto
Vad vore julafton utan funk?
6. Elton John - Step into christmas
Vad vore julafton utan homoerotik?
7. Bruce Springsteen - Santa Claus is coming to town
Ska man ta en uttjatad låt som denna ska man åtminstone sjunga hest, ha en elgitarr och saxofonsolon av Clarence. Och en tomte som skrattar som en pedofil.
8. Gläns över sjö och strand
Vafan... Jag hatar julen. Jag hatar julen. Usch. Men den här sången är.... lite fin. Men jag hatar julen.
9. Queen - Thank God It's Christmas
Olyckligtvis har aldrig ZZ top inte gjort några jullåtar så därför får det bli Queen istället. Det är ju nästan inte alls samma sak. Det här är pampigt i alla fall.
10. B.B King - Back Door Santa
Jultomten kommer inte genom skorstenen i år. Han tar bakvägen.
11. Jimi Hendrix - Christmas Medley
Ett sju minuter långt instrumentalt medley med Jimi och hans gura. Här finner man julkänslan.
Så från mig till er alla -God Jul!
1. U2 - Christmas (Baby Come Home)
En klassiker i såna här sammanhang. Fartfylld, men inte för glättig.
2. Otis Redding - Merry Christmas Baby
Soul är av någon anledning bra julmusik. Kanske är det för släktskapet till gospeln? Eller är det för att Otis och gänget kan få det att svänga ordentligt?
3. Tom Waits - Rubys Arms
Efter två glada låtar måste man klämma in lite sorg. Det här är en jullåt som utspelar sig i rännstenen en julaftonsmorgon. Stort och väldigt lite christmas spirit. Som det ska vara. Ett alternativt låtval kan vara Waits "Christmas card from a hooker in minneapolis", särskilt den version då han inleder och avslutar med att sjunga "Silent Night".
4.Johnny Cash - Little Drummer Boy
Johnny har åtminstone rösten.
5. James Brown - Santa Claus go straigt to the ghetto
Vad vore julafton utan funk?
6. Elton John - Step into christmas
Vad vore julafton utan homoerotik?
7. Bruce Springsteen - Santa Claus is coming to town
Ska man ta en uttjatad låt som denna ska man åtminstone sjunga hest, ha en elgitarr och saxofonsolon av Clarence. Och en tomte som skrattar som en pedofil.
8. Gläns över sjö och strand
Vafan... Jag hatar julen. Jag hatar julen. Usch. Men den här sången är.... lite fin. Men jag hatar julen.
9. Queen - Thank God It's Christmas
Olyckligtvis har aldrig ZZ top inte gjort några jullåtar så därför får det bli Queen istället. Det är ju nästan inte alls samma sak. Det här är pampigt i alla fall.
10. B.B King - Back Door Santa
Jultomten kommer inte genom skorstenen i år. Han tar bakvägen.
11. Jimi Hendrix - Christmas Medley
Ett sju minuter långt instrumentalt medley med Jimi och hans gura. Här finner man julkänslan.
Så från mig till er alla -God Jul!
Thursday, December 14, 2006
Det är inte ett hus... Det är ett hem
På hopptornen lyser det små hängande ljus i form av istappar.
När jag sitter här och skriver, bakom det högst temporära bygget för tangentbord och mus, så slänger jag då och då ut en blick ut genom fönstret. Då ser jag hopptornen och dess vackra utsmyckningar längst deras tak… De torn som jag pratar om är två höghus några hundra meter ifrån vårat hus, de kallas för hopptornen eftersom de råkar vara norrköpings populäraste plats för självmord. Orsaken till det är för att det, åtminstone förut, varit ett tillhåll för folk med rätt kass social standard, och det är väl den misären som fått dem att välja att ta ett djupdyk från trettonde våningen.
Vi har alltså flyttat in i vår egen lilla lägenhet nu i fredags. Det känns helst enkelt väldigt härligt. Nu så har vi också efter några dagars slit lyckats få ordning på stället, och alla kartonger vilar någotsånär tryggt i källarförrådet. Jag har skrivit förr om det här stället, men jag har inte haft en aning tidigare om hur mysigt min och min flickväns första lägenhet skulle bli. Det är snyggt inrett och jag har halva kylskåpet fullt av öl. Nu känns det verkligen som att man börjat luffa runt i utkanterna av vad det innebär att vara vuxen; Jag har körkort, jag har jobb, jag har lägenhet, jag har matchande bordsdekorationer, jag har ett stadigt förhållande och jag har mat på bordet när jag kommer hem efter en lång dag av knegande. Att jag sedan har en chokladkalender förstör lite av helhetsintrycket.
Jag hade haft planer på att sluta jobbet på Greenpeace nu till mitten av december, men efter lite övervägande och en mindre löneförhöjning lät jag det vara. Så praktiskt taget direkt efter årsskiftet är det dags igen för att dra på sig den blåa jackan och ge sig ut i kylan. Inte för att vi har så mycket kyla just nu, det här är nog den varmaste decembermånaden jag någonsin upplevt. Det har inte varit under fem plusgrader dagtid på jag vet inte hur länge. Klimatförändring, javisst, jag vet allt om det bajset och hur viktigt det är att vi gör någonting emot det, men visst är det skönt med lite värme just nu!
Det finns ett grymt citat i Dylans ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Ja, det är där hårdrockbandet fått sitt namn ifrån) som vi tänkt skriva ut och hänga upp på ytterdörren. Om jag ska sammanfatta det viktiga i det citatet så lyder det ”It’s not a house… It’s a home”. Det är ingen lägenhet, det är ett hem. Det är lite så det ska kännas.
Om inte ens två veckor åker vi upp till Kalix. Ruskigt roligt det kommer bli. Innan dess är det mycket som ska hinnas med, några fester, mycket som behöver fixas på jobbet och lite brädspelskvällar med folk man lärt känna. Känns bra att fått upp tempot litegrann igen, det har vart lite slött i några veckor nu. Men nu så är det åka av som gäller. Håll i hatten, nu åker vi, som Harald Treutiger skulle ha sagt.
Vredens Druvor är förövrigt en grymt bra film som jag hade turen att se för ett tag sen. Tom Joad är en sån där kille man inte glömmer.
Så nu får man alltså ställa om sig till ett liv ute i förorten. Ett liv med buss 113 när man ska in till stan (om man inte vill gå den tio minuter långa promenaden), ett liv där man får snåla lite extra för att få ekonomin att räcka till (om man inte sparar på att köpa den LP-spelaren i slutet av månaden vill säga) och ett liv där man kan känna sig helt och hållet ansvarig över sig själv. Det är inget annat än soft...
När jag sitter här och skriver, bakom det högst temporära bygget för tangentbord och mus, så slänger jag då och då ut en blick ut genom fönstret. Då ser jag hopptornen och dess vackra utsmyckningar längst deras tak… De torn som jag pratar om är två höghus några hundra meter ifrån vårat hus, de kallas för hopptornen eftersom de råkar vara norrköpings populäraste plats för självmord. Orsaken till det är för att det, åtminstone förut, varit ett tillhåll för folk med rätt kass social standard, och det är väl den misären som fått dem att välja att ta ett djupdyk från trettonde våningen.
Vi har alltså flyttat in i vår egen lilla lägenhet nu i fredags. Det känns helst enkelt väldigt härligt. Nu så har vi också efter några dagars slit lyckats få ordning på stället, och alla kartonger vilar någotsånär tryggt i källarförrådet. Jag har skrivit förr om det här stället, men jag har inte haft en aning tidigare om hur mysigt min och min flickväns första lägenhet skulle bli. Det är snyggt inrett och jag har halva kylskåpet fullt av öl. Nu känns det verkligen som att man börjat luffa runt i utkanterna av vad det innebär att vara vuxen; Jag har körkort, jag har jobb, jag har lägenhet, jag har matchande bordsdekorationer, jag har ett stadigt förhållande och jag har mat på bordet när jag kommer hem efter en lång dag av knegande. Att jag sedan har en chokladkalender förstör lite av helhetsintrycket.
Jag hade haft planer på att sluta jobbet på Greenpeace nu till mitten av december, men efter lite övervägande och en mindre löneförhöjning lät jag det vara. Så praktiskt taget direkt efter årsskiftet är det dags igen för att dra på sig den blåa jackan och ge sig ut i kylan. Inte för att vi har så mycket kyla just nu, det här är nog den varmaste decembermånaden jag någonsin upplevt. Det har inte varit under fem plusgrader dagtid på jag vet inte hur länge. Klimatförändring, javisst, jag vet allt om det bajset och hur viktigt det är att vi gör någonting emot det, men visst är det skönt med lite värme just nu!
Det finns ett grymt citat i Dylans ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Ja, det är där hårdrockbandet fått sitt namn ifrån) som vi tänkt skriva ut och hänga upp på ytterdörren. Om jag ska sammanfatta det viktiga i det citatet så lyder det ”It’s not a house… It’s a home”. Det är ingen lägenhet, det är ett hem. Det är lite så det ska kännas.
Om inte ens två veckor åker vi upp till Kalix. Ruskigt roligt det kommer bli. Innan dess är det mycket som ska hinnas med, några fester, mycket som behöver fixas på jobbet och lite brädspelskvällar med folk man lärt känna. Känns bra att fått upp tempot litegrann igen, det har vart lite slött i några veckor nu. Men nu så är det åka av som gäller. Håll i hatten, nu åker vi, som Harald Treutiger skulle ha sagt.
Vredens Druvor är förövrigt en grymt bra film som jag hade turen att se för ett tag sen. Tom Joad är en sån där kille man inte glömmer.
Så nu får man alltså ställa om sig till ett liv ute i förorten. Ett liv med buss 113 när man ska in till stan (om man inte vill gå den tio minuter långa promenaden), ett liv där man får snåla lite extra för att få ekonomin att räcka till (om man inte sparar på att köpa den LP-spelaren i slutet av månaden vill säga) och ett liv där man kan känna sig helt och hållet ansvarig över sig själv. Det är inget annat än soft...
dags att börja om
Jag har tappat den mesta lusten med den här bloggen och i ett sista försök att hålla den vid liv så tänker jag åtminstone publicera texter som jag för det mesta redan publicerat på annat håll: Mestadels tänker jag publicera mina inlägg som jag skriver på bajscommunityn Lunarstorm. Då kanske jag kan nå ut med mina mer genomarbetade texter till en större (eller mindre) publik. Frågan är om någon fortfarande besöker den här spökstan?
Subscribe to:
Posts (Atom)